måndag 29 december 2008

Kall, torr och gratis.


Vila kan bara inte vara bra. Nu är det tredje året på raken som jag avslutar året och firar in det nya med en förkylning. Vila i måttlig dos, en dag så där när man behöver verkar vara det enda jag klarar av. Resten av dygnets timmar skall tydligen vara späckade som få. Jobb, mera jobb, lite mer jobb, spinningklasser och en massa träning då verkar min kropp och knopp må som bäst. Vila. Det är farliga grejor. Den där tränaren jag refererat till förut som sa att vila är halva träningen verkar ha fel. Sundsvalls julen var mysig och härlig på många sätt. Tack. Tiden gick otroligt fort och vi tränade på bra. Men efter det kom förkylningen som ett brev på posten. Men man ska väl inte klaga antar jag. Lika sällan som jag får brev nu för tiden duggar förkylningarna. Och det är inte tätt får man säga. Så nu resonerar vi att det nog bara är bra med lite vila. Raklångt horisontalläge med en bok i ena handen, ett glas vin eller drink i den andra är som balsam för kropp och själ. Lite morotsjuice och fruktsallad på den fantastiska frukostbuffén gör resten. Sömn och sol på den bleka kroppen gör då inte saken sämre. Vi har det ganska så bra. Eller ska man säga helt förträffligt, underbart och otroligt skönt. Japp. Det är på sin plats att överdriva i postitiva adjektiv. Nästan så jag skäms att jag ens nämner en liten snorig förkylning. För vad är en bal på slottet. Ja, vad är en friidrottsarena bakom knuten. Himlande berg bakom ryggen. En öken av kilometerlång sandstrand ett stenkast bort. För en löpare och en cyklist. Nej, ingenting alls. För det är då rakt inte sista gången det finns chans att cykla och springa. Många mil skall komma. Och 2009 som stundar kommer bli ett underbart löparår. Och det är så skönt att se tillbaka på året som varit. Det i särklass bästa året. Någonsin. Helt underbart. Och varför göra saken sämre. Tävlingsmänniska eller inte. Men den ständiga strävan efter att bli bättre håller i sig och då måste nästa år bli ett bättre år. Men först ska vi avverka en viktig milstolpe. Min älskling fyller 30 år om några timmar. Det är det viktigaste just nu. Viktigare än all löpning och viktigare än allt smör i hela Småland. Hoppas på att jag lyckas medverka till den bästa födelsedagen någonsin för honom. Det är han värd. Och dagen efter är inte vilken dag som helst. Nyårsafton. Ja, det är mycket nu. Apple Martini, Mojito, Caipirinha och Champagne. Allt är tillåtet. Och gärna som rubriken, alltså som Churchill sa.

tisdag 23 december 2008

Vinterlöpning.


Jag är världens mest hariga människa. Förra julen var det isigt i Sundsvall och då menar jag verkligen isigt. För att hålla julefriden i år så införskaffades ett par riktiga tungviktare till skor och jag var skeptisk. Riktigt skeptisk. Och en tusing fattigare. Men det är ju inget emot det där nästintill sprillans Vasaloppskitet jag har i källaren. Japp. Jag skulle kört en Klassiker innan jag blev marathonlöpare. Rejäl satsning med det senaste inom längd. Riktigt bra lagg. Lika bra par pjuck. Och självklart längdläger i Långberget signat Gunde och Wassbergs gamla tränare. En riktigt inbiten längdåkare. Inga problem tänkte jag. Stark i benen och kondition så borde jag väl kunna ta mig runt i spåren utan problem. Men det stavas teknik. Och man kan inte springa fram i spåret. Utan det är staka och glid som gäller. Och tyngden på någon dalskida älskling, funkar inte. Jag var helt rökt. Helt kass. Och jag erkänner att jag troligen är den sämsta längdåkaren i vårt avlånga land. Saken blev inte bättre av att andra dagen inleddes med att vi skulle köra lite på längdlaggen i pucklar som mer passade brädåkare. Efter några minuter så var en av lägerdeltagarna i backen med en axel ur led. Då räckte det för mig. Jag stakade mig runt bäst jag ville. Och så mycket vilja fanns inte kvar. Men det är nog som att föda barn det där. Man glömmer både rädslan och det onda. Så några veckor senare var jag på det igen. I Sälen den gången. Men efter två varv på milspåret så gav jag upp. Jag brukar inte kasta arga blickar på gubbar i löparspåret som jag springer om. Men tydligen var jag så kass att jag inte var vatten värd. Så de flesta stirrade och undrade vad fan jag gjorde därute bland träden. Förnedrad undrade jag detsamma. Och det jag precis beskrev gjorde jag för att ni skulle förstå hur vedervärdigt det är för mina taniga löparben att glida i hala skor fram på en isig vägbana på Alnö en vinterdag. Sådan var förra julen och jag var förbannad. På att inte kunna träna som jag vill när jag är ledig. På att jag hatar att halka runt utan kontroll. Fasiken. Jag är ju född i söder. Snö är inget vi direkt är vana vid. Och ska det vara så ska det vara utför i så fall. I år är det annorlunda. Icebugs. Jag trodde inte på dem. Men vilken upplevelse. Julen är räddad. Löparkänslan är otrolig. Jag säger bara. Hej, mitt vinterland, nu är jag här. Nu biter frosten i min kind ty kall är kvällen. Hej, mitt vinterland, se månen där. Den lyser kyligt trind på mörka himlapällen. Bättre beskrivning kan inte göras av den senaste rundan på Alnö. Inget kan slå sommarlöpningen på ön. Men häromkvällen; att få springa med fasta steg på snöbetäckta vägar i bra tempo och se himlen skifta färg, solen gå ner och den grymt vackra mörkt blå himlen torna upp sig ovanför, stjärnklart med snö som lyser upp, var en speciell vacker känsla. Alnö har dessutom perfekt vägbelysning och lite trafik. Det är som ett eljusspår, hela ön. Perfekta stället för löpning. Nu även på vintern. Jag höjer en dan före dan skål för mina Icebugs. Håller tummarna för en lika bra julaftonstur ute i snön med rosiga kinder och driv i benen. Vinterlöpning när den är som bäst. I perfektion och harmoni med mina rädslor.

fredag 19 december 2008

Albino.


Hemkommen från årets andra grymma julfest. Riktigt roligt att få hänga med som enda bihang. Femte hjulet. Eller som någon på jobbet sa. Ledsagare. Jag undrar bara hur man förr i tiden såg på det hela. Var fruntimmeren med för att karln i huset skulle få dricka, hålla sig i schack och sedan skulle man leda hem sin man till rätt säng. Ja, vad vet jag om förr i tiden. Nu för tiden är det lite annorlunda. Och tur är väl det. Eller så är det jag som är blåögd. Eller har tur. Beroendes på hur man ser det. Grymt kul kväll i vart fall och ett välbehövligt avbräck i den senaste tidens vansinniga tjurrusning. Imorgon är det målspurt för året på jobbet. Sedan far vi norröver. Icebugsen ska invigas. Kroppen ska inta viloläge. Och snöträning varken jag vill eller inte. Nej, ingen längdåkning. Men snöpulsning, snölöpning och en hel massa snöänglar ska göras. Därefter skall min grymt bleka kropp packas mot sydligare breddgrader. Jag blir nog inte någon pepparkaka den här gången. Men grunden för vårens träningsläger skall läggas. Jag säger bara en sak. Viva la vida.

söndag 14 december 2008

Krydda.


Den här tiden på året så behöver man inte leta efter extra krydda i tillvaron. Kanel, kardemumma, kryddnejlika. Men alla börjar inte på k utan den bästa av de bästa är saffran. I det mesta. Mjuk saffranskaka, saffransglass, saffransgodis, saffransris, saffransfisk och självklart de där små kusarna vi alla känner till. Om man inte kan baka själv. Eller inte har tid, för den delen. Då vet jag vart du kan finna riktigt saftiga och dessutom grymt prisvärda substitut. Ger numret på hörnet dig en ledtråd kanske. I vilket fall är jag övertygad om att vi var många efter dagens tretimmars spinning som kilade in och köpte en eller två. Jag borde ha provision så många gånger i år som jag har rekommenderat dessa godingar. Men så är jag nog inte som alla de andra gymråttorna. Och då menar jag inte att jag är bättre, snarare sämre. Men snälla. Vem vill äta enbart ägg och keso. Eller ännu värre. Lukten av tonfisk lever kvar i näsan ännu sedan jag kom in i personalrummet häromveckan där det åts mellanmål. En burk tonfisk. Bara så där. Äsch. Tacka vet jag riktig mat och ett gott vin. Det är en den rätta kryddan i min tillvaro.

fredag 12 december 2008

Stress.


Hör kanske årstiden till att känna så som de flesta av oss gör. Mycket roligt. På en gång. Och många måsten. På samma gång. Varför? En fråga jag ställer mig allt som oftast. Bara njuta. Bara tycka om. Bara vara. Med de man tycker om. Så skulle det vara. Men det är svårt med alla krav från omvärld och från en själv. En vecka sedan jag uppdaterade på riktigt och det känns som att det var igår. Den senaste veckan har gått ännu fortare än vad det brukar göra. Ju mer man har att göra desto djupare sjunker man in i ekorrhjulet. Ja, ni vet. Men det låter som om allt är hemskt och så är det ju absolut inte. En julfest med många sanningar. Och med ett helt vansinnigt kul band som spelade. På tok för mycket vin. På tok för sen kväll för att vakna på en måndag och inse att jag sovit i en si så där tre timmar. Frågan jag inte ställde mig på kvällen i måndags var hur bra det var att instruera spinning i 2,5 h. Ingen idé att ställa frågor man inte vill ha svar på. Sådana frågor ställer jag allt som oftast ändå. Och många svar får jag. Första julfesten på nya jobbet, även om jag inte får säga att jag är ny längre, var grymt kul. Kanske lite för rolig. Lyckades för första gången i mitt liv slarva bort något. Skyller på min chef. Var lite som sista festen med gänget stämning. Som ni som följer mitt miserabla liv förstått så har det varit svåra tider även i sportbranschen. De tvära kasten är många. Min chef har sagt upp sig. Jag får vara kvar. Inte för att det hänger ihop. Men det vore ju synd att säga att livet är långtråkigt och att det aldrig händer saker. Känslosvallen den senaste tiden har på många sätt varit lite mycket för en liten löpare som mig. Ohanterbart och humöret åker bergochdalbana mellan glädje och melankoli. Charmen med att leva skulle någon säga. Så är det för alla människor skulle någon annan säga. Jag vet inte. Men jag är nog knäppare än alla andra. Och vill bara kramas lite mitt i allt. I flera veckor har jag avslutat spinningklasserna med att säga; njut av den här tiden för den är underbar trots all stress. Försök att ta några extra andetag och ta till vara på tiden. Undra när jag ska börja lyssna på mig själv.

fredag 5 december 2008

Isigt.


