Glädje.

Sitter i soffan och njuter av U2. Albumet All that you can´t leave behind är fruktansvärt bra. Varje låt är grymt skön. Bono i toppform är inget du vill missa. Grace är den perfekta njutningen, men faktum är att skivan rakt igenom ger mig skön sinnesro. Jag har haft en kväll som jag behövt väldigt länge. En kväll där jag inte behövt göra någonting alls. Kravlöst slog jag mig ner i soffan i världens skönaste långkallingar. Jag skämtar inte. Hittade ett par urhärliga blåsvartrandiga Bjunka B häromveckan. Ja ni vet han tennisesset från förr som gör kalsoppisar. Gympalärare hade varit min grej. Då hade jag kunnat glida runt i tajta träningsplagg jämt. Så skönt. Har under kvällen surfat runt på lite bloggar, mestadels har det handlat om träning och livet. Inspirerande att se vad andra funderar på. Samtidigt har jag gottat mig som ett barn på pannkakor, sylt, grädde och rårörda hallon. Och så infann sig plötsligt en glad eller rent av lycklig känsla i kroppen. Jag kom att tänka på en kollega som idag sa att jag var en inspiration för hennes träning. Och det var fantastiskt att höra. Själv älskar jag ju verkligen att träna och använda min kropp till det den är gjord för. Låter smått religiöst. Och faktum är att konfirmationsföreläsningarna missades för träningspassen. Men lugn. Jag blir mörkrädd när folk i allmänhet och kollegor i synnerhet tror på mig när jag skämtar om att jag aldrig går på fest. Dagens bildval får bevisa motsatsen. Men faktum är, trots bilden, att andra roligheter inte går före ett träningspass. Kombinationen är ett måste. Så kul tycker jag att det är. Jag funderade även på en man på mina spinningklasser som är helt underbar. Han har kommit i form under de senaste åren. Jag har fått äran att följa honom på mina klasser. Så för några veckor sedan var det ju sista dagen att anmäla sig till Varvet. Jag nämnde det på passet och senare i den veckan så berättade mannen att när han gått och lagt sig på måndagskvällen så hade han inte riktigt kunnat somna för att han hade en känsla av att något var bortglömt. Och vips kvart i tolv flög han upp till datorn och anmälde sig. I sista sekunden. Nu ska han springa sitt första Varv. Och jag lovar att det kommer att bli en grymt kul upplevelse. Han har sådan motivation och har blivit riktigt stark. Och det motiverar mig. Så om jag kan motivera någon enda i min närhet en aningens aning så får jag dubbelt tillbaka. Att inspireras av andra och lära av andra är en underbar del av livet. Sann glädje.

Första snön.

Tiden springer iväg i överljudsfart, ja visst. Men det är ju ändå bara att bestämma sig för att ha kul under tiden. Njuta av årstiden och allt den för med sig. Värme (inomhus), kyla (utomhus) och torra gator att springa på, stearinljus i mörkret, sköna känslor och förnimmelser. Massor av glöggdoft, saffransbak och pepparkakor. Julfester, lussefirande och annat kul. Visst låter det mysigt. Och eftersom tiden går så fort. Nyss var det sommar och snart är det vår. Så är det ju lika bra att hugga in på det goda innan det är för sent. En månad kvar till julafton. Första snön föll igår. Det finns potential i år. Stämningen når högre höjder ikväll. Lussekatter skall avnjutas. Tidigt. Nejdå. Är ju ändå första advent när som helst. Eller skippa bortförklaringarna. Ju tidigare desto fler. Kort och gott.

Mer jul.

