måndag 29 december 2008

Kall, torr och gratis.


Vila kan bara inte vara bra. Nu är det tredje året på raken som jag avslutar året och firar in det nya med en förkylning. Vila i måttlig dos, en dag så där när man behöver verkar vara det enda jag klarar av. Resten av dygnets timmar skall tydligen vara späckade som få. Jobb, mera jobb, lite mer jobb, spinningklasser och en massa träning då verkar min kropp och knopp må som bäst. Vila. Det är farliga grejor. Den där tränaren jag refererat till förut som sa att vila är halva träningen verkar ha fel. Sundsvalls julen var mysig och härlig på många sätt. Tack. Tiden gick otroligt fort och vi tränade på bra. Men efter det kom förkylningen som ett brev på posten. Men man ska väl inte klaga antar jag. Lika sällan som jag får brev nu för tiden duggar förkylningarna. Och det är inte tätt får man säga. Så nu resonerar vi att det nog bara är bra med lite vila. Raklångt horisontalläge med en bok i ena handen, ett glas vin eller drink i den andra är som balsam för kropp och själ. Lite morotsjuice och fruktsallad på den fantastiska frukostbuffén gör resten. Sömn och sol på den bleka kroppen gör då inte saken sämre. Vi har det ganska så bra. Eller ska man säga helt förträffligt, underbart och otroligt skönt. Japp. Det är på sin plats att överdriva i postitiva adjektiv. Nästan så jag skäms att jag ens nämner en liten snorig förkylning. För vad är en bal på slottet. Ja, vad är en friidrottsarena bakom knuten. Himlande berg bakom ryggen. En öken av kilometerlång sandstrand ett stenkast bort. För en löpare och en cyklist. Nej, ingenting alls. För det är då rakt inte sista gången det finns chans att cykla och springa. Många mil skall komma. Och 2009 som stundar kommer bli ett underbart löparår. Och det är så skönt att se tillbaka på året som varit. Det i särklass bästa året. Någonsin. Helt underbart. Och varför göra saken sämre. Tävlingsmänniska eller inte. Men den ständiga strävan efter att bli bättre håller i sig och då måste nästa år bli ett bättre år. Men först ska vi avverka en viktig milstolpe. Min älskling fyller 30 år om några timmar. Det är det viktigaste just nu. Viktigare än all löpning och viktigare än allt smör i hela Småland. Hoppas på att jag lyckas medverka till den bästa födelsedagen någonsin för honom. Det är han värd. Och dagen efter är inte vilken dag som helst. Nyårsafton. Ja, det är mycket nu. Apple Martini, Mojito, Caipirinha och Champagne. Allt är tillåtet. Och gärna som rubriken, alltså som Churchill sa.

tisdag 23 december 2008

Vinterlöpning.


Jag är världens mest hariga människa. Förra julen var det isigt i Sundsvall och då menar jag verkligen isigt. För att hålla julefriden i år så införskaffades ett par riktiga tungviktare till skor och jag var skeptisk. Riktigt skeptisk. Och en tusing fattigare. Men det är ju inget emot det där nästintill sprillans Vasaloppskitet jag har i källaren. Japp. Jag skulle kört en Klassiker innan jag blev marathonlöpare. Rejäl satsning med det senaste inom längd. Riktigt bra lagg. Lika bra par pjuck. Och självklart längdläger i Långberget signat Gunde och Wassbergs gamla tränare. En riktigt inbiten längdåkare. Inga problem tänkte jag. Stark i benen och kondition så borde jag väl kunna ta mig runt i spåren utan problem. Men det stavas teknik. Och man kan inte springa fram i spåret. Utan det är staka och glid som gäller. Och tyngden på någon dalskida älskling, funkar inte. Jag var helt rökt. Helt kass. Och jag erkänner att jag troligen är den sämsta längdåkaren i vårt avlånga land. Saken blev inte bättre av att andra dagen inleddes med att vi skulle köra lite på längdlaggen i pucklar som mer passade brädåkare. Efter några minuter så var en av lägerdeltagarna i backen med en axel ur led. Då räckte det för mig. Jag stakade mig runt bäst jag ville. Och så mycket vilja fanns inte kvar. Men det är nog som att föda barn det där. Man glömmer både rädslan och det onda. Så några veckor senare var jag på det igen. I Sälen den gången. Men efter två varv på milspåret så gav jag upp. Jag brukar inte kasta arga blickar på gubbar i löparspåret som jag springer om. Men tydligen var jag så kass att jag inte var vatten värd. Så de flesta stirrade och undrade vad fan jag gjorde därute bland träden. Förnedrad undrade jag detsamma. Och det jag precis beskrev gjorde jag för att ni skulle förstå hur vedervärdigt det är för mina taniga löparben att glida i hala skor fram på en isig vägbana på Alnö en vinterdag. Sådan var förra julen och jag var förbannad. På att inte kunna träna som jag vill när jag är ledig. På att jag hatar att halka runt utan kontroll. Fasiken. Jag är ju född i söder. Snö är inget vi direkt är vana vid. Och ska det vara så ska det vara utför i så fall. I år är det annorlunda. Icebugs. Jag trodde inte på dem. Men vilken upplevelse. Julen är räddad. Löparkänslan är otrolig. Jag säger bara. Hej, mitt vinterland, nu är jag här. Nu biter frosten i min kind ty kall är kvällen. Hej, mitt vinterland, se månen där. Den lyser kyligt trind på mörka himlapällen. Bättre beskrivning kan inte göras av den senaste rundan på Alnö. Inget kan slå sommarlöpningen på ön. Men häromkvällen; att få springa med fasta steg på snöbetäckta vägar i bra tempo och se himlen skifta färg, solen gå ner och den grymt vackra mörkt blå himlen torna upp sig ovanför, stjärnklart med snö som lyser upp, var en speciell vacker känsla. Alnö har dessutom perfekt vägbelysning och lite trafik. Det är som ett eljusspår, hela ön. Perfekta stället för löpning. Nu även på vintern. Jag höjer en dan före dan skål för mina Icebugs. Håller tummarna för en lika bra julaftonstur ute i snön med rosiga kinder och driv i benen. Vinterlöpning när den är som bäst. I perfektion och harmoni med mina rädslor.

