torsdag 31 december 2009

2009.

Då var det dags. Årets sista dag och en summering av ett roligt träningsår är på sin plats. Året skulle ha börjat med härliga löppass i sol och värme på Gran Canaria. Men förkylningen satt som en käftsmäll och kanske var det kroppen som så fint sa ifrån och behövde vila. Så blev det i vart fall och det tog ett litet tag in på året innan träningen kunde komma igång på riktigt. Till slut var intervallerna i full gång och formen började så sakteliga komma. 6 mars fyllde svärfar (nåja blivande) 60 år och vi var uppe på Alnö och sprang de sista hårda passen i snöiga backar. Självklart firade vi och hade en mysig helg också. Som alltid så utesluter inte det ena det andra. Helgen därefter bar det då av till Haag. 14 mars. Tävling. Jag ville springa halvmaran i Haag för att slippa alla nervösa nerver under Varvet. Om jag kunde sätta en bra tid i mars så kunde ju resten av året bara få vara ett roligt löparår utan egna krav. Det var mitt mål. Henrik skulle debutera på sträckan och kvala till New York. Så det var på honom det hela hängde. City Pier City Lopp Den Haag som loppet heter är helt fantastiskt. Och vi lyckades båda två. Henrik såg till att vi senare under året skulle få uppleva The Big Apple och jag persade. Har inte riktigt sett det som att mina år är säsonger förrän nu. Möjligen att 2008 var en förkänning på vad en säsong kan vara. Förr om åren så var löpningen något annat. Nu är det enbart på skoj. Fast med en stor portion allvar i. Hur går det egentligen ihop. Jo, så länge det är skoj vill jag förbättras. Och ju bättre jag blir desto tuffare blir det att förbättras. Där kommer allvaret in i bilden. Välja väg. Så nu har jag erkänt för mig själv att 2009 var en tävlingssäsong. Och inte vilken som helst. Den bästa i mitt liv. Mersmak. Glädje. Driv. Vilja. Allt har kommit ur det här året. Efter mars kommer april och det var dags för träningsläger. Som vi sett fram emot La Santa och två underbara veckor i löparskor och i sadeln för Henriks del. Vi hann med ett gemensamt löppass på ankomstdagen. Första dagen på lägret var två pass inplanerade. Det första avverkades på ett underbart nostalgiskt vis, grusbacken upp och därefter genom de små byarna innan det bar nerför och hem. Några timmar av vila och så var det dags för det ödesdigra passet som slutade med en liten gråtande tjej som inte kunde klä av sig själv, än mindre borsta tänderna, laga mat eller sova. Brännsår av sanden och en axel som var dubbelt så stor. Variga sår som läkte och en axel som inuti aldrig kommer bli sig lik igen. Vem har sagt att löpning är en säker sport. Två lugna dagar och sedan tillverkade jag en mitella som höll armen fixerad vid kroppen. Så bar det av på långpass efter långpass och 20 mil senare bar det av till Svearike igen. Utan jävlaranamma och lite dumhet kommer man ingenstans. Sedan fortskred våren, utan mitella men med axelrehab som en ny ingrediens i träningen. Vackra Österlen gästades under några blomstrande, pollenrika, dagar. Intervaller som var sjukt jobbiga genomfördes. Den här gången var det inte farten som dödade utan snarare polleninhalerandet. Men det gör inget, för Brösarps Backar är bäst i klassen för hemmaläger. Intensiva maj drog igång med 10 km race i Helsingborg, Varvet på hemmaplan och höjdpunkten Stockholm Marathon. Det sistnämnda en oförglömlig upplevelse. När jag tänker tillbaka så är det som det var igår. Henrik var förste langare, en riktig coach, och jag kan inte tacka nog för vattenflaskor, peppning och att få höra orden det är nu du är som starkast med femton kilometer kvar till mål. Då bestämde jag mig för att det skulle hålla hela vägen in i mål. Att få springa förbi en vitryska några kilometer före mål var extra kul. Att persa och springa in som 5:a på Stadion var magiskt. En upplevelse att minnas. Rysningar, glädjetårar och ståpäls. Det går inte med ord att beskriva känslan av att överträffa sig själv. Marathon är något speciellt. Jag hade nästan glömt av det underbara med sträckan. Det var tre år sedan sist, 2006, men i år var det dags igen. Och nu vågar jag kalla mig marathonlöpare. Nästa år vill jag ha mer av alla dessa händelserika metrar. Lyckorus kan göra mycket med kroppen. Två veckor efter maran var det dags för startskott igen, i Malmö. Ännu ett skojigt lopp. Men ack vad ont 10 km gör. Bita ihop, ligga på, aldrig tappa huvudet och tänka på annat. Ända in i kaklet. Då sitter perset. Och det gjorde det för såväl Henrik som mig. Belöningen god middag på Möllevången i sommarkvällen satt fint. Sommaren förflöt i perfekt harmoni. Mycket träning. Höjdpunkten de tre veckorna i La Santa, Lanzarote. Passen som var tänkta att göras under påsken fick avnjutas nu. Utan mitella. Adrenalin och endorfiner. Bergstoppar, pittoreska byar, calimavindar, solsken, salt solbränd hud, starka ben som inte vill sluta springa, hög puls och ett fånigt leende på läpparna. Jag kan inte nog berätta om mitt La Santa. Den vackraste stunden hittills i mitt liv. 22 juli. 2h långpass som går till historien. Min och Henriks. Jag önskar alla människor den stunden av lycka som jag upplevde där och då. För den nyfikne så finns stunden dokumenterad där i juli. La Santa var speciellt innan men efter sommaren så är jag övertygad om att det är en plats vi kommer att återvända till om och om igen. Sommaren led mot sitt slut och hösten tog oss med storm. Några skojiga 10 km race hann vi med, bland annat i Trelleborg. Skåne är ett återkommande inslag och det är förbaskat trevligt därnere måste jag säga. Ju fler dagar som gick på hösten, desto närmre kom vi dagen D. Träningen blev alltmer preussisk. Vidrig snabbdistans avlöstes med än värre intervallpass. Men vad jag älskar det. Känslan efteråt är gudomlig. Mer av den varan får det bli nästa år. Fostrande. Pinande. Hårt. Läskigt. Effektivt. Vad gör man inte för att nå sina mål. Det finns inga genvägar. Halvmaran i Stockholm vispades av med någon form av förkylning i kroppen. Oktober gick av bara farten och så stod vi där på startlinjen, frusna med blå läppar, i New York den där första dagen i november. Resten är historia. Men vilken härlig historia att få bära med sig resten av sitt liv. Det är nuet livet handlar om. Framtiden kommer snabbare än vi anar. Men historien och minnena, utan dem hade vi inte varit någonting. 22 juli ovanför La Santa, Stockholm Marathon och New York Marathon. Några av mina roligaste och vackraste minnen har skapats under det här året. Tidsmålen, fakta och siffror, lyckades jag inte helt nå de uppsatta. 36.30, 1.19.59, 2.52, så löd målen. 36.46, 1.20.02, 2.49.02, är mina nuvarande pers från Malmö, Haag och New York. Nära skjuter ingen hare. Jag vet. Men skam den som ger sig. Sub 1.20 kommer och med det en snabbare 10 km tid. Marathondistansen är jag inte klar med. På maran persade jag med dryga 8 minuter, vilket resulterade i en sjunde plats på årsbästalistan. Summa sumarum är jag glad och nöjd med löparåret 2009. Kalla fakta, hårda siffror. Men det är inte allt. Det underbara med att springa är det viktiga. Tillbakablick och reflektion av det gångna är härligt på sitt sätt. Men nu blickar vi framåt. Och jag önskar alla ett underbart nytt år med allt gott man kan tänka sig. 2010. Bring it on.

onsdag 30 december 2009

Träningstid.


Tiden är knapp men det finns alltid tid att träna. Tid är en prioriteringsfråga. För visst är det så att man hinner allt man vill i livet. Sedan är frågan varför man gör något och om man ser det som ett måste, ett kall eller att det görs av pur kärlek. Och så kommer den där starka viljan in i bilden. Min mamma talade om för mig häromdagen att jag har bestämt sedan jag var fyra år. Jag tror att hon tänker på ett av tillfällena då jag satt redo och påklädd i sängen med min rosa klänning. Inget i världen kunde få mig att ta av klänningen. Där och då började min starka vilja ta form. Konstigt är det. För i många situationer så gillar jag inte att bestämma. Stå på barrikaderna och skrika ut min åsikt. Höra min röst mässa. Inte riktigt min tekopp. Men att bestämma i relation till att ha en vilja och en egen åsikt är inte samma sak. Jag står för vad jag säger och vad jag tycker. Jag är beslutsam och jag vill mycket. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att vara. Jag kan ha långa utläggningar om saker. Mest för att inte trampa någon på tårna och för starkt pådyvla mina tankar. Jag tar omvägar i ord för att nå pudelns kärna. Omständligt eller kanske ödmjukt. När människor säger att de inte hinner träna så är det enligt mig för att träning inte betyder tillräckligt mycket för dem. Och det är helt ok att känna så. Men om då träning betyder mycket för mig så vill jag få samma bemötande tillbaka. Istället för att utomstående tycker att det är kul att man har en hobby att brinna för så får jag en obehagskänsla av att somliga tittar snett. Tycker att man är konstig. Ingen vill känna sig annorlunda. För att spä på all min konstighet så är juletid lika med träningstid. En av de bästa tillfällena för träning. Likt fredagar i ungdomsåren då dagen efter innebar sovmorgon och läxfri dag. Likt träningsläger då allt fokus ligger på just att svettas och ta ut sig. Årets juldagar bjöd på nysnö, kyla och vita vintervägar. Snömängd och min egen varningsklocka för halka tvingade oss in i spinningsalen på de tuffa passen. Träningstok eller inte. Jag lyckades överträffa mig själv i träningstid dessa dagar. Tre juldagar. 6h 15' i löparskor och cykelskor. Distanspass utomhus för löpband tar jag enbart till när det inte finns något annat alternativ. Minus femton och snö var inget undantag. Bättre än löpbandet. Underbart. Ibland snedtänd och lynnig av endorfiner för att kroppen inte orkar halka, ett bak två fram, längre. Muskler man inte trodde man hade hittades. Såväl i rumpa som i lår. Fotstyrka när den är som bäst. Halkan fick mig att få hjärtat i halsgropen någon gång. Men då ska man veta att mitt hjärta snabbt rusar till halsgropen efter fallet i La Santa. Så egentligen var det ingen fara på taket. Spinningpassen gav fina tröskelintervaller. 3x10' juldagsintervaller och 6x5' annandagsintervaller. Även födelsedagar är dagar för träning. Om ett litet tag intas ett nytt år. Några dagar efter det blir jag ett år rikare. Har fått frågan någon gång att när du fyller år vilar du väl ändå. Och eftersom jag hatar att träna så är det självklart att jag inte vill göra det på min födelsedag. Eller hur var det nu. Tvärtomspråket. Precis som med rövarspråket, skönt att det finns ibland. Idag firar vi Henrik. Grattis älsklingen min. Trettioett har pojkvaskern blivit. Giftasmogen, får vi hoppas. Tränat har vi gjort. Ätit gott. Tagit det lugnt. Och mer gott ska intas. Det ena måste inte utesluta det andra. Imorgon tränas det gamla året ur kroppen. På nyårsdagen tränas det nya året in. Frågan är om bröllopsdagen är en träningsdag. Om jag likt en fyraåring fortfarande får bestämma då, så är det så. Vit klänning som rosa.

torsdag 24 december 2009

Vinterlöpning.


