Träningsabstinens.

Klurar på det här med föräldraledighet. En god kopp kaffe i vardagsrummet ackompanjerad av skön musik och en bebis som sover sött. Inga egentliga måsten, ändå känner jag mig stressad av att inte jobba och göra vettiga saker. Behöver öva på att göra inget och sitta och titta på liten söt. Men det är svårt när man är van att ha tusen järn i elden. Lite löpstegsabstinens på det så klättrar man nästan på väggarna när man egentligen borde njuta av att ha en bebis på bröstet i soffan.

Första två veckorna efter förlossningen hade kroppen och huvudet nog med att läka och bearbeta alla nya upplevelser. Men efter att Henrik började jobba och dagarna blev mer vardag med nya rutiner började abstinensen krypa på mig. En vecka ytterligare och jag var nära på odräglig. Kan även ha med hormoner att göra som gärna spelar en ett spratt efter att miraklet har kommit ut. Kan även ha att göra med att amningen de första veckorna var ett rent helvete på jorden. När man googlar blod farligt i bröstmjölk inser man att sårskorporna är på riktigt och att det gör sjukt satans ont. Hittills det värsta rörande en graviditet om man frågar mig. Men så hade jag ju inga nämnvärda problem med att ha barnet i magen och inte att föda ut det heller. Första tre veckorna av amning gjorde ondare än att föda barn och var en ångest varje gång. Kan lätt erkänna att detta förtog mycket av de stormande mammakänslorna många beskriver. Det kan ta ett tag att förstå att man är mamma till det lilla livet och känna den där lyckokänslan när man kommer hem och leker mamma mu hela dagarna. Men det mesta är en vanesak, så även livet som mjölkko. Sår läker men träningsabstinens försvinner inte av sig själv.

Dagen som förlossningen drog igång stod jag 75 minuter på crossen i gymmet och körde distansträning. Så man kan ju säga att jag höll igång in i det sista. Tre veckors helvila är det längsta jag vilat sedan ungdomsåren. Längre ville varken kropp eller knopp hålla upp. Så måndagen exakt tre veckor efter lillemans födelse satt jag upp i sadeln och körde igång satsningen att komma tillbaka efter en graviditet. Pulsen högt upp i skyn, adrenalinpåslag som en galning snittade jag på en puls bara några slag under min i vanliga fall tröskelpuls. Kroppen spelar spratt med en efter ett träningsuppehåll, men ack vad skönt det var att svettas och träna igen.

Träningen fyller dessutom en viktig funktion när man nära på är livegen som ammande mamma till en nyfödd. Du får en liten stund för dig själv eller i vart fall tid som investeras i dig själv även om bebisen tittar på från baby sittern. Det är ju inte helt lätt att komma hemifrån och det vill nog inte de flesta heller. Efter att bebisen varit nio månader i magen är man ju ganska så ihopvuxna emotionellt. Då är det helt suveränt att vara gift med en cyklist, eller i vart fall före detta pedaltrampande tok, som har en dammig trainer i källarskrubben. Den står numer putsad och fin i barnrummet med min mtb uppkopplad. Så nu har jag träningsmöjlighet varje dag hemma när lillen sover. Lite som att köra spinning och den bästa konditionsformen ihop med simning efter att man fött barn enligt barnmorskan. Fick ihop några fina pass i veckan lilleman var tre veckor och sedan åkte jag på Henriks förkylning och fick ta det lite lugnt.

I slutet av förra veckan med lilleman på fyra veckor var jag kry igen och trampade mig igenom de första riktigt tuffa passen på ett bra tag. 2x20 min hård tröskel samt ett pass med 4x8 min tröskelintervaller. Sista åttan var det tuffaste jag gjort sedan träningen innan GöteborgsVarvet förra året. Tuffa tag, skön känsla att få ta i ordentligt igen även om det är på en cykel och inte springandes. Löpningen får vänta ett litet tag till på rekommendation av barnmorskan. Ingen idé att stressa och kanske få ett bakslag i att kroppen inte är helt läkt när man kan trycka till pedalerna hårt och känna av den härliga endorfinstinna känslan igen. Sista minuterna på den sista åttan log jag åt mig själv av tanken som passerade i huvudet att jag har ju fött barn så vad är en intervall. Så har jag alltid tänkt innan jag födde barn att efteråt så ska jag inte vara så mjäkig på de hårda passen utan ta i och plåga mig lite extra. Vi får se om jag kan behålla den tanken när löparskorna åker på framöver. Har även Johan Olssons ord från intervjun efter femmilen i bakhuvudet. Att han tränat hårt och känt den plågande känslan man har i slutet av en femmil så många gånger på träning att han är van vid känslan. Det är nog det jag behöver bli, mer van vid det tuffa och inte mjäka på brutala pass. Har man fött barn så måste det ju gå att plåga sig lite längre med syra och ett bultande hjärta. Ska bli kul att se framöver om det funkar så.

