söndag 31 juli 2011

Vinter på Piz Nair.


Alpblommorna är utslagna, kossorna njuter i gräset i det som på vintrarna är skidpister och det kan vara uppemot 30 grader och sol här uppe på höjderna. Eller så kan det vara blott 2 grader när du vaknar på morgonen och ska springa ditt första tröskelpass på hög höjd och du undrar om någon skämtar med dig. Du har packat ner ett gäng med korta tights, träningstoppar och bikinis för att avnjuta sommaren i solen. Men du tvingas leta djupt i väskan efter understället och löparjackan som du turligt nog hade sinnesnärvaro att packa ner eftersom det ändå är alperna du ska till. Även vantar och mössa har åkt med av en slump i den noga utvalda och nerbantade packningen. Tackar högre makter för det. När det sedan visade sig att pass nummer två en av de första dagarna och den hittills mest snöiga var en vandring och i slutet ren och skär klättring så kom kläderna än mer till pass. Frukosten intas i köket varje morgon blickandes ut över berget med den lilla glaciären. Dagen till ära så har det snöat en hel del ovanför trädgränsen och jag funderar på om det verkligen är en bra idé att vandra upp till toppen just den här dagen. Coach som tycker att utmaningar stärker en verkar dock inte tveka det minsta. Och om jag yppar att jag tycker att något är mer eller mindre obekvämt, som att hoppa från femman i ett hopptorn ner i vattnet eller att vandra i snö på ett berg så verkar det snarare trigga honom att jämföra det med löpning och att höja sig själv för att nå sina mål. Jag väljer därför inte att yppa ett ord om mina rädslor utan Henrik, coach och jag ger oss iväg efter lunch för en promenad upp till Piz Nair.



There ain't no mountain high enough, ain't no valley low enough, ain't no river wide enough, to keep me from getting to you. Marvin Gaye och Tammi Terrells låt får mig att tänka på filmen Remember the Titans. Vacker film och omgiven av alpbergens tysta skönhet är det lätt att reflektera över saker och ting. Det är få saker som egentligen är viktiga i livet och det är skönt att bara få vara en stund och inte tänka så mycket utan bara leva varje dag utan att tänka varken framåt eller bakåt. Bara ta dagen som den kommer och insupa atmosfären, andas andetagen och göra det du gillar allra bäst. Umgås med den du älskar och utföra det i livet du tycker allra bäst om att göra. Så mycket svårare behöver det inte vara. Livet är egentligen väldigt enkelt. Vi människor gör det svårare för oss än det är, kravfyllt skapar vi problem för oss själva och andra, när det är enklast att bara leva fullt ut varje dag och ta tillvara på livet vi faktiskt fått och själva förfogar över. I synnerhet vi som kan sitta vid datorer och skriva eller läsa bloggar, vi har det oförskämt bra jämfört med många andra. Det är svårt att inte njuta av livet, naturen och löpningen här. Mer behöver jag inte så länge Henrik är här och de där hemma mår bra. Livet är ibland lite för vackert. Och jag lite väl blödig på väg upp mot toppen.



Större delen av vår vandring upp på berget kändes helt ok. I början kände jag knappt av att vi är på en hög höjd, men efter hand gick pulsen upp och stabiliserade sig kring en puls som på lågland skulle innebära lätt distans. Så viss ansträngning är det allt att vandra i berg här uppe. Vårt mål var att ta oss från vårt hus på 1950 meter över havet upp till toppen av Piz Nair som ligger på 3057 meter. Sista biten fick jag dock mitt hjärta halvt i halsgropen några gånger. Det där med att promenera i berg med snö och våt slipprig stig under fötterna är inte helt min tekopp. Men när man paralyserad står helt still för att inte glida bakåt och är en bit upp så inser man ganska så snart att gå ner igen inte är något alternativ utan det är bara att bita sig fast i berget likt en bergsget och fortsätta sin strävan mot den där varma chokladen vid liftstationen en bit under toppen.



