fredag 23 april 2010

Vägskälet.

Dagen D. Domedagen med ett skräckinjagande D. Läskigt och en dag vi i familjen längtat efter för då kan det vara över, i varje fall en bra bit på väg. Men samtidigt som man längtar efter att något hemskt kan vara över så skulle den här dagen lika väl kunna bli en förändring för livet för min far. Ni som följt den här bloggen vet att vi fick besked om att min pappa har cancer i slutet av december. Och julen 2009 har etsat sig fast som ett minne jag inte önskar någon annan. Vi människor vänjer oss att leva med olika saker. Min älskade pappa tillägnades årets första inlägg. Sedan dess har mycket hänt och han har varit en riktig fighter. Cellgiftsbehandling är något av det värsta man kan gå igenom. Jag har stått bredvid helt maktlös och sett en av de personer jag älskar mest på jordklotet gå igenom helvetet fast tagit sig ut levande på andra sidan. Som en brinnande eld har hans kropp tagit in gifterna och fortfarande har han sviter av den starka medicinen. Nu håller strålbehandlingen på. Den är inte heller något att leka med. En fruktansvärt tuff behandling men på ett annat sätt än cellgifterna. Min far och hela vår familj har lärt oss mycket om cancer under den här tiden. Men mest av allt, och viktigast, har vi lärt oss om livet. Att ta till vara på det underbara liv vi har fått. Att faktiskt leva.

Idag har vi kommit till vägskälet. En korsning som kan förändra livet för alltid om du tvingas slå in på fel väg. Tre vägar finns, men bara en av dem ger dig ditt liv tillbaka. Enda problemet är att det inte är så enkelt att du själv kan eller får välja. Det är inte så att det står Abborrbacken med en pil och du själv kan välja att strunta i att springa uppför. Eller ta dig an utmaningen med full kraft. Det är inte så att du själv kan avgöra om kroppen svarat tillräckligt bra, att tumören är borta och att du är på vägen som tar dig mot ett friskt liv. Det kan lika väl vara så att du hamnar på vägen mot operation där du tvingas ha en stomi på magen resten av livet. Men den vägen är ändå inte värst utan det finns en tredje väg som jag vägrat ta in i mitt huvud. Den svarta avgrundsvägen. Cancer är som att spela rysk roulette. Du lägger ditt liv i någon annans händer och kan sedan bara hoppas.

Jag var inte med på sjukhuset idag för de har nog med alla patienter och behöver inte oroliga anhöriga springandes där hela tiden. I början var jag med och sprang ner avdelningen. Något som var jobbigt för både pappa och de som jobbar där. Vi människor är konstigt anpassningsbara och på ett underligt sätt går det att lära sig leva trots att en nära anhörig har en dödlig sjukdom. Så den senaste tiden har vi levt relativt normalt. Förutom att pappa har genomgått den essentiella strålningen varje dag. Tärande och jobbigt, men han klagar inte i onödan. Samtidigt som allt varit vanligt på ytan så har huvudet arbetat och funderat, vänt på saker och ting. Försökt att ta till vara på livet lite mer. Men mest av allt så har ett ständigt molande och gnagande funnits där. Vägskälet. Vad kommer att hända.

Nu sitter jag här vid datorn med tårar i ögonen. Alldeles för en stund sedan ringde min pappa. Det gick inte att ta miste på rösten att det var positiva besked. Han har varit nedsövd, de har undersökt hur han svarat på behandlingen. Och vägen som väntar efter hans vägskäl i cancerbehandlingen är kantad av vackra vitsippor, liljekonvaljer, blommande körsbärsträd och massor av krokusar. För nu kan vi njuta av våren på riktigt. Pappas tumör har krympt och försvunnit. Glädjetårarna rinner och hela jag känner mig upprymd. Den 29 maj blir det inte bara bröllop utan det blir glädjeyra och firande av livet. Precis det vi hoppades på när vi tog beslutet om att genomföra bröllopet. Fortfarande är det flera strålningar kvar och en massa uppföljningar för min far på sjukhuset. För cancer är inte något man blir frisk av som efter en förkylning. Sjuk ena dagen, frisk nästa. Inte på långa vägar. Men vägskälet som vi väntat på tog oss in på den rätta vägen. En och annan motluta eller svacka får man räkna med i det fortsatta livet. Men om jag får önska så vill jag inte se några fler läskiga avkrokar på väldigt länge. Ikväll börjar förfesten till bröllopet och sedan tänker jag fortsätta fira hela livet. Älska livet. Love life.

måndag 19 april 2010

Vår gata och ett stenkast bort.