Igår startade en ny vecka, lilleman fem veckor och jag firade det på trainern med en sovande bebis fullmatad efter amning bredvid mig när jag trampade mig igenom 90 sköna minuter. Idag ordinerade mannen, som får agera cykelcoach här hemma, ännu ett intervallpass bestående av finfina 10x3 min. Upp- och nedvärmning på det så var dagens träningsdos avklarad med en sussande liten söt som lyssnar till trainerns susande. Inte så dumt alls att kunna träna på dagen hemma så här i början. Perfekta mammalediga dagar måste jag säga. Promenader, lite styrketräning och knipövningar på det så ska nog kroppen tids nog hitta tillbaka till löpningen igen. Ett steg i taget, försöka vara förståndig, skynda långsamt tillbaka till marathonformen och ta chansen att bygga upp kroppen successivt. Som en omstart på datorn, fast det är min kropp det handlar om. Huvudsaken just nu är att träningsabstinensen stillas, då känner jag mig glad och då blir jag förhoppningsvis en bra mamma till vår lilla son varje dag här hemma i den föräldralediga nya lite lätt annorlunda världen.

Lilleman utvecklas för fullt. Han har gått upp över ett kilo de första fem veckorna, fokuserar blicken mer och mer, sparkar och fäktas som i magen och har en stark egen vilja. Han är världens snällaste bebis och är bara ledsen när han är hungrig. Men han är inte dum, han vet precis att mamma kommer och sätter tillbaka nappen i munnen om han tappar den och skriker till. Fantastiskt att se en så liten upptäcka världen. Undra vad han tänker på när han sitter och tittar på trainern och hör ljudet av hjulet surra. Hoppas han blir inspirerad när han förstår vad det är hans tokiga mamma håller på med. Och att han blir sugen på att själv testa att trampa tuffa pedaltag framöver. Hans far lärde sig ju cykla som 2-åring så han har att brås på. Själv ramlade jag av cykeln och fick hjärnskakning som liten tjej, men det behöver jag ju inte berätta för sonen. Nyfikenheten är stor på om han kommer uppleva endorfinernas underbarhet och njuta av adrenalinkickar som sina föräldrar. Eller om han blir en liten person som väljer helt andra vägar.

En upplevelse större än alla marathonlopp.

3 veckor, så kort men ändå en evighet. Det är så längesedan, eller nära i tiden, lilleman valde att se dagens ljus. Vi har hunnit uppleva så mycket sedan dess och det är nästan att ögonblicket han kom ut och förlossningen redan försvunnit ur huvudet. Ett minne vi aldrig kommer glömma, men likt en fantastisk tävling så kommer man ihåg resultatet och inte all kämparglöd och känslor i slutet av ett lopp, när det gör ont och man måste hålla ihop det för att lyckas. Vår bebis är här, det fantastiska resultatet av nio månaders graviditet. Underbart och stundom tufft med allt det nya i att vara förälder. Jag vill dock gärna minnas förlossningen, så det är hög tid att sätta ord på den. Allt var så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig och det gjorde inte så ont som jag innan fått höra. Det var häftigt och något helt annorlunda än allt annat jag tidigare varit med om.

Kl 23.30 på kvällen den 17 februari förstod jag att något var på gång. Det finns en del tydliga tecken på att en förlossning kan vara nära förestående. Bland annat ska den där slemproppen upplösas som bland annat ser till att hålla bakterier borta från livmodern. Den kan försvinna utan att man märker det, hela på en gång eller i omgångar under flera dagar. När den väl är borta kan det ta ytterligare några dagar innan förlossning, men den kan även starta i samband med detta. Innan vi la oss för att sova så sa jag till Henrik att det kommer bli bebis i veckan och vi kommer inte gå över tiden, för nu har proppen gått. Men än kan det ta ett par dagar, så vi kan nog vara lugna och sova gott.