fredag 19 december 2008

Albino.


Hemkommen från årets andra grymma julfest. Riktigt roligt att få hänga med som enda bihang. Femte hjulet. Eller som någon på jobbet sa. Ledsagare. Jag undrar bara hur man förr i tiden såg på det hela. Var fruntimmeren med för att karln i huset skulle få dricka, hålla sig i schack och sedan skulle man leda hem sin man till rätt säng. Ja, vad vet jag om förr i tiden. Nu för tiden är det lite annorlunda. Och tur är väl det. Eller så är det jag som är blåögd. Eller har tur. Beroendes på hur man ser det. Grymt kul kväll i vart fall och ett välbehövligt avbräck i den senaste tidens vansinniga tjurrusning. Imorgon är det målspurt för året på jobbet. Sedan far vi norröver. Icebugsen ska invigas. Kroppen ska inta viloläge. Och snöträning varken jag vill eller inte. Nej, ingen längdåkning. Men snöpulsning, snölöpning och en hel massa snöänglar ska göras. Därefter skall min grymt bleka kropp packas mot sydligare breddgrader. Jag blir nog inte någon pepparkaka den här gången. Men grunden för vårens träningsläger skall läggas. Jag säger bara en sak. Viva la vida.

söndag 14 december 2008

Krydda.


Den här tiden på året så behöver man inte leta efter extra krydda i tillvaron. Kanel, kardemumma, kryddnejlika. Men alla börjar inte på k utan den bästa av de bästa är saffran. I det mesta. Mjuk saffranskaka, saffransglass, saffransgodis, saffransris, saffransfisk och självklart de där små kusarna vi alla känner till. Om man inte kan baka själv. Eller inte har tid, för den delen. Då vet jag vart du kan finna riktigt saftiga och dessutom grymt prisvärda substitut. Ger numret på hörnet dig en ledtråd kanske. I vilket fall är jag övertygad om att vi var många efter dagens tretimmars spinning som kilade in och köpte en eller två. Jag borde ha provision så många gånger i år som jag har rekommenderat dessa godingar. Men så är jag nog inte som alla de andra gymråttorna. Och då menar jag inte att jag är bättre, snarare sämre. Men snälla. Vem vill äta enbart ägg och keso. Eller ännu värre. Lukten av tonfisk lever kvar i näsan ännu sedan jag kom in i personalrummet häromveckan där det åts mellanmål. En burk tonfisk. Bara så där. Äsch. Tacka vet jag riktig mat och ett gott vin. Det är en den rätta kryddan i min tillvaro.

fredag 12 december 2008

Stress.


