torsdag 30 april 2009

Brösarps backar.

Underbara Österlen. Varje dag blickar jag ut över den fantastiskt rogivande vyn på skärmen. Idag har jag njutit av Brösarps vackra backar på det rätta sättet. Fartfyllda intervaller. I varje fall de sista fem som fick bli någon form av bonus eller straff. Gårdagens intervaller satt kvar i benen. Det ihop med vårblommornas baksida, pollen, gjorde intervallerna mer än utmanande. På något sätt lossnade det lite mot slutet och planen 10x3' fullföljdes med 5x1' sprättande som oplanerad avslutning. Dagens andra pass, distans 70', förgylldes av en fulländad grusväg utefter vattnet. Förtrollande eller enligt vissa (ingen nämnd) en miljö som gör dig tårögd. Dagens dos, finfina 2,5 h löpning. Strålande solsken och raklångt läge mellan passen. Vilken Valborgsmässoafton. Klart bästa man kan tänka sig. Så långt från cortége och fulla parker det går. Nu avnjuter vi ett gott vin framför vår egen majbrasa. En perfekt avslutning på första dagen av en helg jag inte vill ska ta slut.

tisdag 28 april 2009

Några pass senare.


Blev några mil förra veckan. Toppade det hela med att avsluta veckan med en grym 2,5 h löptur i min ensamhet. Bra tryck i benen, tempo första halvan och kuperat den sista, snittpuls på 155 är i högsta laget sett till längden. Men jag behövde just den där ensamheten. Och jag behövde få trycka på i så lång tid för att testa armen, huvudet och benen. Nu vågar jag tro på genomförande av maran och nu vågar jag tro på att armen håller för farten i de två loppen innan. Hoppas, hoppas. Fredagen ägnades åt dubbla spinningklasser som sig bör, lördagen tuffa 6x5' med 1' joggvila i pollenyra och med en stark mindre pollenallergisk Henrik vid min sida. Fy satan säger jag bara. Han är stark. That bastard. Om jag är vår coach, så är han min pacemaker. Och då inte bara på ett sätt. Den här veckan startade med 2,5 h spinning utan luftkonditionering. Pollen och syrebrist verkar vara temat nu. Högre puls än vanligt som resultat, så vem klagar. Efter denna redovisning blickar vi mot Österlen. En underbar plats på jorden. Årets andra träningsläger. Kortare och intensivare. Jag håller tummar och tår för att vi ska få vara hela och friska den här gången. Bäst att inte chansa som sist. Nu är värktabletterna nerpackade. Hängslen och livrem.

fredag 24 april 2009

G(lömsk).

Det gick. Igår kunde jag borsta tänderna med höger arm. Igen. Idag kunde jag tvätta håret med båda armarna. Igen. Men roligast av allt i förrgår kunde jag springa intervaller. Igen. Konstig pendelrörelse. Men vad spelar det för roll när pulsen kan matas upp närmare 180 gång på gång. Grymt kul att köra tvåminutare. Tänk vad inställning kan göra och tänk vad den ändras. När man kan springa och inte har ont någonstans då klagar man över ditten och datten. Men när man har ont någonstans så är den högsta önskan att få "plåga" sig själv med mjölksyra och blodsmak. Dessa överdjävliga tvåminutare som jag pratade om i vintras är något som jag nu längtat efter. Ett standardpass som aldrig slår fel. Veckans kommentar fällde Henrik efter två intervaller när han brister ut i ett "jag har glömt bort hur jobbigt det är att träna". Nyss hemkommen från träningsläger så är det en något udda kommentar. Efter några intervaller till verkade dock hans lilla seghet (eller vad det var) släppa och som aldrig förr trycktes det intervaller. Nästa chans att vilseleda mig får han på lördag. Tre veckor till Varvet. Två veckor till 10 km race. Mindre än en vecka till Österlen och ett underbart miniläger. Än finns det tid att höja pulsen och snäppa upp farten. Kommer inte Henrik ihåg hur det är att träna efter dessa veckor så är det nog hans huvud och inte min arm vi borde oroa oss över.

onsdag 22 april 2009

Ruptur av supraspinatus.