Hemma på vår gata. Utanför grinden till vår lägenhet kikar vi gatan ner mot cykelbutiken. Varje gång vi kommer hit hälsar vi glatt på Ana och ser fram emot det spartanska levernet. När vi reser hem är det med en tår i ögat och en förhoppning om ett kort farväl med snabbt återseende.


La Santa är långt ifrån flärdfullhet och turistmecka. Det är en liten pittoresk hamnby där fiskare åker ut i gryningen och kommer hem med båten full av fångst i skymningen. Kan du spanska får du lättare att komma ortsbefolkningen nära även om de även här lever på turister. Mest tränande som bor på Club La Santa en bit bort men även förbipasserande i hyrbil på utflykt.


Spring-Therese i sin rätta miljö. Här är varje andetag lätt att ta även i tröskelfart. Livet stannar upp när varje sekund och minut är värd något på riktigt.


Vägnätet är rikt för en löpare eller cyklist. Vykortslandskapet fylls av grusvägar över slätterna och asfalt däremellan.


Löpning i eget majestät, jag i min bubbla, tillhör vanligheten här. Men då och då får jag eminent sällskap.


I glada och goda vänners lag. Steve och Maria är två underbara människor som vi träffade första gången vi var här. De driver en liten trevlig pärla till cykelbutik, gillar utmaningar och svettas mer än gärna på cykeln i några timmar.


Lavavyn jag bara älskar. De där bergen och det öppna landskapet som får mig att känna att ett 2h löppass är på tok för kort. By efter by plottras ut i mitt huvud. Jag blir som en gps, inställd på att klättra uppför, glida nerför, mysa mig fram på platten, allt i ett par löparskor med en puls som är hög och en utmaning som är så underbar. Träningsläger och all tid i världen finns för att bara njuta av salt, svett och solskenslöpning. Endorfinerna sprutar likt lavan en gång varit flödande magma. Energinivån är hög men utarmas ju fler kilometer som tillryggaläggs. Påfyllning och sedan om igen. Ett ekorrhjul av träning. Tänk att ekorrhjulet kan vara så fantastiskt. Men det är väl så, gillar man det man gör så vill man göra det om och om igen. Vill och inte måste. Så är det.

fredag 16 april 2010

Morgonstund har guld i mund.

Likt ordspråket säger så får den som går upp tidigt mycket gjort. Fredagarna de senaste åren har gått under det här ordspråket med spinningklass före jobbet kl 06.45 och ytterligare en klass direkt efter kl 17.30. Jag gillar verkligen mina fredagar och ser fram emot dem. Det är inte mycket som kan få en liten morgontröttis som mig att studsa upp i arla morgonstund. Men just träningspass och även roliga resor med tidig uppgång för avresa är de två saker som gör det enkelt för mig att snabbt glömma att ögonen är grusiga. Den här morgonen var första spinningklassen på ett tag eftersom träningslägret gav en liten paus från de vanliga vardagsrutinerna. Och vilken känsla det var att få dra igång stereon igen och cykla morgoncykling ihop med underbara svettsugna träningsentusiaster. Ni gör mina fredagar fantastiska ska ni veta. Starten på helgen kan inte bli bättre och jag har saknat den här kickstarten på veckans bästa dag. I eftermiddag kör vi igen och sedan blir det 90 minuter eufori på måndag kl 18.30. Varmt välkommen att hänga på den som vill någon gång. Säg till mig innan om du inte är medlem på SATS så ska jag kunna ordna en provträning på en av mina cykelklasser. Spinning är ett grymt komplement till löpningen och jag skulle inte byta bort det för allt i världen. Det passar mig och min kropp, men viktigast är att det är så otroligt roligt. Imorgon är det 5 veckor kvar till GöteborgsVarvet, 6 veckor till vårt bröllop och 7 veckor till Stockholm Marathon. Nedräkningen har på allvar startat. En härlig person på morgonklassen sa att vi får hoppas att inte bröllopet är det som är värst av dessa tre. Då brister Henrik spontant ut i dagens roligaste eller kanske underligaste kommentar, eftersom det är han som ska gifta sig med mig. Ett marathon tar ju ändå bara 4 timmar. Med syftningen på att ett giftermål varar ett helt liv, så det måste ju ändå vara det värsta. Ja, vad vet jag. Underbar ironi som kanske inte alla förstod, så jag var tvungen att tala om att det är han som är föremålet ifall någon missat denna stalker på mina klasser. Vad ska man säga? För mig är 10 km värre än ett marathonlopp och halva sträckan är något mittemellan i jobbighetsgrad. Vad är en bal på slottet? Vad är ett bröllop som stundar? Fågel, fisk eller mittemellan eller alldeles alldeles underbart? Till Henrik passar jag över följande ordspråk. Tala är silver, men tiga är guld.

onsdag 14 april 2010

Tågfilosofen.