En timma senare kl 00.30 den 18 februari var jag av en helt annan åsikt. Låg och vred mig i sängen, hade ont på ett sätt jag inte känt tidigare. Och jag förstod. Det alla sagt var sant, när det väl är dags så förstår du. Jag hade dock hört att man kan ha förvärkar som känns som riktiga och det var detta jag trodde att det var. Till en början. Försökte hålla mig lugn och inte väcka Henrik. Vankade lite av och an i lägenheten. Kröp ner i sängen en stund, men fick ingen ro.

Kl 01.45 så var det allvar. Då hade jag ändrat min prognos om att vi skulle ha barn om några dagar till att det kunde vara på riktigt. Men ändå inte helt säker. Det gjorde ont, men inte så ont som alla förvarnat om. Värkarna var dessutom relativt korta, runt 30 sekunder. Men de kom med 1,5-3 minuters mellanrum. Vi ringde förlossningskoordinatorn som sa att de lät korta men att de kom ofta. Hon frågade Henrik, som fick ringa eftersom jag hade lekt duktig flicka och sagt att det inte var så farligt om jag skulle ringt själv, hur ont det gjorde. Han beskrev att det gjorde väldigt ont, men att jag kunde klara av det själv och hantera det hela. Vi fick rådet att ta en Alvedon eller två och försöka vila. Än var det nog inte dags. Vi följde rådet. Henrik sittande i sackosäcken och försökte vila. Jag i soffan med kuddar. Andades mig igenom de intensiva värkarna som fortsatte att vara ca 30-45 sekunder korta men som kom med jämna mellanrum och fortfarande såpass ofta. Jag trodde inte att det var sant att det var så här det skulle kännas i början av värkarbetet. Vad jag då inte visste var att jag redan var en lång bit på väg att föda barn. Jag trodde själv att detta bara var början, och att det skulle göra så långt mycket mer ont när det verkligen drog igång på sjukhuset. Men jag ville kämpa på hemma så länge det gick för att minimera tiden i förlossningssalen. Jag hade ju dessutom en bild av mig själv där jag inte skulle ha någon smärtlindring så vad skulle vi på sjukhuset att göra, andas kunde jag ju göra hemma. Samtidigt blev jag lite rädd för vilka smärtor som skulle komma när det hemma i soffan kändes som det gjorde. Jag visste ju inte då att jag var öppen och nästan redo för nästa fas i födandet. Utan jag tog värk efter värk greppandes hårt om en kudde utan att riktigt veta att det gav resultat. Jag hämtade in en pilatesboll till soffan för att jag trodde att det skulle hjälpa mig. Men det enda som hjälpte var att andas, greppa hårt med händerna om en kudde när värken kom och övervinna den. Viloandas lugnt och på det igen. Som de tuffaste maxintervaller med blodsmak i munnen och mjölksyra till tänderna, fast en helt annan smärta som inte går att beskriva utan behöver upplevas för att förstå.

Kl 03.45 ringde vi in igen, värkarna artade sig fortfarande på samma sätt. Relativt korta, intensiva med jämna korta mellanrum. Jag som siktat in mig på värkar som skulle vara en minut upp till en och en halv, men att vilopausen mellan skulle vara mellan fyra och sex minuter. Så som det står att läsa på de flesta ställen och så som vi övat på psykoprofylaxen. Hemma trodde vi att det bara var i sin linda, så jag klarade andningen utan hjälp av Henrik. Vi tänkte spara coacharbetet till senare skede. Hursomhelst så fick vi nu klartecken på att packa ihop oss och köra ner till Varberg där vi beslutat att vi ville föda. Väskan var redan packad med det viktigaste, men lite sista saker skulle läggas ner. Det är komiskt att tänka tillbaka på hur jag tog en värk och sedan hade ca två minuter på mig att fokusera på packningen ihop med Henrik. Ta på mig jackan, ta en värk, gå ut genom dörren, ta en värk, gå nerför trapporna, ta en värk, Henrik hämtade bilen, jag tog några värkar, satte mig i bilen och vi var iväg.

