Den mentala tvåan.

Trelleborg. Vackra stenhus. Lite engelsk stil över det hela. Bred härlig skånska. Vi gillar att tävla i Skåne. Träna ännu bättre. Jag säger bara Brösarps backar. Underbart. Startskottet viner av. Drygt 300 meter på tartanbana. Många år sedan man hörde ett startskott på en 400-metersarena och själv var med i tävlingen. Kom lite på efterkälken men la mig i ytterspår och fixade en andraplats när vi pinnade på ut från arenan. Innan start var jag lite nyfiken på en tjej och vi snackade lite grann. Hon var nyinflyttad till Sverige, hade bott här en vecka. Hennes pers runt 37.40. När hon säger det är min första tanke. Jaha, då blir jag väl tvåa idag då. Små mentala spratt har min hjärna jämnt spelat mig. I ungdomsåren visste jag från start vilken placering jag skulle få i mål och det var sällan jag hade fel. Undra vad det beror på. Undra vad jag skulle kunna ställa till med om huvudet ville vara med mig fullt ut. Ut från arenan springer vi i varje fall. Och dagens sisu skulle ju vara en bra känsla. Benen kändes aningen tunga denna dag. Senaste två veckorna har varit fulla av träning och tävling har inte varit prioritet. Men under första kilometern släppte det lite och jag hittade in i min rytm. Gott tempo och pinnade på strax över 3.30 under första delen. Hade sällskap av en Götalöpare knappa kilometern. Återigen kände jag mig som tvåan i loppet. Övertygad om detta. Fortsatte i mitt tempo och hon i sitt. Kände mig stark med en bra känsla och sprang på första varvet med en liten svacka mellan 4 och 5 kilometer. Relativt ensam i min egen lilla grupp. Jag och mina tankar. Jag och min härliga löptur genom Trelleborg. Riktigt roligt lopp. Välarrangerat med många flaggvakter och perfekta gator kantade med pilar i banans riktning. Passerade några trötta män efter vägen. Hade två jämna löpare i blickfånget på samma avstånd hela vägen. Skön och stabil känsla. De tappade inte och inte jag heller. Missade både 8 km skylten och 9 km dito. Vet inte hur det är för er. Men för mig är km-skyltarna av stor betydelse. Speciellt de sista markeringarna, vilka fungerar mentalt för att kunna trycka på det sista in i mål. Eller kanske inte kunna. Utan våga. Det är nog ändå det som allt handlar om. Jag vill inte vara fräsch i mål. Men även idag var jag nog lite väl fräsch. Fast idag la jag ribban högt. Jag ville. Jag hade känslan. Jag fick mersmak. Intervaller och snabbdistans. Behöver inte säga mer. Sista kurvan. Flaggvakten skriker att det är målgång runt hörnet. Jag hade tappat tid och rum. Var säker på att det var långt mer kvar. En loop inne i parken. Trodde jag. Men istället kranskalle. Målgång. 37.01. Exakt 15 sekunder från årsbästa och tillika pers. Tiden är jag inte nöjd med. Ingen nervositet innan loppet. Kontrollerad löpning från start till mål. Jag har mer i kroppen. I varje fall lite lite mer. Men det är svårt att springa 10 km. Riktigt svårt. Svårt att plocka ut. Det ska göra ont. Det är lida som gäller ju kortare distansen är. Som jag sagt tidigare. Desto längre distans. Desto mer flyt. Desto mindre ont. Annat är avgörande där. Jag är nöjd. Jag är glad. Jag vann. Krans runt halsen. Intervju i Trelleborgs Allehanda. Bild och allt. Vackra blommor. Stor pokal. Och ett par nya löparskor. Ibland känns tävlingen större än vad den är. Och ibland får man känna sig som en riktig vinnare. Vilken känsla. Liten motionär som jag är.

Sisu.

