Tillbaka till framtiden.

Så känns det att åka tillbaka till La Santa. Backarna, bergen, dalarna, lavalandskapet, vyerna, värmen, solen. Vackert skimmer och obeskrivlig aura som avnjuts bäst i löparskor eller på cykelsadeln. En liten ort på Lanzarote som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. En riktigt stor plats och jag blir varm när jag tänker på det. Platsen där Henrik valde att skriva historia. Vår historia. 22 juli, dagen vi aldrig glömmer. Nu ska vi dit igen. Träningsläger. Finns många anledningar till att det har varit osäkert om vi skulle åka på läger eller inte den här våren. Men nu om någonsin tror jag att vi verkligen behöver komma bort en liten stund. En vecka den här gången. Kommer säkert upplevas som på tok för lite. Vi har haft tre veckors och två veckors läger där tidigare och även då hade jag lätt kunnat stanna längre. En plats jag skulle kunna tänka mig att bo på, i vart fall halvtid. Det enkla livet. Ett gäng med löparskor och en cykel. Lite andra träningstillbehör och utstyrsel. Mer behövs inte. Bleknosen behöver solkräm. Svårare är det inte. Att mejla några spanska ord till Ana som vi hyrt lägenhet utav några gånger och få varma kramar tillbaka känns så fint. En underbar familj med så vänliga och lättsamma kanarier. Livet på ön. Avskalat. Om fem veckor packar vi som bäst. Ser så fram emot mina ultralöppass. Här hemma är jag ingen ultralöpare även om jag kör långpass. Men på Lanzarote i bergen ovanför La Santa springer jag mellan byarna, tar en höger, en vänster och lägger ut mina rutter efter huvud och ben. De blir långa, längre och ibland tokigt långa. Har svårt att hålla nere farten så jag kommer en bra bit på de där passen och minutrarna, timmarna, bara passerar. Vägnätet ovanför La Santa får mig att vilja ställa upp i ett ultralopp någon gång i livet. När jag slutar jaga tider på de kortare distanserna så blir det långt och länge som gäller. Vore kul att se hur länge jag skulle kunna hålla femminuterstempo när jag kan hålla fyraminutersdito i en mara. Snillen kan spekulera, händer ju en del i kroppen ju längre det blir. Jag nöjer mig med att filosofera. La Santa är glädje och kärlek för mig. Tid för återhämtning med en god bok, härlig spansk mat och emellanåt stora pastalass gör att kroppen hittar tillbaka över natten, redo för en annan runda. Den ena vackrare än den andra. Harmoni. Du med ditt hjärta. Slag för slag. Huvudet längtar bort. Kroppen suktar efter värme och sol. Beslutet om en gemensam framtid kändes självklart i somras. För var dag som går rotar sig den känslan allt djupare. Bilden förevigade vår lyckligaste stund hittills. Att få springa den grusvägen upp igen, känna hjärtat bulta, kommer ge mig tårar i ögonen och gåshud över hela kroppen. Förlovningsvägen. Lyckans gata. Framtidens stig.

Felskär blev felsteg.