Kl 04.25 satt vi i bilen. Värkarna blev allt intensivare, jag fick frossa som tack och lov gick över efter en stund. Det var inte många bilar ute, men det var en otrolig dimma. Jobbigast var det nog för Henrik som körde. En fru i sätet bredvid som andas intensivt, är tyst och har ont. Att hålla huvudet kallt och köra lugnt och säkert kräver sin man. Det där med att ta en värk är verkligen användbart. Känna att den kommer, andas djupt, få in mycket syre, kontrollera andningen så mycket det går, känna värkens topp, att den klingar av och lägga värken bakom sig för att invänta nästa. Så arbetade jag i bilens tystnad och nu förstod vi båda att det kommer att bli bebis idag. Nu var det ingen tvekan längre. Värk efter värk under koncentrerade former, som löpsteg för löpsteg, men nu andetag för andetag. Det går inte att göra något annat, tänka på något annat utan man är helt i sig själv och i sin process av att ta värken på bästa sätt. Fascinerande i efterhand att det gick att göra på det sättet. Utan panik och utan rädsla arbeta sig igenom målmedvetet trots att det är smärtsamt och helt outforskad mark där man aldrig tidigare varit.

Kl 05.15 rullade vi in på parkeringen på Varbergs sjukhus. Jag kunde inte gå för värkarna kom så ofta och var så intensiva att jag behövde stanna upp varje gång. Så om vi gått hade vi troligen aldrig kommit fram genom korridorerna till förlossningen. Fortfarande trodde jag dock att det bara var början och att det kommer bli så enormt mycket värre. Jag började tveka lite på det där om smärtlindring. Om det skulle bli tjugo gånger värre eller mer som jag trodde efter andras berättelser så insåg jag att det skulle bli ett mindre helvete. Men så blev det inte. Henrik körde mig i rullstol genom de välkända korridorerna efter vårt besök på BB några veckor tidigare. En lång navelsträng målad på väggen, jag tog värkarna som nu varade aningen längre medan vi följde målningen fram till förlossningen. Skön känsla att vara bekant med miljön och veta vad som väntade i form av förlossningsrum, familjerum efter förlossning på BB och annat. En form av kontroll mitt i ett kaos av noll kontroll.

Barnmorskan som mötte oss trodde nog att jag var paralyserad och i någon form av chock, men jag hade bara otroligt intensiva värkar ihop med frossa som återkommit. Något jag läst kan hända när barnets huvud går förbi spinae taggarna. Den trängsta delen i bäckenet och barnets huvud skruvas neråt förbi detta område och mot dagens ljus. Men så långt gången var jag väl ändå inte. Jag började tvivla och var lite rädd för att de skulle säga att jag bara var öppen några centimeter.

Kl 05.45 gjordes undersökningen av barnmorskan. Och med orden du har andats på väldigt bra hemma, du är öppen 8 centimeter som en vacker melodi i öronen tittade jag på Henrik och log. Det blev som jag ville, det gjorde inte så ont som jag hade trott att det skulle göra och jag behövde ingen smärtlindring. Men än var det arbete kvar att göra innan vårt barn var ute. 2 centimeter och krystarbete.

Någon gång runt kl 06.30 startade krystvärkarna. Under den knappa timman av sista värkarbete för att öppnas hade jag testat lite lustgas, fast jag upplevde inte att den hjälpte mig speciellt mycket. Men i min bild innan av hur förlossningen skulle vara så hade jag tänkt att lustgas skulle vara ett hjälpmedel värt att testa så det var mer någon form av signal från hjärnan att jag skulle använda den. En inställning och jag skulle ju haft den mycket tidigare i min värld, men då var vi ju hemma. Andningen var det bästa redskapet och det jag förlitade mig till fullo på. Och samma sak när krystarbetet startade. Jag var lite rädd för att spricka men hade fantastisk personal som vägledde i hur mycket jag fick pressa på och om jag skulle hålla igen. Det är en teknik att krysta och det tog en liten stund innan jag hittade rätt här. Jag vågade inte ta i för mycket av rädslan att gå sönder, så jag fegade lite i början. Men när jag väl kom underfund med sättet att krysta så gick det rätt väg och det hände grejer. Bebisens huvud syntes gång på gång och banade väg för att kunna komma ut i det fria.