Så låter ortopedens diagnos. Efter att ha klämt, känt och pinat mig att för första gången på två veckor få upp armen över huvudet. Med hjälp gick det och ont gjorde det. Inte trodde jag att jag skulle behöva göra ultraljud innan jag är gravid. Har idag sprungit runt på jobbet och berättat om varför jag kommer att tvingas jobba med vänster hand så mycket det bara går ett tag. Och att jag ska på ultraljud. Antar att snabbare än vips så kommer folk tro att jag är gravid. Hur som helst så är det skönt att veta vad det var som brast till inne i kroppen så att jag kunde höra det inom hela mig själv den där ödesdigra löpturen för 2,5 vecka sedan. Jag kan fortfarande inte rotera armen i axelled och det är inte så konstigt. Supraspinatus är en skelettmuskel som ingår i övre extremitetens muskulatur och den hör även till rotatorkuffens fyra muskler. Denna relativt lilla muskel fäster helt enkelt på överarmsbenet och gör att vi kan rotera armen, dra den in och ut från kroppen. Slår man i marken med den kraft jag lyckades få till, när armbågen tog i marken och det gick som en projektil rakt upp, då kan man med våld lyckas slå sönder detta fäste. En bedrift kan man säga, för det är sällan detta händer unga människor. Men det är säkerligen mer sällan dessa unga människor fortsätter att springa i två veckor med en av gasbinda egentillverkad mitella. Visste inte om jag skulle berätta detta för läkaren, men jag är ju tvungen att få veta hur mycket jag får lov att röra mig och springa för att få så snabb läkning som möjligt. När jag berättade om mina eskapader och frågade om jag kan fortsätta i samma stil så tittade hon på mig, skrattade och sa att det är klart du ska springa, du är ju inte skadad i benen, så rör på dig och gör allt som inte gör ont. Genomblödning brukar ju påskynda läkningen och blodet lär ju ha pumpat runt i kroppen därborta i La Santa. Så vem vet, det andra tycker var galet kanske bara var bra. Nu återstår att kika inuti så att inget mer är av och rehabträning hos sjukgymnast för att tids nog bli helt frisk. Tills dess får jag försöka konservera formen så gott det går. Idag ska jag testa intervaller, får se om det funkar utan den rätta pendelrörelsen i armen. Det ska gå. Det måste gå. Bara för att jag vill att det ska gå. Sedan ska jag vara så snäll jag kan och göra allt annat med vänster hand så att armen får vila. Blåmärket som inte gör ont som täcker hela biceps är den inre blödningen av att något gått sönder. Så det är nog rätt köttigt och göttigt där inne. Kroppen är fantastisk och jag ska inte klaga. Hellre ruptur än fraktur som mamma sa. Inget synd om mig. Så sant.

onsdag 15 april 2009

Tio mil med mitella.

