lördag 13 november 2010

Höstvila och spinningyra.


Vissa saker säger emot sig själva även om det för mig känns självklart. Måndagen före maran utlovade jag lagtempo på min spinningklass en vecka senare. Alltså, dagen efter race day. Om ni varit på en av mina lagtempoklasser skulle ni inse att det är den sjukaste klassen att hålla i för att försöka göra det bra. Jag kan som instruktör inte välja vilka förningar i laget som är mina, utan alla är mina. För alla som är med på klassen är värda att få samma pepp av mig som instruktör. Så det blir åka av rakt igenom med en puls som inte är att leka med. Coachar och kör på som en ångvält i salen. Det är också en av de klasser jag verkligen älskar att hålla i. Att då säga att min höstvila börjar måndagen den 1 november blir lite konstigt. Men för mig har de senaste snart två veckorna verkligen varit höstvila. Trots att jag förra veckan satt i spinningsadeln i runda slängar åtta timmar effektiv tid. Mina tre ordinarie klasser och en eventklass där vi körde sista 2h på Paris-Roubaix med projektor, fullt ös över pavéavsnitten och självklart en sjukt bra målgångskörning när Magnus Bäckstedt visade glädjetårar efter målgång. 2004 var året och det var ett fantastiskt spännande och rafflande race. Jag hade kul och hoppas deltagarna hade minst lika skoj i salen som immade igen totalt och hade en luftfuktighet som en våtbastu. Hard core och spinning när det är som bäst. Vi gör det igen framöver.

Nu sitter jag på tåget och det är fredag. Två cykelklasser är avverkade och en vecka som varit smått tokig läggs bakom ryggen. Kontrasterna mellan att arbeta som kundansvarig på en av Sveriges största mediebyråer (och självklart den bästa), vara en elitsatsande löpare (får väl ändå kalla mig det nu) och samtidigt hålla spinningklasser på SATS är spännande. Kastar mig själv mellan budgetar och intressanta kundkontakter till att vara iklädd träningskläder med instruktörshatten på där vi alla är likasinnade och så stenhårt fokus på den egna träningen stor del av övrig tid. Senaste veckan har jag lyckats klämma in budgetarbete för 2011, briefarbete för nästa år, utbildning på SATS, resa till Sthlm onsdag med härliga tåget kl 05.54, heldags kreativ workshop med efterföljande trevligheter, fortsättning på workshopspånandet dagen efter och sedan hemresa. Packa om väskan torsdag kväll, spinningklass 06.45 fredag morgon, arbete på kontoret med full fart på att ta igen en del som missas när man är på resande fot. Nästa spinningklass kl 17.30, sedan ytterligare en tågresa till huvudstaden. Den tredje i raden på lika många dagar. Om inte snön ställer till det med frusna växlar eller något annat tok som emellanåt händer när man tror att allt ska gå på räls så hoppas jag vara framme lite före midnatt. En god natts sömn och sedan ska jag gå på core-utbildning i helgen. Puh. Jag tror jag behöver en semestervecka efter viloveckan. Det är tur att jag har höstvila för det hade inte gått att få in några 10-15 mil den här veckan inte. Men det var ju inte heller planen. Hade det varit det så hade jag planerat annorlunda. Det gäller att passa på när tillfälle ges. Som förra lördagen. The Convention i Göteborg.

Inspiration av andra. Fantastiska cykelklasser av Magnus Gårdmark och Jessica Clarén. Ni fick mig att verkligen vilja ta ut mig maximalt och tävla mot mig själv mindre än en vecka efter säsongsavslutningen. Jag njöt av er professionalism och er leverans. En dröm när jag har instruktörshatten på är att få hålla i en cykelklass i ett större sammanhang någon gång och då hoppas jag leverera som ni gjorde. Även om tilläggas att större sammanhang inte krävs när jag har förmånen att cykla med ”mina” grymma medlemmar på SATS Kungsgatan vecka efter vecka.

Mellan båda ovan klasser lyssnade vi på Spark i Baken Terese Alvén. Inspirerande att lyssna på och en fantastiskt ödmjuk människa. Roligt att få höra att vi haft våra bloggar lika länge. Man kan ju säga att min är en liten anonym en som inte så många vet om. Medan vi alla vet vad Terese åstadkommit. Fantastiskt och imponerande.