Ingen har förhoppningsvis undgått att det är OS. Jag är en sådan där tjej som drar ut sportdelen ur tidningen först och om TV:n ska slås på så är det sportrelaterat ur programtablån som gäller. I övrigt brukar inte vår dumburk bli speciellt varm hemma. Skulle till och med kunna tänka mig att vara utan faktiskt. Men inte när det är OS. Då är jag glad att dessa numer platta dumtavlor omger oss. Själv höll jag igår på att göra en riktig tavla, likt den jag gjorde i La Santa. Det finns läskiga saker man upplever där man hinner reagera och känna att fasiken nu kan det gå illa. Magen snörper ihop sig och man hinner tänka, reagera och sedan smäller det. Igår hann jag inte förstå någonting. Men efteråt förstod jag att jag när jag föll i La Santa verkligen tappade mark så snabbt att inte minsta lilla tillstymmelse till reaktion fanns. Hjärnan hann helt enkelt inte ta in och omvandla till en signal. Igår på löpbandet kördes intervaller. Kontrollerat trycktes pulsen upp under tolv repetitioner. En minut lätt löpning emellan och två minuters aktiv serievila. Intervallserien kan rekommenderas. Bra för huvudet och skojiga intervaller även om man sliter på bra. 3x(4', 3', 2', 1'), där intervallerna inom parentes genomförs ett varv och sedan upprepas samma loop tre gånger. Effektiv intervalltid blir tutti 30', vilket i min bok är ett riktigt intervallpass. Tilläggas bör att två serier är fullt tillräckligt. Allt beroendes på målsättning och hur van löpare man är. Intervaller sliter hårt på kroppen. Kvalitetsträning ska enligt mig bedrivas med smartness. Min åsikt är att distansträning är grunden i all långlöpning. Men ska farten snäppas upp så krävs fartträning. Lika logiskt som det låter. Löpning är egentligen en av de mest logiska idrotter som finns. Intervaller kan vara så kul att köra. När pulsen svarar, benen är lätta och huvudet är starkt. Effekten av intervallträning kan vara magisk. Utmana sig själv mot högre höjder. Längta till vila den sista minuten. Förtjäna vilan. Min filosofi. Kanske fel. Men rätt för mig. Inre mantran som ekar. Som får mig att sträcka ut de där stegen lite till. Höja knät lite extra. Hålla huvudet högt och inte ge efter. Ibland går det. Fokuserat. Vackert. Igår gick det vägen. Det var på nedvärmningen jag fastnade för en skridskoåkare som missat sin medalj för att han tog ett felskär. Snävt svängde han in på fel del och tog ett kortare varv. När han svängde fel så svängde jag av bandet. Foten stannade abrupt medan det andra benet fortsatte i någon form av konstigt älgsteg. Hade det inte varit för armen som slängdes ut i luften och fångade löpbandets ena handtag så hade det skett en olycka jag funderat på. Drömt mardrömmar om. Ni vet det där att sitta som en fluga på väggen. Den här gången hade jag tur, men en tankeställare fick jag. Hädanefter är det fokus som råder. Stirra på den där punkten framför sig, gå in i sin egen träningsbubbla. Och det är vid närmare tanke det jag gillar bäst med träning. Jag och mina löpsteg, mitt huvud och mina tankar eller inga tankar alls som en tom boll som springer framåt. Även om jag måste erkänna att morgonens arla distanspass över en timma tillbringades stirrandes på Tre Kronor. Utöva sport, se på sport. Träningsdagen avslutades med 90 minuter i 4.30-tempo på maskin men utan TV. Dagen avslutas dock i soffan som åskådare. Mycket endorfiner nu. Båda mina egna och andras.

Snöänglar och annorlunda långpass.