Fick en ytterst intressant fråga i veckan. Vilka skor springer du i. För vem som helst är ju detta helt ointressant fakta. Men i de kretsar jag umgås på dagarna så verkar det vara en viktig fråga. Och jag har lärt mig en hel del retorik de senaste månaderna. På gott och ont. Men jag fann mig för en gångs skull snabbt. Svaret är att jag är varumärkesoberoende. Och jag är så dålig på att ljuga. Men det är ju nästan sant för jag har ju en hel massa olika löparskor hemma. Även om jag har klara favoriter. Måste jobba på det där förhandlingsuttrycket. Men än så länge tror jag på att ärlighet varar längst. Eller? Hur som helst så behöver jag påfyllning. Höstens tradition är ju numer torsdagslöpningen till jobbet. Sömndrucken brukar solen gå upp någonstans i höjd med Pågens kanelgiffelbakande fabrik. Men i torsdags var det inte helt som vanligt. Utan snarare helt galet. Bilarna stod parkerade efter kanten av leden, flera cyklister promenerade fram på cykelbanan febrilt greppande av styret och så var det jag som lika febrigt letade efter varje grästuva, rabatt och plantering jag kunde för att lyckas trycka på lite extra. Eller ens ta mig framåt mot jobbet. Stressen smög sig på ju närmare Krokslätt jag kom. Morgonmöte kl 8 och jag sitter ogärna i svettiga illaluktande underställ. Med nöd och näppe lyckades jag duscha. Och med en något sen ankomst och rödblommiga kinder gled jag in på mötet. Efteråt är jag nöjd att jag har båda benen i behåll. Ordet isgata har nämligen fått en ny innebörd. Med lite dubbar under fötterna hade jag kunnat kapa minutrar. Har ständigt hävdat att jag klarar mig. Löpning är ingen prylsport. Undra vem jag försökt att lura.

tisdag 2 december 2008

Julfest.


På söndag är det då dags, första julfesten på ett sportföretag. Och man säger ju att off season så är de riktiga idrottarna som värst. Så jag antar att off work så är idrottsfanatikerna på mitt jobb som värst. Och jag har bestämt mig. Idag är det exakt ett halvår sedan jag började och idag hände det grejer. Ännu en kovändning mitt i all galenskap. Dessvärre kan jag inte publikt berätta vad. Men jag har i vart fall bestämt mig för att köra stenhårt på julfesten. Ska ha roligare än någonsin tidigare. Ja, vad anbelangar julfester. Idag fick jag dessutom mitt i allt en gliring som jag som sann löpare tog som en komplimang. Du är för hård. Du borde äta upp dig. Det ni. Går inte av för hackor om man är som vi idioter som tänker på träning. Och jag gillar benig smal hårdhet. Något jag själv kan jobba mer på men som ni grabbar har en större fallenhet för. Så man tackar. Idag stod det intervaller på schemat och lunchen var vigd för bålstabilitetsträning. Intervallerna fick stryka på foten. Jag erkänner. Jag hade helt enkelt ingen energi kvar. Utan jag har tränat stenhårt inför julfesten. På en helt vanlig tisdag. Skit också. Ännu mer skit är att en kollega berättade att det tar sex månader att få alkohol att gå ur kroppen. Lagom till midsommar. Med andra ord.

Hype.


Jag har aldrig känt mig så värst modern eller inne direkt. Men i år verkar det vara helt rätt att vara löpare. Platserna till de stora loppen går som smör i solsken. Och då trots att de successivt ökat antalet platser. Och vi i Sverige har grymma lopp. Välarrangerade och riktigt trevliga att springa. Dessutom har vi världens största halvmarathon, världens största tjejlopp och världens största terränglopp. Lägger man till maran i huvudstaden då får man sig ett riktigt bra löparår. Kanske ska man göra sig en egen klassiker och köra alla fyra nästa år. Mycket planer nu. Och oavsett begränsad eller obegränsad tid att leva ut allt mitt spring i benen så ska jag allt förverkliga de flesta av planerna. Helt klart. Och vad som är mer klart som korvspad är att jag i söndags lyckades knipa en av de sista platserna till maran. Tänkte att om det nu ska bli en höstmara i någon mer eller mindre metropol till stad så borde jag göra min lilla egna comeback som marathonlöpare någon annanstans. Avdramatisera är ett bra ord. Allt mode går ju i cykler så vi får se hur länge man får lov att känna sig lite med i matchen. Som gammal reklambyråtok så har jag insett att på dessa arbetsplatser har man bra koll och i våras kördes det tävlingar byrå mot byrå i just löpning. Det om något borde bevisa att det är på allvar. Och det är ju spännande i sig. Fast man kan tycka att det är lite väl överdrivet att springa för att det är inne och inte för att man gillar det. Men så är vi människor lite väl flockdjursbenägna ibland. För ingen kan väl på allvar ha tyckt att 80-talsmodet var snyggt. Snälla.

måndag 1 december 2008

Tomhet.


Från glädje till tomhet. Känslosvallen den senaste tiden går från moll till dur och tillbaka igen snabbare än en blinkning eller ett blixtnedslag. Det känns som att aldrig förr, eller att det åtminstone var väldigt längesedan som det var så många företag som gick så dåligt samtidigt. Och det är en annorlunda situation att hamna i för mig och mina kollegor som bara varit en liten stund på vårt jobb. Glädjen över att ha fått det där drömjobbet har inte riktigt lagt sig. Den där glada känslan av nya härliga arbetskamrater, nya utmaningar och en massa roliga, spännande saker att lära sig och utvecklas med. Förändringar är bra. Det var därför jag ville byta jobb. Förändringar är svåra. Men egentligen bara om man inte får bestämma själv. Det är många runt om som varslas. Och jag trodde jag var luttrad för det verkar som om historien upprepar sig. Samma sak hände efter ett år på mitt förra jobb. Men det är väl kanske tur att huden inte är så hård så att känslorna inte får svalla. Hellre mycket funderingar och lite gråt och en hel massa skratt än ett stenansikte. På eftermiddagen idag när vi slutligen efter flera veckor fick veta vilka tjänster som berörs så försvann marken och jag fick ett tomrum i hela kroppen och stirrade mest framför mig. I sådana stunder önskar jag att jag var en sådan där stenmänniska trots allt. För jag funderar och klurar och känner för alla runtomkring som får sina tjänster strukna ur organisationsplanen. Min finns kvar fast lite förändrad. Men det säger ju ingenting. För vilka personer som får vara kvar är det ingen som vet. Pinan återstår. Men jag läste på en glad cyklists blogg att han skulle träna som satan och ge alla pisk om han fick gå från sitt jobb. Så jag säger samma sak som Andersson helt enkelt. Då har man ju en plan i varje fall. Och allt blev lite enklare av den tanken. Idag var det sedvanlig måndagsspinning. 34 underbara medlemmar körde min klass och jag hade så mycket energi och jävlaranamma och en del ilska att ge utlopp för. Synd att det inte var raceday. Då hade jag garanterat persat. Nu är det nedräkning. Till allt möjligt.

onsdag 26 november 2008

Glädje.


Sitter i soffan och njuter av U2. Albumet All that you can´t leave behind är fruktansvärt bra. Varje låt är grymt skön. Bono i toppform är inget du vill missa. Grace är den perfekta njutningen, men faktum är att skivan rakt igenom ger mig skön sinnesro. Jag har haft en kväll som jag behövt väldigt länge. En kväll där jag inte behövt göra någonting alls. Kravlöst slog jag mig ner i soffan i världens skönaste långkallingar. Jag skämtar inte. Hittade ett par urhärliga blåsvartrandiga Bjunka B häromveckan. Ja ni vet han tennisesset från förr som gör kalsoppisar. Gympalärare hade varit min grej. Då hade jag kunnat glida runt i tajta träningsplagg jämt. Så skönt. Har under kvällen surfat runt på lite bloggar, mestadels har det handlat om träning och livet. Inspirerande att se vad andra funderar på. Samtidigt har jag gottat mig som ett barn på pannkakor, sylt, grädde och rårörda hallon. Och så infann sig plötsligt en glad eller rent av lycklig känsla i kroppen. Jag kom att tänka på en kollega som idag sa att jag var en inspiration för hennes träning. Och det var fantastiskt att höra. Själv älskar jag ju verkligen att träna och använda min kropp till det den är gjord för. Låter smått religiöst. Och faktum är att konfirmationsföreläsningarna missades för träningspassen. Men lugn. Jag blir mörkrädd när folk i allmänhet och kollegor i synnerhet tror på mig när jag skämtar om att jag aldrig går på fest. Dagens bildval får bevisa motsatsen. Men faktum är, trots bilden, att andra roligheter inte går före ett träningspass. Kombinationen är ett måste. Så kul tycker jag att det är. Jag funderade även på en man på mina spinningklasser som är helt underbar. Han har kommit i form under de senaste åren. Jag har fått äran att följa honom på mina klasser. Så för några veckor sedan var det ju sista dagen att anmäla sig till Varvet. Jag nämnde det på passet och senare i den veckan så berättade mannen att när han gått och lagt sig på måndagskvällen så hade han inte riktigt kunnat somna för att han hade en känsla av att något var bortglömt. Och vips kvart i tolv flög han upp till datorn och anmälde sig. I sista sekunden. Nu ska han springa sitt första Varv. Och jag lovar att det kommer att bli en grymt kul upplevelse. Han har sådan motivation och har blivit riktigt stark. Och det motiverar mig. Så om jag kan motivera någon enda i min närhet en aningens aning så får jag dubbelt tillbaka. Att inspireras av andra och lära av andra är en underbar del av livet. Sann glädje.

tisdag 25 november 2008

Första snön.


Tiden springer iväg i överljudsfart, ja visst. Men det är ju ändå bara att bestämma sig för att ha kul under tiden. Njuta av årstiden och allt den för med sig. Värme (inomhus), kyla (utomhus) och torra gator att springa på, stearinljus i mörkret, sköna känslor och förnimmelser. Massor av glöggdoft, saffransbak och pepparkakor. Julfester, lussefirande och annat kul. Visst låter det mysigt. Och eftersom tiden går så fort. Nyss var det sommar och snart är det vår. Så är det ju lika bra att hugga in på det goda innan det är för sent. En månad kvar till julafton. Första snön föll igår. Det finns potential i år. Stämningen når högre höjder ikväll. Lussekatter skall avnjutas. Tidigt. Nejdå. Är ju ändå första advent när som helst. Eller skippa bortförklaringarna. Ju tidigare desto fler. Kort och gott.

fredag 21 november 2008

Mer jul.