Efter en underbar pastalunch av modell större, tack och lov, avslutades dagen i cykelsadeln. Först ut var Terese Alvéns klass. Krämen i benen var slut och det var dags att ligga lite lägre i puls och glida fram. Lite svårt var det att hålla den planen när en härlig klass presenterades där vi fick åka jorden runt musikmässigt. Terese är inte enbart duktig på sociala medier utan en instruktör väl värd att cykla för. Så får du chansen, ta den.

Slutligen Andreas Wester. Fantastiskt trevlig, ödmjuk och duktig instruktör. Och det är alltid lika roligt att få cykla för honom. Lite som back to the roots för mig. När det begav sig, när jag var en stammis vecka efter vecka på klassen som jag sedan några år tagit över stafettpinnen för. Måndagsklassen på 90 min. Klassernas klass. Mannen ifråga har jag mycket att tacka för. Det var Andreas som frågade mig om jag ville bli spinninginstruktör en gång i tiden och som trodde på mig. Tacksam är bara förnamnet på vad jag är. Trodde aldrig riktigt själv att långlöparen som trivs i sin ensamhet i skogen skulle passa in på ett gym längst fram i salen. Men efter snart fem år som instruktör har jag kommit fram till att jag inte är i fokus alls. Det är de som kommer på klassen som är i blickfånget. Jag är en katalysator, en coach med en tanke och en plan vi ska hålla oss till. Jobbet gör vi gemensamt. Ger man energi så får man.

Nu närmar jag mig Stockholm. Det är med spänning jag tänker på helgen jag har framför mig. Bålstabilitet för hela slanten. Koordination och kontroll på andning, armar och ben. Vi får se om projektet core-instruktör faller ut väl eller om jag ska hålla mig till mer beprövade områden som att sätta ena foten framför den andra i ett par löparskor eller att veva pedaler på en cykel. Spännande blir det och hotellfrukost ser jag fram emot redan nu. Underbart bra.

Höstvila för mig innebär att jag tränar det som faller mig in för dagen. Utan speciella mål för varje pass. Jag håller igång kroppen och trycker på när jag känner för det och tar det lugnt med en låg puls och myskör när jag känner för det. Behöver jag vila för att jag är ute och reser med jobbet så gör jag det. Inga inklämda träningspass utan då vilar jag istället. Ingen speciell tanke mer än att få svettas lite och ha skoj. Har inte sprungit ett steg sedan maran. I Stockholm i helgen ska första löppasset genomföras och nästa vecka kommer jag att börja upptrappningen. Sakta men säkert. Distanspass varvat med fem spinningklasser eftersom jag ska vicka lite grann också. Veckan efter det blir det några ytterligare mil och så har jag tänkt att hitta tillbaka till full löpdos i början av december, dock med fokus på grundträningsperiod fram till jul. Träningsläger väntar också i december. Sedan hoppas jag få ett bollplank eller liknande för att ta min egen träning en nivå till. Har tränat mig själv länge nog och kommer troligen att fortsätta med det också. Men känner att jag vill ha viss hjälp av rätt person för att nå de drömmar och mål jag har med löpningen. Vi får se vad som händer med det. Och hur då planen kommer att bli nästa år avseende tävlingar och annat. Snart dags att summera det här året, men jag suger lite på karamellen och fortsätter att fundera på hur sjutton det ska gå i helgen. Coremuskulatur, mage och rygg. Andas in, andas ut. Det är väl det höstvila handlar om.

torsdag 11 november 2010

Frankfurt the race.