Få gånger i livet ser man människor åka Kungsgatan fram på skidor. Idag är en sådan dag. Senaste tiden har vi varit trötta på snö, is, modd och halka. Fast idag är en annan dag. Ingen mental istid alls. Snarare soligt barnasinne. Pulsa snö eller åka längdskidor hade varit perfekt denna dag. Men har man vissa mål uppsatta så gäller det att hålla sig till planen så gott det går. Som bekant älskar jag inte maskinell löpning. Därför är det med en lite väl nöjd känsla jag kan säga att dagen förärats med långpass på löpband. 2h. Två timmar. Punkt. Två hela timmar utan knussel. Inga konstigheter. Läskigt att känna sig så tillfreds med löpbandslöpning. Ska jag behöva erkänna att bandet charmat mig och att jag till och med skulle kunna tänka mig att ha ett hemma i framtiden. Kanske. Hur som helst så kan det tyckas vara grymt lång tid att spendera på ett löpband. Men som jag sagt förut så sitter det i huvudet. Henrik satte ord på betydelsen av det mentala häromveckan när han sa att han vanligtvis skulle slängt sig ner på golvet och gråtit efter de där utlovade hembakta sconesen. Istället körde han igenom en spinningklass innan dagsdosen av träning var klar. Han tyckte själv det var lustigt hur han kunde anpassa sig den gången. Spinningvicket blev en kul upplevelse och han reflekterade över betydelsen av ett starkt huvud. Ska bli spännande att se hur han tänker efter dagens pass. För är det någon som övervann sig själv där på bandet idag så var det han. Jag brukar inte vara självgod, men jag vet att ställer man ut mig och säger långpass så vet jag att det funkar att köra igenom. Min akilleshäl är träning på mjölksyratröskeln där Henrik i sin tur är otroligt stark mentalt såväl som i kroppen. Skönt att vara två och peppa varandra och gott att vara mer eller mindre bra på olika ingredienser i löpningen. Idag var det jag som lurade hans huvud. Inte för att jag vill ta på mig någon slags ära, men passet vi körde kan rekommenderas. Jag brukar beskriva för folk som frågar hur man kan springa marathon att det handlar om att ha en liten skruv lös för att kunna fokusera med en tom blick och bara mata på meter efter meter. Idag definierades detta. Titta rakt ut genom ett fönster och bara låta sekundrar, minutrar och den här gången timmar gå. Tio minuter på ett löpband kan vara alldeles på tok för länge. Hur känns då 120 minuter. Jag lyckades lura oss båda och tiden bara försvann. Kortare långpass mentalt har jag sällan varit med om. Vi kan kalla det progressivt långpass. Tillvägagångssättet är busenkelt och riktigt skojigt. Passet delades in i 12 delar där alla var 10 minuter långa. Vi startade lätt på 5.30 första tio minutrarna, sedan ökades farten med 15 sek/km var tionde minut upp till 4'-tempo där tjugo minuter kördes innan farten började plockas ner igen. Alltså; 5.30, 5.15, 5.00, 4.45, 4.30, 4.15, 4.00, 4.00, 4.15, 4.30 och efter det skulle farten plockas ner ytterligare men det kändes så lätt där i 4.30-tempo att vi drog upp i 4.15 igen och sedan avslutade sista tio i 4.30. Det blev alltså 20' i 4.00-tempo, 30' i 4.15-tempo och 30' i 4.30-tempo samt de första 40' i lite lugnare fart. Alltihop med 1% lutning. Totalt 27 km. Inte så dumt upplägg, dessutom lätt skön känsla i kroppen och framförallt så flög tiden iväg. Det är annars inte så lätt att springa i två timmar med nedan utsikt och njuta av det samt ha roligt. För det är till syven och sist det som träning handlar om för mig. Ha skojigt, njuta, finna harmoni, rytm och underbar känsla. När detta går att uppleva i två timmar på ett löpband så går det knappt att bärga sig till våren när tjälen släpper greppet om oss. Löpningen kommer aldrig att kunna bli roligare än den här våren och sommaren efter utmaningarnas vinter för oss solskenslöpare.


Dagens utsikt beskrivs med ett ord. Enformig. Minst sagt. Dock bättre än att titta på sig själv i en spegel. För det är en del av gymvärlden jag inte förstår. Alla dessa speglar. Hellre en skidbutik på Magasinsgatan. Dessutom passande dagen till ära då en och annan skidade därifrån.


Löpbandet och jag. Endorfinrus, svett och leenden.


Träningsdagen avslutades med barnasinne och lek. Kanske var jag fem år sist jag gjorde snöänglar. Så många år kommer det inte att dröja till nästa gång. Damen som gick förbi var minst lika glad som jag. Kommentaren, vad fint, säger allt. Snö och lek är vackert. Efter löpningen. Nu mera lek eller vad säger de i Norge. Olympiska lekar. Idrott och sport ska vara skoj.

Hjärtelöpning.