Leverantörsmöte. Krokslätt. 09.00 sharp eller som vi wannabe spanjorer säger, en punto. Chefen glider ner med en egen kaffe i handen. Jag kommer såklart direkt från spinningen med min sedvanliga latte i högsta hugg. Sortimentarna har ju som vanligt lite mer koll än oss marknadsfolk. Eller så är de bara helt enkelt mer ekonomiska. Marginaler. Siffror. Försäljning. Ni vet. Det visade sig dock att de hade grymt bra koll. Mötet som bara dök in i kalendern sådär på en höft visade sig ha glögg, russin, mandlar, pepparkakor och skumtomtar i bagaget. Fantastiskt med jul. Ännu mer fantastiskt är att om fyra veckor har julkänslorna kommit på riktigt. I måndags lovade jag att slänga in Adolphson och Falks gamla dänga på spinningen och vad passar inte bättre än sista klassen före jul. Får bli ett mission. Det är ganska precis fyra veckor tills dess. Då har julfesterna passerat förbi. Förhoppningsvis har en hel del godsaker som hör tiden till njutits av. Och det absolut bästa är att en skön ledighet väntar. Jul för mig är verkligen inte julklappar och en massa tider att passa. Jul för mig är lugn och ro. Ledig tid. Uppkrupen i en soffa med en god bok efter att ha pulsat i snö och sprungit fram i kylan. Julen får aldrig bli stressig igen. Aldrig bli en massa måsten. Då kan det lika väl vara. Men när jag tänker på det nu så känns det mysigt. Tända ljus, en och annan utvald tomte, inte en massa krafs. Det absolut bästa är alla vackra amaryllis. Årets första fick jag med mig hem idag. Underbart.

Förbannad.


Jag kan tjôta som vi så oläckert kallar det i den här stora småstaden. Ni som känner mig vet också att jag kan gråta och ibland skratta. Men arg så att det slår gnistor blir jag sällan. Men idag, då jävlar. När människor behandlar andra orättvist och på fel sätt då blir jag arg och när det dessutom påverkar mig i min dag som skulle bli grymt glad då blir jag riktigt arg. Idag formligen kokade jag och sedan exploderade jag. Sedan förväntade jag mig att få en ursäkt, Men inte då. Jag är som min far. Lika jävla dumsnäll. Det är det värsta man kan vara. En gammal träningskompis brukade säga att snäll det är inget att vara. Snäll, det är ju hästarna i hagen också. Och det är fan sant. Nu ska jag bli långsint och egoist. Det är det nya nu. Eller så ska jag flytta till en öde ö och bli eremit på riktigt. Eller så ska jag bli som Forrest Gump. Hellre halvtokig och göra något man gillar än pist off. Löpare på heltid. Vem vet. Det kan bli sanning. I så fall lovar jag att berätta om det senaste dramat i mitt liv. To be continued. Or not. Vem vet.

söndag 16 november 2008

Lördag. 17.50. Skatås.


Intervaller. Nu är vi där igen. Och det är bra. För idag har kontot belastats av ett styck halvmarathon. En av världens snabbaste banor. Sägs det. Fortis City-Pier-City Run 2009. 14 mars. Då smäller det. Men jag är mest med som statist. Även om det blir en familjefejd så är ju ingen gladare än jag om jag blir piskad. För det innebär ju ännu mer äventyr. Man brukar ju säga att ju mer man plockar ut från kontot ju mer måste man sätta in. Idag plockades inte bara pengar ut utan även hårda tvåminutare. Och därför stoppas nu kolhydrater och vila in. I vilken form vägrar jag berätta. Lite hemligheter får man ha, även om träningen numer är helt publik. Om du vill vara helt ifred. Besök rubriken nästa vecka. Lovar stiltje och lugn. Själv är jag på superpartaj. Världens bästa Jenny har fyllt 40, hennes man likaså. Detta kombinerat med inflyttningsfest. Jösses. Det kommer bli lika hårt som Skatås ikväll. Fast ett kvarter bort och i annan form.

Spottstyver.


Stockholm i veckan över dagen. Alla viktiga bor ju där. Leverantörer. Min chef. Kungen. Ja ni hajar. Hade en dryg timma över för alla vill ju vara där. Så tågen är fullsatta. Var bokad kl 19.10 och fick stilla vänta på min tur. Så jag hittade ett hål i väggen. Har inte kapat topparna på typ ett år. Jo men visst, jag är inte som andra tjejer. Har en kollega som jag tror har klippt sig tre gånger den senaste månaden, färgat, toppat, fixat och trixat. Det är inte riktigt jag. Men alla har sin rätt att göra vad de vill. Jag hittade i vart fall det billigaste ställena av alla. Skeptisk satte jag mig ner i stolen och undrade vad jag gav mig in på. Men håret växer ju ut igen och vem bryr sig. Gjorde samma sak för hundra år sedan en sommar i Grekland. På Kos av alla ställen. Skulle kapa lite toppar och kom ut utan blont fint solblekt hår, som en snaggad apa. Tog många år att få hårsvallet tillbaka och med en period av färgat rött hår. Tänkte på detta i torsdags när jag satt där i frisörstolen. Men vad fasiken. Ett liv utan chansningar och lite gambling är inget liv. Fast om jag ska vara ärlig undrade jag stundom vad hon höll på med. Eftersom jag klipper mig så sällan brukar jag spendera endel pengar på de tillfällen jag gör det och de som då får hålla i saxen är riktigt vassa på det de gör. Men jag tar tillbaka mina tvivel och kan rekommendera stället på Stockholms central. 190 spänn och en schysst frisyr. Nice.

tisdag 11 november 2008

Blomfritt.


Tufft läge nu. Mer om det en annan gång. Men samtidigt så blir saker som de blir. Är kanske lite pre 30 att ta det som det kommer. Men vad fasiken. Nu är det som det är. Och det blir som det blir. Inte mina egna ord för jag brukar inte ta så lätt på saker och ting. Men jag lär mig. I vilket fall. När jag kom hem idag så var det någon som jag tror tycker lite synd om mig som hade överraskat med en present i hallen. Denna någon har aldrig gått på det där om att flickor, tjejer, fruntimmer, damer, kvinnor ska uppvaktas med blommor. Jag har inte sett en stjälk så långt ögat kan nå. Någonsin. Från denna man. Men vad är en ståndare och pistill. Ja, vad är en bal på slottet. Mot torra skor på fötterna. Det ni.

Skön summering.


Ibland får jag för mig att det inte enbart är kvalitet som gäller utan att det är att samla träningstid som är det viktiga. Och speciellt under den här mörka, ruggiga perioden. Eller ok, typ alltid, året runt kanske. Men det är för att jag älskar det. Fånigt som det låter, men mycket träning får mig att må som bäst. Jag har lyckats helt ok under hösten med tanke på allt nytt och andra världsliga saker. Men inte riktigt så mycket som jag kanske hade önskat. Som sagt. Mycket vill ha mer. Men det kommer. Fast förra veckan den är värd att notera, för efter den ökade habegäret likt kurvan på börskursens ras. Fast motsatt. 14h 20'. Det känns som jag börjar komma upp i rätt nivåer för utveckling. Nu är det bara vädret som ska vara med oss så att det går att få till de där intervallerna också, då är träningsveckorna fulländade. Ny vecka, nya utmaningar. Alltid lika kul. Men den här veckan får det allt bli någon vilodag också. Typ idag. Fråga mig inte varför. Men nu blev det så. Hoppas att nästa vila blir om en si så där 13 pass på raken. Som nu då. Träningsnarkoman. Nä, inte jag.

söndag 9 november 2008

Prolog.


Somliga jag känner brukar ladda med cheeseburgare innan måndagspassen för att ungå den berömda väggen. Andra laddar kopiöst inför varje träningspass, så att ritualen att träna i överhuvudtaget blir större än själva passet. Alla sätt är ju bra utom de dåliga. Själv brukar jag inte ladda så värst mycket alls. När det handlar om träningspass vill säga. Fast idag laddade jag hårt inför veckans stora höjdpunkt. En underbar instruktör som jag kört många helt fantastiska pass för höll i en workshop på gymmet. Och vissa tillfällen i livet vill man inte missa. Detta var ett sådant. Monika Björn fick oss att köra pulsbaserad träning i ett system som heter Activio. För oss med pulsklockor och lite kunskap om hur dessa fungerar så var det ju inte direkt kärnfysik vi pratade om. Men det är sättet som denna härliga, glada instruktör förmedlar saker och ting på som får en att vilja ha mer. Jag har saknat klasserna från förr och idag var det lite nostalgi och riktigt kul. Sedan är det en annan femma om det var speciellt passande uppladdning att köra långa intervaller före en långkörare. Det vet vi alla svaret på. Men vi kan säga så här. Efter att ha kört igenom etapp 11 i Giro de Italia, tre instruktörer, lika många timmar och massor av svett och driv i benen då kan även intervaller ses som en prolog. Det var allvar idag, det var hårt och jag hade skoj. Jag drog inte bara högvinsten i träningstid (3h 50') utan jag fick den brutala mitten delen av etappen. Den kan sammanfattas; bergsmassiv, skönt gungande kadens, bergspris och hårdkörning. Touren, Vueltan, Girot. Kärt barn har många namn. Vi får se vilken profil det blir den 14 december. Då är det same same, but different. Eller som någon kanske skulle beskriva spektaklet; same shit, different day.

lördag 8 november 2008

Vinkeljärn.


Torsdag och det närmade sig lunchtid. Träningsvärken hade nätt och jämt släppt från de nedrans utfallsstegen. Tänk att jag kan piska metrar i en halvmara utan problem och på en hyfsat ok tid ändå. Men utfallssteg det är en muskulär utmaning. Fast jag gillar det. Riktigt gott att känna att träningen ger. Träningsvärk kan vara lätt tillfredsställande emellanåt. Därför beslutade jag mig i veckan att haka på en kollega som kör skivstångsstyrka på lunchen, med Sats-ord benämnt body pump. Men varumärken är ju skyddade, så hemma på jobbets gata kallar vi det skivstång. Vi var fyra personer, lugn och skön stämning och min kropp fick sig den genomkörare den behövde. Man kan ju se på mig att jag inte är ett muskelknippe direkt, men förra hösten hade jag på något vänster lyckats pressa på relativt bra så vikterna till slut blev respektabla och jag behövde inte skämmas. Nu är jag tillbaka på medelmåttig nivå igen. Detta insåg jag dock inte förrän jag vaknade imorse. Fredagen förflöt nämligen utan större problem. Dubbla spinningklasser och en grymt glad dag. Men imorse då kom käftsmällen. Antar att ni har känt det där osköna krampaktiga av att en muskel har varit böjd en längre tid och när den ska rätas ut så tar det stopp. Idag kändes det som om underarmen skulle lossna från den övre och brytas som en torr gren i armbågsleden. Speciellt högerarmen som borde vara starkast fick ta mest stryk. Logiskt nog. Den armen har haft samma ställning som man har i en mitella när nyckelbenet är brutet. 90-graders vinkel. Konstant. Orubblig. Slutsats. Jag har inga skrytbara biceps. Men jag gillar inte skrytmånsar, så det känns helt ok. Och glädjeämnet är ju att jag faktiskt har en biceps, eller två. Trots allt. Om än försumbara. Nu ska de tränas varje torsdag lunch. Inte för att jag springer med armarna. Men även en löpare behöver sin beskärda del av viktlyftning. Hur tråkigt det än låter. Hur tråkigt det än är. Men vem har sagt att det alltid ska vara kul att träna. Målmedveten. Nej. Bara för svag i för många muskler. Jag säger som Colting. Man vill ju bara se snygg ut naken.

måndag 3 november 2008

Löfte.