Imorgon smäller många startskott inne på Ullevi när den alltid lika underhållande, spännande och kämparglödande Finnkampen drar igång. Håller tummarna för att vi hinner hem till soffan för att njuta av denna tillställning. Är lite av en tradition. När jag var yngre målade vi kinderna blågula och skrek halsarna hesa på plats. Det var på den tiden drömmen om att få stå på startlinjen någon gång fortfarande levde. Drömmen har falnat. Och jag har hittat andra utmaningar och mål. Så även imorgon. Några timmar tidigare, nämligen klockan tio, går startskottet för årets sista millopp. Jag ska ha riktigt roligt. Trycka mig fram meter för meter. Det ska göra ont sista biten. Men mest av allt så vill jag känna den där känslan av löpning som flyter. Som på Stockholm Marathon, som på halvmaran i Haag och som när jag satte mitt milpers i Malmö. Fantastiska lopp. Det är känslan som räknas för mig imorgon. Det är min sisu. Att envist hålla kvar, kämpa in i mål och samtidigt känna den sanna löparglädjen i varje steg.

Fredag 06.45.

Det är helg. Åtminstone fredag. Och det gäller att starta helgen rätt. Bästa sättet för mig är som följer. P3 drar igång på klockradion 06.05. Väskan är packad sedan kvällen innan. Kläderna ligger redo att hoppa i. Inget smink. Håret i en snabb knut. In med linserna. Borsta tänderna. Snabbt ska det gå. Fyrtio minuter efter klockringning är iPoden inpluggad. Första uppvärmningslåten igång. Dagen till ära en splirrans klass fullmatad med basgung och utmanande tempo. Trots den tidiga timmen, kanske bör tilläggas. Men det är ju ändå fredag. Alla lika sömndruckna. Till en början. Efter de knappa tio minutrarna av blodgenomströmning är vi redo. Berget intas. Lägre kadens. Kraft i benen. Motstånd. Aktiva ben. Knappa 29' berg, rätt upp, denna sista augustifredag. Rullning och rörlighetsträning. Allt i ett svep. Effektivt. Energinivån känns som på topp. Känslan oersättlig. Tredje hösten jag kör den grymt sköna prestationslösa fredagsmorgonklassen. Du väljer nivå att köra på. Skön cykling, återhämtning, eller tuff morgonkörning med tryck i benen och svetten sprutandes. Din nivå. Din träning. Din tid. Klockan 06.45. Fredagspartyt har startat. Underbara känslor. Endorfiner och leenden.

Gårdagens dos.