Sitter vid frukostbordet på hotellet där jag dagen före njöt av en dignande frukostbuffé med allt man kan önska sig och lite till. Jag tuggar på en macka med ost som växer i munnen och den vill inte försvinna ner i magen dit den bör, dit den ska, för att ge sista lilla energitillskottet före loppet. Konstigt för en halvtimma tidigare när vi steg upp kände jag mig inte alls nervös. Men vid frukosten på en marathondag så startar min kropp på allvar att förbereda sig och då i synnerhet mentalt. Huvudet blir från sekunden jag känner nervositeten komma krypande, med mackan i handen, avgörande för hur det ska gå. Träningen är sedan länge avklarad och lagd bakom ryggen. Den här gången på ett lite annorlunda sätt med två uppladdningsveckor där jag endast sprang 3 löppass på vardera en timma. Till det en del alternativträning i form av spinning för att hålla igång kropp och knopp. Satt där i hotellmatsalen och funderade på om vaden skulle hålla. Kunde det verkligen vara så att Patrick, naprapaten, lyckats få mig smärtfri på två behandlingar. Det verkade ju så. Jag var inte skadad, bara en liten ischiaskänning. Ingen fara på taket men inte helt optimalt två veckor före årets målsättning. Nu var det i varje fall dags och dagen jag längtat efter inne.

Promenaden från hotellet en knapp timma före start var perfekt. Medlöparna vallfärdade i samma riktning, väl framme spelades musik och vi satte oss på en betongsugga för att fascineras av skådespelet när allehanda löpare hade startat sin uppvärmning en timma innan. När de joggade fram och tillbaka framför mig funderade jag på varför en gammal farbror som sprang så lugnt att jag insåg att han skulle ta väldigt lång tid på sig att tillryggalägga sträckan värmde upp så lång tid i förväg med alla sina flaskor på vätskebältet dinglandes runt kroppen. Vi hann se många löpare att fundera kring, alla med olika ritualer. Marathonlopp är speciellt för alla och det är en spänning och förväntan som går att ta på där före start.

Själv värmer jag inte upp alltför länge, men även jag hänger upp mycket vid känslan på uppvärmningen. Kommer benen att kännas lätta och kommer kroppen kännas redo när de första trevande stegen tas på joggen före start. Den här gången hade jag stora skälvan för det jag minst av allt ville känna var känslan av knivstick i vaden så att jag skulle behöva kliva av innan jag ens klivit på och startskottet gått. Kroppen kändes dock över förväntan. En gnista av hopp tändes.

Mannen bredvid mig i startfållan tittar uppifrån och ner och upp igen. Undrandes vad jag gör i hans startgrupp. Själv är han kittad med Polarklocka och fotpod. Mannen på andra sidan har en Garmin av fin modell med gps. Jag ser på dem att de känner sig snabbare än vad de tror att jag är. Jag som står där med margaretaflätorna, gröna linnet och min gamla löparklocka från förr. Den lilla enkla klockan som är lätt att knäppa av kilometertider med. Det sistnämnda det enda jag vill veta när jag tävlar. Kilometer för kilometer klockar jag mig mot målgång. Jag känner att tävlingsdjävulen tänds i mig. Vi får väl se vem som kommer först i mål tänker jag, lite smått elakt i starten. Två djupa andetag. Nedräkningen börjar på tyska och med precision. Drei. Zwei. Ein. Och vi är iväg.

Hittar in i ett jämnt tempo ganska så snart efter den första tjurrusningen som alltid verkar ske när ett startskott är inblandat. 3.49 per kilometer klockar jag en efter en i början. Lätta andetag och lätta ben och tar ett beslut att fortsätta flyta på i den här farten. Känns enkelt och skönt. Visst jag vet att det pekar på en tid runt 1.21 halvvägs. Men det är ungefär det min plan är. Det är det jag tror jag ska fixa med formen jag hade två veckor innan. Någonstans höga 1.21 och låga 1.22 är målsättningen att starta i. Anders Trygg, den yngsta Varvetlöparen genom tiderna och en himla trevlig prick (som jag när jag var liten friidrottstjej för sisådär arton-tjugo år sedan hade ett gott öga till, något han aldrig fick veta om) kommer uppglidandes bredvid mig och frågar vad jag har för schema som jag springer efter. Vi småpratar lite lätt och jag säger väl att jag mest hoppas att vaden håller ihop. Anders själv har som målsättning runt 2.48 som är en ”skamgräns” för honom då det är 4 min/km som snittempo. Han är tränad för långt mycket snabbare tider men kände nog precis som jag att han inte visste vart han hade sin kropp just för dagen. Och det är ju så med marathonsträckan. En halvmara kan man på något sätt lättare ta sig igenom med hedern i behåll och 10 km är enklare att lyckas pressa sig till en ok tid även om kroppen och dagsformen är helt kass. Men på en mara så kan mycket ställa till det. Tack Anders, jag hade det väldigt trevligt den stunden det blev att vi hade sällskap. Vet inte riktigt om det blev sisådär tolv till femton kilometer vi låg bredvid varann och bara matade på. Någonstans där kändes det som om grabbgänget jag hade runt mig möjligen ökade lite grann och jag kände att mitt tempo som fortfarande låg ungefär mellan 3.49 till 3.55 var lagom och att jag absolut inte skulle öka utan snarare bibehålla så länge som möjligt.