Veckan är igångkickad. 150 minuter i en svettig och varm spinningsal. Underbart. Stenhårt var det med snittpuls på 160. Jag gillar hårda tag och hade riktigt kul. Åtminstone till headsetet ballade ur i slutet. Då blev jag förbannad och med min blyga röstresurs försökte jag peppa utan. Gick väl sådär omgiven av all musik, men då sa jag bara skit i headsetet och skit i mig bara kör. Och det är ju så det ska vara. Instruktören är en bisak. Skönt att se sig själv som en bisak. Men det är ju dagens sanning. Dagens pass var inget för veklingar. Uppvärmning, sedan tre berg där varje bergs mitt var tuffast. Alltså upplägget var som en pyramid sett ur ansträngningsnivå. Lagom, tuffare, fullt spett, tufft och lagom igen. Sedan aktiv återhämtning och på det igen. Tre berg, tre utmaningar och den största utmaningen är egentligen att lyckas hålla kvar tuff cykling efter den nästintill maximala ansträngningen. Ett gäng sammanbitna, alltid lika grymma medlemmar gjorde mig sällskap. Jag körde sedvanligt klassen före min egen och fick ett konstigt sug efter tuff körning så jag testade benen på 2x15 minuter på runt tröskelpuls eller en bit över. Mesigt jag vet. Ni cyklister kör ju 3x20 minuter. Men det ska nog bli ordning på mig till slut. På söndag blir det tufft i sadeln igen, 3 timmar spinning. Någon som är sugen? Tills dess får det bli löpning. Om det går. Idag har jag masat mig runt på kontoret och antingen har jag sett gravid ut eller som om jag har gjort i brallan. Men inget av det har drabbat mig. Och tur är väl det. Nejdå. Det är bara utfallssteg. Fan. Jag säger jävlar. Den här gången bet det ordentligt. Men jag är ärlig i varje fall. Så för att kunna kalla mig vältränad så har jag nu ordinerat mig själv utfall varje vecka. Och ett löfte är ett löfte.

söndag 2 november 2008

Vintertid.


En granne frågade i trappan igår om jag fortfarande sprang nu när det är så kallt. Jag tittade frågande tillbaka och förstod inte riktigt hans fråga. Varför skulle jag inte springa bara för att det råkat bli några minusgrader. Frågan var säkert befogad rent statistiskt. Fast det är en statistik jag inte vill tillhöra. En riktig löpare springer året om. Punkt. I år har jag dock inte riktigt hängt med. Allt går så fort. För två veckor sedan körde jag distans hem från jobbet i trekvartstights och nu känns det som underställ under de långbenta är ett måste. Vantarna värmer fingrarna, buffen skyddar huvud och öron. Och när man andas så är det nästan så att ögonfransarna blir isiga av utandningen. Vinterträning kan vara helt underbar. Igår genomfördes ett av de bästa vinterträningspassen någonsin. Frostbitna träd, frostimmigt gräs, hårt, lite småfruset, med andra ord helt perfekt underlag att springa på i skogen. Till detta en klarblå himmel, hög luft och ett fantastiskt solsken som till och med värmde frusna näsor. Lyckoruset som solens ljus kan ge på en perfekt träningsrunda är förvånansvärt, hela naturen lever upp på ett mäktigt sätt. Och det absolut mest magiska just igår morse var alla älvor som dansade på Delsjöarnas spegelblanka vatten. Förtrollande. Magiskt. Vackert. En timma avnjöts hur enkelt som helst. Efter det var det dags för årets andra Aktivitus löparskola. Coach T, alltså jag, och ett gäng glada löpare. Igår blev det hårt. Krut i benen på alla som var med och det var hårda bandage där i backarna. Måste erkänna att det var kul att se sådan explosion i flertalet av benen. Mina var som vanligt snarare sega än explosiva. Tryckte på bäst jag kunde samtidigt som jag skrek ungefär lika mycket. I vissa sammanhang kan jag nog verka lite lätt tystlåten, kanske sammanbiten och aningen lugn. Ute i spåret, när jag får hålla i taktpinnen så skulle nog inte beskrivningen bli just så. Två timmar effektiv tid på min klocka och jag hade gärna fortsatt en stund till. Uthållig. Ja, det är nog det jag är. För snabb och stark det vetisjutton. Idag känner jag mig som en otränad motionär. Självklart självförvållat. November, första vintermånaden och jag blir påmind varje dag om målsättningen för nästa år. Tur att det är en stund tills vårsolen är här så att jag kan råda bot på ett och annat. Säger jag utfallssteg så kanske ni förstår. Måste sluta att få träningsvärk så enkelt. Styrketräning. Måste jag? Body pump kan funka, men så värst sugen är jag inte. Personlig tränare. Nej, jag tror inte det. På något sätt måste jag motivera mig till någon timma av styrketräningspotpurri. En redig genomkörare per vecka. Verkar vara ett måste under vintern. Och vem gillar måsten.

fredag 31 oktober 2008

The box.


Håll ditt huvud högt. Live från Eskilstuna i somras. Vi som var där kommer ihåg. Vi som var där hade en oförglömlig kväll. Så håll ditt huvud högt. För jag älskar allt du gör. Och håll ditt huvud högt. Jag har allt man kan begära. Det är allt man kan begära. Det är allt jag nånsin begärt. Ni få underbara människor som stått ut med mig sedan skottdagen. Eller ni som trillat in här av en anledning. Eller kanske helt utan anledning. Troligtvis det sistnämnda. De flesta av er kan inte ha missat att Kent är the shit. Alltså. Så här är det bara. Om något är the shit. I överhuvudtaget. På riktigt. Då är det Kent. Fasiken. Jag längtar tills nästa album släpps. Och så länge håller jag tillgodo med en snyggt designad box. The box. Fullmatad med läckra små omslag á la vinyl. Alla gamla godingar. Några nya varianter och en och annan helt sprillans. På allvar. Jag är nördigt kär. Ögongodis. Men främst örongodis.

Häxkonster.


Berget på motsatt sida från stranden är häxberget, Blåkulla. Och det är faktiskt sant. Berget på andra sidan från viken i Tjuvkil där mamma bor och där somrarna tillbringats sedan urminnes tider heter faktiskt Blåkulla. Men inte förrän idag som lite mer vuxen lekte jag i häxhatt på riktigt. Och troligen är det så, ju fler år vi plockar på oss ju barnsligare blir vi. Lustigt det där. Först en strävan om att vara vuxen och nu denna strävan om att förbli ung. Fast jag har inte nått vändpunkten ännu utan jag behöver all erfarenhet jag kan få och alla ålderstecken för den delen. För det lustigaste är att för mig är det tvärtom. När jag var liten gick allt väldigt fort och jag såg snabbt äldre ut än vad jag var och sedan vände det. Nu uppskattas jag alltid till yngre än jag är. Och det är inte alltid det är så bra. För det man har bakom pannbenet räknas inte alltid om man ser ut som en ung, blond, naiv och blåögd tjej. Undra då hur smart det är att berätta att man på fritiden klär ut sig till häxa. Antagligen helt klockrent. Borde hållit det för mig själv. Men så är det så kul att bjuda på sig själv ibland också. Och faktum är att det var säkert tio år sedan jag klädde ut mig sist och då var jag en god fe. Eller när jag tänker på det så hade vi ju en grym 80-tals fest på mitt gamla jobb. Julfest med hela åttiotalet. Då tackade jag gudarna för att jag är 70-talist annars hade man fått sota och inte kunnat driva med temat som vi gjorde. Glömmer aldrig när en skön kollega som nu är marknadschef på ett stort företag körde break dance så det skrek om det och the snake gav honom så mycket blåmärken att han knappt kunde gå på en vecka. Fasiken det var tider det. Mycket häxblandning var det på den festen. Säkert något många av er pysslat med, men inget för en friidrottare. Då finns det betydligat bättre häxbrygder att ta till. Ju surare desto magiskare. Varför konstla.

Halloween.


De flesta av oss får nog en pirrig känsla på morgonen om vi vet att det är något roligt som ska hända. När jag var liten och fyllde år så vaknade jag alltid tidigare i sängen och låg och funderade när mamma och pappa skulle komma in och sjunga. Och nu när jag är vuxen så kommer samma känsla när jag ska sticka iväg på en riktigt rolig resa. Det är hur enkelt som helst att gå upp mitt i natten om så skulle krävas. Idag hade jag den känslan. Med en snittpuls på 156 startade dagens första träningspass. Till saken hör att känslan av galen vakenhet kanske inte var så svår att skapa genom tokeriet att stå kl 06.30 och måla läpparna svarta. Samma färg prydde mig under ögonen och med min fina häxhatt på huvudet så kunde inte pulsen gå annat än upp. Nervositeten av att spöka ut sig. Det är inte ofta man välkomnar 17 vuxna människor, som ändå är relativt seriösa när de bestämt sig för att köra morgonklass, in i något lite lätt annorlunda upplägg. Jag var mindre seriös just idag, kan man säga. Spindelnätet låg tätt, mörkret spred sig, två läskiga berg tillryggalades och pumpan lyste så fint. Frågan är om jag var en elak häxa eller en lite väl gullig en i den där hatten. Om jag förevigar det hela ikväll så kanske jag delar med mig. Bitch eller witch? Pest eller kolera?

torsdag 30 oktober 2008

Trick or treat.