Hör kanske årstiden till att känna så som de flesta av oss gör. Mycket roligt. På en gång. Och många måsten. På samma gång. Varför? En fråga jag ställer mig allt som oftast. Bara njuta. Bara tycka om. Bara vara. Med de man tycker om. Så skulle det vara. Men det är svårt med alla krav från omvärld och från en själv. En vecka sedan jag uppdaterade på riktigt och det känns som att det var igår. Den senaste veckan har gått ännu fortare än vad det brukar göra. Ju mer man har att göra desto djupare sjunker man in i ekorrhjulet. Ja, ni vet. Men det låter som om allt är hemskt och så är det ju absolut inte. En julfest med många sanningar. Och med ett helt vansinnigt kul band som spelade. På tok för mycket vin. På tok för sen kväll för att vakna på en måndag och inse att jag sovit i en si så där tre timmar. Frågan jag inte ställde mig på kvällen i måndags var hur bra det var att instruera spinning i 2,5 h. Ingen idé att ställa frågor man inte vill ha svar på. Sådana frågor ställer jag allt som oftast ändå. Och många svar får jag. Första julfesten på nya jobbet, även om jag inte får säga att jag är ny längre, var grymt kul. Kanske lite för rolig. Lyckades för första gången i mitt liv slarva bort något. Skyller på min chef. Var lite som sista festen med gänget stämning. Som ni som följer mitt miserabla liv förstått så har det varit svåra tider även i sportbranschen. De tvära kasten är många. Min chef har sagt upp sig. Jag får vara kvar. Inte för att det hänger ihop. Men det vore ju synd att säga att livet är långtråkigt och att det aldrig händer saker. Känslosvallen den senaste tiden har på många sätt varit lite mycket för en liten löpare som mig. Ohanterbart och humöret åker bergochdalbana mellan glädje och melankoli. Charmen med att leva skulle någon säga. Så är det för alla människor skulle någon annan säga. Jag vet inte. Men jag är nog knäppare än alla andra. Och vill bara kramas lite mitt i allt. I flera veckor har jag avslutat spinningklasserna med att säga; njut av den här tiden för den är underbar trots all stress. Försök att ta några extra andetag och ta till vara på tiden. Undra när jag ska börja lyssna på mig själv.

fredag 5 december 2008

Isigt.


Fick en ytterst intressant fråga i veckan. Vilka skor springer du i. För vem som helst är ju detta helt ointressant fakta. Men i de kretsar jag umgås på dagarna så verkar det vara en viktig fråga. Och jag har lärt mig en hel del retorik de senaste månaderna. På gott och ont. Men jag fann mig för en gångs skull snabbt. Svaret är att jag är varumärkesoberoende. Och jag är så dålig på att ljuga. Men det är ju nästan sant för jag har ju en hel massa olika löparskor hemma. Även om jag har klara favoriter. Måste jobba på det där förhandlingsuttrycket. Men än så länge tror jag på att ärlighet varar längst. Eller? Hur som helst så behöver jag påfyllning. Höstens tradition är ju numer torsdagslöpningen till jobbet. Sömndrucken brukar solen gå upp någonstans i höjd med Pågens kanelgiffelbakande fabrik. Men i torsdags var det inte helt som vanligt. Utan snarare helt galet. Bilarna stod parkerade efter kanten av leden, flera cyklister promenerade fram på cykelbanan febrilt greppande av styret och så var det jag som lika febrigt letade efter varje grästuva, rabatt och plantering jag kunde för att lyckas trycka på lite extra. Eller ens ta mig framåt mot jobbet. Stressen smög sig på ju närmare Krokslätt jag kom. Morgonmöte kl 8 och jag sitter ogärna i svettiga illaluktande underställ. Med nöd och näppe lyckades jag duscha. Och med en något sen ankomst och rödblommiga kinder gled jag in på mötet. Efteråt är jag nöjd att jag har båda benen i behåll. Ordet isgata har nämligen fått en ny innebörd. Med lite dubbar under fötterna hade jag kunnat kapa minutrar. Har ständigt hävdat att jag klarar mig. Löpning är ingen prylsport. Undra vem jag försökt att lura.

tisdag 2 december 2008

Julfest.