Jag sitter på ett tåg genom ett intetsägande landskap när känslan av att ligga i startblocken infinner sig. Visst har vi fått känna vårsolens värme på kinden men mer än så är det inte. Naturen är fortfarande tillknäppt och gulnande grå. På några ställen har de allra tidigaste blommorna kikat fram, som en tjuvstart på något underbart. Vi ligger där i våra startblock mer redo än någonsin. Spikskorna hårt knutna. Fingrarna ordentligt bakom linjen. Förväntningen är stor och vi har fortfarande allt framför oss, i våra egna händer. Eller snarare ben. Suget att få gå upp i färdigställning är enormt. Likt fågeln som precis upptäckt att den har vingar vill vi med all vår kraft trycka oss ur startblocken, accelerera, maximera, prestera och ta oss mot mållinjen. Sommarens prunkande färgexplosion finns inom räckhåll.

Tiden innan knopparna brister, när solen kikar fram så som bara vårsolen kan göra, är speciell. Okontrollerad och längtansfull. När väl knopparna orkat mobilisera all sin energi på att blomma ut har vi redan börjat ta sommaren för given. Det är nu den fulla njutningen borde infinna sig. Det är nu vi ska ta var dag som den kommer och som om den aldrig kom igen. För det gör den inte. Varje dag är värd att fånga och njutas av. Flera år har jag inte reagerat på kraften i naturen och vaknat upp någon gång i början av juni som ett stressat frågetecken med undran vad de vackra rosa träden kom ifrån. Det är slut med det nu. Våra hjärtslag är räknade och vi tränar den naggande goda muskeln för att få den att sprida ut de där kärleksfulla slagen under så lång tid som det går. Under så många år av blommande körsbärsträd som det är möjligt.

Jag sitter här på tåget omsvärmad av mina egna tankar. Livet är som ett tåg. Oftast passerar det obemärkt förbi, ibland dundrar det till ordentligt och skakar om dig även om du står bredvid. Ibland kliver du på tåget mot en ny destination. Livet har många destinationer. Det gäller bara att fånga de möjligheter du vill. Ibland handlar det om snabbtåg men ibland tar en förändring likt tåget lite längre tid och ibland blir det inställda eller försenade tåg. Precis som livet. Största frågan är om du vill stå bredvid tåget och bara låta det passera revy. Eller kanske ännu värre befinna dig på tåget utan kontroll. Det är ändå ditt liv allt handlar om. Låta det passera förbi, bara åka med som livets resenär eller ta tag i spakarna längst fram i loket och känna att det är du som är föraren i ditt liv. Sistnämnda, eller hur? Bestämma dig för om du ska åka söder över eller norrut eller om du har det bra där du är nu. Inte låta livet hända utan låta det du vill ska ske i ditt liv hända. Visst det handlar ibland om omständigheter och ibland sker det en krasch i livet likt ett tåg oturligt nog kan spåra ur. Men står du själv vid spakarna så har du lite lättare att förutse vad som kommer att hända. Du kanske till och med kan undvika en katastrof istället för att bara stå där bredvid och bli överkörd eller slätstruket bara åka med.

Jag har haft den långsammaste veckan på länge. I dina öron låter det kanske som om träningslägerveckan varit tråkig. Icke. Första gången på väldigt länge lyckades jag få en vecka att kännas som långt mer än det dubbla fast med full njutning. Det är en oerhörd känsla att lyckas uppleva det när tiden allt som oftast försvinner ifrån en. Jag vill känna mer av lugnets harmoni. Att uppleva en hel dag och känna njutning trots att sömntimmarna är många och att flera timmar gått till löpning varje dag. Den senaste veckan har varit mer balsam för själen än det mesta jag upplevt. Ta till vara på stunden. Vara närvarande. Leva för dagen. I nuet och inte i en framtid full av planering. Jag fick en tanke att sätta mig på ett tåg från Smygehuk till Treriksröset. Under resans gång skulle jag lägga upp en strategi för hur jag ska lyckas vara föraren, kaptenen, chauffören, piloten eller helst av allt herden som vallar sina getter, i mitt liv. För det finns faktiskt inga måsten. Även om jag just nu har väldigt många. Och det är där felet ligger. Måsten ska vara saker som berikar livet och inte ett fult ord som ger oss stora skälvan och stjäl vår tid. Energitjuvar och tidstjuvar finns det för många utav. Det heter inte jag måste utan det heter jag vill. Nu sitter jag inte på det där tåget från ena spetsen till den andra utan det är en vanlig jobbresa som fått filosofen i mig att vakna. Från lavaaskans skimmer på de vida slätterna rätt in i elden på hemmaplan. Så stor är skillnaden från i måndags och idag. Men jag är medveten om startblockskänslan innan naturens krafturladdning och jag tänker njuta av de knoppande träden innan de slår ut till rosa blommor. Livet kan vara enkelt. Om du vill.