Imorgon gäller det. Ikväll förbereder jag mig till tänderna. Spindelnät, mörker, skräck, kyla, isande känsla, några värmande ljus i all läbbighet. Fast hur ska jag lyckas bli så läskig, häxhatten ser mest gullig ut, svarta naglar är ju inte direkt skrämmande och pumpan kommer troligen bara att bli skrattretande. Faktum är att jag aldrig varit så värst förtjust i att spöka ut mig, att leka låtsaslekar, spela charader och gå på maskerad tillhör inte mina favoriter. Då kan man ju undra varför jag frivilligt ska ägna torsdagskvällen åt förberedelser av den här arten. Därför att jag bestämt mig för att älska utmaningen. Varför ta den enkla utvägen när man kan ta tillfället i akt att skoja till det. Finns ju mer självklara teman för mig. Kent, U2, marathon, profiler från olika cykelrace. Ni vet. Men ibland behöver man gå utanför boxen lite. Hoppas att någon mer är utklädd. I så fall utlovas en belöning. Tur att jag bjuder på godis för vem vet vilka spratt som spelats mig annars.

Världsklass.


Jag har ett par nya ögonstenar hemma. Lättviktare med smal passform som har potential att passa som Askungens sko. Helt perfekt. Ska självklart ge en ordentlig utvärdering när jag kört fart i dem. Allt av värde ska slås fast för att utröna om löparkänslan håller för att placera dessa lättfotingar på en särskild plats i hyllan eller om de blir ett par i mängden här hemma. Har det senaste fått rött på hjärnan. Stark signalfärg som inte klär alla men som jag försöker utvärdera om den klär mig eller inte. Igår var vi ett gäng med grabbar på ett av mina långa möten, och jag då. Dyker gärna upp ett och annat skämt man får le åt och faktum är att jag gillar jargongen mellan killar. Vet dock inte om någon uppmärksammade de röda strumpbyxorna. För dagen välanpassade. Ironiskt nog. Rödstrumpa. Ni fattar. Men faktum är att skämt och tokerier av mer grabbig karaktär aldrig rört mig i ryggen. Utan snarare fått mig att le ordentligt. Tror jag passar bättre i en grabbig atmosfär och kultur än tvärtom. Lättare, sportigare, rakare och på det stora hela ärligare. Oftast. Adizeron som tittar på mig är alltså vackert röd och tilltalar mig extra mycket redan innan jag känt på den på allvar. Viktig bakgrundsfakta är att detta är en ultralätt sko, med stilren japansk design som nyligen slagit världsrekord i marathon. Vad säger man. Potential. Eller en i allra högsta grad potent sko med tyskt blod i ådrorna. Weltklasse.

onsdag 29 oktober 2008

En applåd.


Står vid min dator på jobbet och lyssnar på Takidas första låt på albumet Bury the Lies. The Dread är skön att skrika till i bilen och den har precis gett den här dagen en tempofylld start. Nog för att min fars födelsedag (grattis pappa) började långt tidigare. Har tryckt kilometrar i Zoom Eliten i full fart mot jobbet. Snittpuls på 151, bra driv, gott tempo och en helt fantastisk morgon. Solen skiner, himlen är blå och klockans tidsomställning gör att mornarna blivit ljusa igen. Gårdagens kvällspass var ett famlande i mörkret, imorse behövdes inte ens reflexvästen. En underbar timma. Men det var inte den som egentligen gjorde att allt känns så positivt när jag står här nu. Tänk vad ett litet positivt ord kan göra. Tänk vad ett snällt leende kan göra. Tänk vad som kan hända när fyra ögon möts. En till synes varm äldre man strosade fram på cykelbanan på sin morgonpromenad när jag på lätta ben tryckte mig framåt. När han såg mig lyste det i ögonen, han applåderade och stannade upp invid kanten. Hans ögon och hans händer som entusiastiskt hejade på mig i den tidiga timmen fick mig ännu mer att förstå vad vår interaktion med andra betyder. Den äldre mannen har gjort min dag. Idag kan vad som helst hända. För jag avslutade mina sista kilometrar med ett riktigt fånigt leende på mina läppar. Och allt för ett par varma ögon och lite påhejande.

tisdag 28 oktober 2008

Megalomani.


Nej, jag kommer aldrig få storhetsvansinne. För jag njuter precis lika mycket när vi är sex sköna individer som kör spinning ihop som när vi är trettiosex. Jag får ingen egentlig tillfredsställelse av att ha fulla klasser. Jag blir tillfreds när de som väljer att komma på mina klasser är lika glada som jag efteråt och har kul under tiden. Men jag kan inte sticka under stol med att jag gillar att tävla och att jag gillar att följa upp de mål man sätter inom olika företag. I det här fallet så gäller det min fritidssysselsättning som spinninginstruktör. Och varje klass har ett tydligt mål uttalat. Igår åkte jag hipp som happ på vick och då blev gårdagens utmaning att köra klass i 2,5 timma. Det mest fantastiska var att sex galningar, utöver mig själv, satt kvar från första timman till min 90-minutare. Det är sisu det. Satans varmt och riktigt kul. Hade dessutom svängt ihop en ny klass med några härliga övningar; två progressiva berg och sedan lagtempo på näst sista och sista berget utmanade man varandra hårt i tuffa utbrytningar. Känns som spinningen har fått sig ett uppsving. Fulla klasser och totalt 72 pers som lät mig hållas. Det tackar jag för. Helt ödmjukt hoppas jag att alla får med sig något bra varje gång. För jag har sagt det förut, mina klasser, speciellt måndagsklassen är en av höjdpunkterna i min vecka. Och nu när höstträningen dragit igång på allvar så är det point of no return vad gäller längden på måndagsträningen. 2,5 timma är det som gäller fram till jul och en bit efter också för den delen. Självklart avbrott för underbar jul i Sundsvall och skön träning en vecka i värmen. Men har jag tur bjuds det på hårda tag där uppe i norr också. Har hört att man kan träna där med, trots halka och vinter. Idag var det lugn distans som gällde. Men det gick inte. Efter första tjugo tyckte jag att det gick för sakta. Ökade farten, ökade lite till och sedan fick jag stå för snackandet själv. Men springer man med en norrlänning så får man ta att de skyller på att fåordighet hör till. Jag tror att det var farten som dödade konversationen. Eller så är jag så otroligt ointressant. Kan vara så. Ett annat sorts vansinne är träningsmani. Men det har jag hört är som vin. Bra för hjärtat.

På banan.


Om man någon gång har läst lite psykologi så finns det ju förklaringar på det mesta som händer i huvudet. När jag pluggade på Handels så talade en av professorerna om för oss hungriga elever att ekonomi och psykologi går hand i hand. Om ni har möjlighet att läsa lite psykologi vid sidan av så är det inte fel, mässade han medan auditoriet nickade. Där satt jag med mina 20 poäng i ämnet och kände mig nöjd. För stunden. Om sanningen ska fram så hade jag inte haft något emot att läsa mer inom ämnet, men inte för att bli bättre i ekonomi. Där klarar man sig med lite sunt förnuft skulle jag tro. Fast det är klart, det hade ju varit intressant att se om lite beteendevetenskap hade gjort att världsekonomin skulle sett annorlunda ut just nu. Men jag tror att läran om själen hjälper oss att förstå oss själva till viss del. Och jag vill gärna förstå allt med mig själv. Låter kanske flummigt. Och ju mindre flum desto bättre. Men faktum är att för var dag som går så lär jag mig något mer om mig själv. Hoppas att ni som läser också gör det. Alltså om er själva. Inte om mig, det är inte så intressant. Jag har under den senaste tiden, speciellt de senaste dagarna, kommit fram till lite olika saker. Alla är vi olika, vilket ju inte var något nytt precis. Men man måste verkligen respektera alla människors olikheter och det är de flesta dåliga på ibland. I torsdags hade jag en tuff dag. Om jag ska vara krass så var hela förra veckan helt knäpp. Jag kan inte förklara varför. För jag vet inte. Men jag skulle lätt kunna kalla det för en schizofren vecka. En vecka som egentligen inte har med mig i sak att göra i överhuvudtaget. För nästan inget berörde mig. Direkt. Men så är jag en förbannad känslomänniska med alldeles för långa tentakler. Och så blir jag påverkad av det som händer utanför min bubbla, utanför den värld jag egentligen ska bry mig om. Det där skit i alla andra funkade kanske så där. Återigen. Men nu gör jag ett nytt försök. Jag är grymt ego när det gäller min träning. En av de största egoisterna jag känner. Men i övrigt så funderar jag mycket, analyserar och påverkas. I torsdags upptäckte jag mitt i allt detta en sak med mig själv som var läskig. Självförtroendet kan ryka på en sekund, bara så där. Trots att man några dagar tidigare kände sig på topp, så kan allt man byggt upp raseras. Det värsta är inte när ett förtroende viker ner sig, det kan man klara av. Det värsta är vilken tid det tar att reparera det hela igen. Och det går så mycket onödig energi. Det slutade dock där det började och efter 2,5 timma i sadeln framför galet många människor öppnades ett litet fönster i mitt hjärta och ljuset kikade fram på nytt. Livet är skumt ibland.

fredag 24 oktober 2008

Botten.


Hade en chef en gång som sa att vi är på uppstuds, tror att jag nämnt det någon gång förrut. I varje fall om botten är nådd då är man verkligen på uppstuds. Och jag har funderat om jag ens ska orka blogga. För sakta men säkert har den här veckan fått mig att gå mot botten. Sakta men säkert har jag sjunkit som en sten. Varför tänker jag inte ens förklara. Men om ni hade sett mina ögon hade ni säkert kunnat läsa dem. För jag är nog mest som en öppen bok. Inte direkt svårläst. Om jag förstått rätt. Eller så är det så att man måste känna mig lite grann för att verkligen kunna läsa och se. Kanske snarare så. Hur som helst. Igår var i varje fall botten nådd. Och då menar jag verkligen nere som en liten blöt pöl. Inte vatten värd. Vickade spinningklass och insåg efter en stund att inte allt stod helt rätt till med mig själv. Total sinnesrubbning. Komplett tunghäfta. Oro i hela kroppen. Jag kan inte beskriva det. Jag kan inte ta på det. Men jag önskar inte någon den känslan jag hade. Genomled något som jag egentligen älskar att göra. Och för att göra en lång historia kort så var jag den ärligaste personen på jordklotet. Och i efterhand är jag glad för det. Jag bröt helt enkelt ihop. På ett sätt jag inte trodde var möjligt. Ett sätt jag inte trodde att jag någonsin skulle uppleva. Helt oförklarligt vid första anblick. Psycho i efterhand. Men efter egen analys så har jag kommit fram till att jag tror att jag upplevt en bråkdel av hur det måste kännas för människor som verkligen bryter igenom isen totalt. Utan rätt utrustning. Som tur var hade jag människor omkring mig som fångade upp mig. Som tur var hade jag ishackan redo. Som tur var har jag underbara kollegor på mitt jobb som går att byta ord med. Igår insåg jag hur fort livet kan ändras. En millisekund så är allt, precis allt, helt annorlunda. Tänk om man var en robot och inte än känslomänniska av rang. En analyserande blondin med blå ögon som så gärna vill tro gott om alla tills motsatsen bevisats. Så banalt. Så naivt. Jag trodde att jag lärt mig vid det här laget. Egna agendor. Den hårda världen. Det elaka spelet. Att jag aldrig kan lära mig. Hur svårt ska det vara. Varför kan jag inte vara en hårdhudad gås. Då skulle allt rinna av och ingen skulle kunna tränga igenom min kevlarsjäl. Men likt en glittrig liten studsboll så har jag skrapat den blöta asfalten och med full fart lite sargad i kanten så är jag på väg upp igen. Mot stjärnorna. Eller i varje fall mot toppen av isberget.

söndag 19 oktober 2008

För kort.