Leverantörsmöte. Krokslätt. 09.00 sharp eller som vi wannabe spanjorer säger, en punto. Chefen glider ner med en egen kaffe i handen. Jag kommer såklart direkt från spinningen med min sedvanliga latte i högsta hugg. Sortimentarna har ju som vanligt lite mer koll än oss marknadsfolk. Eller så är de bara helt enkelt mer ekonomiska. Marginaler. Siffror. Försäljning. Ni vet. Det visade sig dock att de hade grymt bra koll. Mötet som bara dök in i kalendern sådär på en höft visade sig ha glögg, russin, mandlar, pepparkakor och skumtomtar i bagaget. Fantastiskt med jul. Ännu mer fantastiskt är att om fyra veckor har julkänslorna kommit på riktigt. I måndags lovade jag att slänga in Adolphson och Falks gamla dänga på spinningen och vad passar inte bättre än sista klassen före jul. Får bli ett mission. Det är ganska precis fyra veckor tills dess. Då har julfesterna passerat förbi. Förhoppningsvis har en hel del godsaker som hör tiden till njutits av. Och det absolut bästa är att en skön ledighet väntar. Jul för mig är verkligen inte julklappar och en massa tider att passa. Jul för mig är lugn och ro. Ledig tid. Uppkrupen i en soffa med en god bok efter att ha pulsat i snö och sprungit fram i kylan. Julen får aldrig bli stressig igen. Aldrig bli en massa måsten. Då kan det lika väl vara. Men när jag tänker på det nu så känns det mysigt. Tända ljus, en och annan utvald tomte, inte en massa krafs. Det absolut bästa är alla vackra amaryllis. Årets första fick jag med mig hem idag. Underbart.

Förbannad.

Jag kan tjôta som vi så oläckert kallar det i den här stora småstaden. Ni som känner mig vet också att jag kan gråta och ibland skratta. Men arg så att det slår gnistor blir jag sällan. Men idag, då jävlar. När människor behandlar andra orättvist och på fel sätt då blir jag arg och när det dessutom påverkar mig i min dag som skulle bli grymt glad då blir jag riktigt arg. Idag formligen kokade jag och sedan exploderade jag. Sedan förväntade jag mig att få en ursäkt, Men inte då. Jag är som min far. Lika jävla dumsnäll. Det är det värsta man kan vara. En gammal träningskompis brukade säga att snäll det är inget att vara. Snäll, det är ju hästarna i hagen också. Och det är fan sant. Nu ska jag bli långsint och egoist. Det är det nya nu. Eller så ska jag flytta till en öde ö och bli eremit på riktigt. Eller så ska jag bli som Forrest Gump. Hellre halvtokig och göra något man gillar än pist off. Löpare på heltid. Vem vet. Det kan bli sanning. I så fall lovar jag att berätta om det senaste dramat i mitt liv. To be continued. Or not. Vem vet.

Lördag. 17.50. Skatås.

Intervaller. Nu är vi där igen. Och det är bra. För idag har kontot belastats av ett styck halvmarathon. En av världens snabbaste banor. Sägs det. Fortis City-Pier-City Run 2009. 14 mars. Då smäller det. Men jag är mest med som statist. Även om det blir en familjefejd så är ju ingen gladare än jag om jag blir piskad. För det innebär ju ännu mer äventyr. Man brukar ju säga att ju mer man plockar ut från kontot ju mer måste man sätta in. Idag plockades inte bara pengar ut utan även hårda tvåminutare. Och därför stoppas nu kolhydrater och vila in. I vilken form vägrar jag berätta. Lite hemligheter får man ha, även om träningen numer är helt publik. Om du vill vara helt ifred. Besök rubriken nästa vecka. Lovar stiltje och lugn. Själv är jag på superpartaj. Världens bästa Jenny har fyllt 40, hennes man likaså. Detta kombinerat med inflyttningsfest. Jösses. Det kommer bli lika hårt som Skatås ikväll. Fast ett kvarter bort och i annan form.

Spottstyver.