Experimentet att köra som en elitlöpare fortgår. Och än så länge njuter jag till fullo. Gårdagens morgonjogg på 80 minuter är svår att kalla jogg eftersom tempot var i runda slängar 4' 30'' per kilometer. Men det gäller ju att smida när järnet är varmt. Med andra ord, är benen lätta så varför inte passa på. Jag gillar att ligga i komforttempo och bara mata på. Kilometer för kilometer, minut för minut. Det är min största styrka som löpare och tillika en stor nackdel. Man blir bra på det man tränar. Och att mata på komfortabelt är det väl ingen som vill bli bra på. Hur som helst så är dessa mornar det bästa sättet att starta dagen på för mig. Man kan vara stressad över det dagen har att erbjuda. Men efter morgonrundan sprider sig harmonin i kroppen. Därför har jag lovat mig själv att kliva upp före tuppen varje vecka framöver. Morgonpass kl 06.00. Minst en dag. Möjligtvis två. På det sättet hoppas jag få in några fler kilometer varje jobbvecka. Precis så som det är så lätt att köra under ledig tid. Lite fler mil i benen kanske kan få en positiv effekt. Värt att testa är det i vart fall. Så länge det är skojigt. Så länge tänker jag köra på. Gårdagens kvällspass blev ett långpass med Henrik i bakhasorna av två prattokiga tjejer. Jenny, min gamla tränare och numer underbara vän, och jag höll täten medan olika ämnen behandlades. Allt mellan himmel och jord gör att tiden försvinner iväg snabbt. Perfekt sätt att ses istället för att ta den där fikan på stan. Fredagsmorgonlöpning förr om åren var en stående tradition som gav mig all löparglädje tillbaka. Glädjen som gjort att jag fortsatt springa i ur och skur. Det är tack vare Jenny och våra avhandlande löppass som jag lyckades ta mig igenom naturvetenskapliga programmet utan att bli tokig. När det sedan blev Handelshögskolan så var det Jenny som sa väl valda ord som gjorde att jag lyckades hålla mig kvar. Trots att en naturtjej på Handels inte kände sig helt hemma alla gånger. Lärarjobben som varit riktigt givande och roliga är också de tack vare denna "gamla" goa friidrottstjej. Och jag är imponerad över den snabbhet som fortfarande finns kvar i hennes kropp. Talangfull och matad med fibrer av den snabbare sorten. Häftigt att se, speciellt när man själv nöter på som en tok och aldrig kan bli vass i spurten. Det är många personer som har påverkat en och varit viktiga. "Min" Jenny är definitivt en sådan person. Den där systern man inte fick. En förebild. En person som gjort och gått igenom allt i livet innan man själv gjort det. Och som därför kan ha sunda tankar. Sådana personer är viktiga i uppväxten. När man blir äldre närmar man sig samma nivå. Och förebilden blir till vän. Ett Göteborgsvarv var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. Då fick jag ett sms där det stod att går du under 1.30 får du klänningen. Året innan hade jag sprungit på 1.24, om jag minns rätt. Så det skulle väl inte vara några problem. Men Jenny vet hur det känns att sätta press på sig själv och att den pressen gör att allt blir pannkaka. Jag slappnade av och hade ett av de bästa varven genom stan någonsin. 1.21 blev tiden i mål den gången. Och klänningen gillar jag skarpt fortfarande. Det är de där små orden som kan få en att prestera. Ord från någon som förstår sig på hur man är. Kvällspasset stannade på 1h 45' och gårdagens totala tid i löparskorna blev fina 3h 5'.

Skrivkramp.