Helgen var ett välkommet avbrott i livet. Eller snarare, helgen var livet. Precis så. Tack underbara löpare och triathleter för gårdagens löppass. Guidad tur runt vackra Malmö i skönt tempo. Härliga likasinnade gjorde något av det de gillar bäst. Kul att prata minnen och samtidigt skapa nya med goa Daniel. Kul att träffas i verkliga livet efter att ha läst och imponerats över den här mannens vilja och styrka. Härligt att också få lite kvalitetstid med Cykelmyggan som var initiativtagare till en härlig löparförmiddag. Den här helgen hade inte blivit av utan detta formidabla initiativ. Skåneresa och en fluffig hotellsäng. Miljöombyte och löparglädje var det som behövdes mest av allt just nu. Att få toppa det med fina löppass på asfalt utan is gjorde inte saken sämre. Återhämtningslöpningen på lördag eftermiddag var det svårt att hålla igen farten på när mina fötter äntligen slapp att halka och det fick bli en distans i ganska så bra fart istället. Spontant och härligt. Det var roligt att springa. Ren och pur glädje upplevdes. Att jag dessutom lyckades övervinna mig själv, demonerna och allt jag bär inom mig, och genomföra ett riktigt ordentligt intervallpass på löpband innan avresa till Malmö gav lite tro på mig själv. Huvudet kan spela större spratt än man kan tro och att få till de där intervallerna var viktigt för mig. För huvudet och då mest för att orka kämpa vidare med allt annat runtomkring. För det är ändå så jag fungerar. När träningen inte fungerar så fungerar inte jag. Även om en lugn återhämtningsdistans säkert hade varit bättre i en kanske lite tuff och kravfylld tid i livet, så tror jag mig ändå veta att om jag kan övervinna mitt huvud och gå in i en bubbla och genomföra de där passen som jag innerst inne vill så mår jag bäst just på det viset. Svårt att förklara. När det inte går att få till passen så rämnar marken och det känns som jorden ska gå under. Och då är det inte löpningen jag menar, utan allt annat får en känsla av undergång. När jag får till de tuffa passen så orkar jag med allt annat i livet som är knivigt och tufft. Träning ger styrka och kraft, annan än den rent muskulära. Visst låter det dumt och konstigt. Men det är just det. Ingen människa kan förklara för någon annan vad man behöver och vad som är rätt eller fel. Man kan bara stötta och finnas där. Jag är otroligt tacksam för alla underbara människor jag lärt känna genom livet, gamla fantastiska rävar till vänner som orkar med en toka som mig och ni nya bekantskaper. Att få energi av andra behövs. Ensam är inte stark. Livet är som ett tufft träningspass. Ibland är du stark och ibland är du svag, under ett och samma pass. Då gäller det att växeldra och låta energin av den som är starkast just där och då smitta av sig. Och när du själv är starkast då är det du som ska skvätta av dig till andra. Livet handlar om ge och ta. Växeldra sig fram och smitta andra med positiv energi och våga ta emot energi när man själv känner sig liten och tömd. Tack ni underbara alla hjärtans löpare som fick mig att koppla av och bara ha roligt i löparskorna. Bada bastu och hoppa ner i isvaken tre gånger om var inget jag räknat med. Skönt att livet kan vara lite oberäkneligt och spontant fast den här gången på ett positivt sätt.


Hotell Renaissance Malmö kan verkligen rekommenderas. Nytt hotell (öppnade i januari) i kärnan av den vackra staden. Inga problem att titta på OS i den sängen. Trevlig personal och allt som behövs på ett hotell samt såklart lite till för jag behöver inte så mycket mer än den där sängen.


Ingen som har glömt att Henrik är gammal cyklist antar jag. Sinne för material och matchning är en cyklists vardag. Nu när han slutat satsa på cyklingen så har den där stilpoliskänslan smittat av sig i det vanliga civila. Kika på strumporna och inse att han rekat innan avresa så att han skulle matcha inredningen. Tänk om cykelpolisen hade anammat cyklistfetischismen.

Ingen nostalgi alls.