Loppet fortskrider och jag har medlöpare runt mig men ändå inte. Det är långt ifrån packat med folk och massor av utrymme. Jag fortsätter att göra mitt eget lopp i min egen takt men låter mig såklart inspireras av alla andra peppade löpare och den härliga publiken. Det är ju det som gör att det går att prestera så mycket mer på tävling än träning. Det är allvar och kroppen är laddad och redo för att ge det lilla extra fast med en gnutta lekfullhet, sunt förnuft och disponering. Passerade halvvägs på 1.21.45 och fortsatte min resa mot mål. Vaden hade jag inte direkt tänkt på förrän någonstans då. Lite smått stel, ni vet en sådan där känsla av att det har varit något där men inte är det längre. Och var det inte värre än så, så kanske det skulle hålla. Jag började fantisera om både pers och underbar målgång på den röda mattan i Festhalle. Tidigare hade jag inte trott på målgång men nu började jag inse att jag skulle komma dit och att jag faktiskt var i bra form trots allt. Varför tänkte jag den tanken? Smärtsamt skulle jag bli påmind om att ett marathonlopp inte är slut förrän mållinjen passerats.

27 kilometersmarkeringen passerades. Jag kommer inte helt ihåg vad jag tänkte på. Men det var spårvagnsspår framför mig, någon ojämnhet i marken och jag hade något med vaden i åtanke igen. Att det kanske kändes lite men att det inte var någon fara och att 15 kilometer till skulle gå. Pang. Armar vevandes och fallet gick inte att undvika. Jag hann tänka att det är kört och så låg jag med knäna före på marken. Mest chockad än att det gjorde ont. Adrenalinpåslag och endorfiner som pumpar, då känner man inte mycket. Sist jag föll när jag sprang gjorde jag illa axeln ordentligt och när något läskigt har hänt tidigare så är våra kroppar så käcka att de påminner oss om det. Livrädd för att något knasigt hänt så att jag inte skulle kunna fortsätta mitt lopp reste jag mig upp. Dessutom kände jag mig otroligt dum, så som man alltid känner sig när man snubblar eller något liknande händer. Jag hörde publiken andas när jag föll, en snäll dam kom framspringandes men jag var relativt snabb upp på benen och på någon blandad svensk-tysk-engelska hasplade jag ur mig att allt var alles gut, ok, no problem. Försökte hitta mina två ben och armar och få dem att starta upp i tempo igen. När du faller och har sprungit så pass länge, till råga på allt i ett relativt snabbt tempo så är det lättare sagt än gjort att finna rytmen. Kroppen hinner smått stumna till och koncentrerar sig mer på att stå upp än att sätta fart i under 4’-tempo igen. Lyckades samla mig ok efter lätta snyftningar och lite medhåll från två tyska killar på cykel som ville langa vatten men jag avböjde. Likt ett barn med tårar i ögonen och en klump i halsen var jag samtidigt förbannad på min egen fumlighet. Aldrig har jag fallit tidigare på en tävling, så någon gång ska väl vara den första. Och man kan kanske se det från den ljusa sidan och säga att jag fick vila en kort stund. En intervall på 27 km och en sista på 15 km. Inte direkt vad jag tänkt mig. Passering 28 km på klockan kändes mindre upphetsande tidsmässigt och många tankar hinner komma i huvudet. Som att jag skiter i det för det blir ändå inte som jag vill nu. Visste att Henrik skulle stå vid 32 km med tio kvar. Bestämde mig för att forcera tillbaka farten till någotsånär acceptabelt och lyckades passera vid 29 km på 4.06. Den kilometerpasseringen behövde jag. Någonstans kände jag att målgång var det som räknades. En erfarenhet rikare och den glädje jag ville känna årets sista lopp.