Stockholm i veckan över dagen. Alla viktiga bor ju där. Leverantörer. Min chef. Kungen. Ja ni hajar. Hade en dryg timma över för alla vill ju vara där. Så tågen är fullsatta. Var bokad kl 19.10 och fick stilla vänta på min tur. Så jag hittade ett hål i väggen. Har inte kapat topparna på typ ett år. Jo men visst, jag är inte som andra tjejer. Har en kollega som jag tror har klippt sig tre gånger den senaste månaden, färgat, toppat, fixat och trixat. Det är inte riktigt jag. Men alla har sin rätt att göra vad de vill. Jag hittade i vart fall det billigaste ställena av alla. Skeptisk satte jag mig ner i stolen och undrade vad jag gav mig in på. Men håret växer ju ut igen och vem bryr sig. Gjorde samma sak för hundra år sedan en sommar i Grekland. På Kos av alla ställen. Skulle kapa lite toppar och kom ut utan blont fint solblekt hår, som en snaggad apa. Tog många år att få hårsvallet tillbaka och med en period av färgat rött hår. Tänkte på detta i torsdags när jag satt där i frisörstolen. Men vad fasiken. Ett liv utan chansningar och lite gambling är inget liv. Fast om jag ska vara ärlig undrade jag stundom vad hon höll på med. Eftersom jag klipper mig så sällan brukar jag spendera endel pengar på de tillfällen jag gör det och de som då får hålla i saxen är riktigt vassa på det de gör. Men jag tar tillbaka mina tvivel och kan rekommendera stället på Stockholms central. 190 spänn och en schysst frisyr. Nice.

Blomfritt.

Tufft läge nu. Mer om det en annan gång. Men samtidigt så blir saker som de blir. Är kanske lite pre 30 att ta det som det kommer. Men vad fasiken. Nu är det som det är. Och det blir som det blir. Inte mina egna ord för jag brukar inte ta så lätt på saker och ting. Men jag lär mig. I vilket fall. När jag kom hem idag så var det någon som jag tror tycker lite synd om mig som hade överraskat med en present i hallen. Denna någon har aldrig gått på det där om att flickor, tjejer, fruntimmer, damer, kvinnor ska uppvaktas med blommor. Jag har inte sett en stjälk så långt ögat kan nå. Någonsin. Från denna man. Men vad är en ståndare och pistill. Ja, vad är en bal på slottet. Mot torra skor på fötterna. Det ni.

Skön summering.

Ibland får jag för mig att det inte enbart är kvalitet som gäller utan att det är att samla träningstid som är det viktiga. Och speciellt under den här mörka, ruggiga perioden. Eller ok, typ alltid, året runt kanske. Men det är för att jag älskar det. Fånigt som det låter, men mycket träning får mig att må som bäst. Jag har lyckats helt ok under hösten med tanke på allt nytt och andra världsliga saker. Men inte riktigt så mycket som jag kanske hade önskat. Som sagt. Mycket vill ha mer. Men det kommer. Fast förra veckan den är värd att notera, för efter den ökade habegäret likt kurvan på börskursens ras. Fast motsatt. 14h 20'. Det känns som jag börjar komma upp i rätt nivåer för utveckling. Nu är det bara vädret som ska vara med oss så att det går att få till de där intervallerna också, då är träningsveckorna fulländade. Ny vecka, nya utmaningar. Alltid lika kul. Men den här veckan får det allt bli någon vilodag också. Typ idag. Fråga mig inte varför. Men nu blev det så. Hoppas att nästa vila blir om en si så där 13 pass på raken. Som nu då. Träningsnarkoman. Nä, inte jag.

Prolog.

Somliga jag känner brukar ladda med cheeseburgare innan måndagspassen för att ungå den berömda väggen. Andra laddar kopiöst inför varje träningspass, så att ritualen att träna i överhuvudtaget blir större än själva passet. Alla sätt är ju bra utom de dåliga. Själv brukar jag inte ladda så värst mycket alls. När det handlar om träningspass vill säga. Fast idag laddade jag hårt inför veckans stora höjdpunkt. En underbar instruktör som jag kört många helt fantastiska pass för höll i en workshop på gymmet. Och vissa tillfällen i livet vill man inte missa. Detta var ett sådant. Monika Björn fick oss att köra pulsbaserad träning i ett system som heter Activio. För oss med pulsklockor och lite kunskap om hur dessa fungerar så var det ju inte direkt kärnfysik vi pratade om. Men det är sättet som denna härliga, glada instruktör förmedlar saker och ting på som får en att vilja ha mer. Jag har saknat klasserna från förr och idag var det lite nostalgi och riktigt kul. Sedan är det en annan femma om det var speciellt passande uppladdning att köra långa intervaller före en långkörare. Det vet vi alla svaret på. Men vi kan säga så här. Efter att ha kört igenom etapp 11 i Giro de Italia, tre instruktörer, lika många timmar och massor av svett och driv i benen då kan även intervaller ses som en prolog. Det var allvar idag, det var hårt och jag hade skoj. Jag drog inte bara högvinsten i träningstid (3h 50') utan jag fick den brutala mitten delen av etappen. Den kan sammanfattas; bergsmassiv, skönt gungande kadens, bergspris och hårdkörning. Touren, Vueltan, Girot. Kärt barn har många namn. Vi får se vilken profil det blir den 14 december. Då är det same same, but different. Eller som någon kanske skulle beskriva spektaklet; same shit, different day.