Skit också. Riktigt piss. Fast egentligen bara sorgligt. Ledsamt. Argt. Skit. Vissa dagar är inte bra. Det här är en sådan dag. Kanske är det för att pappa börjar sin andra cellgiftsbehandling. Cytostatika pumpas just nu in i hans blod i en sjuksäng på Sahlgrenska Universitetssjukhus. Hans arma kropp fick med nöd och näppe återhämta sig innan det var dags igen. Ett värsta sortens marathonlopp bröt ner hans kropp fullständigt. Tio kilo försvann på en man som inte direkt behövde banta. Min lilla pappa blev en helt annan person. Gifterna, dessa förrädiska gifter. De tar personligheten i sitt grepp. Det är inte sjukdomen som visas utan sviterna av en riktigt tuff behandling. Men pappa hann komma tillbaka igen och idag var det min vanliga pappa jag lämnade på sjukhuset. Den skojfriska herren full av liv, i sina bästa år. Nu ska gifterna bryta ner honom ännu en gång. Kanske har det blivit för mycket för mig det senaste. Kanske är det därför hela jag känner mig så tom. Hjärnan är tom. Hela min kropp känner sig uttömd, dränerad på energi. Värst av allt är att hjärtat är helt tomt. Ibland älskar man något så mycket att det upptar ens existens. Men det man älskar är oviktigt. Löpningen och min träning upptar kanske för mycket av mig. Jag kanske borde tagga ner. Jag kanske inte borde vilja så mycket. Det jag vill är egentligen helt ointressant. För vad har löpning för värde i livet totalt sett. För en sådan som mig. Idag har tårar runnit ner för mina kinder vid några olika tillfällen. Svårt att förklara varför. Viljan är stark. Tiden för kort. Glädjen har runnit ur kroppen likt sand rinner ur ett timglas. Vintern har gjort att jag förhandlat med mig själv. Ni vet löpband. Idag skulle jag få känna på riktig löpning. Och som jag har längtat. Tartan, eufori och nostalgi. Ullevigången. Det är en gång som går under läktaren på vår härliga arena. När det begav sig för femton eller närmare tjugo år sedan tog vår tränare med oss dit. Tartanbana i två filer. Det går upp, flackar ut och vänder ner. En långlöpares dröm. Fram tills idag. Jag kanske förskönar det jag kommer ifrån. Min historia. Medioker medeldistans. 200-ingar och 400-ingar på bana. Jag hade i mitt minne för mig att det var underbart att i den unkna doften av gammal tartan under en läktare med så mycket sisu från svunna tider pinna på varv efter varv. Men det var troligen bara i mitt minne det var vackert. Jag skulle bevarat det där. Nostalgitrippen uteblev med buller och bång. För idag lyckades jag värma upp i tjugo minuter och sedan springa en intervall utan någon känsla, glädje eller steg i överhuvudtaget. Är jag en löpare? Nej, det är jag inte. För en riktig löpare biter ihop och kör på även utan känsla. Huvudet kopplas bort. Så länge man inte har ont eller är skadad så kör man på. Idag kändes det som att jag aldrig kommer att kunna springa igen. Huvudet sa till benen att stanna när jag närmade mig slutet på den andra intervallen. Ingenting fungerade. Jag fungerade inte. Ullevigången. Tårar. Besvikelse. En illusion om vacker effektiv intervallträning. Nostalgin jag skulle berätta om kanske inte är så underbar trots allt. Det var inte bättre förr. Jag var jämnt nervös. Prestation. Klockande av tider. Uträknande av intervallsnitt. Jag hade jämnt en massa krav på mig själv. Krav ingen annan ställde. Jag ville för mycket. Men jag var inte tillräckligt bra för mina egna krav. Jag hade inte det. Det. Enligt mig är det den där mentala styrkan. Jag uppnådde inte det jag ville. Jävlaranamma. Horn i pannan. Jag kan säga till andra att de ska plocka ut energi, bestämma sig och låta de där hornen växa ut. Själv är jag inte ens en enhörning. Utan en stenbock som hellre gör likt tjuren Ferdinand. Korkeken och luktar på blommorna. Det är egentligen inte min melodi att avbryta träningspass. Inte ens när jag ramlade illa och slet sönder delar i axeln så avbröt jag löppasset. Med en dåres envishet fullföljde jag det där ödesdigra passet i början av april förra året. Följt av löpning med armen i mitella i två veckor efter det. Jag har sett mig som en kämpe. När det gäller träningspass. Vetat vad jag har velat. Nu vet jag inte längre. Kan inte minnas när jag avbröt ett träningspass senast. Tror inte det har hänt i hela mitt liv. Men idag rann på något sätt det sista ur mig. Och inte ens tron på nostalgi kunde förmå mig till att hårdhudat lyfta blicken. Med huvudet nedsänkt slickar jag mina sår. Får se när jag slits från blommorna under eken och tar tjuren vid hornen. Kanske behöver jag hjälp på traven. En hård spark i baken eller ett bi som sticker mig.

Igen.