Den här tiden på året kan vara en långlöpares mardröm. Isiga gator, halkigt, bakhalt, slaskigt, svårsprunget, ruggigt, vindpinande, mörkt och förrädiskt. Eller så kan det vara glimmande vackert. Klarblå himmel med hög syrerik luft. Krispigt och marken glimmar som små ädelstenar. Första långpasset avklarades för snart två veckor sedan. En underbar lördag. Iklädd Craft, Buff, Hestra, Seger och Nike intogs vintermorgonen. Steg för steg, minut för minut, njöt hela kroppen av att vara igång igen. Långpass är något av det bästa jag vet. Pinna på i en hastighet som är relativt moderat. Andas ut, andas in, lugnt, kontrollerat, harmoniskt. Varje kilometer är viktig. Varje steg är ett steg närmare nästa marathonlopp. Intervaller, snabbdistans och annan tempoträning i all ära. Kvalitet, visst är det essentiellt. Om man vill förbättra sig vill säga. Men långpassen är elementära. Grunden i allt. Utan distans blir man enligt mig ingen löpare. Och utan de långa, vackra, sköna passen där just längden tar ut sin rätt blir man ingen marathonlöpare. Muskler, ligament, senor och varje liten del i kroppen behöver vänja sig för att sedan kunna tillryggalägga en ännu längre sträcka i ett avsevärt högre tempo. Jag springer inga marathonsträckor på mina långpass. Det sliter, enligt mig, för hårt. Skulle jag tävla ultra så skulle jag såklart öka på antal kilometer med en lägre hastighet till följd. Men just nu är fokuset ett annat. För mig är allt som tangerar två timmar och däröver ett långpass. Nu är två sådana pass avklarade eller ska vi säga nu har två sådana pass avnjutits. En viss skillnad. Och träningen inför nästa år, eller vågar jag säga nästa säsong, har påbörjats. Det tar tid att bygga upp en grund att springa på och det tar tid att ta den grunden vidare in i framtiden för att utvecklas. Det gäller att ha tålamod. Stor portion vilja. Ännu mer glädje. Jävlaranamma. Aldrig ge upp. Och tro på sig själv. Det sista tycker jag är det svåraste. Snart är det dags att summera det här löparåret. Men först hinner vi med några vackra vinterpass till. Igår 90 helt fantastiska minutrar i Västerås. Stannade över natten på väg norröver och hade lyckan att få bästa tänkbara vinterföre. Längdåkare hade älskat det. Men det går lika bra att springa på snö. Knarrande med bra fäste ökades farten successivt och helt plötsligt fylldes kroppen av endorfiner och lycklig löpkänsla. Granarna slokade av pudersnö, träden gnistrade av vinterfägring. Och vi löparbitna log ikapp ju mer väderbitna kinderna blev. Bra start på en av årets värsta bilåkardagar. Vidare for vi i sakta gemak till Alnö. Ibland vill man ligga på och trycka sig fram i löparspåret och ibland vill man hålla gasen i botten, köra om och ta sig framåt. Men när räven raskar över isen och när julen lackar då är det helt enkelt bäst att hålla sig i skinnet. Fram kom vi. Och idag är det jul. Vissa dagar får bara inte vara utan ett löppass. Julafton är en sådan dag för mig. Och idag blev det inte vilket löppass som helst. Bästa julklappen. Vinterlöpning definierad. Nysnö utanför dörren och en sisådär 15 grader minus. Dubbelt utav allt på kroppen bar det iväg på 90 underbara minutrar. Norrländsk torr kyla. Vackrare vinterlandskap får man leta efter. Istappar i ögonfransarna. Iskristaller i ögonbrynen. Knirr, knarr, tipp, tapp, löpsteg för löpsteg i den vackraste vintersagan. Magiskt.

måndag 14 december 2009

I have a dream.


Det har funnits många stora människor. Betydelsefulla ord har kommit ur deras munnar. Martin Luther King var en sådan man. Likt honom så har jag en dröm. Likt honom så handlar den om frihet. Storheten i min frihet är lika liten som kvarkar. Men även materiens minsta beståndsdel är viktig. Sommarens träningsläger är ett minne blott. Semestern som lade grunden för det som visade sig bli säsongens höjdpunkt. Alla backar som är som berg. Alla långpass som är som ultrapass. Alla distanspass som är som en enda lång backintervall. La Santa är helt fantastiskt för träning. Vilket troligen ingen har missat, eftersom det är en av mina starkaste åsikter och något jag gärna kommer tillbaka till med jämna mellanrum. I mitt filosoferande, men även fysiskt. I början av hösten ringde telefonen. En av Henriks cykelvänner från Lanzarote, tillika fotograf, undrade om han fick använda en av de bilder vi tog på den annorlunda utflykten vi gjorde en varm och solig eftermiddag. Vi åkte runt till fem olika platser på ön, sprang och cyklade medan kameran sköt av. Träningslägren på ön är egentligen semesterdagar. Och alla brukar vi ha fina bilder att visa efter semestern. Det blir bara lite lustigt att visa familjemedlemmarna bilder på när vi solar eller äter middag och ingenting annat. Sevärdheterna alla jagar på sin semester. Bildbevisen. För oss har de varit spårlöst försvunna. Sightseeingturerna görs i träningskläder. Men vem har en kamera i handen på ett svettigt löppass eller en fartfylld cykeltur för den delen. Fast det är klart. Det skulle man ju kunna ha. Om inte ståndpunkten vore att träning är träning. Stopptid för att fotografera finns inte i vokabulären. Jag har dock ett skönt exempel på den galenheten. Min första New York mara när asiaten bredvid mig sprang förbi, stannade, fotade, kom efter, kom ikapp, sprang förbi, stannade, fotade och så fortsatte det kilometer efter kilometer. Och när jag formulerar det så, då skulle intervallpass egentligen vara det bästa sättet för sightseeing. Förena nytta med nöje. Men eftersom löpningen är båda delarna för mig och fotograferande sekundärt, så var eftermiddagen med en proffsfotograf extra rolig. För när andra i familjen visar upp slott, katedraler, lunch på en piazza och liknande så kan vi nu visa upp vad vi gör på vår semester. Leker fotomodeller. Nej, inte just det. Snarare svettas, får endorfinkickar, ser magnifik natur, njuter av den och mjölksyra. Låter tröttheten krama ur det sista unset av energi, samtidigt som solens strålar etsar sig fast och skapar den klassiska cykelbrännan eller för mig löpardito. Kan verkligen rekommendera den här typen av utflykt. Jag är tacksam för att Steve lyckades fånga oss på bild för varje dag blir jag numer påmind om mitt favoritträningsställe. Att jag skulle bli ytlig på kuppen och hamna på omslaget var inte riktigt tanken. Men där gick en av Henriks drömmar i uppfyllelse. Att gifta sig med en omslagsflicka. Skämt åsido, så har vi alla mer eller mindre banala drömmar. Min dröm är att få vara den där löpande omslagsflickan i La Santa varje dag. Fast bilden ska vara levande. Än lever drömmen.

söndag 13 december 2009

Är det bara jag.

Inläggen duggar inte direkt tätt som det är nu. Konstigt. Julefridstid som det är. Känner ni inte lugnet, harmonin och det fridfulla. Tid för reflektion och njutning. Visst är det så december ska vara. Kravlöst och vackert. Nej just det. Så var det när man gick på dagis. Efter det så är i varje fall jag lika förvånad varje gång det skyltas för jul. NK brukar hålla på traditionerna. Skyltsöndag. Men i övrigt går världen i spinn. Julpyntet kryper in i oktober. Inte en dag för tidigt. Sarkasm. Söndag och imorgon är det måndag. Igen. Känns dock som att måndagen som kommer imorgon är måndagen som kom för tre veckor sedan. Alltså. Jag ligger mentalt tre veckor efter. Och så säger min käre farbror på lite över de sextio att vänta du tills du blir äldre. Då går tiden så fort att du inte vet varken ut eller in. Jag är ju galen redan nu. Undra hur det blir då. Påskkänslor när det lackar mot jul. Då kommer jag att ligga ett halvår efter mentalt och inte några ynka veckor. Kanske är det därför min alltid lika spännande och halvtokiga mormor ständigt legat en säsong efter hemma. Vid juletid hade hon precis hunnit stöka bort midsommar. Det är inte lätt att vara gammal. Och inte är det lätt att vara ung heller. Nä jag är inte bitter. Inte alls. För när det kommer till kritan så handlar det om I-landsproblem. Och när jag verkligen reflekterar. På riktigt. Då inser jag att jag i skrivande stund är frisk, har människor omkring mig som älskar mig eller nåja, tycker om mig i vart fall. Och jag själv vill, kan och får ge kärlek till andra. För det är ändå det allt handlar om. Att ge. Glädje. Kärlek. Godhet. Ge. Inte få och inte ta. Och när jag funderar lite till så inser jag att många av oss är lyckligt lottade. Speciellt vi som skriver och delar med oss via bloggar eller läsare av de samma. Alldeles för bra. För vem skriver egentligen om negativa saker. Och då menar jag riktigt ledsamma och tragiska saker. Det är inte många. Och visst, inte är det kul att läsa. Om sjukdom eller värre. Om misär och tragik. Inget av detta har drabbat mig. Personligen. Men under senare tid har jag fått anledning att reflektera och verkligen känna tacksamhet. Och jag tror faktiskt att det kan vara bra att reflektera. För i samhället som sådant är det långt ifrån alla som njuter under jul. Det är en överlevnad. Man kan inte ge det man vill ge i form av paket och annat. Och i den här världen så är det inte just glädjen, kärleken och godheten som regerar. Utan det är allt som köps för pengar. Tänk de många som inte har en familj att dela dessa tre med. Tänk de som har det svårt ekonomiskt och inte kan ge sina barn det som dessa barns klasskamrater får. Julen kan vara en misär. Något man bara vill genomlida. Ensamheten. Sitta hemma, ingen som bryr sig. TV:n som sällskap. Titta ut genom fönstret. Öppna dörren i trappuppgången. Känna dofterna från grannarna och höra glada röster. Ledsen om jag förstörde Luciastämningen för någon. Men om du har stämning, då har du kärlek omkring dig. Och det är detta allt handlar om. Inte alla måsten, krav och förväntningar. De tre får mig att vilja sätta mig på första bästa plan långt långt bort och bara vara. Äta, träna och sova. Kanske är det bara jag. Eller så är det så att jag istället ska vara tacksam för att jag faktiskt har måsten, krav och förväntningar att bekymra mig över. Så är det nog.

fredag 4 december 2009

Nostalgitripp.

Förr om åren. På den tiden jag var ung och oförstörd. Det måste varit för länge sedan, tänker någon. Helt rätt tänkt, jag var elva år. Och ja, det närmar sig med stormsteg 22 år sedan. Men det känns som om det var igår. Den senaste veckan har jag blivit påmind om den tiden. Friidrottsepoken. Jag har reflekterat och tänkt. Den betyder nämligen precis allt för mig. Den jag är idag är jag tack vare den prägel och fostran jag fick som ung liten blondin i en friidrottsklubb i Göteborg, GKIK. Gymnastik hade flera år tidigare visats sig vara som att kasta pärlor för svin. Bakåtkullerbyttorna blev sneda och jag kunde varken stå på händer eller hjula. Rida var väl helt ok, några år gick till det där. Innan friidrotten på allvar tågade in i mitt liv. Vi var ofta sena till ridningen och jag fick alltid lilla Shetlandsponnyn Isak. Han var gyllengul, liten och söt, men ettrig som få och stack gärna iväg rakt fram rätt mot manegens väggar. När alla andra skulle göra snett igenom, trava och gallopera på kommando så lyssnade inte lille Isak på mig. Han hade en egen vilja, eller så var det så att min var för svag. Till slut visade det sig. Ridning var ingenting för mig. Abrupt avslutades karriären som ryttare på ett ridläger. Jag skulle vara med i hopptävlingen och det tog jag på allvar. Bildligt talat. Hästen stannade och jag hoppade över hindret med huvudet före. Två gånger om. Hetlevrad häst den gången också. Eller mer troligt så var det personen bakom ratten, nåja, tyglarna, som det var fel på. Scouterna, och skogen, fick även de en chans. Men jag hamnade i en grupp med två år äldre tjejer som tyckte att jag var en gullig sminkdocka. Så där satt vi på scoutläger, jag blev sminkad, de tittade på killar och jag längtade hem. Till slut så kom den där ödesdigra idrottsdagen, vilken präglat resten av mitt liv. Vi sprang 60 meter. Jag vet inte hur jag lyckades, men just den dagen lyckades jag klå alla i klassen och så väcktes mitt intresse för springning. Löpning, vem visste att det hette så. Inte mina föräldrar i varje fall. Så där letade vi i telefonkatalogen efter någonstans att ta den arma flickan med spring i benen. Springklubb. Finns det någon sådan. På något sätt hamnade jag rätt. Vackra Slottsskogsvallen.

