måndag 27 juli 2009

22 juli 2009.

Nätet av träningsvägar är som sagt rikt här i La Santa. Varje gâng upptäcker du lätt nya smultronställen att svettas pâ, nya tuffa, vackra, snirkliga vägar. En av dessa nyfunna löpvägar är grusvägen frân La Santa utefter vattnet som stiger upp mot Tinajo. Runt 40' grusstigning och sedan en ytterligare kvart i mota innan du nâr toppen i Mancha Blanca. Den här vägen valde jag som start pâ onsdagens lângpass med planen 2h. Klarblâtt hav som skummas vackert mot de svarta lavaklipporna. Grusvägen snirklar sig vackert över landskapet. Jag hade inte tänkt ge mig ut själv pâ allt för lânga gruspartier pâ grund av det som hände i april med axeln. Sâ gruspass har sparats till gemensamma löppass. Skönt att ha nâgon som kan plocka upp resterna vid eventuella felsteg. Men just i onsdags sâ vaknade jag och kände en längtan till tystnaden pâ en lâng enslig grusväg. Henrik skulle köra mtb. Sâ jag trotsade mina tidigare tankar och gav mig av. Ett parti är lite lurigt. Vägen ringlar sig förbi en getfarm där lösa hundar vaktar eller vallar med sin herde. Man ska akta sig lite för löst springande hundar pâ landsbygden här och av den anledningen kom Henrik körandes vägen ner för att se sâ att allt gâtt bra förbi farmen. Trodde jag. Mannen i mitt liv svänger runt hörnet framför mig, pâ en av de vackraste platser en bit ovanför La Santa med utsikt över allt det vi älskar här. Tvärnitar. Kliver av cykeln. Lägger den snabbt ner pâ gruset. Jag är som ett frâgetecken. Vi brukar sällan stanna under träningspass. Träningen är det som gäller just dâ. Mânga tankar flög därför genom mitt huvud. Orolig för att nâgot hade hänt. Med cykeln pâ marken, karbonsulorna mot gruset, tar han av sig hjälmen. Allt gâr som i ultrarapid. Jag springer fortfarande min grusväg upp. Lângsammare. Lângsammare. Avstannande. Henrik stâr pâ knä. Nâgonstans där gâr det upp ett ljus för mig. Târarna rinner. Pâ oss bâda. Tid och rum finns inte. Ingenting existerar mer än tvâ människor som älskar varandra. Mötandes pâ den underbaraste av vägar. Mitt i ett träningspass. Frâgan. Vill du gifta dig med mig? Lyckorus. Salta târar. Obeskrivligt. Svaret. Ja! Ett svar som är överflödigt att skriva. Simmar fiskar? Lika solklart som att 1+1=2. Lika självklart som att jag vill dela mitt liv med Henrik. Resterande dryga 90' av lângpasset var extraordinära. Känslorna bubblade. Leendet likasâ. Och genomsyrade hela min kropp. Fingrande pâ ringen som träddes pâ fingret där över havet och lavalandskapet. Konstigt att fortsätta träna. Nej. Det är vi. Och det är starten pâ en ny fas i livet. Vârt liv. Klart att Henrik ska cykla in i den fasen och jag springa. Nâgot annat hade varit otänkbart. Att denna underbara man sedan planerat och bokat in oss pâ ett helt fantastiskt ställe att tillbringa de tvâ första dagarna som förlovade var en bonus utöver det vanliga. Överraskad. Det är en underdrift. Helt överrumplad. Överväldigad. Jag tackar min lyckliga stjärna för den lyckligaste dagen och tiden i mitt liv. Det är troligen det enda ord som behöver sägas. Lycklig. Lycklig. Lycklig.

lördag 25 juli 2009

Tabayesco.