Löpband. Intervaller på nämnd maskin. Om tre gånger är en vana så kan vi göra en bock för det. Träningshelg på hemmaplan och dagen startade i arla stund. Iklädd linne med dunka dunka musik runtomkring klev jag upp på den rullande maskinen. Femton lugna minuters uppvärmning. Gårdagens dubbla pass på cykel satt fast i benen en stund i början. Som vanligt med andra ord och en helt vanlig lördag morgon i min värld. Efter tio minuter i löparskor är dock känslan som natt och dag. Andningen kontrollerad och benen börjar ordna upp sig. 2x5', 2x4', 2x3', 2x2' och 2x1' var dagens intervaller, samtliga med 1' joggvila. Fegade lite i början men ju fler intervaller som tillryggalades desto mer råg i ryggen fick jag. Hoppas att jag börjar hitta tillbaka till höstens fina fartträning. Den där vi bedrev månaderna före senaste tävlingen, maran i New York. Kikade tillbaka på alla kvalitetspass i träningsdagboken och insåg att det inte var en barnlek. Skulle gärna vilja springa och träna ännu lite mer, ska bara få ihop det med allt det där andra en vanlig människa behöver göra. Fast helgerna ger fantastiska träningsmöjligheter. Idag vågade jag dessutom speeda upp det där läskiga bandet till 3.10-tempo i slutet. Att hålla ett sådant tempo på ett löpband känns något riskabelt. Marginalerna är extremt små om något oförutsett skulle hända. Idag klev jag dock av helskinnad och tillfreds med ett härligt intervallpass. Att titta ut på snön istället för att glida omkring i den är just nu en mycket skönare känsla. Ställa sig på bandet ploppa in egen musik i öronen, gå in i bubblan och mata löpsteg. Det är inte en så dum känsla trots allt. Intervall efter intervall och som jag brukar säga. Längta till vila sista minuten, mental nedräkning sekund för sekund. Våga trycka upp farten första minuten, pulsen ska upp slag för slag och sedan är det bara att hålla hårt mot den vackra vilan. Samla kraft och på det igen. Det svåraste i livet är att leva som man lär. Det är så lätt att säga saker, ge råd eller kanske till och med coacha andra. Om det ska bli trovärdigt så måste man själv efterleva det sagda ordet. Det gjorde jag idag. Lite snack och en satans massa verkstad. Intervallpass, återhämtning med inslag av tvätt, distanspass, återhämtning med inslag av middagsstök. Äta, träna, sova. Vem har sagt att det är ett dumt sätt att leva sitt liv. Ypperligt är dagens ord. Och imorgon gör vi det igen. Ånyo. Ännu en gång. På nytt. Kärt barn har många namn. Antingen sker något upprepade gånger av slentrian eller så handlar det om vilja. Livet är för kort för det förstnämnda. Det gäller att pretentiöst nog älska igen och igen.

Fartkänsla och sendrag.

Nybilsdoft är ingenting jag gillar. Det spelar ingen roll hur mycket forskning som läggs ner inom detta område, jag har nära kräkreflexen vid bara åtanke av att sitta i en ny bil. Annat är det med träningskläder. Vad gott de luktar. Nya löparskor, stuns och härlig gummilukt. Jackor, linnen, underställ, tights i bästa passform, design och vällukt. Stora delar av veckan har jag tillbringat i närheten av nästa hösts träningsplagg. Med glimrande ögon och ett leende på läpparna luktade, fluktade och suktade jag efter alla vackra färger i härligt funktionsmaterial. Många varumärken och däribland mina klara favoriter. Craft och Nike. Dagarna har fyllts av fantastiska människor och deras tankar kring idrottsprestationer, sportbranschförsäljning och höstsäsongsplanering. Massor av träningsprat. När jag begav mig hemåt i onsdags var jag energifylld. Intervaller stod på schemat och intervaller blev det. Den här gången stirrade jag inte på en vit fläck utan på mig själv. I vitögat. Uppvärmning i en kvart och jag insåg att 4.45-tempo är som jogg. Det bådade gott. Med bandet inställt på 1% i lutning och 3.35 min/km stack jag iväg på första tvåminutaren. Farten kändes inte mördande i sig, pulsen kunde gott pressats upp en bit till. Men jag har respekt för löpband. Ett enda litet felsteg eller spark på vaden i farten kan skapa obalans med ett fall som följd. På band är jag en ovan löpare. Trots det höll jag mig till mitt tempo, intervall efter intervall. Den aktiva vilan på 1’ upplever jag som svårare vid den här typen av löpning än utomhus, på riktigt. Det bli gärna att joggvilan blir för nära lätt distanstempo med en för liten pulsminskning som följd. Anledningen är att det tar tid att speeda upp bandet från vilofas till ansträngande. Med andra ord, det är av ren lathet som vilan blir i för hög hastighet. Mot slutet av intervallpasset kommer tröttheten och då blir det mer naturligt att verkligen jogga. Då kommer planeringen in, att höja tempot lite innan vilan är slut så att så få sekunder som det går missas på intervallen. Fast det är klart det tar ju tid att få ner farten från de där 3.35 också när klockan indikerar på vila. Så benen fick troligen sin beskärda tempodel. Värmen inomhus genererar mer svett än vanligt. Och då tillhör ju jag redan den där gruppen tjejer som fått kommentaren ”du svettas som en man”. Charmig kommentar. Ungefär lika charmerande som sendraget i höger fot och krampen i gubbavaden på nerlöpningen efteråt. Vätskebristen satt som en käftsmäll. Fast det visste jag redan innan. Kluckande mage och risk för håll alternativt ett tufft pass med risk för lite väl låg vattenmängden i min arma kropp. Jag valde det sistnämnda. Idiotiskt eller härdande. Bestäm själv. Hur var det nu. Blir man bra på det man tränar? Vi får väl se.