Det blev förra veckans facit. Jag vet fortfarande inte vad som hänt med min arm och jag tänker inte gâ in pâ nâgra läbbiga detaljer om blodutjutelse, variga sâr, blâslagen kropp eller muskler i min arm som inte verkar styras av min hjärna längre. Fick kommentaren att det som inte dödar det härdar. Sâ sant som det är sagt, just det här fallet kommer jag inte att dö av. Och för att härda mig själv och inte bli en självömkande jävel sâ bestämde jag mig ganska snabbt. Springa i La Santa det ska ingen ta ifrân mig. Det bestämmer jag själv över. Nâgon av er "dârar" som läser detta vet troligen hur det känns när man vägrar inse sina begränsningar. När man kör pâ ändâ. Lite som att lâta det bära eller brista. Sâ har det varit i den senaste veckan. När viljan är starkare än nâgonting annat. Att träna mot sina mâl handlar i mângt och mycket om att flytta gränser. För tvâ veckor sedan trodde jag aldrig att jag skulle springa ett otal kilometrar med en arm i mitella och den andra pendlandes som för tvâ. Fâ tummen upp av cyklister och andra löpare. Bli uttittad av promenerandes. Jag har till och med blivit fotograferad i farten av en cyklist. Jag beundrar alla handikappidrottare som klarar det här dagligen. Bâde den tuffa träningen och att inte vara som alla andra. Det kräver en hel del. Vilken enorm kraft och vilken fantastisk vilja de har. För det är verkligen sâ mycket enklare att springa med bâda sina armar. Armar och ben lever i en symbios. Och den gamla tränaren jag hade som sa att benen gör vad armarna gör, när du tröttnar i benen tänk pâ armarna för dâ springer benen ocksâ. Ännu en sanning. Nu ska jag försöka att göra om samma bedrift, eller idioti (gränsen är hârfin) även den här veckan. Jag är en bra bit pâväg. Tror till och med att det kan bli nâgra ytterligare mitellamil. Men jag har slutat att ta ut segrar i förskott. Tävlingsresultat har jag aldrig plockat ut förrän efter genomförandet. Sâklart. Men träningspass och träningsveckor brukar jag kunna räkna hem innan eftersom jag vet att jag sällan hoppar över nâgra pass. Men nu är det slut pâ det. Att leva i nuet. Pâ flera sätt. Att ta dag för dag. Njuta av det man kan och försöka leva som man lär. Allt detta har fâtt en helt ny innebörd pâ det här träningslägret, semestern, mentala rekreationen. Vad som än händer framöver. Vad som läkaren än säger i nästa vecka. Sâ kommer jag att gâ starkare än nâgonsin ur detta. För nu vet jag med säkerhet att jag verkligen diggar att ha ett par löparskor pâ fötterna och kicka kilometrar. Jag blir inte riktigt klok pâ det. Men jag vet. Och det är det viktigaste.

onsdag 8 april 2009

Platt fall.

När jag gick i sjuan kom jag tvâa i skolmästerskapet, slagen med tvâ sekunder av en tjej i nian. Nöjd var jag inte. Inte alls. Jag visste att jag en vecka tidigare hade slagit henne med minutrar. Och hur kunde jag med säkerhet veta det. Det kan man undra. Precis lika mycket undrar jag över vad som driver oss människor. Vad driver en triathlet att genomföra en Ironman, och vad driver den här personen att varje dag genomföra den tuffa träningen det innebär att ta sig dit. Vad driver en cyklist som genomför Tour de France, och vad driver alla dessa cyklister att sätta sig i sadeln dag in och dag ut för att cykla alla dessa kilometrar för att förbereda sig inför den groteskt tuffa utmaningen som touren mâste vara. Är det framgângarna och att bli berömd, är det prispengarna eller är det att se vad deras egna kroppar klarar av att prestera. Är det utmaningen i sig eller är det vägen dit som driver den som tränar hârt. Är det varje enskilt pass som ger en njutning, en tillfredsställelse eller är det när säsongen är avslutad. Kanske är det bara tävlingen som ger den nöjda, upphöjda känslan. Lugnet och glädjen, vad är det som ger just detta för en atlet. Drivkraften, vad kommer den ifrân och hur vet man att man har viljan, drivet och verkligen gillar det man gör. När jag första dagen pâ vârt träningsläger här i La Santa flög platt fall rakt ner i backen, sâ har jag i efterhand förstâtt vilken passion löpningen är för mig. Frân stâende ena hundradelen till liggande raklâng ställning i nästkommande utan att förstâ vad som hände. I vissa sporter handlar det just om sekunder och hundradelar. Ibland handlar det bara om tur. Nu i efterhand har jag förstâtt att om jag ramlat en hundradel tidigare eller senare sâ hade det kunnat gâ ännu värre än vad det gjorde. Om jag inte hade haft tur sâ hade inte bara träningslägret varit förstört utan även hela säsongen som jag sett sâ fram emot. Ibland sâ stannar helt enkelt tiden upp och man fâr möjlighet att reflektera och fundera pâ vad som verkligen räknas. Henrik har varit helt underbar dessa dagar. Skrubb och skavsâr som blöder och varar bryr jag mig inte ens om, sâdant kan man träna med. Men det mâste pysslas om och när man bara har vänster arm att röra sig med, när den högra som vanligtvis fâr göra det mesta smärtar av minsta rörelse dâ kan man inte ens duscha själv, än mindre laga mat, fâ pâ sig kläder etc. La Santa är paradiset och nu gäller det att göra det bästa av situationen. Intervaller, tuffa pass, tartanbana, hârd cykling i bergen, allt detta fâr vänta. Kanske kan jag göra nâgot av det i slutet om jag har tur. Jag har fâtt tänka om. Inget är brutet. Tack och lov. Nu nâgra dagar efter det otursfulla fallet kan jag le igen. Och idag har jag precis som jag gjorde en vecka efter att jag bröt nyckelbenet (efter att ha blivit nedtrampad pâ en smygpremiär av en känd nöjespark) i sjuan, sprungit med mitella. Utan mitella och utan brutet nyckelben sâ hade jag definitivt piskat tjejen i nian pâ skolloppet. Det som drev mig dâ verkar driva mig fortfarande. Henrik kallar det pannben. Jag vet inte, men idag har jag hankat mig fram i sisâdär femminutersfart i 2h 10', med vänster arm vevandes och höger arm hârt fixerad invid kroppen i en hemmagjord mitella. Dum i huvudet vet jag att mamma skulle tycka. Sâ därför har jag inte talat om att jag har ramlat. Lova att inte säga nâgot. Det kunde helt klart vara värre. Känns bara som om nâgon sticker knivar in i musklerna vid axeln vid fel rörelseval. Sâ nu gäller det att välja rätt rörelse och fortsätta att bli bättre snabbt. För La Santa är bara för bra för att vara sant. Skulle aldrig ha sagt just sâ.