Där och då började det. Min första tränare Herman Richter och hans fru Inger var fantastiska friidrottsföräldrar som gav mig en bra start på något som skulle bli en hittills livslång passion. Sedan kom Ralf in i bilden. Han som lärde mig allt möjligt om träning, löpning och livet. Det Ralf sa var lag för mig. Han sa bland annat att kaffe har mer än femtio gifter i sig. Numer skriver jag träningsprogrammen själv. Och dessutom är jag ett lattefreak av hög rang. Men det tog självklart lång tid innan giftet intog min kropp. Efter Raffe kom Jenny in i bilden. Min underbara vän som har samma känslor för löpning som jag. Enda skillnaden är hennes naturliga snabbhet, till skillnad från sega tråkiga jag. Friidrotten fostrade och lärde mig det mesta om livet. Vännerna fanns där, de likasinnade. Glädjen fanns där, vi gjorde det vi älskade att göra. Träna var det bästa jag visste. Disciplinerad i skolan, med fokus, så att resten av tiden kunde ägnas åt att träna. Kände jag mig förkyld gick jag till skolan, för jag visste att om jag var hemma skulle jag inte få gå till träningen. Väl där så fanns det alltid något att göra. Var man snuvig så fanns det styrketräning. Alltid kunde man förfina något. Allt för att bli bättre. Idolerna fanns där. Maria Akraka var min. Numer är det Paula Radcliff. Målsättningarna fanns där. Då var drömmen att få springa Finnkampen. Numer är det att se hur min kropp kan utvecklas och prestera. När tar stegen slut? Vilken prestation kommer vara min att minnas för evigt? Inte är det alla medeldistanslopp förr om åren i vart fall. 800 m, 1500 m, 3000 m. Att ingen kunde ha talat om för mig att jag var kass. Ingen naturlig snabbhet i överhuvudtaget. Hur skulle jag kunna springa medeldistans. Det är på asfalt, långt och länge som jag gör mig bäst. Synd att ingen såg det. Fast vad gör det. Jag hade roligt. Och jag fann min passion. Det är mer värt än något. Det är det som räknas. Ibland önskar jag dock att jag varit bättre förr. För då hade jag kunnat hålla på mer nu. Men vem vet. Hade jag brunnit som nu. Älskat det som nu. Kanske inte. För mig var det inte bättre förr. För mig är det som bäst just nu.

Tiden står stilla. Jag reflekterar. Funderar. Njuter av det som varit. Det jag blivit påmind om. Så kul att få tänka tillbaka. Jag fick dispens för att få träna med mina två år äldre klubbkamrater. Friidrottens Hus. En dröm. Tartanbanans unika lukt. Intervaller. Kvalitet. Fokuset i träningen. Och jag missade inte ett pass. Jag rabblade mellantider. Skrev träningsdagbok. Ville så mycket. Men det var träningen jag brann för. Tävla var läskigt. Jag var slagen innan startskottet hade gått. Jag visste vart jag skulle placera mig, innan vi ens hade kommit in på upploppet. Jag var en förlorare innan loppet var avgjort. Lustigt, för numer tror mina kollegor att jag är en tävlingsmänniska av naturen. Viljan är stark. Men rädslan större. Jag minns min första bantävling. Hade det varit förr i tiden nu så hade inomhussäsongen precis startat. Ingen av träningskompisarna hade sprungit 800 meter under 3 minuter, vi var elva år och det var Julklappsjakten. Doserad kurvlöpning och fyra varv på den nya fina inomhusbanan. Pappa hade fått engagera sig i att rigga utrustning för eltider. Tänk vad föräldrar kastas in i. Startskottet gick. Varv efter varv. Mållinjen passerades sekunden under de viktiga tre. Och på den vägen är det. Många intervaller, blodsmak, mjölksyra, tårar, glädje, ilska, uppgivenhet och benhinneinflammationer senare finns det inget som heter inomhussäsong. I mitt huvud. Jag slutade friidrotta efter ett gäng med skadeperioder. Allt eller inget. Så var det under en lång tid. Jag hade bestämt mig för att aldrig springa igen. En idrottsläkare hade talat om att en av skadorna hade gjort att jag aldrig skulle kunna springa som innan. Mattan rycktes bort. Jorden rämnade för en stund. Livet fick en annan mening. Men ett tomrum växte sig större och större. I mitt hjärta. Jag var inte hel. Något saknades. Innan jag slutade med löpningen hade jag ett standardsvar när någon undrade hur jag hann träna så mycket. Jag resonerade lite lätt snusförnuftigt att mitt dygn hade 22 timmar till förfogande, eftersom 2 timmar alltid gick till träning. Kanske är det just den tanken som följt mig livet igenom och som gör det så enkelt att avvara tid för det som verkligen räknas. Det handlar inte om att prioritera. Det handlar om att se träningen som något självklart. För mig är det inte ens en självklarhet längre. Det är essentiellt. Alltså. Livsnödvändigt.

söndag 29 november 2009

Post-marathon.


4 veckor har passerat sedan målgången i New York. Det känns som igår. Varje vecka och dag fylls av intryck. Alldeles för många dessutom. De flesta reagerar man inte över, några fastnar på näthinnan och får en reflektion, men det är långt ifrån många som stannar kvar en längre tid och blir ett livslångt minne. New York Marathon 2009. Definitivt ett av de positiva, glada och underbara minnena. Ett av de där jag hoppas att jag som gråhårig skröplig tant med en käpp i ena handen och ett barnbarn i knät sitter och berättar om. Vissa lopp vill man bara glömma. Se dem som träningspass med inställningen; nu var det gjort nu blickar vi vidare. Andra lopp etsar sig fast och vid blotta tanken på det genomförda så kommer det fåniga leendet fram. Tänk att det kan betyda så mycket. För livet är så mycket mer än löpning. Men kanske är allt det mycket mer, helt enkelt bara mycket, för mycket och egentligen inte det som är livet. Kanske är det minnena i löparskor som just är det rena och enkla. Det bästa av det bästa. Det ljuva. Det goda. Livet. För vem bestämmer vad som är meningen med ditt liv och vad som är det som faktiskt är själva livet. Det är ju så mycket. Och vad är du beredd att plocka bort för att må bra. En fråga att fundera över. Det som återstår, det du prioriterar, är förhoppningsvis det du verkligen vill. Det som ger den sanna glädjen. Vad gör man då efter ett marathonlopp. Det är en bra fråga. Efter Stockholm Marathon i maj så fanns det fler mål och säsongen tangerade halvtid. Vila fanns inte i huvudet. Bli kvitt de stolpiga benen snabbt och hitta en bra känsla. Två veckor senare var det dags att sätta pers och årsbästa på 10 km. Det lyckades. Efter det, vidare mot nya mål, maror, halvmaror och 10 km race. Säsongen var i sin linda. Nu är den slut. Finito. Och jag upplever en stor mental skillnad. Post-marathon är ett tillstånd som verkligen existerar. Vad händer nu? Överträffade målsättningar. Är det slut nu? Eller är det bara början. Finns det nya mål därborta i horisonten? Klart det finns. Hur ser de ut? Vem vet. Ställningstagande. En senare fråga. För var sak har sin tid. Post-marathon känslor. Kroppen vill träna. Men inte hårt. Huvudet vill. Men ändå inte. Fysiskt och psykiskt slut. Hålla igång är ledordet. För att må bra. För att inte tappa bort sig. För att man vill uppleva det fina igen. Men jag vill inte tänka. Mentalt urladdad. Mentalt behövde jag höstvila. Tur är väl det. För kroppen behövde troligen en dos av densamma. Och nu har jag haft det. Träningsmässigt och på det sättet bloggmässigt. Under post-marathon så finns det tid för reflektion. Senaste tiden har inneburit njutning och ofokuserad träning. Jag har befunnit mig i en egen liten glädjebubbla. Där har jag jobbat, hittat på lite tokerier på mina spinningklasser och så har jag försökt att vara en vanlig person som fikar och umgås. Det sistnämnda har inte gått så bra. Konstigt är det. Men mitt något inrutade liv med träningspass i fokus på ledig tid är något jag trivs med så ofantligt mycket. Och inget jag vill prioritera bort. Varför skulle jag vilja det. Men när människor runtomkring frågar hur jag hinner med och tycker att det är duktigt att träna så gör sig tidigare nämnda kontraster sig påminda. Och tankarna kretsar kring om man är rätt eller fel. Och om man gör rätt eller fel. Jag har kommit fram till att det inte finns en endaste tvekan om att varje löppass, och spinningpass för den delen, är precis det jag vill göra under den tidpunkten. Fika med en kompis kan vara trevligt. Men "min" Jenny brukar säga att löppass är som en fika fast mycket bättre. Det är mitt sätt att koppla bort allt annat, det är mitt sätt att koppla av och det är mitt sätt att leva den lediga tiden. Jag försakar inte en endaste sak. Jag prioriterar. Mitt liv. Jag gör det jag vill av den tid jag kan förfoga över. Det är inte duktigt att träna hårt och mycket. Det är roligt och något jag både vill och mår bra av. Och är det något jag är trött på så är det att höra att jag är så duktig för att jag tränar. Det är en livsstil. Ingen säger väl till någon som golfar eller seglar att de är duktiga. De nämnda tidsfördriven tar också tid i anspråk, men det är ingen kontighet att befinna sig på en gräsmatta och slå på en boll i timtal. Är det för att jag svettas, får mjölksyra och för att det av andra upplevs som jobbigt att springa som jag är så duktig. Märkligt. Jag skulle dö av tristess i en segelbåt eller med en golfklubba i handen. Jag gillar puls, jag gillar svett, jag gillar när min kropp arbetar hårt. Svårare än så är det inte. Det svåra är att plocka minutrar. Överträffa sig själv. Få sin kropp att lyckas göra något den inte gjort förut. Jag har befunnit mig i ett vakuum. Ett tillstånd kallat post-marathon. Tankar. Funderingar. Griller i huvudet. Så mycket nonsens. Men. Och ett stort sådant. Jag har kommit fram till en sak. Jag vill ha mer. Jag vill fortfarande veta vad min kropp kan prestera. Jag har inte fått nog. Men kanske har omgivningen fått det av allt mitt pladder.

Bilder från New York.

Resans syfte.


42 195 meter asfalt, eller snarare betong, genom fem stadsdelar.


Några timmar före.


Några timmar efter.


Olika intressen. Ferrari. Bilar.


Samma intressen. Nike Town. Sport.


Vackra cyklar. Fantastisk idrottsman. En detalj. Visdomsord.


Livfull stad. Marknad.


Kulturella inslag. MOMA.


Turister. Frihetsgudinnan.


New York City. Manhattan. Dagtid. Starbuckslattetid.


New York City. Manhattan. Nattetid. Cosmopolitantid.


Världens finaste souvenir.


Resans signum.

söndag 8 november 2009

2.49.02.