Inställningsfråga.

Snön formligen vräker ner. Från kontorsfönstret såg jag under eftermiddagen busstrafiken på bron över till Sveriges fjärde största ö, Hisingen, få mer och mer problem. Spårvagnarna ville inte riktigt rulla lika smidigt. Snömodden täcker isgatorna. Kanske, men bara kanske, kan det bli fina snövägar att köra långpass på till helgen. Nu är det snövallar och pulsa som gäller. Inte riktigt som på tiden det begav sig. Vintern då det under en enda dag var ok att inte bege sig till skolan för att det under natten snöat över en meter. Några tappra tog sig dit. Jag var en av dem. Inlämning av slutarbetet i ett av mina extraämnen, fotografering. Tur var väl det för den inlämningstiden var skillnaden mellan en femma och en fyra. Men det är en annan historia. Då trotsade jag vädret och var ute och pulsade, eller sprang som jag troligen kallade det i träningsdagboken. Antingen så har jag blivit förnuftig, gammal eller mer målinriktad. Jag vill tro på det sistnämnda. Snöpulsning duger inte längre. Och efter att jag i helgen bestämde mig för det så känns allt så mycket lättare. Jag vet vad jag vill. Och då räcker inte vacker löpning när naturens lagar fått vinterspel. Under dagen idag när snön föll så behövde jag inte ens fundera. Ingen onödig energi allokerades till tankar kring dagens 90 minuters distans. För jag hade bestämt mig. Distans på löpband är det enda rätta. Jag har varken tid eller lust att halka runt i modden i knapp styrfart, låg puls och ilska. Visst, snölöpning kan vara fantastiskt. Med rödblommiga kinder och istappar i ögonfransarna springer man framåt och letar efter bästa stället att kasta sig ner och göra snöänglar. Och på hårda vintervägar i Norrland kan man få till bästa formen av kvalitetspass också. Men det är skillnad på snö och snö. Och det är skillnad på distans och distans. Jag var inte ensam om min tanke. Löpbanden var fullbelagda och jag fick ställa mig på gymmets trumfkort. Bandet med post-it lappen. Det bådar aldrig gott. Trasigt. Nåja, så farligt är det inte. Bandet går att höja hastigheten på, hur mycket som helst. Men den går sedan inte att sänka. Löpbandet för den vane. Rookie, håll dig på replängds avstånd. Äsch, jag vågar. Här ska inte sänkas någon fart. Bara att sätta igång det på planerat tempo och sedan likt en moped stumt hålla inne handtaget. Samma tempo rakt igenom, jämnt och bra. Meter för meter, sekund för sekund. Första 45' hann jag tänka både en och två gånger att 4.30-tempo är vansinnigt lätt. På tok för lätt. Men det är ju inte veckans sista pass direkt. Snarare det första i en serie stenhårda veckor före tävlingsdebuten för i år. Maskinens lutning på 1,5% var ingenting. Jag seglade fram till tonerna av Kent, Takida och annat skönt melodiskt. Sista 20' däremot så slog tristessen till. Det var som om bandet satte sig på huvudet. Jag hade hittat en ojämnhet i den vita väggen framför mig. Och jag stirrade på den, nästan så att snöblindheten slog till fast jag valt bort snön. Jag försökte leka med siffror i huvudet, lyssna på texterna i musiken som nu skruvats upp till tung gung och dansmusik. Farten hade jag aldrig tänkt att sänka, snarare höja. Nu resulterade det i att jag inte vågade höja eftersom jag då inte skulle kunna sänka bandet. Så jag låg där i min möjligen mediokra men jämna fart. Och så kom jag på mig själv med att känna den där nöjda känslan som man bara gör efter vissa löppass. Världens bästa sommarlöparlinne, skönaste korta tajtsen och svett som lackar så att det plaskar i skorna. Det är som löpning i 40 grader i bergen runt La Santa. Och det älskar jag ju. Allt handlar om inställning. Löppassen på La Santa är de bästa. Löpning på skogsstigar, asfalt, grus, gräs, klippor, betong och tartan, allt slår det bandet. Så länge det är barmark. Idag var löpbandet som ett soligt pass på La Santa. För jag ville att det skulle vara det.