Vinkeljärn.

Torsdag och det närmade sig lunchtid. Träningsvärken hade nätt och jämt släppt från de nedrans utfallsstegen. Tänk att jag kan piska metrar i en halvmara utan problem och på en hyfsat ok tid ändå. Men utfallssteg det är en muskulär utmaning. Fast jag gillar det. Riktigt gott att känna att träningen ger. Träningsvärk kan vara lätt tillfredsställande emellanåt. Därför beslutade jag mig i veckan att haka på en kollega som kör skivstångsstyrka på lunchen, med Sats-ord benämnt body pump. Men varumärken är ju skyddade, så hemma på jobbets gata kallar vi det skivstång. Vi var fyra personer, lugn och skön stämning och min kropp fick sig den genomkörare den behövde. Man kan ju se på mig att jag inte är ett muskelknippe direkt, men förra hösten hade jag på något vänster lyckats pressa på relativt bra så vikterna till slut blev respektabla och jag behövde inte skämmas. Nu är jag tillbaka på medelmåttig nivå igen. Detta insåg jag dock inte förrän jag vaknade imorse. Fredagen förflöt nämligen utan större problem. Dubbla spinningklasser och en grymt glad dag. Men imorse då kom käftsmällen. Antar att ni har känt det där osköna krampaktiga av att en muskel har varit böjd en längre tid och när den ska rätas ut så tar det stopp. Idag kändes det som om underarmen skulle lossna från den övre och brytas som en torr gren i armbågsleden. Speciellt högerarmen som borde vara starkast fick ta mest stryk. Logiskt nog. Den armen har haft samma ställning som man har i en mitella när nyckelbenet är brutet. 90-graders vinkel. Konstant. Orubblig. Slutsats. Jag har inga skrytbara biceps. Men jag gillar inte skrytmånsar, så det känns helt ok. Och glädjeämnet är ju att jag faktiskt har en biceps, eller två. Trots allt. Om än försumbara. Nu ska de tränas varje torsdag lunch. Inte för att jag springer med armarna. Men även en löpare behöver sin beskärda del av viktlyftning. Hur tråkigt det än låter. Hur tråkigt det än är. Men vem har sagt att det alltid ska vara kul att träna. Målmedveten. Nej. Bara för svag i för många muskler. Jag säger som Colting. Man vill ju bara se snygg ut naken.

Löfte.