söndag 4 april 2010

Lavaberg, grus och mera asfalt.


Mycket asfalt ska det bli och tur är väl det. Hjärtat känns starkt och jag känner mig i bra slag löpmässigt. Men ack, ve och fasa, vad klen man blir i benen av att springa på löpband. Andra fysiologiska effekter har uppnåtts den här vintern genom mer klinisk intervallträning med ett förhoppningsvis större och bättre syreupptag som resultat. Men löpband är mjuka och en mjukis blir inte snabbare eller uthålligare. Det krävs en viss hårdhet att försöka bli en bättre marathonlöpare och även att prestera på halva sträckan. För att inte tala om 10 km, där krävs det fart och för att lyckas hålla det tempo jag drömmer om så krävs det stenhårda ben, starka och asfaltstärda. Jag gillar alla löpunderlag på träning, numer till och med löpband. En gammal hund har lärt sig att sitta den här vintern. Men eftersom jag har en viss förkärlek för lopp som går i en stad på just det där hårda, svarta och jämna underlaget så måste jag köra på devisen du blir det du tränar. Jag behöver bli asfalt. I varje fall bli bra på att springa på det. Igen. För den här veckan har tagit på mina stackars ben. De där tio milen som nötts har gett en skum känsla i benen. Inte träningsvärk, utan snarare någon form av stumhet. Det går att springa men framsidorna är stumma som efter ett lopp. Och nu har jag kommit underfund med att svikten i asfalten är långt ifrån den som upplevs på löpbandet. Jag har blivit bra på att springa på löpband och det är inte riktigt där loppen avgörs. Det är inte riktigt där jag ska nå mina mål längre fram i år. Utan det är ju där ute under den vackra solen i den vackra riktiga världen. Så nu gäller det att träna med samma fokus som löpbandet krävt men därute där löpningen är som bäst. Idag för exakt ett år sedan, på vår första träningslägerdag, föll jag hårt i backen mitt i smultronstället La Santa. Blod, skrap på knäna, en illa tilltygad armbåge med finfina brännsår och en axel som gick sönder inuti blev resultatet. När jag tittar tillbaka på året som gått sedan dess är jag tacksam att det inte blev värre. En bruten handled, en axel som gick åt värre eller att det istället var mitt knä som gick sönder. Jag hade tur. Otrolig tur. Om jag inte hade haft det hade jag inte fått uppleva det bästa löparåret i mitt liv. Det roligaste. Senaste året har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Jag är ibland halvtokig, men jag är bångstyrig, har vilja och vägrar att ge upp även i motvind. Sådan har jag inte alltid varit och sådan är jag inte alltid nu heller. Ibland vill jag bara sätta mig ner, gråta och ge upp en massa saker i livet. Men skam den som ger sig. Vill man något så måste man kämpa. För inget är serverat på ett silverfat. Utan mina kilometrar med mitella på förra årets vårläger så hade aldrig året blivit som det blev. Resultaten på marathonloppen hade garanterat varit annorlunda. Att springa tvåtimmarspass med mitella kräver att man inte bryr sig ett dyft om vad människor runtomkring tänker. Det krävs att man tror på det man själv gör och att det är rätt. Mitellalöpningen var bra för mig. Så här i efterhand. För man får inte bry sig allt för mycket om vad andra tänker och tycker. Och det viktigaste, motgångar stärker en. Och för varje motgång man kämpar sig igenom blir man lite mer hårdhudad och njuter än mer av medvinden. I La Santa är det alltid motvind och medvind, det går inte att undvika. Uppför backarna har du oftast vinden i ryggen, men lutningen gör att pulsen sticker iväg ändå. Nedför så får du kämpa dig fram med bibehållen bra träningspuls. Hade någon plockat bort vinden så hade du fallit för det är tryck i benen som gäller för att slå dig igenom vindmassorna. Jag får underbara känslor i magen bara av att tänka på lavabergen som omger mig, asfalten eller gruset under fötterna, solen, värmen som fläktar och träningsglädjen som är större än någonsin. Nu håller jag tummarna för att kroppen får vara hel och att njutningen blir optimal. Sista asfaltsrundan är gjord på hemmaplan. Imorgon plottrar jag i mitt huvud, som får agera gps, ut småbyarna att passera en efter en när jag ger mig iväg på första passet i träningsparadiset. Långbent byts mot kort och vinterlöparen hoppas på att förvandlas till sommarflicka.

lördag 3 april 2010

Påskpussar och asfalt.