Henrik och coach på väg mot toppen. Dessa båda män med lite mindre problem och rädslor än mig. Jag som fick peppa mig själv med små mantran steg för steg, emellanåt gåendes på alla fyra, var helt klart den harigaste. Men kanske är jag då den som konfronterat mina rädslor och därför är den som växer mest av äventyret. Vem vet? Sista biten hade snön blåst mot berget och på vissa ställen blev det knädjup kramsnö att pulsa fram i. Hala löparskor kunde kilas in i snön på andra ställen och greppet blev bättre och jag gladare. Mindre glad var troligen coach som ärade dagen med shorts. Varför inte, det är ju ändå juli och högsommar här i alperna.



Två söta stenbockar uppe på liftstationen och en stenbock bakom kameran, med bara några meter kvar till toppen. Coach som varit här tidigare går in till Lollo som tagit liften upp med sin lite onda fot och vi två stenbockar tar den sista biten upp för att besegra berget och bli värda den där varma drycken.



Äntligen ända uppe på toppen. Det är i slutet av juli, fingrarna är ordentligt nedfrusna, tårna likaså. Godare latte var längesedan även om fingrarna behövde den mer än kroppen som gått sig varm. Och jag har bestämt mig att efter jag har läst sista kapitlen i den vackra, men dock melankoliska, En dag av David Nicholls, så väljer jag att läsa K2 - på liv och död av Fredrik Sträng. Berg är fascinerande och jag skulle aldrig få för mig tanken att klättra på riktigt trots klätterkurserna jag gått för snart tjugo år sedan, sele och skor som finns långt inne i garderoben där hemma. Vissa saker stannar vid drömmar och ska nog så göra. Min kropp är skapt för att ha fötterna stadigt på marken och jag får inga kickar av att prestera med rädsla. Men jag kan förstå vad fantastiskt det måste vara att nå toppen på enorma fasansfulla fascinerande berg. För mig kan det bara liknas vid en marathonmålgång. Ingen bergstopp är den andra lik, inget marathonlopp är det andra likt. Varje målgång är unik och mycket kan hända på vägen. Det tar jag med mig ner från Piz Nair. En erfarenhet rikare.

fredag 29 juli 2011

St. Moritz.


Höghöjdsläger, mitt första någonsin. Vi befinner oss i Schweiz och den exklusiva lilla byn på lite över 1800 höjdmeter i hjärtat av Alperna beskrivs som Top of the world. Kanske är det att slå sig lite väl hårt på bröstet att välja en sådan pay-off eller så är det jag som är yrkesskadad för den krassa sanningen är att St. Moritz är ett paradis för varje löpare. Och cyklist, om man frågar Henrik. Det är som att bo mitt i ett vykort. Eller som coach säger, vyn från balkongen är en kuliss. Det är så vackert att det inte kan vara verkligt, och då har han ändå varit här otal gånger.



Som sig bör när det är träningsläger så handlar det om disciplin och fokus. Vi är fyra personer som hyr ett hus, 150 höjdmeter ovanför St. Moritz Bad, det vill säga högt upp i St. Moritz Dorf. Det ger ett boende på i runda slängar 1950 meter över havet. Att vara på träningsläger på lågland är en sak, högre höjder kräver något helt annat. Är det första gången som en knapp månad ska tillbringas på höjderna så gäller det att ha några saker klart för sig. Tacksamt är då att få suga i sig kunskap från de som är mer erfarna inom området. Jag har läst på och försökt att förbereda mig så bra som möjligt. Dessutom har jag förmånen att resa med en oerhört erfaren medresenär och tillika coach. Min egen hypotes innan vi for var att jag är tålig för värme och har tillbringat många träningsläger och långa pass i ordentlig värme och sol, vilket min kropp klarat bra. Så därför trodde jag att jag skulle klara den höga höjden på liknande sätt. Dock så var jag förberedd på motsatsen, att det skulle kunna kännas som att springa i sirap, med en känsla av att bära rymddräkt och andas genom ett sugrör. Men så blev det inte riktigt.