Veckan är igångkickad. 150 minuter i en svettig och varm spinningsal. Underbart. Stenhårt var det med snittpuls på 160. Jag gillar hårda tag och hade riktigt kul. Åtminstone till headsetet ballade ur i slutet. Då blev jag förbannad och med min blyga röstresurs försökte jag peppa utan. Gick väl sådär omgiven av all musik, men då sa jag bara skit i headsetet och skit i mig bara kör. Och det är ju så det ska vara. Instruktören är en bisak. Skönt att se sig själv som en bisak. Men det är ju dagens sanning. Dagens pass var inget för veklingar. Uppvärmning, sedan tre berg där varje bergs mitt var tuffast. Alltså upplägget var som en pyramid sett ur ansträngningsnivå. Lagom, tuffare, fullt spett, tufft och lagom igen. Sedan aktiv återhämtning och på det igen. Tre berg, tre utmaningar och den största utmaningen är egentligen att lyckas hålla kvar tuff cykling efter den nästintill maximala ansträngningen. Ett gäng sammanbitna, alltid lika grymma medlemmar gjorde mig sällskap. Jag körde sedvanligt klassen före min egen och fick ett konstigt sug efter tuff körning så jag testade benen på 2x15 minuter på runt tröskelpuls eller en bit över. Mesigt jag vet. Ni cyklister kör ju 3x20 minuter. Men det ska nog bli ordning på mig till slut. På söndag blir det tufft i sadeln igen, 3 timmar spinning. Någon som är sugen? Tills dess får det bli löpning. Om det går. Idag har jag masat mig runt på kontoret och antingen har jag sett gravid ut eller som om jag har gjort i brallan. Men inget av det har drabbat mig. Och tur är väl det. Nejdå. Det är bara utfallssteg. Fan. Jag säger jävlar. Den här gången bet det ordentligt. Men jag är ärlig i varje fall. Så för att kunna kalla mig vältränad så har jag nu ordinerat mig själv utfall varje vecka. Och ett löfte är ett löfte.

Vintertid.

En granne frågade i trappan igår om jag fortfarande sprang nu när det är så kallt. Jag tittade frågande tillbaka och förstod inte riktigt hans fråga. Varför skulle jag inte springa bara för att det råkat bli några minusgrader. Frågan var säkert befogad rent statistiskt. Fast det är en statistik jag inte vill tillhöra. En riktig löpare springer året om. Punkt. I år har jag dock inte riktigt hängt med. Allt går så fort. För två veckor sedan körde jag distans hem från jobbet i trekvartstights och nu känns det som underställ under de långbenta är ett måste. Vantarna värmer fingrarna, buffen skyddar huvud och öron. Och när man andas så är det nästan så att ögonfransarna blir isiga av utandningen. Vinterträning kan vara helt underbar. Igår genomfördes ett av de bästa vinterträningspassen någonsin. Frostbitna träd, frostimmigt gräs, hårt, lite småfruset, med andra ord helt perfekt underlag att springa på i skogen. Till detta en klarblå himmel, hög luft och ett fantastiskt solsken som till och med värmde frusna näsor. Lyckoruset som solens ljus kan ge på en perfekt träningsrunda är förvånansvärt, hela naturen lever upp på ett mäktigt sätt. Och det absolut mest magiska just igår morse var alla älvor som dansade på Delsjöarnas spegelblanka vatten. Förtrollande. Magiskt. Vackert. En timma avnjöts hur enkelt som helst. Efter det var det dags för årets andra Aktivitus löparskola. Coach T, alltså jag, och ett gäng glada löpare. Igår blev det hårt. Krut i benen på alla som var med och det var hårda bandage där i backarna. Måste erkänna att det var kul att se sådan explosion i flertalet av benen. Mina var som vanligt snarare sega än explosiva. Tryckte på bäst jag kunde samtidigt som jag skrek ungefär lika mycket. I vissa sammanhang kan jag nog verka lite lätt tystlåten, kanske sammanbiten och aningen lugn. Ute i spåret, när jag får hålla i taktpinnen så skulle nog inte beskrivningen bli just så. Två timmar effektiv tid på min klocka och jag hade gärna fortsatt en stund till. Uthållig. Ja, det är nog det jag är. För snabb och stark det vetisjutton. Idag känner jag mig som en otränad motionär. Självklart självförvållat. November, första vintermånaden och jag blir påmind varje dag om målsättningen för nästa år. Tur att det är en stund tills vårsolen är här så att jag kan råda bot på ett och annat. Säger jag utfallssteg så kanske ni förstår. Måste sluta att få träningsvärk så enkelt. Styrketräning. Måste jag? Body pump kan funka, men så värst sugen är jag inte. Personlig tränare. Nej, jag tror inte det. På något sätt måste jag motivera mig till någon timma av styrketräningspotpurri. En redig genomkörare per vecka. Verkar vara ett måste under vintern. Och vem gillar måsten.