Missnöjd.

Inom all idrott finns det medgång och motgång, uppgång och fall. Idag blev det de två sistnämnda motsatserna för min del. Jag är inget vidare tjejig och kanske var det just det som gjorde att jag inte fick till det i dagens race. Tjejmilen, 10 km loppet som skulle ge mig ett nytt pers. Men jag fick inget pers och det är nog den lärdomen jag får ta med mig framöver. Man får inget gratis här i livet utan det är stret och idogt arbete som gäller för att lyckas med det man tar sig för. Senaste tiden har det varit för mycket på alla plan och min egen analys kring löpningen just nu är att jag tränar bra, jag gör det mesta rätt, men jag vilar på tok för lite och då menar jag inte vila från fysisk ansträngning utan relax i livet. De där stunderna man behöver för att kunna mobilisera kraft för att ta ut sig och plocka ut det som finns inuti kroppen. Fallet och missnöjet idag blev nog desto större eftersom jag inte ser mitt pers som mitt absolut bästa, jag tror mig veta att jag kan mer och därför är fallet djupare. För ska man vara krass så är väl en tjugotredjeplats bland Sveriges absoluta elit inom medel- och långdistanslöpning inte så pjåkigt. Att stå bakom suveräner som precis tävlat i Finnkampen och ta rygg och hänga i samma klunga under några kilometer med löpare som jag förr om åren haft som idoler är inte så dumt. Men trots detta och trots att startfältet var 25 000 tjejer så är jag inte glad när jag sitter här kuskande i bilen på väg hem. Det känns tomt och det känns konstigt. Nästan som om jag inte var närvarande i loppet, nästan som om det inte var roligt att springa. Nästan som om det jag gillar bäst inte spelar någon roll, just för att det spelar alldeles för stor roll. 40 sekunder från pers är ingenting, men jag tycker att det där perset är för dåligt för mig och tiden idag är inte värd att tala om. Att göra tjejgrejer ihop är inte min tekopp och att ligga i en tajt klunga likt ett banlopp och fajtas med armbågarna är ännu mindre min grej. Det lustiga i kråksången är att jag fick två små koppar som pris för insatsen. Kafferep, vem har tid för det?! Men något som är positivt det är att i år kan jag se tillbaka på en säsong, jag har faktiskt inte haft en riktig tävlingssäsong inom löpning på över tio år. Men i år har jag det och bortsett från idag så är facit riktigt fint och jag får vara nöjd med det. Har vågat tävla, har gjort det helt ok och har ändå lyckats distansera många satsande klubblöpare bakom min rygg. Alltid något. Bästa klubblösa tjej idag. Lite vinstpengar i år, som får gå till träningsläger. Nästa år vill jag ta ett steg till, hoppas att kroppen och främst knoppen tänker vara med på det. Och innan dess måste jag fundera på om det ska bli race till helgen eller inte. Just nu är jag inte direkt sugen på en halvmara. Tiden idag öppnade jag Varvet på i maj. Men allt kan hända. Missnöjdheten kan vändas till något annat. Men det är ingen annan än jag själv som kan göra det jobbet. Men då måste viljan finnas. Får se om jag kan hitta den igen. Först får jag falla lite till (hoppas att någon tar emot mig), tjejigt nog lipa lite, sura och fläta ur turflätorna.

Kul manick.

Igår kom jag hem till en skojig överraskning. Innanför dörren på golvet var ett gulligt litet kort med ett hjärta och på kortet stod vackra värmande ord som en tjej blir glad av och det roligaste var hänvisningen till den lilla asken under kudden. Och väl där hittade jag en kul komponent att addera till min löptokighet. Ett Nike+ Sportband. Efter en halvgalen vecka så tyckte Henrik att jag var värd en liten present och inte vilken gåva som helst utan en som visar vad han tycker att jag ska prioritera här i livet. Fritiden och all löpning som jag blir så glad av. Helt rätt. Om jag blev glad. Min Polar RS 800 byts ju såklart inte ut mot en liten leksak som den här. Men en komplettering och något kul att leka med är aldrig fel. Tanken var såklart inte att löpardatorn skulle bytas ut snarare att jag kan ha en variationsmöjlighet till klocka på jobbet som rimmar med mig. Fina små guld- och bijouteriklockor är nämligen inte alls min grej. Antingen ingen klocka alls eller Polaren. Men nu har jag en nättare variant att matcha till kavajen. En liten sak som öppnar upp till samma små samtalsämnen i min lilla värld. Och även om jag inte får försprång i löparspåret så får jag det garanterat på jobbet när jag nu hinner lära mig allt om produkten vi ska sälja massor av. Har sett att Paula Radcliff har en och då måste det ju helt enkelt vara en supergrej. En makalös manick. Helt enkelt en marathonpryl. Tänk om jag blir en evighetsmaskin.