torsdag 2 april 2009

Uppringd.


Jag trodde att jag hade gjort mitt för laget. Men efter att två veckor har gått i den stora utmaningen Men vs Wmns så har jag idag blivit övertalad. Jäklars. Jag brukar hålla på vad jag säger. Nike+ i all ära, men jag kan inte göra saker halvdant. Jag hatar halvmesyrer. Och eftersom jag springer av andra anledningar än att enbart hålla mig i form och samla kilometrar så kände jag att jag inte kan släpa runt på en iPod på varje pass. Så jag tog ett ställningstagande att jag ska inte vara med i fler utmaningar för ska man vara med så ska alla kilometrar in och det innebär att varje pass springs med sensor i skon, iPod i fickan och att varje pass laddas in. Men som sagt jag var vek när Sara på Nike ringde idag och bad mig stoppa in så många kilometrar jag kan under de sista 16 tävlingsdagarna. Så mot La Santa med en iPod i högsta hugg. Och då ligger jag 20 dagar efter alla andra. Så det blir intressant att se hur många kilometrar jag stoppar in med mindre än halva tävlingstiden kvar. Men vad gör man inte när någon ber en logga in sin löpning. Svårare uppgifter har jag ju blivit ombedd. Kan till och med bli lite kul. Gott att slå från underläge. Dessutom så kommer jag inte att kunna ladda in mina kilometrar förrän sista tävlingsdagen eftersom det blir La Santa kilometrar. Och där lever jag i den stora träningsbubblan med uppkoppling som har snigelfart och med så lite datorfix som möjligt.

Så till en uppmaning.
Klicka här och gå med i utmaningen du också. Varje kilometer räknas.

Livet rockar.


Det är så underbart att leva. Våren är här. Gårdagens löppass var något segt. Dagen innan besöktes härliga Änggårdsbergen. Ännu segare. Och inte var det backarna. Segheten stavas pollen. Men det är det värt. Är egentligen inte allergisk. Vad jag vet. Men lite lätt känning av pollen kan de flesta få och så ligger det i generna. Inte mycket att göra. Så trots att vårens sköna sol och värme tinar upp oss nordbor så är det helt rätt tid att fly landet. Då kan det polla av sig bäst det vill. Cyklarna är packade. Jag jobbar fyra timmar till, sedan ska sista träningspasset fixas. Väskorna packas klart och sista små förberedelserna fixas. Jag är som ett barn före julafton. Så barnslig att jag till och med plockade fram en rockring på bålstabiliteten och körde några varv. Takterna sitter i än. Vissa ränder går aldrig ur. Som det där med att vara barnsligt förälskad i Anton Berg ägg. Påsken kommer inte att firas. Men de små smaskiga äggen ska avnjutas i solsken med saltrand på kinden av senast avverkade löppasset.