Just nu är livet helt underbart bra. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller sluta. Och därför har det varit ovanligt tyst från mig det senaste. Det här lilla utrymmet på nätet kom till för att det är kul att arkivera dagar i livet. Som en liten bank av tankar och känslor kring träning, tävling och livet i all sin härlighet. Inga prestationskrav. Bara min verklighet. Juli och augusti har förflutit på bästa vis. Bara det att datorer inte funnits i närheten hela tiden och möjligheten att skriva av sig har därför varit begränsad. Så nu sitter jag här vid tangentbordet och vet inte vart jag ska börja riktigt. Den spännande eftermiddagen i slutet av La Santa vistelsen när vi for runt i terrängen i något som kändes som en bandvagn för att fotas i löparskor och på cykel. Månlandskap blandades med vackra vyer. Sista semesterveckan på fantastiska Alnö. Alla löpturer på Sveriges bästa ö. Trevliga och mysiga stunder med familjen Nordström. Den där löpturen med pigga ben som aldrig ville sluta springa. Eller i ärlighetens namn. De ben jag hade på Alnö kommer jag kanske aldrig ha igen. Lätt som på små moln var varje pass och drygt tio mil fick vi till den där sista lediga veckan. Besök i sköna Örnsköldsvik där Henriks pigga och spännande farmor bor. Norrlandssolen sken mest hela tiden, som i La Santa fast aningen svalare. Sista veckan på Intersport har avverkats och nya utmaningar väntar bakom hörnet. Bröllopsplanerna tar form. Perfekta dagen har hittats. Lördagen mellan GöteborgsVarvet och Stockholm Marathon byts löparskor mot något betydligt rangligare. Kan ju inte bli bättre. För vad är bättre uppladdning för ett bröllop än att springa. Och vad är bättre uppladdning för en mara än att vara glad, njuta av livet, äta gott och må bra. Bröllop borde vara den perfekta egotrippen för att hitta jävlaranamma och styrka till att slå nya mål. Det är ju ändå ett avstamp i livet och en ny epok som startar. Vad just nya marathonmålet är vet jag inte. Det här året är ju inte slut än. Inte marorna heller. Biljetter och hotell är fixat. New York hägrar. Första söndagen i november. Längtar. Fast innan dess många höstträningstimmar. På något vis börjar snart den bästa träningstiden på året. Det är då jag smider planer för kommande säsong. Man har alla möjligheter i sin hand. Träna smartare för att utvecklas. Blicka tillbaka på säsongen som varit och fundera över vad man vill ändra på. Vad man vill bli starkare på. Jag har smygstartat den här perioden för mig själv. Senaste veckan har jag känt på hur det skulle kunna vara att träna på heltid. Två pass om dagen. Underbara pass som inte trängs in. Ingen forcering för att hinna med. Utan problem kan en 90 min distans avverkas på morgonen. Tid för vila emellan gör att det inte är några som helst problem att trycka 10x2' i riktigt bra fart på eftermiddagen. Benen känns oförskämt pigga. Och det bästa. Jag tycker att det är så otroligt kul. Sann och ren glädje. Höstschemat har dessutom börjat på SATS. Ser fram emot att tillbringa många svettiga timmar ihop med mina grymma medlemmar. Vi har kanonkul ihop. Nya upplägg varvat med gamla favoritpass. Och så har vi tävlingsperioden som startade i lördags. Känns som jag kan göra 37.30 i sömnen på en mil nu. Speakern säger att det är en minut till start och det blå bandet som stoppar löparna i första startgrupp är fortfarande spänt framför oss. Sekunderna tickar. Startskottet går. Repet är kvar. Ingen är beredd. Repet slits upp, flyger ner framför mig. Och avhängd från start är den kvällens öde. Med rädsla att halka och ramla (är fortfarande lite bränd av vårens fall) är kroppen grymt spänd och farten riktigt låg första rakan och kurvan där åskådarna skriker, det är halt, akta det är halt i kurvan. Sist i startgrupp 1A, med massor av orangetröjor passerande förbi försöker jag ta mig samman. Men det går inte så bra. Min plan blir således att se det som ett träningspass fram till Järntorget och sedan vika av från loppet och fortsätta på en distans. Men någonstans ändrar jag mig. Passerar flertalet tjejer framför mig. Utan rytm, utan glädje och utan tävlingskänsla springer jag kontrollerat igenom de 10 km. Förbannad som få i mål. Men så kommer jag på att det här loppet trots allt gick några sekunder fortare än förra året. Då betydligt tröttare trots att det inte fanns någon tokig start eller hala gator att skylla på. I lördags var benen riktigt bra. Känslan på uppvärmningen kanonfin. Omständigheterna inte på min sida. Snabbdistansen ett faktum. 37.27, fyra av damerna i mål, 41 sekunder från pers, intervju på podiet. Hatar mikrofoner som sticks upp i ansiktet, men de rosa rosorna och presentkortet tackar jag för. Känslan efter målgång var att jag kunde ta ett varv till. Och det är den känslan jag tar med mig. Snabb kommer jag aldrig att bli. Men förhoppningsvis lite kvickare än nu. Seghet räcker inte om man vill nå den riktiga toppen. Lite mer fart i benen gynnar samtliga distanser. Allt hänger ihop på ett vackert sätt. Midnattsloppet påminde mig om detta och den insikten gav ännu mer träningsglädje. Läskigt tufft. Tröskelkörning. Blodsmak. Tempo. Träning som gör ont. Intervaller. Mjölksyra. Snabbdistans. Krampkänning. Det är vad jag behöver.

42.