När vi väl stod där i fållan med minutrarna kvar så infann sig någonstans ett djupt lugn. Djupa lugna andetag. Ingen oro. Och samtidigt en rädsla större än någon. Stockholm Marathon i maj, mitt livs lopp. Skulle nu minnet av detta suddas ut. För alltid raderas. Skulle jag bli besviken och ledsen. Skulle känslan av att springa marathon vara en helt annan om några få timmar. Man måste våga förlora för att vinna. Courage. Som det står i sten ovanför skylten med bild på Paula Radcliff utanför Nike Town. Just do it. Hennes Nike vet hur man ska tänka. Men ibland är det inte värt det. Ibland vill man inte satsa allt och ta en besvikelse. Ibland vill man bara njuta av en djupt rotad känsla av underbarhet. Så som senaste maran. Att New York skulle kunna bli ett lopp med mitt livs lopp känsla fanns det inte en endaste tanke på. Målgång var en självklarhet. Men hur skulle det kännas. Skräckblandad förtjusning definierad. Allt kan hända under ett marathonlopp. Slå bort den tanken. Kunde Henrik se mitt falska leende. Kunde han se skräcken i mina ögon. Hörde han på rösten att jag var livrädd för att sekundrarna bara försvann. Mot start. Snart dags. De manliga elitlöparna presenterades. Det amerikanska hoppet. 27 år sedan en amerikansk man vann senast. Skulle det bli nu. Med facit i hand. Ja. Tvåsamhet. Minnen att dela. Jag hade kunnat välja en annan väg till min start. Jag accepterades till något kallat sub-elite program. Men det hade inneburit att Henrik och jag hade fått resa till starten separat. Att vi skulle skiljts åt på hotellet kl 04.45 och ses i mål. För mig var det aldrig ett alternativ. Minnen är till för att dela. Det var därför vi åkte till New York. Men jag var ändå lite orolig för att jag skulle hamna långt bak i starten och att funktionärerna inte skulle låta mig gå fram en bit. Dit min till synes låga nummerlapp hörde till. Inget jag sa till någon. Med facit i hand. Var det värt oron. Rungande ja. Visst. Henrik och jag fick aldrig tid att värma upp. Vi fick stå still och på ren göteborgska knö i över 40 minuter. Stå och titta på tjejerna och killarna i sub-elite springa stegringslopp. Se dem stå med mycket utrymme runtomkring sig och ladda. Men att få en kram innan start. Få vara stöd för Henrik på hans första marathonstart. Få hans stöd. Få dela detta oerhörda världsarrangemang ihop. Det var värt allt knö man kan tänka sig. Trots blå läppar och nerkylda kroppar när startskottet väl gick. Nationalsången. Där brann startskottet. Pip. Klockan igång. Sikte på första mile. Uppför Verrazano bridge. Hade inte känt på benen ett skvatt innan. Nu eller aldrig. Vinna eller försvinna. Sådan var känslan. Hur skulle kroppen kännas. Andningen. Hur skulle benen svara. De planerade 6.10 på första mile satt på sekunden. 3.50-tempo för den som funderar. Perfekt start. Kunde jag tempot. Kände jag det. Eller var det bara ett lyckokast. Kommande miles var avgörande. Till en början sida vid sida. Sedan tog jag häng på Henrik och en annan svensk kille. 5 km enligt plan, 19.13. En kvinna sprang förbi mig, liten dam eller tant skulle man kunna säga. Ropandes; go girl, continue with your great step. Färden fortsatte Brooklyn fram. Åskådare, polis och funktionärer. Mycket ljud. Jag i min egen bubbla. Inte min dag. Benen inte alls så lätta som i Stockholm. Då kändes tempot som jogg. Nu fick jag mer fokusera på att springa på i förutbestämt tempo. Hur skulle detta sluta. Hur länge skulle det hålla. Sakta ner. Nej. Den tanken fanns inte. Enligt plan. Javisst. Eller rentav lite fortare. 10 km passerades på 38.33. Nu var loppet igång. Folkmassorna blev allt större. Ljudet ännu högre. Nästan så att det var jobbigt. Nästan så att det överröstade mitt mantra. Brooklyn gick över i Queens. Steg efter steg. Nästa mentala anhalt. Passering över Pulaski bridge, halvmarathon, med tiden 1.23.00. Exakt, på sekunden, en minut snabbare än i Stockholm. Var det trots allt en bra dag. Andningen var med mig. Inget fel på den. Lätt i hjärtat. Men benen kändes. De som sprungit alla kvalitetspass. Intervaller i parti och minut. Snabbdistans pinande. Benen skulle vara med. Så var det bara. Andningen och hjärtat. Självklart. Mile after mile. Håll kvar. Bara kör på. Mot 16 miles markeringen. Där skulle mamma och hennes vän stå och heja. Dit skulle jag med stolthet. Framåt. Nästa bro. Queensboro bridge. Seg som kola. Men jag passerade löpare. Så jag var inte segast. 25 km markeringen, 1.39.17 och fortfarande i fas. Manhattan. Och jag lyfts fram. Publikens rop är alarmerande. Det är nästan så man funderar på att vända tillbaka till lugnet på bron. Inte en djävul som hördes. Men nu. Skrik, rop, rävsaxar, ljudet stiger. Första tjej skriker någon. En annan, är det tjejer med i loppet också. Jo, jag har själv inte sett några. De stegringsloppsspringande av mitt kön på Verrazano bridge passerade jag redan där. Min fart. Mitt mantra. Jag bryr mig inte om någon. Men nu gick det upp för mig att jag var ganska så ensam med kvinnliga hormoner, bröst och definitivt margaretaflätor. Sporrande. Eggande. Minst sagt. Manhattan lyfte mig fram. Fokuserad nu. Inte överilad. Inte ta ut något i förväg. Trots allt lite drygt 15 km kvar. Men jag hade växt in i loppet. En lättare känsla. Mamma skulle få uppleva min målgång i New York. Hennes vän också. Och jag skulle passera linjen. Den underbara. Tanken stark. Glädjen av att springa marathon ramlade över mig. New York Marathon var inte riktigt njutbar i början. Långt ifrån Stockholms euforin. För mycket tankar i huvudet. Men glädjen, den sanna kröp fram efter hand. Ju fler miles jag tillryggalade desto mer glädje kände jag i hjärtat. En lärdom. Något att ta med sig. Livet är inte en dans på rosor. Man måste kämpa för glädjen. För livets underbara känslor. En bit före 30 km siktade jag svensken som Henrik tagit följe med. Jag passerade och ropade heja Sverige. Pretentiöst. Något kanske. Men under ett marathonlopp händer så mycket och ett tillrop av någon, några bytta ord, under loppet kan ge så mycket. Och jag fick tillbaka några ord jag med. Gemenskap. Något speciellt. Marathon är så mycket mer än bara ett lopp. En stund senare, också det före 30 km markeringen siktade jag med ledsamt hjärta Henrik. Det såg tungt ut och 50 meter framför mig stiger han ut åt sidan och börjar gå. Jag är rädd att något hänt. Så jag skriker rakt ut med full stämma, tömmer mina lungor på luften; älskling hur mår du, hur går det?! Sekundrar i ultrarapid. Jag fortsätter. Henrik säger att han har ont i låren. Jag förstår att han inte är sjuk. Jag förstår att det är de magiska 30 km som gör sig påminda. Det ligger något i att ett marathonlopp inte börjar förrän efter de 30 km. Själv har jag hittills haft tur att inte känna känslan av en vägg som tornar upp sig. Kroppsdelar som säger ifrån. Han ropar fortsätt spring. Jag vet att han är ok och hoppas bara att han tar sig in i mål. Sin första marathon. Den målgången är värd mycket. Oavsett tid. 30 km passeringen går av bara farten, 1.59.12. Manhattan är lång. Ett marathonlopp är långt. Mile after mile. Arbeta med huvudet. Utan att tänka. Inte det lättaste. 35 km passeras, 2.19.46. Nära nu. Men fortfarande kan allt hända. Mattan ryckas bort under fötterna. Tiden jag nu börjar förvänta mig kan tas ifrån mig innan jag fått den fastställd. Kör på. Tänk inte på det. Kör. Tänk inte. Med 20 miles bakom ryggen och 6 miles kvar är känslan skön. Benen känns. Jag lever. Jag ler. Jag ryser. Jag är första tjej. Jag passerar. Jag tar mig mot mål. Jag är stark. Jag har mer inuti mig. Med lätta ben kan allt hända. Jag ser fram emot målgång. 5 miles. Samma grymma känsla. Tillbaka på Manhattan från en snabbvisit i Bronx. 4 miles. Någon man skriker. Well done, go, only 4 miles left. Go! 3 miles kvar och en kvinna med ett barn i famnen gör tummen upp och ropar girl power. Go girl, go! In i Central Park. Banan går lite upp, lite ner, lite upp, lite ner. Vad föredrar jag. Uppför såklart. Det är inte för inte som Grete Waitz inte satte sitt rekord i Boston för många år sedan. Nerför är en ren pina den sista biten på en mara. Framsida lår är så rökta att du inte vill känna känslan. Rädsla för kramp varje steg nerför. Uppåt går bra. Banan är vacker i parken. Men 3 miles är inte som 3 kilometer, det är längre. 26.2 miles är kortare än 42,2 km, men ändå samma. Men när det närmar sig slutet så känns miles längre än kilometer, vilket är den krassa sanningen. En man trampar mig på hälen. Jag är hans farthållare, han skuggar mig. För nära och jag är trött. Snäser som en riktig bitch. Inte likt mig. Men det är inte direkt trångt. Vi är få och har allt utrymme vi behöver. Och lite till. Håll dig borta. 40 km passeras, 2.40.13, och mållinjen hägrar. Fortfarande snabbare än Stockholm. Pers inom räckhåll. 25 miles. Där står mamma och hennes vän igen. Mamma på ett kravallstaket. Jag vinkar. Mamma och vännen skriker. Tack och bock. Jag ger slängkyssar och leenden. Mindre än 2 km kvar. Det här ska gå. Som i en liten ask. Men inte ta ut något i förskott. Hade det varit en tävling i att pricka tiden hade jag inte lyckats gissa rätt. Jag gissade dagen innan på 2.52. Och då var jag hoppfull. Men vilken fin tid jag fick. Och då menar jag sifferkombinationen. 2.49.02. Men som Henrik påpekade så fick han ju mer träningstid denna dag. Behöver jag tillägga att jag med glädje ligger 17 minuter minus i jämförelse mot honom. Sist jag spurtade mot målgång i New York Marathon gick jag under drömtre. Nu mer än tio minuter bättre. Då min andra mara. Nu min femte. Mersmaken är stor. Och den här gången skippar jag snacket om mitt livs lopp och något jag aldrig kommer få uppleva igen. Den här gången vägrar jag att aldrig få uppleva det här igen. Jag vill ha mer. Mer av New York. Mer av stadens marathonlopp. Jag är inte färdig med marathondistansen. Inte alls. Jag längtar redan tills nästa gång. Även om jag vet att jag kommer må dåligt innan. Nervositeten. Ångesten. Men det är värt det. Ingen glädje slår marathonkänslan. Det är något speciellt. Obeskrivligt. Det är tufft att springa marathon. Kanske inte alltid för hjärtat. Men du ska ta dig från A till B utan att stanna. Kroppen har energi för ca 90 minuter i sina depåer. Påfyllnad i farten. På cykeln kan du äta. I löparskor har du en mage att tänka på. Den kan krångla. Du kan få håll. Krampen kan komma när du minst anar det. Du har kontroll. Tror du. Men så smäller det till. Och då försvinner sekundrarna, minutrarna. Det kan bara ta pang bom stopp. Ena sekunden stark, med tillförsikt. Kanonbra. Tiderna klockas och du ligger i linje med din tanke. Nästa sekund kan huvudet spela dig ett spratt. Men oftast är det avgörande på marathondistansen vilka spratt din kropp spelar dig. Vätskebrist. Energibrist. Eller helt enkelt inte brist på något alls. Som tåget. Starkare ju längre loppet går. Mile after mile. I 26.2 miles. Mantrat ekar. 800, 700, 600, 500, 400, 300, 200, 100. Meter för meter. Joan Benoit Samuelson, världens allra första olympiska mästarinna på marathon när det begav sig för 25 år sedan i Los Angeles passerades en bit före mål. Kvinnan som sprang om mig runt fem kilometer och ropade om mitt steg. Kvinnan jag glömt att jag hade framför mig var nu bakom mig. Tjejernas lopp var avgjort sedan länge. Damernas elitfält i New York startar 30 minuter innan den stora massan där jag startade. Inte mig emot. Med hjälp av publiken och alla grabbar runtomkring. På egna ben ångade jag fram. Och efter mållinjen togs jag emot som en vinnare. Jag har aldrig varit med om något liknande. Efter mål mottogs jag av en personlig ledsagare som gav mig vatten, räckte mig ett heatsheet, visade mig vart jag kunde bli fotograferad och talade om vart jag skulle gå vidare. Hon hänvisade mig mot tältet för sub-elite löparna. Där jag valt att inte tillhöra. Tjejerna jag slog. Alla bakom mig. Trots deras uppvärmning, stegringslopp, tänjningar och tävlingsinstinkt. Jag promenerade en sisådär kilometer fram mot UPS bilen med våra överdragskläder. Och jag ryser när jag tänker tillbaka. En efter en applåderade och ropade. First girl. You are the first woman we have seen today. Ovationer utan dess like. Femton tjejer var före mig. Totalt. De riktiga marathonlöparna. Femton kvinnor i världens största marathonlopp. Alla startande i elitfältet. Flera av dem världselit. Och så kom jag in i mål. Först av alla kvinnor i den stora massan. Mottogs som en vinnare. Fast jag bara kom på 16:onde plats. Före flera av de som fick starta i elitfältet. Före alla i sub-elite fältet. Men det spelar ingen roll. Ingen roll alls. Jag tävlar mot mig själv. Och jag uppnådde det jag ville. En underbar känsla. Vilken säsongsavslutning. Jag älskar verkligen att springa. Och allt det roliga som kommer med denna härliga hobby. Fantastiskt. Jag kan bara tacka för att jag kan springa. Att jag mår bra. Och att jag får uppleva allt detta. Mitt liv. Mer närvarande än så här kan man inte vara. Skojigare kan man inte ha. Gåshud. Glädjefnatt. Upprymdhet. Underbarhet. Nä, jag är inte religiös. Men jag skulle kunna bli. Nästan.