Henrik stod inte vid 32 kilometersskylten men väl vid 33 km fick jag en flaska nuun att surpla på. Jag får ur mig i farten att jag har ramlat för att få lite medhåll. Henrik ser frågande på mig, noterar att jag fallit men kontrar med att fråga om vaden gör ont. Jag svarar att den är ok. Henrik springer bredvid mig några meter och talar om att om vaden inte gör ont så är det bara att fortsätta. Vaden är det viktiga så det är bara att köra. Där och då tackade jag inte för den kommentaren och inställningen. Men som alltid är det endast sådana saker man ska säga till någon som tävlar. Det enda man behöver höra är att det gäller att fortsätta mot mål och fortsätta ligga i. Att det är där och då man är som starkast och att det bara är att mata på, meter för meter, andetag för andetag. Precis så som jag skriver i mina träningsprogram till andra. Någon gång under ett lopp sviktar tron på dig själv. Innan fallet hade jag inte tvekat på mig själv under själva loppet i Frankfurt, men efter den lilla incidenten så fick jag troll i huvudet och de små demonerna fick jag snällt jobba bort på egen hand. Medlidande av någon hade snarare matat trollen än hjälpt mig att få bort dem.

Tröttheten intog i slutskedet av loppet framsidorna av låren och jag hade inte kraften att forcera fram energin som krävdes för pers. Så är det bara. Hjärtat och andningen har aldrig känts så i fas. Jag kände mig urstark. Trots fallet så kunde jag med tolv kilometer kvar ärligt tänka att 12 km det är ingenting för mig. Ingenting. Tolv kilometer kan jag springa i sömnen om det krävs och det blir enkelt att bara ta dem en efter en in i mål. Musklerna i låren var inte lika kaxiga som huvudet. Begränsningen i Frankfurt de sista tolv satt i att få benen att orka hålla steget uppe och våga trycka på med rädsla för kramp. Balansgången i slutet var frustrerande eftersom känslan på något sätt var lätt men ändå var benen riktigt slitna framtill. Jag har funderat på detta en hel del efter loppet och tror att de sista två veckorna innan ett race så behöver min kropp springa en hel del, så som den brukar göra, för att undvika det som hände i mina lår mot slutet. Fallet hade troligen inte speciellt mycket att göra med just den möra känslan i framsida lår. Men att jag inte kunde träna ordentligt i förberedelseperioden hade inte bara påverkan mentalt före loppet utan även en viss inverkan på känslan i slutet av loppet. Då det verkligen gäller att hålla ihop in över den efterlängtade linjen.