Tanken var att La Santa vistelsen skulle summeras innan hemresan. Men vårt stamhak, tillika enkla Internetkafé, valde att ta ledigt när temperaturen gick över 40 grader under den sista veckan. Det gjorde de rätt i. När vi sedan landade på hemmaplan fortsatte bortamatchen uppe i Norrland där vi inte riktigt hade tid för bloggfrossa. Semesterns tre första veckor var planerade som träningsläger men ses numer som en underbar förlovningsresa. Livet tar olika vändningar när man minst anar det. Och projektet bröllop har seglat upp på agendan. Härligt. Dock så avstannade ju inte direkt kilometer- och endorfinsamlandet för det. Snarare intensifierades. Sista veckan toppade, med 16 mil i benen. Värst var löppasset som startade kl 12 med solen i zenit. Lite sovmorgon den dagen, vilket bittert kan ångras i efterhand. Jag gav mig av uppåt igen. Denna gång valde jag att trots de onda demonerna närma mig farligare marker där jag stupat på näsa tidigare i år. Undvek avsiktligen den grusvägen i början på resan. Vägen slingrar sig över den sluttande slätten med olika lavaodlingar vid kanten av vägen. Har man tur, vilket jag hade denna dag, så vallar herden sina getter i närheten. Helt plötsligt står de bara där några meter framför dig. Och det är fantastiskt att så nära se dessa flockdjur. När de ser dig och hör dig komma ångandes så vänder de på huvudet mot den stora flocken och istället för att fortsätta beta i lugn och ro samlar de snabbt ihop sig. När några börjar röra sig så följer de andra efter. Ingen egen vilja utan klungan är det viktiga. Flocken är allt. Stor skillnad för en ensam löpare som väljer sina egna vägar. Rundan fortsatte genom de numer kända byarna. Uppe vid Mancha Blanca upplevde jag något jag aldrig gjort förut. Luften var som en varm ökenvind. Värmen som strömmade mot mig var enorm. Vid den tidpunkten hade jag för en stund sedan upptäckt att jag hade slutat att svettas. Lite orolig för detta sprang jag som in i en varm vägg. Tänk dig hårblåsen på högsta effekt och värme som omger hela din kropp. Du kan inte särskilja vad som är din kropp och vad som är runtomkring dig. En otroligt konstig känsla. När man vet att man har runda 40 minuter kvar till La Santa så känns det spännande på ett läskigt sätt. En bit över 40 grader. Nu vet jag att det går. Jag läste boken av Dean Karnazes förra sommaren. Ultramarathon Man. Nu förstår jag ännu bättre att det är enastående prestationer han utför. Ett av loppen var just i öknen. Tänk dig att du måste pricka den vita linjen på vägrenen för att inte skorna ska smälta under dig. Någon ska alltid vara värst. Och det finns alltid någon som har det värre. Så min lilla löptur är inget att tala om. Dock kan jag vara ärlig och säga att det var så varmt att jag blev arg, riktigt förbannad sista biten och min kropp slutade fungera som den brukar. Jag som har fått höra kommentaren att jag svettas som en redig karl var helt torr på huden. Dessutom tårades ögonen av gråt i den heta motvinden för att det inte var roligt längre. Första och enda gången jag upplevt att värmen varit så tuff att jag tappat gnistan för löpningen. Jag fick nog. För en kort stund. 90 minuter stannade klockan på. Då rullade Henrik upp bredvid mig med en burk Aquarius i handen. Och säger att jag inte får bli arg för att han letat reda på mig. Arg? Som ett frågetecken tittar jag tillbaka med lyckliga ögon. Det har aldrig varit godare med något sportdrycksliknande i hela mitt liv. Dagarna efter var det tidigt med tuppen löpning och ordningen var återställd igen. Man lär så länge man lever. Totalt tre lyckliga löparveckor. Summeringen löpmässigt görs i siffror. 14 mil, 12 mil, 16 mil. Höjdmetrar utöver det vanliga. Värme som påfrestar. 42 mil av vacker, tuff och fantastiskt rolig löpning. Den magiska marathonsiffran. Undra om det är därför jag gillar Alnö så mycket. 42 kilometer i omkrets. Vilken underbar ö.