Det är inte svârt alls att komma in i lunken här i La Santa. Semester men ändâ inte, pâ ett skönt avkopplande sätt. Som att bara njuta och leva. Hade jag kunnat sâ hade jag velat ha ett sommarställe just här. Lite synd bara att det inte gâr att âka hit snabbt och lätt pâ en fredagkväll för att tillbringa helgen. Och det är väl ändâ en del av charmen med just sommarställen. Känslan i magen just nu är att det blir svârt att lämna ön om dryga veckan. Men vi har redan nu bestämt att det fâr bli ännu ett pâskträningsläger här. Och med den vetskapen njuter vi nu för fullt. Det är inte som vanliga Kanarieöarna här och egentligen inte ens som Lanzarote är för de flesta. Utan det är genuint. Du vinner pâ att prata spanska och ta seden dit du kommer. Det är roligt att fâ ett igenkännande hej och komma lite närmre lokalbefolkningen. Allt blir sâ mycket enklare dâ. Inga krusiduller. Det vidsträckta landskapet pâ löppassen fâr dig att tro att kilometrarna lângt därborta är närmre än de faktiskt är. En spännande känsla är att med jävlaranamma i ena handen, viljan i den andra och med hornen i pannan ge dig ut pâ en lângtur genom by efter by. Jag testade en fin runda som bjöd pâ det mesta som avslutning pâ förra veckan. 2h 30' stannade klockan pâ och dâ hade jag lekt bergsget i höjdmetrar som är svâra att hitta hemma. Om man inte bor i fjällen vill säga. Tryckt mig fram i en vägg av motvind. Nästan kastats av vägen i kantvinden. Njutit av den lätta medvindskänslan. För att inte tala om medlutorna som fâr det att brännas i framsidorna. Även utför kan ha ett uns av râhet i sig här. La Santa, Soo, Muñique, Tiagua, Tao, Mozaga, La Vegueta, Mancha Blanca, Tinajo, El Cuchillo, La Santa. Ett underbart pass att avsluta första veckans dryga 14 mil med. Den här veckan, vilken är vâr andra, lider mot sitt slut och kommer landa pâ lite över 12 mil. Mânga fantastiska pass av varierad art och blandade upplägg. I synnerhet är det ett pass som skiljer sig frân alla andra träningspass jag nâgonsin genomfört. Onsdagens lângpass pâ tvâ timmar är nâgot i en klass för sig. Och jag kommer aldrig att uppleva nâgot liknande heller. Om jag är övertygad om nâgot sâ är det just det. Men det passet kräver sitt eget inlägg sâ jag spar det tills imorgon. Idag har ett annat härligt, stundom stentufft, löppass genomförts. Jag har klättrat Tabayesco upp nâgra gânger förrut, men dâ med hjälp av pedalkraft. Idag togs de dryga 600 höjdmetrarna utefter bergskam och genom serpentiner löpandes. Hyrbilen parkerades i Haría med vatten och ombyte. Sedan satte vi fart. Lite uppför sedan ner till botten och havsnivâ. 360 graders vändning och hela klättringen i ett svep. Frân botten till toppen i 30 graders värme. En utmaning som totalt upp och ner varade i 1h 50'. Mina ben var lätta, de har börjat gilla motlut. Och jag hade ett leende pâ läpparna mest hela tiden. Henrik skulle kanske fâ förklara sin känsla själv. Men en hint är att min kropp svarar bättre pâ värme. Eller snarare. Henriks svarar pâ värme och min ignorerar densamma. Han blir smâilsk och fâr ett komaliknande utseende i ansiktet och snäser att jag fâr springa före. Jag har varit med förr. Det vill säga. Jag vet att det är bäst att hâlla sig undan. Meter efter meter. En eloge till mannen i mitt liv som verkligen visade vad sann sisu är. Om man frâgar mig sâ är Tabayesco i löparskor ännu bättre än pâ cykel. Henrik är nog efter dagens avställning med väggning av en helt annan synpunkt. Jag säger bara. Vackert. Svettigt. Oförglömligt.

fredag 17 juli 2009

La Santa.