Varje marathonlopp är unikt. New York förra året var magiskt på så många sätt. Stockholm i somras på ett helt annat sätt, en vecka efter vårt underbara bröllop och fortfarande mitt pers. Frankfurt marathon är ett lopp med en bansträckning jag verkligen kan rekommendera. Min prestation är jag enormt nöjd med. Onsdagen 11 dagar före loppet hade jag så ont i min vad att jag började bearbeta huvudet att det inte skulle bli någon mer tävling i år. Och ju fler dagar som gick utan löpning desto mer vande mitt huvud sig vid att det enbart skulle bli en mara i år. Jag kunde då inte se mig själv gå i mål i Frankfurt. Jag visste inte ens när jag stod på startlinjen om det skulle hålla in i mål med vaden. Jag såg mig inte gå i mål där och då. När jag passerade 40 km kände jag en enorm lycka. Två kilometer och de där 195 meterna till målgång. Försökte öka lite grann men struntade i om det skulle bli pers med några sekunder eller om det skulle bli strax över. Jag visste att jag skulle springa under 2.50 och jag visste att jag genomfört mitt bästa marathonlopp någonsin även om tiden inte skulle visa det. Och även om jag är långt ifrån nöjd med de faktiska siffrorna så är jag stolt över mig själv att jag forcerade fram positiv energi och vilja efter att det inte blev som jag tänkt mig veckorna före loppet. Att jag när jag föll faktiskt reste mig och efter en stund mellan hopp och förtvivlan så tog jag mig samman och gjorde det enda rätta. Sprang, sprang och sprang. Den röda mattan kom för fort, jag ville njuta av stunden att gå i mål ett litet tag till. Jag ville njuta av det jag älskar en lång stund längre. Om inte klockan tickat på så hade jag stannat och beskådat den röda mattan i Festhalle, publiken, klockan över mållinjen och allt det vackra som händer i kroppen när den har sprungit ett marathon och är så nära linjen. Tillfredsställelsen är stor och gemenskapen vid målgång är fantastisk. Anders klarade sin ”skamtid” trots att även han hade stora problem efter banan av ett hugg eller sträckning i baklåret, om jag förstod det rätt. Men skam den som ger sig. Att bita ihop gör att man är värd målgång än mer. 19:e kvinna över linjen. 2.49.16. Inga glädjetjut direkt. Men tänk vad relativt allt är. För ett år sedan var jag några sekunder snabbare i the big apple och då strilade glädjetårarna ner för kinderna. Nu rycker jag på axlarna över jämnheten på de senaste marorna och är som en bortskämd gnällig unge efter lördagsgodis. Fast mina karameller är minutrar som halas in. Skärpning! Jag springer för att det är underbart, harmoniskt och roligt. Hur svårt ska jag ha att förstå det när det kommer till race day. Har jag gått och blivit tävlingsmänniska?! Konstigt.

söndag 7 november 2010

Frankfurt före och efter.


Ju mer jag tänker en vecka bakåt i tiden så njuter jag. Det är svårt att hitta saker i livet som känns rätt men just marathonsträckan för mig känns rätt. Jag tycker det är fantastiskt roligt att springa. Från start till mål. Och allt däremellan. Nästa år hoppas jag på 3 maror. Stockholm är lika givet som att simmar fiskar. Enormt bra arrangemang och nära tillhands. Dessutom SM på sträckan och det är kul på sitt eget lilla vis. Sedan hoppas jag på ett lopp innan det någon gång på vårkanten och sedan ett på hösten. De två sistnämnda i andra länder i städer som erbjuder flack bansträckning och även städer vi vill se. För visst vill jag jaga tider. Sticker inte under stol med att sub2.45 är mitt första mål. Efter det får vi se vart gränsen går. Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är upplevelsen och njutningen. Att Henrik och jag har riktigt genuint roligt dit vi reser och det vi gör runtomkring själva loppet. Marathonlopp är en del av livet och just nu en del som jag funderar en hel del på. Ska sätta ord på mitt lopp men först några bilder från staden som överraskade positivt. Frankfurt är värt ett besök och maran är riktigt fin.

Vårt hotell. Ett stenkast från centralstationen dit man kommer med tåg tre hållplatser från flygplatsen. Hotell Bristol, fyra stjärnor, suveräna rum och en härlig frukost, allt till riktigt bra pris.

Nummerlappsutdelning och sportmässa. Något mindre än i New York som vi var förra året samma helg. Men ordning och reda som sig bör i Tyskland. Och jag fick både nummerlapp, chip och en goody bag som bland annat innehöll en ask med fyra kokta ägg. Lustigt och oväntat, men varför inte. Det är ju äggen jag kommer ihåg i den bagen så hade jag varit tysk kanske jag köpt dem någon gång. Vem vet. Skylten Life is running var ändå det bästa på mässan.

Så lite promenad som möjligt dagen före en mara. Spårvagnar i Frankfurt am Main fungerar ypperligt. Har man dessutom 42 195 meter sightseeing framför sig så är man mest sugen på att slappa. Tur är väl att jag är gift med Henrik för det var inte jag som grinade över trötta ben, fötter och för mycket tid utanför rummet dagen före race day. Det var mannen i mitt liv. Europeiska centralbanken var en av de så kallade sevärdheterna vi åkte förbi. Även om troligen Starbucks var det jag njöt av mest.

Pastaladdning. Två italienare lägligt tillhands ute på mysiga torget vid hotellet. Den ena på fredag kväll, den andra på lördag och laddningen var avklarad med precision och tillfredsställda smaklökar. Buenissímo fast med tysk kärlek.