På söndag är det då dags, första julfesten på ett sportföretag. Och man säger ju att off season så är de riktiga idrottarna som värst. Så jag antar att off work så är idrottsfanatikerna på mitt jobb som värst. Och jag har bestämt mig. Idag är det exakt ett halvår sedan jag började och idag hände det grejer. Ännu en kovändning mitt i all galenskap. Dessvärre kan jag inte publikt berätta vad. Men jag har i vart fall bestämt mig för att köra stenhårt på julfesten. Ska ha roligare än någonsin tidigare. Ja, vad anbelangar julfester. Idag fick jag dessutom mitt i allt en gliring som jag som sann löpare tog som en komplimang. Du är för hård. Du borde äta upp dig. Det ni. Går inte av för hackor om man är som vi idioter som tänker på träning. Och jag gillar benig smal hårdhet. Något jag själv kan jobba mer på men som ni grabbar har en större fallenhet för. Så man tackar. Idag stod det intervaller på schemat och lunchen var vigd för bålstabilitetsträning. Intervallerna fick stryka på foten. Jag erkänner. Jag hade helt enkelt ingen energi kvar. Utan jag har tränat stenhårt inför julfesten. På en helt vanlig tisdag. Skit också. Ännu mer skit är att en kollega berättade att det tar sex månader att få alkohol att gå ur kroppen. Lagom till midsommar. Med andra ord.

Hype.


Jag har aldrig känt mig så värst modern eller inne direkt. Men i år verkar det vara helt rätt att vara löpare. Platserna till de stora loppen går som smör i solsken. Och då trots att de successivt ökat antalet platser. Och vi i Sverige har grymma lopp. Välarrangerade och riktigt trevliga att springa. Dessutom har vi världens största halvmarathon, världens största tjejlopp och världens största terränglopp. Lägger man till maran i huvudstaden då får man sig ett riktigt bra löparår. Kanske ska man göra sig en egen klassiker och köra alla fyra nästa år. Mycket planer nu. Och oavsett begränsad eller obegränsad tid att leva ut allt mitt spring i benen så ska jag allt förverkliga de flesta av planerna. Helt klart. Och vad som är mer klart som korvspad är att jag i söndags lyckades knipa en av de sista platserna till maran. Tänkte att om det nu ska bli en höstmara i någon mer eller mindre metropol till stad så borde jag göra min lilla egna comeback som marathonlöpare någon annanstans. Avdramatisera är ett bra ord. Allt mode går ju i cykler så vi får se hur länge man får lov att känna sig lite med i matchen. Som gammal reklambyråtok så har jag insett att på dessa arbetsplatser har man bra koll och i våras kördes det tävlingar byrå mot byrå i just löpning. Det om något borde bevisa att det är på allvar. Och det är ju spännande i sig. Fast man kan tycka att det är lite väl överdrivet att springa för att det är inne och inte för att man gillar det. Men så är vi människor lite väl flockdjursbenägna ibland. För ingen kan väl på allvar ha tyckt att 80-talsmodet var snyggt. Snälla.

måndag 1 december 2008

Tomhet.


Från glädje till tomhet. Känslosvallen den senaste tiden går från moll till dur och tillbaka igen snabbare än en blinkning eller ett blixtnedslag. Det känns som att aldrig förr, eller att det åtminstone var väldigt längesedan som det var så många företag som gick så dåligt samtidigt. Och det är en annorlunda situation att hamna i för mig och mina kollegor som bara varit en liten stund på vårt jobb. Glädjen över att ha fått det där drömjobbet har inte riktigt lagt sig. Den där glada känslan av nya härliga arbetskamrater, nya utmaningar och en massa roliga, spännande saker att lära sig och utvecklas med. Förändringar är bra. Det var därför jag ville byta jobb. Förändringar är svåra. Men egentligen bara om man inte får bestämma själv. Det är många runt om som varslas. Och jag trodde jag var luttrad för det verkar som om historien upprepar sig. Samma sak hände efter ett år på mitt förra jobb. Men det är väl kanske tur att huden inte är så hård så att känslorna inte får svalla. Hellre mycket funderingar och lite gråt och en hel massa skratt än ett stenansikte. På eftermiddagen idag när vi slutligen efter flera veckor fick veta vilka tjänster som berörs så försvann marken och jag fick ett tomrum i hela kroppen och stirrade mest framför mig. I sådana stunder önskar jag att jag var en sådan där stenmänniska trots allt. För jag funderar och klurar och känner för alla runtomkring som får sina tjänster strukna ur organisationsplanen. Min finns kvar fast lite förändrad. Men det säger ju ingenting. För vilka personer som får vara kvar är det ingen som vet. Pinan återstår. Men jag läste på en glad cyklists blogg att han skulle träna som satan och ge alla pisk om han fick gå från sitt jobb. Så jag säger samma sak som Andersson helt enkelt. Då har man ju en plan i varje fall. Och allt blev lite enklare av den tanken. Idag var det sedvanlig måndagsspinning. 34 underbara medlemmar körde min klass och jag hade så mycket energi och jävlaranamma och en del ilska att ge utlopp för. Synd att det inte var raceday. Då hade jag garanterat persat. Nu är det nedräkning. Till allt möjligt.