Silver.

Klockan 22.00 i lördags så var det då dags. Årets åttonde löpartävling och ännu en möjlighet att persa, ha roligt och njuta av asfalt under fötterna. Efter uppvärmning bland 7500 förväntansfulla löpare, småprat med gamla bekanta och sedvanliga stegringslopp så var det med lätta ben jag stack iväg. Startpistolen brann av före speakern hann tala om att det var dags. Så vi var nog alla därframme i elitfältet lite tagna på sängen och det kändes som alla stack iväg från noll till hundra på en sekund. Jag startade loppet på 3.29 och det var helt rätt för mig och efter två kilometer så hade vår bästa hinderlöpare tagit täten, även hon startande i sitt eget tempo. Jag låg tvåa därifrån och in i mål. Placeringar är för mig ganska så oviktiga i vanliga fall, men idag var det riktigt kul att komma tvåa bakom vår yppersta Sverigeelit (jag har ju nämnt tidigare att jag gillar silver). En minut distanserad blev jag på en tid jag inte alls är nöjd med (läs 37.32 och 19 sekunder från pers). Jag tror mig veta att jag har mer att ge och hoppas få göra det framöver. Bara för att det är så kul att förbättra sig själv och se vad just mina ben kan göra. Och jag är övertygad om att även Christin hade en hel mängd mer att ge där framför. Finnkampen nästa för henne. Grymt duktig tjej och väldigt trevlig och ödmjuk. För mig blir det Tjejmilen på söndag med betydligt blygsammare placeringar, såklart. Men kanske knaprar jag mig under 37 där. Vem vet, finns inte så mycket att hoppas på utan det handlar väl egentligen bara om att göra det. Eller? Men om det vore så lätt att ha rätt dag, rätt ben, rätt mentala styrka, rätt driv och kanske mest rätt jävlarnamma då hade jag gjort det för längesedan. Hur det än går i helgen så ska det bli grymt skoj att springa detta tjejigt roliga lopp som blir premiär för mig. Och för er som inte var med i lördags så kan jag verkligen rekommendera Midnattsloppet i Göteborg. Förra året sprang vi i huvudstaden som i år körde 27:e upplagan, här hemma var det historia som skrevs med första upplagan av loppet. Och jag tror att det kommer bli en favorit i repris i många år framöver. Som en kompis som firade sin 40-årsdag med att springa loppet sa, det var som ett discolopp. Och det var verkligen popigt och som att dansa fram igenom ett vimlande partypiggt Göteborg en varm sommarkväll. Men för att springa riktigt fort så hade nog färre kullerstenar, mindre andel skarpa kurvor och lite mer ljus hjälpt till. Och för mig som är som jag är så hade jag gärna sett varje kilometerhänvisning att pusha mig mot. Men allt handlar inte om tider utan mer om roliga minnen och upplevelser. Den skimrande kvällen var härlig och när vi promenerade hem och en dryg partajande kille vräkte ur sig, vann du eller, på bred göteborgska så var det gott att täppa till truten med att säga, nä jag kom tvåa. Han tappade hakan medan vi fortsatte vår färd hem mot skrovmålet hemma på Skansgrillen.

Syre.

Jag är grymt nöjd. Dagen rivstartade imorse kl 6 när vi pallrade oss upp för att lyckas få in det härliga pisket av varandras ben. En timma senare hade vi kört igenom ett underbart morgonpass med intervaller, 10x2 min med 1 min joggvila, en kvart uppvärmning och dito nedjogg gjorde morgonen och starten på dagen fulländad. Efter en arbetsdag i full fart med möjlighet att se ett historiskt världsrekord så ramlade jag in hemma lite senare än planerat. Seg i kolan och gräsänka drogs jag mellan löparglädje och slappartankar. Löparglädjen vann och med den lilla löparpoden laddad med Kent satte jag iväg. 90 minuter senare var jag blöt, dyngsur rakt igenom. Men lycklig och glad. Och vad skönt det är att springa distans i regn. Visst man blir våt, men när det är sommar så är det inte så farligt kyligt och efter regnet så kommer oftast solen fram. Passar man då på att köra sitt pass lite sent på sommarkvällen så ligger solen lågt och glittret i pölarna blir otroligt vackert. Har du dessutom tur så tittar regnbågen fram. Och när jag är klädd i löparkläder så struntar jag blankt i hur mycket det skvätter och det blir en skön känsla att plaska fram. Idag dessutom i god fart och med bra driv. Till helgen hoppas jag dock på uppehåll för ska det maxas då vill jag ha barmark, snustorrt underlag och gärna lite värme. Nu går jag in i en tävlingstät period. Det lät seriöst så tilläggas bör kanske; med mina mått mätt. Dock så har jag högt satta mål och om jag har tillräckligt med jävlaranamma och vill ha tillräckligt ont i slutet på varje race så ska det gå. Fast på lördag kväll håller jag tummarna för att Henrik persar på 10 km, det vore riktigt roligt. Vad gäller mig så räcker det att mina ben svarar bra och att jag får en skön känsla. För efter Midnattsloppet på hemmaplan så blir det två helger i huvudstaden där herr Nordström får leka coach när jag springer två roliga lopp och hoppas att jag vågar utmana mig själv lite mer än jag brukar. Vore kul att köra helt slut på kroppen och få ut något bra av det. Men det hänger på känslan i benen, hoppas att den ska vara perfekt då. Om inte så får jag kanske hoppas på regn ändå. Ni vet. Syrerikedom.