Vi har varit här i ca 1,5 vecka och det är ungefär den tid man beräknar att det tar att acklimatisera sig. Personligen tyckte jag att det tog kortare tid. Min upplevelse har varit alltigenom positiv. Kanske beror det på att jag mentalt tänkt att det kan bli ett rent helvete för kroppen och inte tagit något för givet. Hur som helst så har det varit njutning och glädje från första passet och utan problem att tillgodose kroppen med syre. Vyerna, bergstopparna, alpsjöarna och allt det vackra hjälper troligen till en del för att göra träningspassen extra härliga. Samt självklart att vi skyndat långsamt och sett till att göra rätt träningspass och låtit kroppen vänja sig vid de nya förutsättningarna. Man skulle kunna säga så här, hade jag själv lagt upp träningen så hade det troligen blivit pannkaka. För visst är det skillnad för kroppen att träna här uppe även om det går bra och känslan är långt över förväntan. Samtliga träningspass hittills har känts riktigt bra, men klockan har visat andra tider och pulsen varit en bra bit högre jämfört med vad den ligger på i samma tempo hemma. Speciellt i början av vistelsen. Under första distanspassen, så var pulsen i lugnt tempo samma som den är när jag trycker på under ett distanspass hemma. Och på vår bergsbestigning som var en lång klättring i promenadtempo så var pulsen som om jag sprang lugn distans hemma. Men redan efter några dagar kändes en markant skillnad och nu upplever jag att kroppen svarar på samma sätt här som hemma, sett till puls och fart under distans och långpass. Däremot är det lite skillnad att springa intervaller och tröskel. Även här upplever jag en acklimatisering, men att helt kunna hålla samma tröskelfart här som hemma kommer det troligen inte bli tal om, även om sekunderna plockas nedåt och upplevelsen är att det går lättare, det vill säga snabbare, ju fler dagar som går. Viktigast är att tröskelpuls på lågland är tröskelpuls här och samma gäller intervallpulsen. Känslan är allt och hastigheten oviktig, i synnerhet på tröskelträning och långa intervaller eftersom det är den träningen som är tuffast för kroppen att klara av på hög höjd. Distans är inte alls lika utslagsgivande och korta intervaller säger man till och med kan vara lättare att genomföra på hög höjd på grund av lufttrycket. Under acklimatiseringen har jag därför kört intervaller som för mig känts som rena rama sprintdistanserna, 150 metare och 200 metare. Nostalgi att springa på den röda tartanen igen. Att göra det omgiven av alptoppar är som en dröm och det är nästan så att jag önskar att jag var en begåvning och ett gäng med år yngre så att jag kunde få springa många banpass. Men det är på de längre distanserna utmed banan i ett stadslopp eller på träningspass i skogen jag hör hemma. Det är harmoni när ingen ser en, anonymiteten är underbar i att vara långdistanslöpare. Det är exempelvis ingen som ser dig speciellt många gånger på ett marathonlopp, men på tartanbanan syns du hela tiden. Varv efter varv, intervall efter intervall. Men dagens 200 metare med lika lång joggvila var konstigt nog fantastiskt skoj. Jag kände mig som en riktig löpare och kommer ihåg alla dessa halva varv av intervaller jag sprungit som ungdom och junior. Och här uppe kunde gammelkroppen prestera tider som liknar de jag hade då. Måste vara den höga höjden. För det är så. Annorlunda drömmar på nätterna eller andra konstigheter skylls på den höga höjden. Vätskebrist och ett ökat matintag beror på den höga höjden. Vilopulsen på morgonen är högre, även om de senaste dagarna börjar te sig mer och mer normala. Det är ett spännande äventyr att genomföra sitt första höghöjdsläger. Och det bästa är att det fortsätter ett bra tag till.