Underbarhet. Punkt. Det är allt som egentligen behöver sägas. Den lilla fiskebyn här pâ norra Lanzarote fâr mig att känna ett inre lugn som jag aldrig upplevt tidigare i mitt liv. Inte nâgon annanstans. Endast tvâ gânger tidigare och det är när vi varit här. Avskalat. Minimalistiskt. Perfekt harmoni. Det finns inga ord som mâste. Det finns ingen stress. Det finns ingenting som räknas mer än just du och den du är här med. Havet. Bergen. Solen. Vinden. Lavasanden. Ett tag efter att jag började skriva den här bloggen âkte vi hit första gângen och sedan dess är vi fast. Dâ var det som nu tre veckor. Den gângen lângledigt över pâsk, för ett och ett halvt âr sedan. Jag var lätt skadad men lyckades trots det fâ till mânga underbara löppass som satte spâr i hjärta och själ. Tillsammans med ett gäng cykelpass kändes det som det ultimata träningslägret. Och det är konstigt, sâ känns det varje gâng. Senast vi var här var i pâskas. Som ni vet lyckades jag falla illa. Redan första dagen. Nâgot som har satt sina spâr. Varje nedförsluta som jag 'vilade' i förr fâr mig att vara pâ helspänn. Kan man ramla i ett par löparskor när man tror att man har kontroll. Dâ kan det hända igen. Sâ numer är jag pâ min vakt och försöker noggrant sätta ner fötterna framför mig. Men trots detta sâ kommer jag ihâg förra gângen som positiv. Konstigt. För är det tvâ veckor som bâde Henrik och jag gärna glömmer sâ är det nog just dessa tvâ. Ingen av oss mâdde speciellt bra. Men mitellalöpningen har i efterhand visat sig gett bra med mängd. Dessutom verkar det nu som jag lyckades hâlla en helt ok fart när jag fâtt njuta av samma vägar och rundor utan skador. Numer tar jag ingenting för givet. Jag njuter av varje löppass frân start till mâl. Varje runda är värd mycket. Alla steg i La Santa är minnesvärda. Jag älskar att träna här. Jag älskar att tillbringa mina dagar här. De första fyra dagarna har bjudit pâ närmare tio mil löpning. Lângdistans, 400-ingar pâ tartanbana och massor av vanlig härlig distans med höjdmetrar som inte gör det sâ enkelt som det lâter. Du kan utan svârighet tillbringa en timma rakt upp med en puls över 160. Intalar du dig att du är en bergsget sâ är det bara att sätta den ena foten framför den andra, andas rytmiskt och sâ har du fâtt ett helt fantastiskt pass. Givande pâ sâ mânga sätt. De bästa passen är just lângpassen för de är helt annorlunda än hemma. Det känns som tvâ timmar är pâ tok för lite. La Santa gâr inte att fâ nog av. Du vill bara ha mer. Och mer.

söndag 12 juli 2009

Madrid.

Idag har jag träffat världens coolaste sexåring. Han satt bredvid mig på planet innan flygvärdinnorna hämtade honom för att ha bättre uppsikt över honom. Det var nämligen så att denna lille herre flög själv. Till Madrid och sedan över sju timmars väntan på Barajas innan nästa flight tar både lillkillen och oss till Lanzarote. Kaxigt pratade han spanska med mig, visade Svamp Bob tidning, gossedjur och annat han hade med i sin packning. Urgullig liten grabb. Livet handlar mycket om att fånga dagen. Och det har vi gjort idag. Satte oss i en taxi in till de centrala delarna. Chauffören fick lite huvudbry för vi hade ingen adress. Målet var ett relativt centralt gym. Helt perfekt hamnade vi på Holiday gym. Bytte om och gav oss ut på en 65' sightseeingdistans i en kokande världsstad. Riktigt roligt. Vackra byggnader, härliga boulevarder med bra löpflyt. Vips var vi i en oas, Parque de retiro, helt perfekt för att ge en bra distans det lilla extra. Pluggade i Madrid för många år sedan och har inte varit här sedan dess. Skoj att vara det nu för en stund. Någon gång hoppas jag att vi åker tillbaka lite längre. Men Barcelona står helt klart högre upp på storstadsönskelistan. Det är något speciellt med Spanien. Skönt avslappnat men ändå hög puls. Det tar vi till vara på i några timmar till. Innan det bär av mot vår lika mycket spansktalande slutdestination.

lördag 11 juli 2009

Arlanda.