Imorgon börjar hösten likna det den ska vara, det den varit de senaste åren. Hårda måndagar som sätter standarden för resten av veckan. Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Förra veckan pissade två killar på mig rejält genom att köra dubbelt. Först timman före min klass och sedan min 90 minutare. Är väl i sig inget speciellt. Men jag brukar sitta där och sätta standarden. Så snart hösten är igång, då sitter jag där och kör. Så nu är det med andra ord hög tid. Övade mig idag utomhus. Var länge sedan jag trampade på riktigt. Och min cykel är verkligen gudomlig. Vaknade lite lätt sliten imorse men kände att jag ville träna. Fast jag har lovat mig en sak det kommande året och det är att använda ihåligheten mellan axlarna lite mer och försöka att inte bli skadad. Skadefri, med många mil i benen och några träningsläger så hoppas jag på att nå mina mål. Så idag fick det bli alternativt. 2,5 timma med skön distanspuls på 141 känns stabilt. Nu är jag redo för morgondagen. Spinning i lika antal minutrar är definitivt tuffare, varmare och svettigare. Blir kul att se hur kroppen reagerar på det. Idag var det för kort för att ta en fika och tillräckligt många road kills för att kallas distans var det inte heller. Dessutom hade jag lite väl mycket krut kvar i benen på slutet. Men så är jag ju inte cyklist så jag gör ju vad jag vill i sadeln utan regler och riktigt svordomskul hade jag också. Inte ens vatten tilläts. Härdande. Men inte alls lika härdande som att cykla dubbla tiden på Lanzarote. Tripplar man gradantalet och quadruplar blåsten. Då snackar vi välförtjänt kaffestopp.

lördag 18 oktober 2008

Bokstäver.


Veckan fortsätter i dur. 90 minuters distans startade dagen med idag. Riktigt distanstempo á la cyklistpuls med ett snitt på 138. Välbehövligt efter veckans strapatser. Var skönt i huvudet, skönt i andningen och själen. Med benen var det desto värre. Men så brukar det vara på lördagar om fredagens spinningklasser har varit tuffa, så det är inga konstigheter. Ska vara segt ibland. Tur att det inte var tävling. Måste dock erkänna att jag blev lite sugen på att åka ut till Sävedalen och dra en repa på 8 km när Jenny så fint deklarerade per sms att Svante nio år och hon eller Martin skulle köra race i ösregnet. Imponerande och kul. Men jag vek ner mig mot distans över broarna och över dryga dubbla distansen. Var ett smart val. Ett ännu intelligentare val var att strunta i allt som har med datorer och tankeverksamhet att göra och helt vila huvudet från jobb dagen till ära. Så skön dag. Det enda nya intrycket och lärdomen jag tagit är att mitt favoritvarumärke (för er som missat - Twist & Tango) kommer från Haga. Tänka sig. Granne med mig sedan barnsben. Att jag inte vetat om detta tidigare är ju lite småpinsamt eftersom garderoben är fullproppad med dessa plagg och det säkra kortet sedan många år har varit butiken ifråga. Visst, det har varit butiken på Vallgatan, granne med förra jobbet som varit välbesökt. Men nu när jag jobbar i förorten är det själva Haga-butiken som gäller. Så även idag, och en svart liten sak kom med hem. Detta innan vi begav oss till en annan förort där ett annat ursvenskt trikåföretag har ett litet hål i väggen. Så underbar butik och varje gång man lyckas ta sig för att åka dit så är det något som åker med hem. Om jag säger Ö, gissar att ni då har lite koll på vad jag snackar om. Grundat 1935. Vi snackar anrikt företag som poppat till sig på senare år. Det är kul med bokstäver och vad man förknippar dem med. Svante som hjälpt mig att döpa denna blogg har även stavat mitt namn väldigt vackert en gång i tiden. Barn är smarta. Smartare än vad man någonsin kommer att förstå, tror jag. Om jag skulle skaffa mig ett eget varumärke så skulle det helt klart heta Tres. Bokstäver är spännande.

fredag 17 oktober 2008

Igen.


Favoriter som går i repris är oftast fel. Helt fel. För de har med TV:n att göra och mina vänner TV-program det är inte livet. Visst, jag håller med, det kan vara skönt att efter en lång dag vila ögonen på något som inte kräver en minsta tankeverksamhet. Men och det är ett stort sådant. Den där lilla platta saken på väggen gör ingen av oss lyckligare. Måhända att den är ett sällskap för många och sällskap i ensamheten är aldrig fel. Personligen så gillar jag favoriter i det vanliga livet, det riktiga. Som fredagens take away latte från And the Bakery på Viktoriagatan. Den är oslagbar. Sedan råkar jag vara riktigt tråkig, men Twist and Tango har verkligen allt jag behöver i det civila. Tråkigt. Skönt. Nu är jag inne på att köra en påsk utan ägg, utan sill, utan Jansson, utan allt svenskt. Igen. Ok då, några Anton Berg kommer att åka med. Men i övrigt så är det ett par tre löparskor, cykelskor, min Giant, hur mycket träningskläder som helst och ett par bikinis. Sedan är det takterrassen, bergen och träningen som gäller. Utspädd med tapas, favoritmackorna á´la Nordis och Sangria såklart. La Santa nos vemos en Semana Santa. Viva la vida española!

Like a virgin.


Finns många slagdängor som skulle kunna passa finfint på denna sköna introduktion i livets njutningar. First time, first love, är en annan. Oskuldsfullt och vackert. Det blir aldrig samma sak igen, som den första gången. Och jag lovar, det är enbart marathondebuten jag pratar om. Fasiken, det är svårt att komma ifrån. Men det är verkligen få saker som slår den sista biten av min första mara. Ståpäls, tårar och total lycka. Jag vill göra det igen. Verkligen. Men det blir inte samma sak. Hur jag än vrider och vänder på det.

Glädjespridare.


Vissa dagar är helt enkelt bättre än andra. Och tur är väl det. För lite så här är det ju ändå. Om livet vore enkelt jämt, om livet vore roligt jämt, om livet var rosaskimrande, fluffigt, vackert och aldrig motigt, hårt och utmanande, då hade det till slut flutit ihop till en geggamoja som inte uppfattades som så speciellt längre. Jag tror på tuffa tider, jag tror på kaos, för utan detta hade jag aldrig fått känna de underbara känslorna och riktigt roliga dagarna. De dagar som gör skillnad. De dagarna som gör livet värt att leva. Helt enkelt det som gör livet levande. En sådan dag har jag haft idag. Riktigt jäkla bra dag. Startade dagen med att sätta pers. Japp, hela livet är en enda lång tävling. Dagens tävling handlade om antal deltagare på min morgonklass. 25 pers stövlade in med sömnen kvar i ögonen. Helt otroligt. Kändes som en eftermiddagsklass och så härliga människor som kommer på mina klasser. I måndags var det förövrigt också rekord, 31 underbara träningssugna tokar var med och körde tuffa tag. Och måndagarna är verkligen en höjdpunkt på veckan. Jag har redan nu lite lätt ångest för att jag en måndag i november måste vara borta på möten i Stockholm. Missförstå mig rätt, jag åker gärna dit upp på möten, men just måndagar är lite heliga just nu. Det har hänt något den här hösten. Efter ungefär tretton år av spinningcyklande så är det roligare än aldrig förr. Konstigt, men en skön känsla. Har en hypotes om att det har med deltagarna på mina cykelklasser att göra. Sköningarna på Sats Kungsgatan sprider otroligt mycket glädje. Och en dag som känns tuff och jobbig kan vändas till en helt underbar måndag, eller fredag för den delen. Och veckan får en bra start, eller slut, hur jävligt det än är för stunden. Om vi som instruktörer skall vara glädjespridare så måste jag säga att det är de som kommer som är de egentliga sprudlande diton. Välkommen som gäst om du vill en måndag på 90 minuters äventyr. Eller varför inte under höstens kvarstående 3-timmarsklasser. Timmarna mellan dagens två pedalvevande övningar var riktigt bra de också. Många skratt och leenden idag. Men så är det ju så att klyschan är sann. Det blir inte roligare än vad du gör det. Själv.

torsdag 16 oktober 2008

Kakmonster.


Helt fantastisk morgon idag. Klockan ringde och jag vaknade från djupsömnen som varit konstant i hela sex timmar. Benen smordes igår kväll in med Set-n-me-free aloe vera hot & cold. Krångligt och långt namn för en enastående kräm. Beprövad sedan barnsben när Raffe lät oss andas höghöjdsluft i en maskin och gick loss med att känna energier i kroppen på oss adepter. Med handen en decimeter ifrån huden kände han vart vi hade lägre energinivåer och därmed hade en högre skaderisk. Så tolkade jag det i vart fall. Den linimentluktande krämen har i varje fall levt kvar i både mitt och Jennys liv. Jag vet dock inte om det är tron på den eller om det verkligen är så att den helar och hjälper återhämtningen. Men något gör den, för slitna ben sedan de senaste två tuffa löppassen var något så när pigga imorse. Första halvtimman krävde sin reflexväst, andra halvan hade staden vaknat på allvar och jag slog mig fram genom Eklanda och förbi Åby travbana bland cyklister, bilar och en ryggsäcksburen pendlare på rullskidor. Alla färdsätt är bra utom de dåliga. Någonstans i höjd med gamla Pripps började det lukta vaniljbullar. Så gott, helt underbart. Och jag upptäckte idag ett sådant där hembageri som fanns förr om åren. På de svunna tiderna innan jag var född. Ett sådant där fantastiskt ställe, likt det som finns i Säfsen. Fullproppat med alla dess läckerheter, från bröd till tårtor och en hel disk full med småkakor. Ett paradis för en sådan som mig. Så frukosten idag blev väl inte den hälsosammaste direkt, en halvgrov nybakad fralla ackompanjerades med en mandelbiscotti av större storlek och en helt perfekt hallongrotta fullmatad med sylt. Kan en dag börja bättre. Suger fortfarande på karamellen om man ska svettas med sina kollegor eller inte. Men det är klart det vore en fröjd att köra utfallssteg med hela högen. Men jag kanske inte är ett sådant monster ändå, utan håller mig till den sockersöta sidan ett tag till.

onsdag 15 oktober 2008

Skållad råtta.