Tala är silver. Tiga är guld.

Ja vad är då ett brons. Säga vad man vill om bedömningssporter. Men efter att ha växt upp med en bästa kompis som isprinsessa, alltså konståkare, så har jag på nära håll fått se en av de värsta bedömningssporterna. Det handlade inte enbart om piruetter och antal varv på snurrarna i luften. Mental och fysisk styrka. Det handlade om att se perfekt ut, finaste dräkten, minst svettig, naturligaste leendet och att vara vacker och ha den härligaste utstrålningen. Jo, men visst, det finns ju löpare som springer vackrare och är graciösare än andra. Men inte sjutton spelar det någon roll om du inte är snabbast. Cykelsporten med all sin charm, i minutiöst val av kläder, och stilfullhet till trots. Snoret rinner och svetten droppar när de bästa gör upp om medaljerna. Och om jag får välja så ska styrkan, tekniken, kraften och det som den specifika idrotten handlar om få tala och vara det som bedöms. All politik som spelar in, all denna falskhet som handlar om saker långt över våra huvuden ska inte få påverka idrottare som satsar all sin tid, hela sitt liv på att bli bäst. Är man domare så är ärlighet en dygd. Och så många klarar inte av detta. Jag blir förbannad och jag måste säga att Ara gjorde helt rätt. Efter en sådan bedömning, efter att motståndaren gjort samma överträdelser på mattan fast gravare så är det fel man som får falla. En hånflinande domare. Något av det värsta jag har sett. Jag skulle aldrig kunna hålla på med en sport där andra saker kan spela in än just min prestation. Att förlita sig på att någon annan är på din sida. Att lägga ditt eget öde i någon annans händer. Orättvisorna är många här i världen och de senaste dagarna har det varit tydligare än någonsin. Vad är ett brons värt. Ingenting. I en oärlig värld. Att säga vad man tycker. Det är vad brons står för just nu.

Bara sport.

Silver, det snyggaste av de tre. Och att lyckas erövra ett i OS i linjelopp är fantastiskt. Och att Emma är medlem i Henriks gamla klubb som jag numer är stödmedlem i gjorde ju det hela ännu lite roligare. Vilken söt tjej och vilken cykling. Det kallar jag sisu. Man blir stolt att vara svensk vid sådana tillfällen. Riktigt grymt och grannen bredvid som festade så det stod härliga till på lördagskvällen fick igen med råge när vi nästintill hoppade in i TV:n. Det är som en kollega till mig sa, man lägger sig i soffan och slötittar och ser fram emot en lugn skön sportsöndag i soffan, men så blir man som en tokig galning som skriker så väggarna skakar. Antar att stora delar av er sköningar som läser det här gjorde precis samma sak igår så jag behöver inte gå in mer detaljerat på detta utan kan förhoppningsvis räkna med att vi känner igen oss i varandras situationer fler gånger de närmsta veckorna. Alltså, jag hoppas på fler medaljer till vårt avlånga. Och det är vi nog fler som gör. Min stora fråga är vilken sport jag kommer upptäcka den här gången. Förra OS, som ju såklart var på vintern, hittade jag den spännande precisionssporten curling. Riktigt kul hade jag när jag satt och stretchade efter mina träningspass framför TV:n och såg de fina matcherna. Sporten fick ännu en dimension när vi testade den ihop med en kund några veckor efter OS. Det är verkligen en sport, inte så fysiskt kraftansträngande kanske men ack så taktisk och svår teknisk. Riktigt kul och kan rekommenderas. Om man är som jag, bambi på hal is, så blir det extra kul. Och om man dessutom har en vinnarskalle så blir det tufft. För antingen så har du det eller inte. Lite som bowling, det sitter i tekniken och inte i hur mycket man tar i. Apropå bowling så ska jag spöa pappa och Henrik på lördag i både det och go cart. Håll tummarna för mig, snälla, för dessa två män, den ena biltokig sedan barnsben, den andra tokig i att ha plattan i mattan, kommer göra allt för att krossa mig. Som sagt det är mycket idrottande nu. Och det är så roligt. Testa nytt är kul, så hoppas att det är något spännande jag upptäcker den här gången som jag tvingas testa. Så länge håller jag till godo med löpning och ikväll blir jag spinninginstruktör igen. Bara massor utav sport.