lördag 7 november 2009

En marathondag.


Kroppen full av förväntan. Magen full av fjärilar. Depåerna fulla av kolhydrater. Kl 04.15 är det dags. Klockan ger ifrån sig små pip. Jag reser mig upp som ett ljus ur sängen. Morgonträning, spännande resor och tävling, de tre som kan få morgontrötta jag att formligen hoppa ur sängen. En halvtimma att ta på sig tävlingskläder, överdragsdito och fläta de sedvanliga margaretaflätorna. Utanför hotellet på Manhattan 28th street mellan 6th och 7th avenue ska taxin vänta kl 04.45. Minutrarna går men ingen bil. Vår concierge kommer ut och meddelar att taxin är på väg. Fler marathonlöpare kommer ut med trötta ögon. Mörkret omger oss i en stad som aldrig sover. En yellow cab hämtar upp någon. Medan en annan tar sitt pick och pack för en promenad åt tunnelbanans håll. Vi väntar. En vit limousine glider upp framför oss. Chauffören frågar om vi ska till South Ferry. Lite retsam fråga tycker vi. Men svarar artigt ja. Kommer tillbaka strax blir svaret. Vi ler åt hans skämt. Kl 05.30 ska vi ta färjan över till Staten Island. Det man minst vill är att känna sig stressad timmarna före en marathonstart. Harmoni ska vara ens vän. Klockan har blivit 05.05 och lite smått redo för att fara känner vi oss när chauffören kommer ut igen. Döm om vår förvåning när han välkomnar oss in i den vita springaren. Något hade blivit fel med vår bokning och bilen som stod närmast var visst den långa lyxiga varianten. Hotellet står för mellanskillnaden. Fnissiga som två små barn åker vi Manhattan fram, över New Yorks alltid lika alerta gator. Nervositeten gör en smått flamsig i sinnet. Likt känslan av bubblig champagne. Och att få åka limousine mot en marathonstart kan få vem som helst att bra le. Vilken start på dagen. Skulle man förvänta sig något storartat. På något sätt så kändes det så. Minst sagt en speciell känsla att stiga ut bland övriga marathonturister på South Ferry terminalen för vidare transport bitvis över Hudson med utsikt över New Yorks kända skyline och Frihetsgudinnan. Trots detta var jag fortfarande inte med mentalt. Skulle jag verkligen springa världens största marathonlopp. Hade jag lyckats hålla mig ifrån förkylningarnas pockande. Tydligen. 30 minuter över vattnet. Nålade fast nummerlappen på bröstet. 292. En fin sifferkombination. Satte fast chipet på skon. Nu är det allvar. Eller var det bara lek. Hursom så leker livet. Kontrasterna gör sig återigen påminda. Vi kliver av färjan och omges av andra löpare samt häxor, ballerinor, människor med blodiga ansikten och svarta ögon, höga klackar, långa naglar. Endorfiner och tigerbalsam blandas med lukt av sprit och gammal fest. Halloween är inget att hänga i granen, om du bor i Sverige vill säga. Men i USA slår man som bekant gärna på stort. Vägarna skiljs åt. Partyentusiaster åt ett håll, marathontokar åt ett annat. Bussar hämtar upp och tar oss till en marathonby som heter duga. Tre timmar till start. Amerikansk ordning slår det mesta. Det är rått i luften. Tung himmel. Molnigt. Små regndroppar. Oj vad jag fryser. Regnponchon är räddningen från förfall. Uppladdning under ett träd. Sittandes på wellpapp på en hård trottoarkant. Två timmars tidsfördriv. Ett tidsfördriv att dö för. Vem hade inte velat byta plats. Sippar på vatten. Bageln växer i munnen när jag försöker få ner den. En sista måltid. Den som ska bära mig in i mål. Tur att depåerna redan är välfyllda. Timmarna, minutrarna, sekunderna masar sig fram. Toalettköer. Måste bara kissa en gång till. Bara en gång. Två små droppar. Nervositet är bara förnamnet på ett sådant beteende. Kylan går genom märg och ben. Hur ska det gå att springa i det här. Hur ska benen kunna röra sig framåt när jag är så kall. Men jag har inget att bevisa. Inte för någon. Det vill säga. Inte för någon annan. Bara för mig själv. Målgång. Dit ska jag. Publikens höga jubel, öronbedövande skrik, påhejande tillrop. Central Park. 1 mile kvar. Banan svänger höger. Höger igen. Upploppsrakan 800, 700, 600, 500, 400, 300, 200, 100. Meter för meter. Dit ska jag. 1 november 2009. New York Marathon. Det 40:onde i ordningen. The big apple. Årets stora mål. För mig. För många. Startskottet. Närmare och närmare för varje sekund som gick. Längtan. Glädje. Rädsla. Fem minuter kvar. Klockan 09.40 smäller det. Känns som om en hel dag har gått. Men det är höstmorgon i New York City. Städernas stad. Så liten man känner sig. Ingen uppvärmning. Inga stegringslopp. Men ett tydligt mål. Tydligare än någonsin. Mile after mile. Mantrat skulle följa mig från steg ett till det sista. 26.2. Mile after mile. Mile after mile. Mile after mile. Sedan. Målgångseuforism. Mitt femte marathonlopp. Nu är det dags. Högtalarna byter sitt ekande ljud om att vi befinner oss i det orangefärgade startområdet. Den kvinnliga rösten ber oss lämna in våra saker i UPS bilarna. Ta er till er wave, vår startvåg. Den längst fram. Strax bakom elitgrabbarna. Tjejerna hade startat en halvtimma före. Min idol och de duktiga kenyanerna. Nu var det vår tur. Vi ledsagades fram. Upp på bron. Håll fållan. Gå inte för fort. Ta det lugnt. Alla får plats. Lite längre fram. Rätta till linnet. Kika ner på skornas dubbelknutar. Kasta bort en tröja till bättre behövande. Ponchon är av. Startklar. Redo. Ingen återvändo. Jag älskar det här. Nationalsången. Nedräkning. Nervositeten släpper. Nu är det fokus. Nu börjar det roliga.

onsdag 28 oktober 2009

26.2 miles.


Ibland är löpning som poesi. Det var min lyckliga tanke imorse när jag hittade de fina benen. Fast första minutrarna med Stadion i blickfånget var det allt lite morgonsegt. Väldigt mycket det senaste har genomförts enligt en lista, mentalt inprogrammerad eller enligt mängder av post-it lappar. Som en robot har jag kryssat genom livet och bockat av punkt efter punkt. Idag blev jag återigen påmind om mitt livs kontraster. Maslows behovshierarki, ni vet. Den högsta punkten i pyramiden, självförverkligandet. Vad får dig att nå dit upp? Runners High. Det är självförverkligande för mig. Storstaden småslumrade fortfarande när jag pinnade Valhallavägen fram. Jag hade det i mig idag. Igår kväll visste jag inte hur jag ens skulle lyckas pricka av passet med någon som helst värdighet. Igår kväll var jag inte löpare. Febrilt fingrandes på en dator som inte ville fungera på hotellets knackiga uppkoppling. Men sista riktiga passet innan en mara är inte att förakta. Och jag tackar för dagens uppvaknande. Höstluften. Löven. Färgerna. Jag hann med både start- och målgångssträckningen av Stockholm Marathon samt stora delar av Tjejmilen. Fina lopp det där. Men idag var det inget race. Det var njutning. Rent. Enkelt. Kompromisslöst. Andetag. Steg. Klapper mot marken. Och denna vackra miljö. Kaknästornet. Siluetten av en bildskön stad. Vattnet. Blankt och stilla. Träden. Husen. Stockholm är en vacker stad. Att springa här är fantastiskt. Glädjelöpning. Uppvärmning. Flytintervaller. Nedlöpning.


Nästa gång benen tar löpsteg är det på annan mark. Starten går uppför den långa Verrazano Bridge. Från Staten Island över till Brooklyn, in i Queens, halvvägs och en stund senare över vattnet in på Manhattan, Bronx nästa, Manhattan och slutligen in i Central Park. Målgång.



New York har mycket att erbjuda. Lance Armstrongs cyklar är på aktion på Sotheby's. Det vet jag en som ser fram emot. Jag ser fram emot att bära det gula Livestrongbandet på armen. Längtan är förbi. Vi har semester. Ikväll är det pasta och packning, imorgon landar vi på JFK, på fredag hämtar vi nummerlappar på en riktig sportmässa, på lördag pastaladdar vi i Little Italy och på söndag njuter vi av atmosfären. 26.2 är inte som 42,2. Det är mycket kortare.

tisdag 27 oktober 2009

På räls.