Vi tar det från topp till tå. Buff, Craft Extreme, Haglöfs, Hestra, Nike och Adidas. Alla var med mig idag. Om något saknades så skulle det vara outsidern Puma som har riktigt snygga grejer både att njuta i spåret och lite mer casual. Kanske ska överväga att ta ut Eutopia i spåret framöver, men så är de fortfarande relativt snygga och turkosa som de är i skohyllan. Mitt största problem är ett riktigt I-landsdito. Man skäms för att säga det. Men i och med att jag nu omger mig med leverantörer och snygga prylar och uppdaterade kollegor hela dagarna så är jag ju tvungen att hålla mig själv uppdaterad. Med andra ord, snart kan jag inte glida runt i mina DS Trainer från det här året hur som helst. Och det är ju lite så att vissa skor springer jag skiten ur och andra står mest i hyllan och får följa med till jobbet i civila kläder. Men nu känns det som att det är lika bra att jag springer slut på alla favoritplagg, för jag kan ju inte dyka in på jobbet nu när jag börjat nya pendlarstilen och springa i gammalt skräp. Nu har jag alltså ännu en anledning till att skaffa mig en ännu större löpargarderob. Så synd. Så roligt synd. Tre gånger är en vana och nu är det tredje veckan som jag springer fram, eller snarare hem, och tillbaka till jobbet. Igår blev det en snabb 90 minuters resa i riktigt fint men blåsigt brittsommarväder. Puls strax över 150 i snitt indikerade på bra tempo med tanke till den flacka terrängen. Idag packade jag helt sonika ner trekvartar. Bra val måste jag säga. 10 grader, snålblåst, finfördelat regn och blötmark. Perfekt. Men har man bestämt sig så har man. Är distansernas distansvecka den här veckan. Och idag genomfördes tredje 90 minuterspasset på raken. I måndags var det förvisso spinning, men den värmen och den pulsen jag hade på det passet borde räknas fullt ut. Idag tillryggalades till en början färre metrar per sekund än igår, men sedan smög sig mörkret på och jag omslöts av skogen, tystnaden och ensamheten. Jag och mina andetag. Då är det lättare att hålla ett högt tempo och stänga in sig i sig själv med sällskap av musikens värld. Tempot ökades med andra ord och jag fick till ett fint pass med en snittpuls lite under 150 i lite mer varierad terräng än gårdagens. Småfrusen och lerig som få snubblade jag in på Ica. De har vant sig nu. Är sällan de får se mig med kläder på. Tror att man i en snabbköpskassa får vara med om det mesta. I Haga får de se mycket tajts och löparskor. Först när jag klev innanför dörren insåg jag hur smutsig jag verkligen var och hur kall jag hunnit bli. Duschen är ibland en löpares bästa vän. Så skönt att bara stå där och höja värmen utan hejd. Har funderat på att ge mina kollegor en liten utmaning och sätta standarden. Ska sova på saken. När pulsen höjs igen har jag bestämt mig. Om några timmar är det tillbaka till jobbet som gäller. Ingen vila ingen ro.

söndag 12 oktober 2008

Vilken överraskning.


Ja, jösses vilken helg vi har haft. TACK Matte och Sara. Verkligen tusen tack. Det hela började i lördags, vi sov ut, åt en god frukost och beslutade oss för vilodag. Benen pulserade av att gå i trappor och vi kom fram till att veckan haft tillräckligt med mjölksyra för ett tag och att återhämtningen skulle bli bäst i form av vila. Vi packade det vi fått order om; tandborste, tandkräm och ett ombyte. Klockan 14.30 kom sms:et och kort och gott stod det att vi skulle få övernatta på Hällsnäs med middag och frukost inkluderat. Och vilken övernattning. Inte nog med överraskningen i sig utan på rummet när vi öppnade så stod en fullproppad korg med allehanda gottiga saker, bubbel och vin. Middagen som serverades var gudomlig. Förutbestämd och i en symfoni av perfekt avvägda smaker kunde man inte annat än att njuta maximalt. Kvällen avslutades skönt, bland annat med en drink i herrgårdens bibliotek över ett parti Trivial Pursuit. Hela helgen har varit en njutning och ett lugn. Härliga höstdagar och bara vara tid utan några som helst krav. Idag var vi lite lagom sociala med dop av min favoritkusins tredje tjej. Riktigt trevlig tillställning och extra kul att få se dopföremålets systrar, den ena mitt gudbarn. En riktigt kavat tjej. Äldsta systern har en vilja av stål och tjattrar som jag gjorde som barn. Jag säger då det. Barn är helt enkelt för härliga. Kors i taket men vi har inte tränat en meter. Och det är galet, men jag är helt nöjd med det. Man behöver inte alltid träna för att bli bättre. Den här helgen har gett så mycket mer mentalt än alla mil man kan tänka sig. Bortskämda är bara förnamnet. Och vi kan inte annat än att buga och bocka.

fredag 10 oktober 2008

AW.


Vi har hittat ett koncept. Fredagarna har blivit något helt annat den här hösten jämfört med förra. För ett år sedan hade vi en deal att man varannan fredag planerade och inhandlade det som skulle förtäras, varannan behövde man inte tänka alls utan bara njuta med ett glas vin i handen medan den andra lagade och fixade. En bra idé som höll i sig till tävlingssäsongen satte igång. Den här hösten har det fallit sig naturligt att vi kör de två spinningklasserna med en heldag jobb emellan och när man kommer hem så är vårt krypin i köket den självklara platsen. Och allt är tillåtet. Så länge det är kravlöst. Gott att dricka, lite gott att knapra på, lyssna på musik, prata eller inte prata, blogga om man vill, fundera över livet och bara vara för en stund. Det är så skönt. Och jag har aldrig sett fram emot fredagar som nu. Stämningen var uppslupen på jobbet idag, folk droppade av vid fyra, småpiffade, med läppglans och raggardusch. Veckans AW skulle starta. Jag var den stora svikaren. Men nu sitter jag här i köket, sippandes på en findrink. Man vill ju inte missa en AW. After Workout. Det är det nya nu.

Reflekterande.


Bra träning den här veckan. Nu är hösten verkligen här. Jag är en sådan där jobbig känslomänniska. Ni vet en som är glad som satan och vissa uppskattar en och tycker att man är en glad prick. Men så har jag den där sidan av mig själv som grubblar, överlägger och analyserar. Titt som tätt blir man då eftertänksam, ledsen och lite nere. Men det är väl så att livet går upp och ner och jag med. Man kan helt enkelt inte vara formtoppad jämnt. Men det här har varit en riktigt bra vecka. Njuter av det mesta och tycker att det känns balanserat och bra. Det är klart man skulle ju alltid kunnat träna lite mer, köra lite förebyggande styrka, lite mer rörlighet och stretch. Men det kommer. Hösten är i sin linda och de senaste två veckorna har varit som de ska vara. Mängd, mil och distans. Gott. Riktigt gott. Pendlade i veckan igen. 90 minuter hem i onsdags och 60 minuter till jobbet tidig torsdag. Med fyra spinningklasser på det, tre med intervallbetoning, 90 min, 70 min, 60 min och på det en morgonåterhämtning idag på 60 min. Timmarna plockar på. I helgen blir det enbart löpning. Nu börjar mörkret falla på allt tidigare så det gäller att njuta av ljuset på helgerna. På veckorna blir det Crafts perfekta reflexväst. Syns man inte finns man inte. Tänk på det.

torsdag 9 oktober 2008

Perfektionist.


Lika bra att vara ärlig. Jag har ett syndrom. Vi är många som lider av den här skiten. Riktigt pretantiöst är det också. Duktiga flicka syndromet. Känner du igen dig i detta så är boken av Katarina Pietrzak väl värd att läsa. Jag läste den för länge sedan, man ska nog slå upp den igen. Ni grabbar därute ska vara riktigt glada för att ni är just män, killar, grabbar, det testosteronfulla könet. XY är nog inte så dumt ändå när man väl funderar över att ha dubblerat i XX själv. Jag fick några råd igår. Peka med hela handen. Skit i vad andra säger. Var inte så jävla duktig. Skit i saker som är mindre viktiga. Säg att du inte vet. Lös inte allt. Stäm inte alltid av. Helt enkelt, bara kör på. Lita på dig själv, ta dina beslut och kör på. Och det var inte min mor som sa det här utan min chef. Vi pratade olika scenarion och ett var hur det skulle vara om jag bara reste mig upp i ett möte och sa rakt ut till alla, sluta älta, skit i det där nu, det är inte viktigt. Min chef skulle troligen applåderat. Herregud. Hur skulle jag kunna göra det utan dåligt samvete och utan att människor runtomkring undrar vad mitt problem är. Men det ligger väldigt mycket i det vi pratade om. Jag har fått en arbetsbeskrivning för första gången i mitt liv och en riktigt välskriven sådan dessutom. Det är en ny situation för mig att ha en chef som hoppas att jag har en pärm hemma som det står Therese på och som jag fyller på med saker om mig själv. En pärm som är full med godsaker som utgör mitt CV. En chef som går igenom min befattningsbeskrivning och som säger vad som är viktigt i mitt CV för att jag ska nå dit han tror att jag vill. Konstruktivt och spännande är det. Även om min världsbild skakades om lite grann. Utmaningen ligger inte i kunskap, kunnande och kapacitet. För det är tydligen så här. Om man gör åttio procent, kommer vidare och presterar så är det bättre än hundra perfekta procent. Och det är precis det som är utmaningen.

Inte alls B.


Jag trodde verkligen att jag var ett påläst fan. Eller ska jag säga fantast eller rent av fanatiker. Men icke. Har snurrat baksidor den senaste tiden. Alltså baksidan på singlarna. Fasiken Kent är fördjävla bra. Jag får helt enkelt inte nog. Det är som en drog att höra dessa svarta texter, dessa härliga musikslingor. Musik som kräver lite av ens egen hjärna. Jag gillar det. Knivskarpt. Jag mår inte annat än bra. Nästan lika beroendeframkallande som att piska asfalt. Nästan lika mentalt lugnande som ett distanspass i frisk luft en kall höstkväll. Att jag missat några B-sidor gjorde rent av ingenting. För är det inte underbart så säg. Några få gamla blir som nya för dig. Nihilisten, Tick Tack, Förändring, Alla Mot Alla. Nu är i varje fall samlingen komplett. Ingen annan än Kent gör så berusande bra B-sidor.

onsdag 8 oktober 2008

Det funkar.