8.

Hörde igår att nummer åtta är ett lyckotal i Kina. Fantastiskt, eller hur ska man se det, att de krigade sig till ett OS och fick till invigningen till 080808 och även själva tiden har den rätta siffran. Undra vad Stefan Holm som har koll på siffror har att säga om detta. Jag är ju lite av en siffernörd jag också och kan inte hjälpa att jag tycker att den här dagen är lite häftig. Extra spännande (läs nördigt) är det att dagen 080808 sammanfaller så fint med min söta lilla bloggs 80 inlägg. Tror ni att jag har sparat mig hela veckan för att kunna göra ett inlägg just idag. Kanske. Tur att jag inte är en nollåtta också. Då hade det blivit för mycket, gäller ju att den gyllene vågskålen inte rinner över. För mycket. Apropå att hålla en balans på saker och ting så lyckades vi nog inte riktigt med det på sommarens semester. Om vi ska vara ärliga. Henrik avslutade sista löppasset med ett rejält ömt lår (som efter att han fått min naprapattid och att vi vilat verkar vara ok) och jag lyckades på flyget hem dra på mig lika ordentligt halsont. Jag skyller på tanten som satt bredvid och hostade. Men ska ärligheten fram även här så var det nog min kropp som är smartare än mitt huvud som tänkte att rejält halsont så att hon inte kan svälja ska nog få henne till att vila så att hon inte blir skadad och får ont igen. Senaste året har ju varit lite av ett ont år även om det fört otroligt mycket gott med sig. Men så är det ju alltid. Nu är kroppen i varje fall igång igen och tre dagars vila kanske bara gjorde gott. Summan av semesterns kardemumma blev (som vissa kanske redan läst på Henriks blogg) 27 träningspass på 28 dagar, varav 24 löppass med två 10 km race inkluderat, 3 cykelpass och en hel massa jävlaranamma måste jag säga. Att gå upp klockan åtta (!) stora delar av semestern för att köra riktigt bra pass, bara det gör att en nöjdhetskänsla sprider sig. Att sedan många av passen har varit ordentliga kvalitativa pass gör inte saken sämre. Som exempel har 20x200 m körts på tartanen i Monte Gordo där flera kända duktiga friidrottare (bl a Paula Radcliff) har tränat. På dessa intervaller visade Henrik vart skåpet ska stå. Första hundra metrarna kördes ihop innan Henrik sträckte ut på rakan, som han såg det. Likt Wissman var han stark på slutet och just som denna sprinter vill han numera ses som. Själv har jag inte kört så snabba 200-metare sedan friidrottstiden så en först sur Therese som inte vill ligga steget efter en cyklist vände det hela till en positiv upplevelse med flertalet på 35 sekunder, och det är inte dumt alls för en segis som mig. Att jag är seg fick jag veta på semesterns långpass där Henrik fick svårt att hålla tempot uppe och då ska tilläggas att jag likt en gentlekvinna bar små vattenflaskor och även ibland Henriks löparlinne som fick åka av. Men tur är väl det att vi är bra på olika saker för då kan man hjälpas åt att utvecklats. Semestern 2008 går till historien som en av de bästa. Perfekt kombination av det mesta. Ska jag rekommendera något så är det självklart Monte Gordos pinjeskogar i arla stund och den lena benvita stranden med salta dopp som kommer högst upp på listan. Ihop med det tangerade perset i fem ynka plusgrader. Såklart. Lyckodagar och lyckoveckor får vi hoppas på för alla Peking-resenärer. Ska bli kul att följa alla framgångar. Och det är allt bra skönt att vara hemma och njuta av de vanliga veckorna. Om man hade haft semester hela tiden så hade det inte varit semester. Oändlighet är bra, men variation också. 8:an ser ut som ett oändlighetstecken om man lägger den ner. Undra varför.