Det är alltid en speciell känsla att ligga under täcket i en perfekt bäddad hotellsäng. Och dessutom med friidrott på TV med svenska ungdomsframgångar. Kul att få skrika sig hes framför dumburken. Men vi backar bandet. Semestern smygstartade igår på lunchen med en välbehövlig massage. Jag skojar inte när jag säger att jag skrek av smärta. Hade knutor i ryggens övre del på höger sida. Axelns fel. Vaderna var inte heller att leka med. Massören sa åt mig att stålsätta mig. Jag gjorde som hon sa med stora blåmärken på båda vaderna som följd. Smärttröskeln är nog ganska hög ändå. Om det var en skön start på semestern kan du ju gissa dig till. Idag har vi åkt genom ett regnigt Sverige. Ätit frukost på den gyllene måsen. Och nu ser vi en flygplats från en helt annan sida. Medan andra stressar så har vi många timmar och en natt att njuta av att göra ingenting. Planet mot Madrid, där vi mellanlandar, går tidigt imorgon bitti. Eftermiddagen tillbringades med en härlig fika på Naked fruit bar. Färskpressad juice med morot, äpple, rödbeta, citron, ingefära och lite annat gott säger en del om inriktningen på detta ställe. Traditionsenligt har böcker shoppats. Den här gången nio i blandad genre. Med de fyra vi fick med hemifrån så finns det lite att bita i. Inte bara träningsnarkoman utan bokmal också. Fy fasiken vad tråkigt tänker någon. Eller alla ni få som läser mitt dravel. Till råga på allt så gillar jag böcker som berör. Gärna med en tår eller två som resultat. Och när jag säger så tycker till och med Henrik att jag är knäpp. Men det finns hopp för neutraliserande normalitet. Just nu görs inte många knop här under det härliga täcket med vy över Sky City. Jag gillar verkligen flygplatser. En stor förväntan hänger i luften. Jag har faktiskt sommarjobbat på Landvetter. Men det är en annan historia. För att balansera upp den nyttiga fikan kommer kvällen bjuda på underbar mat, gott vin och annat som hör semesterfirandet till. Imorgon fördrivs några timmar i Madrid innan slutdestination La Santa. Då är det mer än tre veckor tills vi står på svensk mark igen.

fredag 10 juli 2009

Barcelona.


En underbar stad. Spännande och varm. Lite som sköna Göteborg. Fast några miljoner fler invånare. Men än dock. Spaniens andra stad. Trevliga goa gubbar. Precis som i min hemstad. Pluggade i Barcelona för ett gäng med år sedan och det är verkligen en stad att förälska sig i. Dit vill jag tillbaka. Min fråga till mig själv är bara varför jag inte var där igår. Och varför jag inte är där idag. Etappen mot Andorra kommer bli grym. Man skulle varit på plats. Vilken inledning på semestern det hade varit. Bergsetapp. Contador, Evans och såklart Armstrong. Spänningen stiger. Sista dagen före semestern. När det var tennis och vintersport så var storbilden på. Men den underbara cykelsporten är det ingen som är intresserad av. På jobbet, bör kanske tilläggas. Och man ska inte kasta pärlor åt svin. Så jag spar på krutet till den härliga Vacchi i kvällens sammandrag. Ett immande glas vitt. Årets längsta etapp på touren. Avslutning i bergen. Vad mer kan man önska sig av en första semesterkväll. Skulle vara de där heta rytmerna, tapas, sangría, svett och endorfiner på plats då.

lördag 4 juli 2009

Gult.


Touren är igång. Äntligen. Jag gillar att se på sammandrag på kvällarna. Ännu hellre är jag ledig, tränar stenhårt på morgonen för att sedan nöjd inta liggande läge i soffan. Eller ännu bättre som förra året. Upp tidigt, träna tufft i Monte Gordo hettan, äta god frukost, ligga i solen några timmar, en kall dusch och en eftermiddag i sängen med just Tour de France. Grymt bra semester. Efter det en god bok. Sluta ögonen och slumra till. Middag. Läggdags. Samma sak igen. Igen. Och igen. Finns potential för att upprepa detta i La Santa. Med start om en vecka. Fram tills dess blir det sammandrag i soffan kvällstid. Lance Armstrong har en plats i mitt hjärta. Jag gillar hans böcker. Jag hoppas att han håller sig ren och visar att gammal är äldst. Mest hoppas jag att han står för sitt motto. Jag vill se en riktig fighter med gubbadeff, gul tröja och klättring som bara en riktig bergsget kan genomföra. Och jag vill se tempoställning som heter duga. Solskensgul grymt snygg Maloja-bikini packas ner. Tack Myggis. Tillsammans med klenoden på bilden är jag redo att inta mina egna berg. Steppandes i löparskor ska jag knyta näven när det är som svettigast och intala mig två enkla meningar. Pain is temporary. Quitting is forever. Hur ska man annars bli bättre. Och alla skulle vi ju vilja bära solens färg.