Sitter här och tänker mig bort. På resande fot, påväg mot Stockholm, just nu. Rullar böljandes fram och håller tummarna för att inga farliga baciller omger mig. Vill inte äventyra mitt äventyr på söndag. Nästan alla träningspass före maran är genomförda. Förra veckan landade på 8h effektiv tid. Säger inte så mycket, jag vet. Men det var färre timmar i träningskläder än på länge. Precis som det ska vara. Högre grad av njutningspass och löparglädje än tokkörning. Hitta flytet. Lyssna på kroppen och våga vila. Ingen vill komma sliten till en marathonstart. Inte i benen och inte i huvudet. Löpsug. Det är vad den här veckan handlar om. Att skapa det. För ingenting kommer som bekant gratis. Imorse vaknade jag i ottan och körde sista distansen, lagom lätt återhämtning. Ikväll kryper jag ner mellan hotellakanen och drömmer mig bort. Imorgon bitti är det jag som intar Stockholm i gryningen. Flytintervaller. Hoppas att det känns bra i kroppen. I benen. I huvudet. Hotellfrukost på det. Heldagsutbildning. Situationsanpassat ledarskap och självledarskap. Kanske kan komma väl till pass även i min löparbubbla. Avbrott för pastaintag. Kontraster. Mitt professionella jag. På ena sidan. Tjejen med margaretaflätor och passion för löpning. På den andra. Två roller. Lika som bär. Båda har många järn i elden. Båda vill prestera. Hemresa. Packa om. Avresa. Hoppas nu bara att ingenting spårar ur.

lördag 24 oktober 2009

Tre spännande veckor 2010.


Slutet av maj och början av juni nästa år blir den perfekta tiden. Planeringen är i full gång. I stort sett allt är bokat, eller anmält när vi pratar tävlingar. Veckan innan Stockholm Marathon är som nu. Just idag. Lördag. Maradeffen är som bäst. Mil i benen. Nervösa känslor. Spritter i kroppen. Men ändå inte. Formen hoppas man som bäst på. Men är den verkligen på gång? Avslappnat. Sköna känslor för man har allt framför sig. Nästa mara blir lördagen innan helt annorlunda. Jag blir fru Nordström den dagen. En vecka före 42,2 km. Dagen i mitt liv. En vecka före endorfinrus skrider jag kyrkgången fram iklädd vitt. Henrik och jag. Vi blir ett. En egen familj. Glädjeruset kommer vara större än allt man upplever i ett par löparskor. Nervositeten kommer vara som bortblåst. Precis som när startskottet gått. Innan känns det pirrigt i magen. Men när det är allvar, när det är på riktigt. Då försvinner allt det jobbiga. Alla ångestfyllda känslor. För att man vill. För att man får möjlighet att göra det man älskar mest. Springa. För att man får lov att dela sitt liv med den man älskar mest. Henrik.

22 maj 2010 - GöteborgsVarvet
29 maj 2010 - Bröllop i Alnö gamla kyrka
5 juni 2010 - Stockholm Marathon

Fina veckor att se fram emot.

fredag 23 oktober 2009

torsdag 22 oktober 2009

En epok i graven.


Skohyllan hemma är chockerande för de flesta. Och det säger jag inte för att på något sätt förhäva mig. Skrävel det gillar jag inte. I vårt fall är det inte av hävd som hyllan ser ut som den gör. Den har bara blivit så. Löparskorna har plockat på genom åren. Några har jag som finlöparskor. Ett par som lättviktsskor. En och annan smutsig lervällingssko. En majoritet av distansskor. Och så har vi de som jag av en eller annan anledning ratat för löpning men som fungerar som snygga överdragsskor, efter träning och tävling. De flesta varumärken värda att fundera på avseende löpning representeras i vår hylla. Till och med något märke som jag var tvungen att införskaffa utomlands som inte säljs här. De numer benämnda rosa älsklingarna. Och just de har förpassats till den sistnämnda kategorin av glidarsko. Men så har vi Nike Zoom Elite. Den fantastiska modellen. Persen på både halmara- och maradistansen är med ett par Zoom Elite. Perfekt symbios med mig och min löpning. Som gjuten på foten direkt från kartong. Skon som passar som långpassko, njutningssko, mängdsko, intervallsko, distanssko, temposko, lervällingssko, snabbdistanssko, överdragssko och tävlingssko. Vad ska jag göra när Nike bestämt sig för att lägga ner produktionen. Istället satsar man enligt skoförsäljaren på en Lunarglide-variant. Och så har försäljaren mage att tala om för mig att Nike-säljaren pratat så varmt om den nya skon. Vad vet hon om mina fötter? Vad vet hon om min löpkänsla? Vad vet hon om min kärlek till Zoom Elite? Som om jag inte har testat en mängd med olika skor. Varför skulle just en annan modell av Nike passa lika bra när inga nuvarande ger den rätta löpkänslan. Förutom just Zoom Elite då. Tur att jag säkrade ett par nya till New York i varje fall. Provsprang dem i morse. Som på små moln. Som ett par mockasiner.

måndag 19 oktober 2009

2 veckor.


Det är med skräckblandad förtjusning jag inser att tiden är kommen för att förlita sig på att genomförd träning varit den rätta. Att den varit tillräcklig. Eller snarare välbalanserad. Att planen som var lagd utförts till perfektion. Och att den där planen faktiskt var den rätta att lägga. Igår genomfördes sista långpasset. Benen kändes konstigt nog lätta. Tempot relativt högt och en flytande känsla infann sig. Skönt att lägga det till handlingarna. Lördagen spenderades i Skatås med 8 km snabbdistans på agendan. Även den gick förvånansvärt bra med tanke på träningen som finns i benen. Jag ska inte påstå att det gick lätt. Men de första kilometrarna lyckades jag pressa ner mig i tempo under farten jag har på ett 10 km race. Och det kändes stabilt. Sedan kom backarna och med fredagens cykling i benen så var syran ett faktum. Oundvikligt. Och med syran rusade pulsen. Men att med syrade ben lyckas trycka sig fram i under 4’-tempo sista biten gav mig ändå någon form av känsla för att träningen gett och att jag är på rätt väg. Men det är då en annan känsla kryper på mig. Den läskiga, obehagliga, tvivlande känslan. Jag funderar och analyserar. Huvudet spelar mig olika spratt. Och det mest frekvent återkommande är att jag tvivlar på tidigare resultat. Destruktivt. För det finns inget att tvivla på när det gäller något man själv genomfört. Jag var ju där. Jag stod på startlinjen i Haag tidigare i år och stack iväg när kanonen ljöd. Det var jag som hade de lätta benen och formligen flög om folk i slutet. Stark, full av glädje och med facit i hand pers. Och det var mina ben och ingen annans som kom in på Stadion den sista helgen i maj med K13 på bröstet. Det var ju jag som kände gåshuden och värmd av glädjetårar insåg att perset var enormt och placeringen något jag aldrig kunnat drömma om. Jag var där. Huvudperson i mitt eget liv. Men det går fort att glömma. Leva i nuet. Inte leva på gamla meriter. Träning är en färskvara. Och jag har ju tränat. Men ändå är det så lätt att tvivla på sig själv. Tänk om mina löpsteg har tagit slut. Tänk om mitt hjärta inte orkar pumpa lika hårt. Tänk om jag inte alls får den där flytkänslan i New York. Tiden är inte det viktigaste. Men jag vill ändå känna mig ungefär i samma slag som i Stockholm. Känna att min kropp är med mig, att den svarar. Värst av allt är att jag inte kan komma på vad jag gjorde för att lyckas prestera sist. Och det är troligen för att svaret är att jag inte gjorde något speciellt alls. Ingenting. Levde på som vanligt. Tränade som vanligt. Hade till och med en tävling i bagaget, Varvet, som jag inte alls var nöjd med. Trots det så passerade maran revy av bara farten. Som en enda lång komedi, från start till mål. Det är då det slår mig. Jag gjorde ju faktiskt något. Sänkte ambitionen och kraven på mig själv. Att ha roligt var det enda målet. Bara det var drivkraften. Och så sprang jag där på huvudstadens gator och pratade under loppet, full av energi, glädje och tacksamhet för att jag fick springa maran och bara njuta. Och nu inser jag vad jag har att rätta mig efter. Just nu kan jag ingenting mer göra. Ingen träning i världen kan hjälpa mig på den här maran. Traditionsenlig långspinning idag, sista fartpasset imorgon, sedan vila blandat med flytintervaller och lättare löpning. Vässa formen. Eller, vässa huvudet. Det är precis det allt handlar om. Formtopp för mig består av en liten del klinisk planering av träning och en stor gigantisk portion av löpglädje. Vilja att ta ut sig, men främst viljan att ha roligt i 42 195 meter. Steg för steg. Kilometer efter kilometer. Eller som i New York, mile after mile. Det ska genuint kännas skoj att ställa sig på startlinjen. Mitt huvud, min hjärna, behöver vara i harmoni med övriga kroppen. Och för att lyckas så krävs det att kroppen spritter av skratt, leenden och bubbligt glädjefnatt. Så lagom enkelt. Tänk om det var en beställningsvara. Att träna hårt är så mycket lättare. Att hitta sitt eget driv och våga vila. Det är det svåra. Om två veckor är det över. New York Marathon ett minne blott. Nervositeten försvunnen. Endorfinerna och adrenalinet har omvandlats till en skön känsla i kroppen. Hur jag än vänder och vrider på det så vill jag inte att det ska vara över. Med samma skräckblandade förtjusning som jag insåg att jag nått träningens point of no return ser jag fram emot ännu ett marathonäventyr. Från uppladdning till målgång.

fredag 16 oktober 2009

Ett minne.

Träningsläger för 2,5 år sedan. Portugal. Närmare bestämt Monte Gordo. Två veckor för mig själv. Jag har flera härliga minnen från just detta läger. Det fanns inget annat än jag och min löpning. Jag reste dit själv. Att springa 5 mils pass med Rune Larsson är något speciellt. Även om jag tyckte att det gick lite väl långsamt emellanåt. Jag var, eller kanske är, inte van vid ultralöpning. Men det är ett varmt minne jag bär med mig. Att få lyssna på Evy Palm och att få äran att följa med ut på en middag med fantastiskt goda indiska smaker med bland annat denna löpardrottning är ett minne som jag alltid kommer att bära med mig. Lilla jag. En löpentusiast som fick möjlighet att lyssna på intressanta diskussioner och anekdoter. Spännande och otroligt roligt. Jag bestämde mig för någonting under just den resan. Att försöka se vad min kropp kan lyckas med i ett par löparskor. Att se hur bra jag kan bli. Det var något jag ville då. Det är något jag vill nu. Men frågan är till vilket pris. Jag tycker inte att jag uppoffrar någonting alls när jag väljer träning före annat. Det är en livsstil. Perfekt för mig. Underbar om någon. Redan på friidrottstiden, i tonåren, gillade jag fredagar bäst. Perfekta träningsdagen. Ingen tid att passa. Inga läxor. Inga måsten. Bara träning. Hänga i Friidrottens Hus, på Vallen eller i skogen. Bara vara med sina likasinnade vänner. Jag gillar fortfarande träningsfredagar. Ruterna kommer aldrig gå ur. Hoppas jag. Under resan på Iberiska halvön fick jag även möjlighet att byta några ord med en oerhört intressant person. Han var med på tidigare nämnd middag och en av mina sista dagar följde jag med på en tvåtimmars cykeltur i varierad terräng. Mycket snäll kille och jag har flera gånger sedan dess tänkt på den cykelturen. När min mamma för något år sedan hörde en intervju med honom på radion, i Karlavagnen var det om jag inte minns fel, så imponerades även hon av hans inställning till livet och sin träning. Välutbildad, vältalig, karismatisk och otroligt smart. Det är ord som jag skulle beskriva honom med. Dedikerad. Vågar gå sin egen väg. Tror på sig själv. Sådan är min uppfattning. Och när jag idag var inne på friidrott.se och läste Perspektiv på friidrott, oktober 2009 så bekräftades detta. Gå gärna in på länken och läs. Någon beskrev en gång för mig vad att våga innebär. Våga ta steget. Våga tappa fotfästet för en stund. Ibland måste man helt enkelt våga hoppa. Det är då vi växer. Det är då vi kan lyckas.

onsdag 14 oktober 2009

Äppelpaj.