I mitten av bilden, i myllret av människor stod jag redo för start. Nära ett snöre som drogs mellan elitfältet och oss som ligger bakom. Jag och ett stort pack med män som tittade på mig och min nummerlapp, skor, klocka, uppifrån och ner innan startskott. Jag tittade tillbaka och intalade mig själv att när startskottet väl går så kommer jag att lämna flera av er bakom mig. Innan start kunde jag knappt andas, klaustrofobiskt och nästan så att inte fötterna stod i marken väntade jag på att vi skulle få starta. Mer rädd för att falla i starten än att faktiskt tillryggalägga det där loppet. Fallet sparade jag till passering 27 km dock utan trängsel och andra människors lemmar vevandes omkring mig.

Höstvilan startade direkt efter loppet. Med en start kl 10.00 så innebar det att höstvilan redan började före klockan ett och alltså lagom till lunch. Med brittsommar och allt vad det innebär en söndag i Frankfurt så njöt vi i fulla drag. Henrik med frankfurter wurst und bier och jag mest med kartoffelsallat und apfelsaft. Ok jag erkänner, apfelwein. Låter godare än vad det var dock. Marathonlopp kräver dock lite mer återhämtningsenergi och eftersom jag inte är en korvälskare som min far så blev det Subwaymacka innan vi skålade i det min mor gillar bäst av ädla drycker. Varje marathonmålgång är unik och bör firas. Så även denna.

Utan rätt stöd i tillvaron är en idrottande människa oavsett nivå ingenting. Jag har funnit en människa, även om han alltid säger att det var han som fann mig, som förstår vad det innebär före, under och efter en tävling. Det är få förunnat att få leva med en sådan person. Och jag är tacksam. För jag är inte lätt att leva med, det ska gudarna veta. Så jag tackar desamma för att han orkar med mig och mitt eviga tjat. Och jag är tacksam att han vet exakt vad han ska säga för att få mig på bättre tankar oavsett situation. Jag hade aldrig sprungit på de tider jag gör om inte Henrik trodde på mig. Så är det bara. Man måste tro på sig själv, men det hjälper om någon mer tror på en också. Som med det mesta i livet.

Marathonlopp förenar människor. En underbar person som jag berättar mer om när jag tar mig för att få loppet på pränt höll mig sällskap de första tio, tolv, femton kilometrarna sisådär innan han pilade iväg. Och mannen på bild var en av Sveriges bästa cyklister när det begav sig. Nu genomförde han sin andra mara på ett grymt sätt. Och till våren ska han bestiga Aconcagua med sin far. Spännande kille, dessutom otroligt trevlig, ödmjuk och rolig. Lite häng på vårt hotell avslutade en händelserik marathondag. Vet inte om Marcus eller jag var stelast i benen men ett som är säkert är att det inte avskräcker någon av oss att anta utmaningen igen. Och igen.

torsdag 4 november 2010

Marathonlöpare och inte åskådare.


Marathonlöpare var för mig självklart att jag skulle vara när jag anmälde mig till Frankfurt Marathon och pers var det enda målet jag hade. Närmare bestämt 2.45 var tiden som skulle införlivas. Jag hade tränat för det och ställt in siktet både mentalt och fysiskt. Men ett marathonlopp och långlöpning är så mycket mer än att planera och genomföra enligt en plan. Och det är hela charmen med det. Jag blev inte marathonåskådare som mycket väl fallet kunde blivit utan jag tog mig i mål. Tiden stavas missnöje av hög dignitet men prestationen är troligen den jag hittills i ett par löparskor värderar högst och är mest nöjd med. Jag svek inte mig själv när det var som mest djävligt och ensamt i ett par löparskor. Jag tog mig i mål. Jag sprang över den röda mattan under skylten Ziel med enorma marathonerfarenheter i bagaget. Jobbveckan har satt käppar i hjulen för race report. Men för den intresserade så kommer den för jag tycker det är kul att spara alla löparupplevelser här. Varje marathon är unikt och i söndags fick jag lära mig en hel del om mig själv och hur mycket jag älskar att springa just marathon. 42 195 meter, svårt att vara utan.