fredag 3 juli 2009

Kvällsdopp.


Näst sista veckan innan semestern är nu avslutad, jobbmässigt. Vilken vecka. Den går till historien och det tror jag att de flesta håller med om. Kanske till och med så att man sitter på ålderns höst och berättar för barnbarnen om den. Det är inte ofta jag har sömnlösa nätter på grund av värme här hemma i det avlånga. Bara att tacka och ta emot. Inte ofta man skippar den där tjocka tröjan när man går på konsert. Gårdagens Ternheim/Thåström var ett underbart undantag från regeln kalla kvällar. Det var för varmt med linne vid midnatt. Underbar känsla. Det är inte heller ofta badkrukan T frivilligt hoppar i plurret här hemma. Och sällan är det man funderar över hur tidigt eller sent man ska träna för att inte flyta bort. Häftigt härdande träningslägerkänsla. Jag njuter till fullo. Och ännu har inte semestern startat. Fantastiskt bra. För mig är det inte vädret i sig som kommer etsa sig fast i minnet utan det är alla speciella 'moments' under den här veckan. Och de har varit många. Några har mer med mitt yrkesverksamma jag och inte Spring-Therese att göra. En sak är dock säker, det blir inte bara roliga utmaningar i löparskor till hösten. Spännande. Stunden framför Thåström fick mig att förstå en sak. För Henrik är denna man som Kent är för mig. Spelar ingen roll hur många extranummer det blir för konserten är för kort hur som. Kent och U2 är mina favoriter som jag aldrig tröttnar på. Thåström håller på att jobba sig in på den listan. Varma rysningar över hela kroppen när jag fick höra Die Mauer live. Det var nästan en 747-upplevelse. Men bara nästan. Önskar att jag var med när det begav sig på Ebba-tiden. Fast tursamt nog gick jag i en punkig klass på gymnasiet. Hälften alternativa musiktokar, hälften sportfånar som jag. Och vi gick över gränserna i vår klass och de flesta var kompisar med alla. Där upptäckte jag Ebba Grön och annat smått och gott. Igår var som att bege sig bakåt en femton år i tiden. Veckans första två kvällar var det snarare som att blicka tjugo år tillbaka. Vi kunde inte slita oss från landet efter helgens sköna semesterkänsla. Därför avslutades måndag och tisdag på min mammas solskensaltan efter kilometrar på blödande asfalt. Vet inte om jag vågar erkänna att jag under våra två tidigare sejourer i La Santa inte har badat en endaste gång. Sammanlagt fem veckor i värmen på de berömda holmarna utan dopp i det blå. Men den här veckan har det badats. I Svearike. Barn på nytt. Illmarigt leende på läpparna. Kläderna kastas av. Från bryggan slänger man sig i. Pirrande känsla i magen. Plask. Kyla omger kroppen. Skönare än så kan det inte bli efter 90' fostrande distans i hettan. Jag har fått smak för salta dopp. Tur är väl det för när jag, som min sjukgymnast beskriver det, åker tillbaka till brottsplatsen för axelskadan så ska vissa rehabövningar genomföras i vatten. Och med veckans kvällsdopp i färskt minne så är jag bra sugen på att kyla ner kroppen blickandes ut över den oändliga horisonten utan land i sikte. Drygt en vecka kvar. Jag behöver inte ens längta. Bara luta mig tillbaka i balkongstolen och njuta av ett glas rosé i solnedgången. Sommar. På riktigt.