Vilodagar bör firas. De är ju så få. Därav smaskig paj ackompanjerad av Nespressos fina Rosabaya alternativt Indriya. Sedan vi köpte den härliga kaffemaskinen driver jag kafé tre våningar upp med utsikt över Skansen Kronan. Nybakat i alla dess sorter. Och jag njuter inte bara av endorfinerna efter tuffa träningspass. Utan gillar även den avkopplande känslan av att skapa i köket och se saker växa fram. Husbestyret som sådant. Dofterna som sprider sig i hela hemmet. Belöningen, nöjdhetens behag, efter ett träningspass. Den sköna känslan i kroppen. En tillfredsställande känsla, svårslagen om någon. Och självklarare än något är att jag hellre skördar frukten av träningen än att stoppa den i pajen. Men de riktigt bra skördarna kräver sitt tålamod. Nyligen nedlagd träningstid är en investering för framtiden. Och förhoppning om fina resultat längre fram. Målet i New York är inte högre ställt än att ha fantastiskt roligt. Huvudsaken de närmsta två veckorna är att ge benen en rimlig chans att återhämta sig. Äpplen, kanel, socker, havregryn, mjöl, smör och vaniljsås. Rätt ingredienser. Väl avvägd mängd. Svårare än så är det inte att springa ett marathonlopp. Nedräkningen till The Big Apple har börjat.

tisdag 13 oktober 2009

Djupt nere i källaren.

Ibland får man bara ett infall. Helt plötsligt. Oplanerat. Som en blixt som slår ned från ovan. Senast jag klippte mig var på Centralstationen i Stockholm när jag skulle slå ihjäl en timma i väntan på tågavgång. För över ett år sedan. Det bara blev så, där och då. Idag hände det igen. Imorse fick jag tuppjuck på det blonda ogräset. Spontaniteten tog överhanden på lunchen. Och nu sitter jag här med ett kortare fast ändå långt hår. Vackert fönade korkskruvar. Slumpen gjorde att jag satte mig i en frisörstol där min före detta kollegas fru befann sig. Fantastisk duktig. Och en otroligt trevlig stund fick jag. Ompysslad. Avslappnad. Omhändertagen. Precis det avstamp min arma kropp behövde. Idag är början på nästa fas i träningen inför maran. En tuff period avslutades med dryga tolvtimmarsveckan (effektiv tid) och ett 2h 15’ vackert långpass i söndags. Gårdagens 2,5h spinning blev sedvanlig bonus. Botten på sinuskurvan är nådd, nu vänder det upp igen. Förhoppningsvis. För än har jag inte sett vändningen. Vilodag idag. Två smarta träningsveckor. En uppladdningsvecka. Då hoppas jag att jordkällarens mörker, med en tung kropp, ersatts av solens varma strålar, och en fjäderlätt känsla.

torsdag 8 oktober 2009

Pisspass.

Himlen öppnade sig. Successivt. Mer och mer regn. Blåst. Och så kom det. Hagelskuren. Skönt med hår på huvudet. Värre var det för han bredvid som har lite mindre. Isbollarna kändes, om man säger så. Tur att fontanellen växt igen. Riktigt höstväder. Helt perfekt timing för nederbörd. Fem fina minuter och sedan tio i skyfall. Jag hann precis bli stelfrusen under uppvärmningen. Perfekt redo för dagens hårda tag. Snabbdistans på schemat. Senaste dagarnas eller ska vi säga veckornas upptrappning av tuffa pass har satt sina spår. Lugn och skön distans har fått en annan betydelse än förr. Jag njuter verkligen av de passen. Längtar efter dem. För numer är fler pass krävande. Och det märks. Både fysiskt och psykiskt. Men ingen tvingar mig. Bara jag själv. Vila är inget alternativ. Men idag borde det ha varit det. Självförtroendet fick sig en törn där i spåret. Och då är det ju inte enormt från start, kan tilläggas. Iskall kropp. Stela ben redan innan. Trött huvud. Och kylan gjorde ju ingenting bättre direkt. Gårdagens dubbelpass satte sig i både kropp och själ. 90' distansen på kvällen var förvisso ett riktigt fint pass, men hälften var i rak motvind och då snackar vi La Santa varning. Med andra ord stormkänsla och man väntar bara på att följa med upp i skyn. Så från igår till idag. Som ur askan i elden. Plaskvåt mark. Hala löv. Mörkt. Elbelysning som inte gör sitt jobb. Dålig sikt. Det känns som om det går undan. Dunklet är marigt. Fotisättningen blir en mindre chansning. Mörkret vilseleder farten. Har inte känt den påtagliga känslan av detta förut. Det gick undan. Fram till första kilometerklockningen. Där insåg jag att det blir tuffare än jag trodde. Där fick jag svart på vitt. Andningen var inte med mig. Kroppen kändes starkare än jag trodde. Men det gick inte fortare. Innan hade jag bestämt att omständigheterna och känslan fick styra farten. Men lika förbannat så känner jag mig helt tom när snabbdistansen är över och kroppen inte alls svarade som jag ville. Så som den gjort de senaste veckorna. Det går upp och ner. Jag vet. Och just nu ska vara en tuff period. Och det är helt ok att det känns som det gör i kroppen. Men mitt lilla självförtroende behöver jag fram till maran. Jag har så lätt att filosofera, fundera, vända och vrida på tankarna. Och helt plötsligt så står jag här och funderar på hur sjutton jag kunde hålla 4'-tempo i 42,2 km för drygt 4 månader sedan. Är det inte lustigt hur man kan vara funtad. Träningen sedan dess har ju inte direkt varit lätt och sporadisk. Utan raka motsatsen. Ett litet ynka grisigt snabbhetspass. Tänk att jag värderar känslan på dem så högt. Tänk att ett pass jag har glömt imorgon kan få mig att tvivla idag. Intervallpass går upp och ner utan större tankeverksamhet. Distanspass kan kännas som om benen vore stockar och jag funderar inte ens. Men när det kommer till tävlingslika moment. Mätbara sådana. Då gäller det att vara stark i sinnet. Om man nu är funtad som mig. Vill säga. Rubriken säger allt. Bara att bryta ihop och komma igen.

onsdag 7 oktober 2009

Varför bry sig.

Har du någon gång känt att intervallträningens baksida är vilan. Du sticker iväg på given signal. Tar spjärn mot marken. Piskar igång farten. Trycker upp pulsen. Håller kvar tempot. Stumt och hårt. Klockan piper. Det är dags att vila. Skönt. Ner med pulsen. Koncentrera sig på nästa pulstopp. Du. Din träning. Inte en jävel ska bry sig. Du är stark. Och det spelar ingen roll om folk runtomkring undrar vad du håller på med. Joggvila i sakta gemak. Helt plötsligt när någon kommer ikapp dig i spåret sätter du fart och ökar. Nästan som om du vill markera att mig springer ingen om. Eller som idag. På cykelbanan. Klockan 07.20. Nio av tio intervaller avklarade. Sega ben. Starkt huvud. Taggad för att köra den sista intervallen. Trettio sekunder kvar av joggvilan. Där och då blev jag förbannad. En man i sina bästa år. Troligen har han aldrig kört en endaste intervall i sitt liv. Joggen går som sig bör sakta. Och mannen har mage att ropa: Här går det undan! Som om du ska bry dig i vilken fart jag behagar glida fram i arla morgonstund. Frågan är varför jag fick ett adrenalinpåslag som hette duga och tänder till. Om jag hade yppat ett ord så hade han vunnit. Vad skulle jag skrika tillbaka. Vad jag än hade sagt så hade han troligen inte förstått ändå. Nu sa jag inte ett pip utan gav utlopp för min irritation på asfalten istället. Men jag återkommer ändå till det lilla dilemmat som en joggvila innebär. Det är ju inte just där och då man skulle vilja att en kollega skulle komma cyklandes förbi. Och tänka tanken jag trodde hon var snabbare än så. Utan det är ju på den snabbaste tvåminutaren man vill "visa upp" sitt löpsteg. Lustigt det där. Men trots allt så gillar jag den aktiva vilan som just joggvila innebär.

söndag 4 oktober 2009

4 veckor.


Igår var det ett år sedan som allt började. En utmaning. Några dagars bollande på två bloggar. Jag försökte göra jobbet som marknadsförare. Skapa uppmärksamhet. Nyfikenhet. Intresse. Skapa en åsikt. Få till ett ställningstagande. Gärna ett avslut. Jag lyckades. Henrik antog utmaningen. Resten är historia. I Haag krossade han kvaltiden. Under sommaren krossades även perset på milen. Och nu har karlsloken gått från klarhet till klarhet avseende långdistansträning. Det finns inte längre några sura miner på långpassen. Den där simmiga blicken. De där arga ögonen, när jag glatt pratar på och tvåtimmarsstrecket passerats, är borta med vinden. Det är en vanesak att springa långt. Och Henriks kropp verkar ha vant sig vid den uppgiften. Idag är det 4 veckor kvar tills vi skålar i champagne efter Henriks första marathonmålgång. Är det någon oskuld som är underbar att ta så är det maraskulden. På något sätt önskar jag att även jag hade den kvar. För vilken obeskrivligt lycklig känsla det är att gå i mål i ett marathon. Varje lopp etsar sig fast som ett livslångt minne. Det är något helt annat än att springa de kortare distanserna. Svårt att beskriva. Det behöver helt enkelt upplevas. Så många dimensioner. Fysisk utmaning. Balansgång. Psykisk utmaning. Sinnesnärvaro. Det är en resa med din egna kropp som transportmedel. Första gången är speciell. Din löparresa. Men du har inte den blekaste aning hur din kropp kommer att reagera. Kommer du få motorhaveri, punktering, soppatorsk eller kommer det vara en solskensresa från start till mål. Varje resa kräver sin planering. Och marathonresan kräver en noggrann sådan. En cykel behöver luft i däcken och en bil bensin i tanken. En löpare behöver både syre och drivmedel. I rätt mängd, med jämna mellanrum, då finns alla chanser för en resa med dans på röda rosor. Stockholm i år var något helt fantastiskt i mitt liv. Känslan jag hade då är svårslagen. Det var så mycket mer än ett marathonlopp. Allt klaffade. Och jag vet inte om ett lopp någonsin kommer att kännas så igen. Det bara hände. Det var bara så enkelt. Allting var ren lycka. Varje minut. Varje löpsteg. Varje kilometer. Men att gå i mål i New York Marathon är på något sätt annorlunda. Loppet är ett strå vassare. Med sin karaktär och storslagenhet når marornas mara andra dimensioner. Första gången du springer ett marathonlopp så vet du inte vilken glädje som väntar dig vid målgång. Din egen glädjestorm. Upploppet är något helt enormt. Och i Central Park är det enastående. Det känns som det var igår jag såg klockan räkna ner och jag slank under drömtre. Just där. Just då. Jag ler vid tanken. Känner en varm känsla i hjärtat. Vilken känsla du har framför dig älskling. Att skära mållinjen i New York. Din mållinje. Din första marathonresa.

torsdag 1 oktober 2009

Två huvudlösa pass.