Kl 07.43 hände det. Vår son kom till världen och det är en helt obeskrivlig känsla. Att efter fokuserat arbete ha nått mållinjen och känna den lilla krabaten komma ut är helt galet. Även om man vet att det är en levande människa inne i magen som ska ut så är det något helt annat den sekunden han kommer ut. Det går inte att förstå innan och det går i ärlighetens namn knappt att förstå nu efteråt att det är vårt älskade lilla barn på tre veckor som legat inne i min mage. Där har han ju varit så långt mycket längre än han varit här ute. Och det är svårt att ta in på något sätt. Fyra dagar för tidigt, 39+2 valde han som sin födelsedag. Det är en natt som vi aldrig kommer att glömma. Timmarna hemma, resan i bilen ner till Varberg och de ynka två timmarna på sjukhuset innan det vi väntat på i nio månader var över. Omtumlande, spännande, utmanande, roligt och vackert på en och samma gång. Känslan att få honom på bröstet, se in i Henriks ögon och gemensamt uppleva de första minutrarna med vårt barn ger en samhörighet och känsla av kärlek som inte går att sätta ord på.

Att föda barn, och vara gravid för den delen, har lärt mig många saker, men mest att det inte går att planera och ta saker för givet. Det blir som det blir, och betydelsen av go with the flow har aldrig varit tydligare. Vi hade massa planer för förlossningen eftersom vi trodde det var en utdragen process på sjukhus. Vi trodde innan att man skulle vanka av och an i en korridor, få gå på en promenad för att det skulle dra igång på allvar, bada i varmt vatten, använda TENS-maskinen, sitta på pilatesboll, lyssna på musik, andas en massa ihop med Henrik och arbeta sig successivt mot målet. Så blev det inte riktigt, men det blev ju så mycket bättre, enklare och mindre ont än jag kunnat föreställa mig. Jag fick skatta förlossningen efteråt i siffror på skalan 1-10. Min förlossning får en klar tia. Jag är otroligt nöjd med personalen på Varbergs förlossning såväl som på BB. Ett fantastiskt sjukhus med en helt underbar personal och logistik kring barnafödande. Bättre start på föräldraskapet kunde vi inte få. Henriks stöd var fantastiskt och för en gångs skull är jag nöjd över min egen prestation.

Jag hade bestämt mig för att inte få någon smärtlindring, jag ville se vad min kropp klarade av och jag lyckades fokusera inåt på mig själv. Ta värkarna starkt och andas mig vidare till vår guldklimp pressades ut. Jag lyckades med hjälp av den fantastiska personalen hålla mig hel i den nedre regionen och jag lyckades vara närvarande i det under och den magi det är att föda barn. Visst gjorde det ont, visst krävdes det stort fokus och mod att ta sig igenom. Men vi kvinnor är skapta för detta och rådet från barnmorskan att det är något som ska ut och att inte hålla igen hjälpte bra. Och att ta det som det kommer, en bit i taget även om det aldrig blev tal om att klocka och räkna varje värk som om det vore intervaller. Det gick för fort för det och jag var för inne i mig själv för att prata och jobba med metaforer just i den stunden. Jag hade en bild i mitt huvud av att andningen var det viktigaste och egentligen enda som skulle få mig att må bra och överleva smärtan. Och andningen är otroligt viktig. Så mitt enda råd om någon skulle fråga är att gärna gå pskykoprofylaxkurs och lära in rätt andningsteknik. Som konditionsidrottare har vi mycket gratis, enligt min mening, men att andas rätt är något alla kan lära sig och ha nytta av. Sedan skulle jag säga att vi alla är olika och att varje förlossning är unik. Så bara för att någon känner på ett sätt säger inte att det kommer bli så för en annan. Där har jag gjort fel, jag har lyssnat för mycket på alla andra och hur ont de haft. För mig var det inte alls så. Utan det var en fantastisk upplevelse. Smärtan var underordnad lyckan. Känslan av att jag kontrollerade mina värkar och kunde ta mig igenom dem gjorde mig starkare. Det är häftigt vad våra kroppar klarar av och jag är glad att få ha varit med om detta. Ett marathonlopp är ingenting i jämförelse. Personliga rekord i all ära, det är underbart at överträffa sig själv i ett par löparskor. Men att föda barn är en helt annan kick. Större adrenalinkick går inte att få.