Konstigt. Jag har tvivlat många gånger. Men marknadsföring verkar fungera. Kanske har jag valt rätt bransch ändå. Läs här >>

måndag 6 oktober 2008

New York, New York.


Start spreading the news, I'm leaving today
I want to be a part of it - New York, New York
These vagabond shoes, are longing to stray
Right through the very heart of it - New York, New York

I wanna wake up in a city, that doesn't sleep
And find I'm king of the hill - top of the heap

These little town blues, are melting away
I'll make a brand new start of it - in old New York
If I can make it there, I'll make it anywhere
It's up to you - New York, New York

New York, New York
I want to wake up in a city, that never sleeps
And find I'm a number one, top of the list, king of the hill
A number one

These little town blues, are melting away
I'm gonna make a brand new start of it - in old New York
And if I can make it there, I'm gonna make it anywhere

It's up to you - New York, New York

Hur svårt ska det vara. Manhattan, Little Italy, Chinatown, SoHo, Greenwich Village, Wall Street, Broadway, Times Square, Fifth Avenue, Upper West Side, Downtown, Midtown, Empire State Building, Chrysler Building. Och såklart allt njuts med en latte från Starbucks i handen. Staden som aldrig sover. The Big Apple.

söndag 5 oktober 2008

Rysningar.


Det går inte att beskriva känslan. Den måste upplevas. Ett marathon vart som helst i världen är något speciellt. Och alla som genomför utmaningen är hjältar. På ett eller annat sätt. Men att genomföra New York Marathon. Det är extraordinärt. För mig var det helt fantastiskt. Upploppet går inte att beskriva. Lyckan ännu mindre. Jag grät och rös när jag sprang in på Stockholm Stadion, sista 300 metrarna på min första mara. Den andra maran var just New York och det är något jag aldrig glömmer. Ett minne jag vill återuppleva. Ett minne jag önskar att alla löpare får vara med om någon gång. På sitt eget sätt. Före första maj måste anmälan in. Jag har kvalat i år. Henrik, du har halvmaran i Haag på dig och om det inte skulle gå vägen så är det ett flackt lopp i Kungsbacka i mitten av april. Dessa båda lopp kan ge dig biljetten till underbara upplevelser. Vi lever väl för att skapa minnen. Vad kan då vara bättre än ståpälsminnen. Central Park. Målgång. 42 195 meter. Glädje.

fredag 3 oktober 2008

Årets utmaning.


Min chef talade om för mig och min goda kollega idag att om vi är överens så är det bara att ta varandra i hand och hoppa. Det hela handlar om en stor investering och det handlar om att om vi sätter djävulen i båten så får vi helt enkelt ro det hela i land. Tillsammans. Livet är spännande mest hela tiden. För att göra det hela ännu mer spännande så har jag fått en helt underbar idé. Jag utmanar Henrik på att springa ett marathon nästa år. Inte vilken mara som helst utan the real marathon. The New York Marathon. Det enda som krävs är att mannen ifråga springer en halvmara på 1.23.00. Det är kvalgränsen för att slippa åka Svensson-trip på ett bananskal in i racet. Det är kvalgränsen för att kunna sy ihop vår egna resa. Den perfekta marathonresan till världens kanske inte bästa, men helt klar mesta stad. Jag sprang som tidigare nämnts detta underbara lopp för tre år sedan. Det bästa jag någonsin har gjort. Och jag är sugen på att ställa mig på startlinjen igen. Höra nationalsången. Bli framburen av tre miljoner åskådares glädjerop. Lance Armstrong hade samma tid som mig första gången. Jag vill ha samma tid som han hade på gång nummer två. Henriks utmaning är inte tidsmässig. Utan bara att åka till New York, njuta av atmosfären och att genomföra den härligaste utmaningen man kan göra i ett par löparskor. Jag blir glad när jag tänker på det. Jag är redo. Är du?

onsdag 1 oktober 2008

Pendla.


Idag skulle man kunna kalla mig pendlare. En sträcka till jobbet tog 90 minuter. Ok, med en viss omväg och med löparskor på fötterna. Men ändå. Imorgon ska jag pendla igen, då ska det ta en timma till jobbet även då med min Haglöfs på ryggen och med löparutstyrsel. Henrik är i Danmark och har bilen med sig. Funderade ungefär en sekund på att åka spårvagn till jobbet men insåg att det inte fanns en chans att jag skulle göra det. Tidskrävande och som vi säger i Göteborg, knöigt. Inte min tekopp alls varken på eftermiddagen eller till frukost. Så valet var lätt. Packa ihop ett par ombyten och flytta in på jobbet. Det var nog så det såg ut när jag dök in idag. Men vilken perfekt lösning. Sitter nu och stretchar hemma och är grymt nöjd över den här veckan hittills. Måndagens spinningklass var lyckad, igår körde vi en timma distans i riktigt bra tempo. Det sistnämnda mest på grund av att jag pratade för mycket jobb och Henrik tröttnade på att lyssna och jag blev sammanbiten och tryckte till lite för att utnyttja adrenalinet. Lätta ben och resultatet blev en snabbdistans. Och alltså nu pendling hem via Skatås. 90 minuter i bra tempo. Riktigt kul. Fick perspektiv på tillvaron när en kille körde intervaller i mitt distanstempo. Frågan är om han fick perspektiv på sitt tempo. Han höll en sisådär 4.20/km på sina 1000-metare. Jag körde tempot i 90 minuter. Alltid kul att sätta sin egen träning i relation till andras. Imorgon blir det lätt distans och fredag är det dubbla spinningpass igen. Gott. Lördag löpning och söndag då kör vi igång Aktivitus-löpningarna återigen. Coach T står för löpskolning och fartträning. Vad kan man säga. Tur att det finns så många skor att välja mellan där i hyllan. För nu har löpsuget och träningsviljan kommit tillbaka på allvar. Under ett möte idag fick jag frågan om jag ifall jag haft chansen skulle kunnat tänka mig att springa på heltid. Tror ingen kunde ta miste på svaret. Ögonen säger mer än ord.

måndag 29 september 2008

3 timmar.


Funderade lite på varför man valt att kalla klassen vi körde igår för marathon. På en cykel är ju knappast tre timmar en marathon-distans. Men jag förlikade mig med tanken eftersom spinning är sjukt mycket jobbigare än att trampa utomhus. Så tre timmar i sadeln är lika brutalt som tre timmar i löparskorna. Om man trycker på med motstånd vill säga. Och ligger man sub3 på en mara då är man vass. Hoppas jag i vart fall. Jag har pressat mig under två gånger av tre möjliga och börjar mer och mer bli sugen på att ge den fulla distansen en chans igen. Med andra ord från nu och framåt finns ingen återvändo. Nu har höstträningen kickat igång och det kunde inte blivit roligare. Ett härligt gäng var med och min kollega Kristian lade ribban högt på sin första del, jag tog vid och försökte bibehålla energinivån hög, Sussie avslutade perfekt och tre timmar gick otroligt fort. Utan dipp och med mersmak. Och viktigast glada medlemmar. För träningen igår var ju ändå ett jobb. Underbart. Kanske ger vi oss på långcykling idag igen. 90 minuter är givet, men det kan bli mer. Får man tro Runners World så är cykling ett bra komplement för löpare. Jag behöver inte läsa en tidning för att veta det. Utan det har jag trott mig veta länge. Spinning och utecykling är bevisligen grymt och nästan lika kul som att springa. Etappen vi körde syns på bilden. Och min förhoppning är att vi kör två liknande pass under hösten. Pratade med en kompis igår som hade höstvila och just nu körde den träning han hade lust för. Lustigt att tävla i löpning och cykel men när man får träna fritt då kör man body pump. Igår var det egentligen sista dagen på min höstvila och vad kan vara bättre än långpass.

lördag 27 september 2008

3 månader.


Om tre månader och tre dagar fyller mannen jag älskar trettio år. Det är stort. Riktigt stort. Själv är jag inget lammkött direkt. Med andra ord så känns det skönt att Henrik kliver över strecket. Om tre månader. Exakt. En vintrig lördag, då är det dags. Sydligare breddgrader. Lyx i lite lagom överflöd. Ska man fira så ska man. Och är det någon gång man ska göra det, ja då är det vid jämna födelsedagar. När våra föräldrar fyllde fyrtio, då var det partaj på riktigt. När vi fyller fyrtio då är det småbarnsålder och inte lika festligt. Kanske. Gäller att passa på. Och när viktiga personer fyller år firar man i dagarna tre. Så vi startar på dagen D, fortsätter in på nyårsafton och avslutar med hög svansföring även på nyårsdagen. I Spanien och länder med samma språk har man ju siesta. Så det finns inget att skylla på. Mycket träning, ännu mer bubbeldryck och så mycket slappande att det kommer att krävas inskolning på jobbet. Det ser vi fram emot.

Verkligen.


En helt underbar dag. 90 minuters distans över broarna på pigga ben. En utflykt neråt kusten. En god fika. Härliga stunder som blir till levande minnen. Det är det som helgerna är till för. Det är det som livet är till för. Att leva och njuta fullt ut varje liten stund. Igår gjorde jag något riktigt bra. Försäkrade mig själv. Fick hem årsbesked för vår hemförsäkring och hade en liten fråga och den trevliga norrländskan fick mig att känna mig vuxen. Förr om åren var det föräldrarna som försäkrade mig. Sedan blev jag ung och dum, ett litet tag. Men nu är jag vuxen, på riktigt. Till och med försäkringen ifråga heter Vuxen. Ibland ska man tänka efter före. Så efter denna investering i mig själv och min framtid så känns livet ännu lite bättre. Just nu saknar jag bara en liten sak och det är faktiskt Österlen. Jösses vad jag trivs därnere. Vilka härliga minnen vi har därifrån. Vilka underbara stunder. Verkligen. Och vet ni vad. Lika barn leka bäst. Det har jag kommit underfund med de senaste åren. Undra om det handlar om ego. Att man inte vill kompromissa utan bestämma själv. Eller undra om det handlar om att man gillar sig själv. Förvisso är ju det en förutsättning för att kunna älska någon annan fullt ut. Men ändå. Undra varför. En sak som är säker. Livet är lättare utan kompromisser. Livet är roligare utan att jämka. Men framförallt livet är ett liv värt att leva när det är enkelt och roligt. Ingen kan beskriva det bättre än Kent. Sista strofen lyder:

Och jag blir verkligen så glad,
för du är verkligen precis som jag,
och jag blir verkligen så glad,
för du är verkligen precis,
som jag.

Behöver jag säga mer.