Påsk de senaste åren har varit träningsläger för mig. En underbar högtid som på något sätt gått lite förbi. Dubbla träningspass i kombination av medtagna marsipanägg har benen fått känna på sol och lägerkänsla i Portugal, La Santa och La Santa igen. I år har mycket varit annorlunda och så även den vackra gula högtiden. Skärtorsdagen kändes som lugnet efter stormen snarare än före. Och att fara ut till landet hos min kära mor och mysa med en äggtoddy i handen blickandes ut över min uppväxts vidder var precis den harmoni kroppen behövde och en perfekt start på semestern. Här har jag tultat runt sedan jag lärde mig gå. Lekt med käpphästar, blivit kär, varit trött tonåring, sträckläst böcker nätterna igenom och sprungit många sommarkilometer i unga år. När jag var liten satte vi ut en korg på långfredagen där jag hoppades att någon (om det var en höna eller påskgubben vet jag inte) skulle komma och kläcka ett påskägg över natten. Mamma hittade på alla de möjliga små traditioner för att göra det mysigt och för att få mig att längta och se fram emot de där små speciella tillfällena på året. Hon lyckades. Som vuxen är jag mer lättflirtad och en lugn kravlös stund med god mat är det enda som behövs för att blidka mig. Långfredagen var en kreativ och rolig dag. Solen sken i lilla söta Kungälv och frukosten intogs på ett mysigt kafé. Kontemplation och framtidsfunderingar. Jag suger fortfarande på att det handlar om att ändra sin egen tanke för att ändra sin värld. Jag gillar det förhållningssättet och ska själv försöka att aldrig mer bli ett offer under omständigheter. Inställningen är allt. Den är lika viktig som det jag fick lära mig som ung friidrottstjej. Vila är halva träningen. Inte att man ska vila hälften av själva träningspasset utan rekreation och återhämtning som en del av träningen. Ingen vila, ingen utveckling. Det är otroligt viktigt att låta kroppen få ta till sig alla kilometer i lugn och ro för att tillgodogöra sig dem och skapa den effekt man vill. Jag lever inte som jag lär. I mitt liv finns alldeles på tok för lite tid för återhämtning i relation till träning och annan aktivitet. Och så tror jag att det är för de flesta av oss. Därför är träningsläger för mig den bästa stunden på året. Semester när den är som härligast. Träningen i fokus lika mycket som att slappa med en god bok i handen eller bara med slutna ögon låta solen värma kroppen som en smekande massage. Sova siesta om så behövs. Köra dubbelpass och äta massor av god mat för att fylla depåerna inför nästa dag när allt det underbara görs om igen. Jag skulle kunna ha träningsläger en gång i kvartalet. Minst. Påskafton och mitt läger har börjat. Imorse var det sprickande vårkänsla i luften. Så där som det är när natten varit kall och vattnet på marken är lite smått fruset men solen tittar fram med sin starka värme och ger ett vackert uppvaknande ljus. Klockan 8 bar det av på något som blev ett spontant långpass med min goa Jenny. På det senaste har vi setts alltför sällan, just för att den där vilan i livet är för kort. Löpfikastunder har jag berättat om förut och det är ett fantastiskt sett att umgås. Prattempo och käkarna får träna lika mycket som benen. Huvudet tömmas ur och tankar växlas. Perfekt. Och det var en tid i livet som vi hade detta som en stående veckopunkt. Därför heter den här bloggen som den gör. En benämning Jennys son hittade på eftersom det fanns flera Therese men bara en av dem såg han mest i springkläder när han var liten. Barn är smarta. Asfalt har idag nötts i totalt 3h. Underbart med dubbla pass. Kunde inte undvika det sista när Henrik skulle ut och testa sin dyrgrip till mtb innan avfärd mot sydligare breddgrader. Klart även jag skulle ge benen lite mer påfrestning innan lägret kommer igång på riktigt. Resten av denna afton har tillbringats med superb mat hos min älskade far. Så nu är kroppen laddad för sista asfalten på svensk mark. Nu mera påskpussar och chokladägg.