Jag berättade i förra veckan om mina snabbdistansfasor. En negativ tanke hade satt sig i mitt huvud och jag var nervös som inför ett race. Det var ju bara ännu ett vanligt träningspass. Ett sådant där som jag efter genomförandet glömmer av och inte funderar över. Inte lägger någon energi på alls. Bock i protokollet. Framåt. Mot nästa träningspass. Mot nästa utmaning. Mot det verkliga målet. Om varje löppass skulle bli som en tävling så skulle jag snabbt tappa gnistan. Träning, medel för att nå mål. Så skulle man kunna se det. Men för mig är träning en livslång relation. Fast jag älskar inte alla hårda pass. Alla tuffa intervaller. Att ha ont och ändå fortsätta. Men känslan efteråt är obeskrivlig. Samma sköna tillfredsställelse som efter en lyckad tävling. Och jag älskar känslan under tiden, när det är fokus. Min bubbla. Jag. Ena foten framför den andra. Övervinna sig själv. Fokusera. Lite snabbare. Håll kvar. Planera. Varje steg. Bit dig fast. Varje andetag. Syre. Och jag drivs av mina egna mål. En strävan som bara jag bestämmer över. Ingen annan. Och för att nå de där målen så behöver träningen ses som ett medel. Träna på att tävla. Ibland. Inte alltid. Den passionerade löpningen är viktigast. Som i alla relationer. Njutningen. Men det gör ont att nå sina mål. För det gör ont att älska. Jag insåg detta i tisdags när ännu en snabbdistans passerade revy i Skatås. Det var som om passet var ett jobb. Och någon skulle göra det. Jag. Min verklighet och ingen annans. Imorse kom samma känsla. Intervaller innan tuppen hade vaknat. Innan frukost. Några få plusgrader. Första passet med vantar, buff och reflexväst för i år. Men inte en enda negativ tanke. Inte en enda fundering på att inte genomföra. Inte en tanke på att inte trycka upp både fart och puls. Det finns ingen rädsla för de tuffa passen längre. Jag längtar efter dem. När jag håller spinningklasser så har jag väldigt lätt att säga saker som att benen gör vad huvudet säger att de ska göra. Samma sak när jag är löptränare. Men det är svårare att coacha sig själv. Då är det ibland bättre att koppla bort hjärnan. Ingen idé att tänka för mycket. Kroppen vet ändå vad den ska göra. Hur det ska kännas. Så numer ser jag mig som huvudlös på tuffare träningspass. Allt blir så mycket enklare då. För inställningen kan vara den enda skillnaden mellan att misslyckas och att lyckas.

tisdag 29 september 2009

Rädda liv.

Jag har förmånen att få tillhöra en arbetsplats som utbildar sin personal i HLR, hjärt- och lungräddning. Vi är vanliga tjänstemän. Sitter i en kontorsstol mest hela dagarna. Har otal med trevliga möten. Löser spännande uppgifter för våra kunder. Jag är helt enkelt inte brandman. Jag jobbar inte heller med något högriskarbete. Men ändå har man valt att låta oss gå en sådan här kurs. Enastående bra måste jag säga. En människa som råkar ut för hjärtstillestånd kan hållas igång manuellt av att en person varvar 30 bröstkompressioner med 2 inblåsningar i munhålan. Takten på kompressionerna ska vara omkring 100 bpm. Djupet ner i bröstkorgen ca 5 cm, så det gäller att ta i relativt hårt. Tryckytan ska vara på bröstbenet. I teorin är det inte svårare än så. Jag hoppas att jag aldrig behöver genomföra detta i verkligheten. Men efter att ha gått den här utbildningen så är förhoppningen att man inte skulle stå helt handfallen om det, gud förbjude, skulle hända någon i min närhet något. Det kan vara på ett löppass, det kan vara på en fest, det kan vara på jobbet. När man minst anar det kan det man fruktar mest i livet inträffa. Ambulanssjukvårdaren som utbildade oss fick oss alla, trots sin galghumor, att inse allvaret i detta. Efteråt köpte vi varsin egen docka att träna på samt för att förevisa hur man gör hemma. Tekniken är inte speciellt svår. Men man måste veta hur man gör för att våga ta initiativ och göra det. Man blir svettig, det är tufft fysiskt för en normaltränad person att genomföra detta och det skulle troligtvis vara den värsta upplevelsen man skulle vara med om att tvingas genomföra HLR på riktigt. Det är 30% chans att överleva om hjärt- och lungräddningen startas direkt. Med den statistiken i åtanke tycker jag att alla arbetsplatser borde ta en förmiddag och utbilda sin personal i något av det viktigaste man som medmänniska bör kunna. Hjärtat är helt enkelt vår viktigaste muskel. Träningskort sponsrar man. Hur vore det att sponsra livräddning.

måndag 28 september 2009

Fantastisk överraskning.

Enastående. Fabulöst. Underbart. Ljuvligt. Superbt. Perfekt. Destination Nösunds Värdshus & Orangeri. Nösund är en gammal utskeppningshamn på Orust. Numer skeppas inte så mycket produkter därifrån. Men desto mer njutning i lyxvariant finns det att ta del av. Eller vad sägs om ett välkomnande med champagne och tryfflar, räksmörgås på hembakt pumpernickel i bästa form och vilostund med en god bok i sängen med utsikt över västkustens karga höstskönhet. Följt av avslappning i badtunna med 39 gradigt saltvatten utomhus vid strandkanten, en god drink i biblioteksmiljö med filosoferande tankeverksamhet om livet och allt det sköna och efter det avslutades kvällen med en välkomponerad fantastisk femrättersmiddag med utsökta viner och smaksensationer. En god natts sömn i sjöbodsrummets mysighet. Frukost och frisk havsluft i näsan på morgonen. Långpass och helgen var fulländad. Tid för eftertanke. Tid för många leenden. Tid för att inte göra någonting alls. Men ändå så mycket. Obeskrivligt bra helg. Tusen tack. Djupt från våra hjärtan.

lördag 26 september 2009

SMS kl 09.21.

God morgon! Väskorna packade? Badkläder och KARTBOK medtages. 12.30 styr ni mot Uddevalla. Ät inte på vägen då lättare lunch väntar vid framkomst. Vi hörs! - Sara och Matte.

Nyfikenheten är på en hög nivå just nu. Men innan avresa är det dags. Lördagsintervaller. 6x5' blir fint det.

fredag 25 september 2009

Självdistans.

Skatås Motionscentral en dunkel eftermiddag. Solen är påväg ner. Så många duktiga löpare där i spåret. En häftig känsla att se talanger och fantastiska löpare som vårt lands regerande SM-vinnare på halvmarathon, en viss hinderlöpare och en annan grym kille med lintotthår och perfekt lätt löpsteg, segla fram där på sin uppvärmning, nedvärmning och intervaller. Uppblandat med sådana som mig och andra motionärer med sina egna mål och drömmar. Såväl onsdag som torsdag kväll tillbringades i det härliga motionsområdet. 90 minuter kuperad distans i komfortfart följt av snabbdistans dagen därpå. Läskigt pass som seglat in som höstens kanske viktigaste. Är det något jag behöver så är det en bra bit under 4'-tempo under en längre tid. Intervaller är en sak. Alla distanspass har sin charm och är det lättaste att genomföra. Ingen nervositet. Ingen jobbig känsla i magen under dagen. Intervaller är tufft mentalt. Men hanterbart. Snabbdistans är som tävling. Fast mot dig själv. Min chef frågade mig i torsdags vad jag skulle träna. Min beskrivning var; usch idag är det snabbdistans i Skatås. Det kommer bli riktigt tufft och göra ont. Vad är det för fel på mig. Jag ska ju älska de här passen. För det är ju dessa löppass som jag bevisligen blir bättre av. Det går inte att förbise fakta. Hårdhet kommer från huvudet. En mental coach skulle jag vilja ha. Behöva ha. En hård jäkel. Men så länge jag inte har det så är det Henrik som är hård. Han har inga skrupler den karln. Vad är en bal på slottet? Ja, vad är en snabbdistans? Kan inte mer än att hålla med. Nu när den sedan länge är avklarad. Och jag är den där typen som inte lägger en enda minut på avklarad träning. Det är passé och inget att göra åt. Framåt är min melodi. Men om jag nu tänker bakåt så var det inte så farligt ändå. Nej. Det var faktiskt riktigt kul. De flesta håller ju vanligt distanstempo. Och det innebär att man får en möjlighet att känna sig stursk i spåret. Henrik och jag valde att värma upp ihop och sedan köra 8:an i Skatås som snabbdistans. Men åt varsitt håll. Det är bra att träna ihop. Men det är bra att lära sig att hetsa sig själv. Och det var precis det som var målet. Och vet man att man är den sämre (läs Therese). Så blir man extra taggad av att komma så nära Henriks tid som möjligt. Man möts ju någonstans halvvägs. Så det var bara att hetsa på dit. Kände och såg att jag låg bra till. Så det var bara att stå på och hålla in mot "mål". Väl där så var jag ganska exakt 45'' efter. Och det måste jag säga att jag är nöjd med. Mannen ifråga har ett pers på 10 km som är 2' 24'' bättre än mitt. Säger såklart ingenting. Men nästa vecka så är jag inte lika skraj för denna underbara träningsform. Jag ser fram emot detta pass. 30' 15'' hade jag. Nästa veckas mål får bli under 30'. På träning, en kväll efter jobbet så är det en helt ok tid. Men jag ska prestera den också. Bra träning inför höstens terrängserie, vilken startar den 20 oktober i Fontin. Snabbdistans mot andra vid fem tillfällen under vintern på olika ställen runt omkring Göteborg. Tredje året som fantastiska klubbar arrangerar detta. Första gången jag vågar att delta. Säger en del om mig. Men det får jag bjuda på. Och nu är det ändring på rädsla. För jag har kommit på att när man övervinner rädslor blir man starkare. Rocket science. Nej, inte direkt. Men vem har sagt att jag forskat i kärnfysik. Jag är ju blondin. Eller hur. Kanske borde mitt inlägg hetat snabbdistans. Men vem vill vara tråkig och förutsägbar i denna värld av otal bloggare med sina ord, sina tankar och sin stora portion av just självdistans.

torsdag 24 september 2009

Viktiga tio.

Som i dvala. Hela kroppen trött. Avslappnad. Kraftlös. Otroligt tung. Som bly. Det är som om hela min varelse dras längre och längre ner mot jordens mittpunkt. Tyngdlagen har inga gränser. Jag dras likt en magnet mot lakanen. Huvudet inte taggat för fem öre. Benen riktigt slitna. Huvudet vill inte. Ur dvalan öppnade jag ögonen och insåg det oundvikliga. Min målsättning tillåter inte vila. Hur gärna jag än skulle vilja ligga kvar. Låta drömmarna omsluta mig som varm bomull. Inte ett ord säger jag. Fötterna utanför täcket. Löparkläderna tas på. Viktiga intervaller på agendan. Seg som bästa smörkolan i hela kroppen. Benen pirrar från gårdagens dubbla spinningpass. Det går bara inte att springa intervaller idag. Pedalvevandet har satt sig i benen som en regelrätt käftsmäll. Veckans totala träningsdos ihop med jobb och livet i sin helhet har säkert en del att göra med känslan av att luften gått ur mig denna morgon. Fortfarande inga ord som yppas ur min mun. Bara att bita i det sura äpplet. Säkerligen hade det varit lättare om det var en simpel återhämtningsdistans som stod på schemat. Men att förhandla bort de tuffa passen är inget alternativ. Det finns ingen återvändo. Lördag morgon. Jag kommer bli avställd. Pissad på. Men även det blir man starkare av. Intalar jag mig febrilt. Bara att låta min kropp dras ner. Djupt ner i avgrunden. Men jag kom inte så djupt ner som jag trodde. Tio minuter. Tvivel. Stockiga ben. Tio ynka minuter av uppvärmning så såg jag ljust på framtiden. Fem minuter till och sedan var första 4-minutaren igång. Bra fart. Helt ok ben. Vilken vändning. Skön känsla. Tänk vilken onödig energi man lägger på tankar av ovan slag. Det är ju bara att snöra på sig skorna, vara lite positiv och köra igång sin träning. Om man bestämmer sig för att alltid ge det tio minuter så skulle nog många människors strukna träningspass faktiskt bli av. Efter de där minutrarna så kommer en varm känsla. Det ihop med jävlaranamma kan försätta berg. Värre var det förr när längdåkarna ställde sig på skidorna och gick på attack direkt från start. Snart är det lördag morgon igen. Återigen dubbla pass i benen. Nu vet jag bättre. Uppvärmning. Sedan går det mer eller mindre av sig själv. Tufft. Och det är meningen.