tisdag 31 juli 2012

Motivation i kubik.


Solen skiner ute och det är runt tjugo grader. St. Moritz och den vackra alpmiljön visar sig från en helt annan sida i år. Visst var det vackert förra året och visst var det många härliga löppass som tillryggalades innan den där ödesdigra skadan kom som en blixt från klar himmel. Fast det var ju just det, få dagar förra året visade en klar himmel och njutningen var inte fullkomlig. Men i år har solen, den blå himlen och värmen visat sig på allvar. En frusen själ från Norden behöver lite sommarkänsla för att tina upp och njuta på riktigt. I år har jag tagit med mig ett gäng med varma kläder, lärde mig av misstaget förra året, men som tur är smög jag ner de färgglada löpartopparna och i år kan de måhända komma till användning. Solen lyser på oss och det skummande vattnet i alpbäckarna ler sitt vackert turkosa leende mot mig när jag springer fram. Värmen på huden under de underbara löppassen gör att jag nära på blir sugen på att hoppa ner i alpsjöarna jag springer runt. Fast jag vet hur kallt vattnet är och vilken badkruka jag är, så jag väljer att hålla mig på land. Jag stångas med motvinden och njuter av medvinden. Vindarna från Maloja ligger på hårt över sjöarna via den mysiga byn Sils Maria med kaféet som är väl värt sitt besök, vidare till Silvaplana där vindstyrkan ligger på hårt och pockar på kitesurfarnas uppmärksamhet, innan den blåser vidare mot vår lilla sjö här i St. Moritz.


I år har jag upptäckt nya underbara vägar och det känns som jag aldrig vill stanna utan bara fortsätta framåt och upptäcka vackra grusstigar av perfekt löpmodell som sträcker sig utefter olika vattendrag, över åkrar och intill kanten av bergen med sina stundom snötäckta toppar. Glaciärerna lyser lite förrädiskt isblått långt däruppe. Det finns en infrastruktur av vandringsleder och mountainbikestigar utan dess like och det är som löpare bara att välja och vraka. Ta sikte på de röda eller gula skyltarna som visar riktningen mot de olika gemytliga alpbyarna. Frågan är om du vill springa flackt eller kuperat, alla möjligheter finns. Celerina, Pontresina, Samedan och Bever, byar jag i år valt att ta sikte på lite mer och jag har inte blivit besviken utan den totala motsatsen. Överväldigad av att jag skulle kunna springa en ny runda varje dag om jag velat. Det blir sällan långtråkigt att träna med St. Moritz som bas.

Henrik startade semestern med en rejäl förkylning men nu är han igång med sina mountainbikerundor. Han hinner se långt mycket mer än jag och kommer tillbaka och berättar olika historier om vandrare och kor han susat förbi och hiskeliga branter han tryckt sig uppför. Vackra vyer att njuta av när han skråkör på berget eller när han väljer att köra lite styvt på en bergskam. Det där sistnämnda som jag helst inte vill veta att han håller på med. Men det syns i ögonen att han älskar sin cykel och det han kan göra med den. Precis samma känsla som jag har när jag stoppar ner fötterna i mina löparskor och sätter ena foten framför den andra. Det behövs inte mycket för att glädjen ska genomsyra kroppen. Det är därför jag springer. Därför.

Idag är det 6 veckor sedan jag föll så illa på Älvsborgsbron och idag var första gången på alla dessa veckor som jag kunde stretcha ut framsida lår ordentligt igen. För en löpare är det lite lätt frustrerande att i varje steg känna av ömhet i sina knän och att inte kunna ta tag i foten efter löppasset och skönt sträcka ut den främre lårmuskeln. Knäna har satt stopp och efter det senaste årets toppar och dalar så kände jag den här gången att jag nära på fick nog. Jag behöver löpningen mer än vad den behöver mig. Men ju mer dagarna gick med knäont ju mer kände jag att energin och viljan rann ur mig. Jag orkade inte kämpa för att få ihop kilometrar med en sargad kropp. Semestern närmade sig med stormsteg och med tanke till vad vi planerat att göra så behövde jag mina knän mer än någonsin. För hur roligt är det att åka en månad till alpmiljön där man finner löpstigarnas mecka och inte kunna snöra på sig skorna.


Tacksamheten var stor idag när jag drog bak foten mot rumpan och det gick att stretcha ut låret. Det är de små sakerna som gör det. Visst är knäna ömma fortfarande och det är två små lustiga bulor på dem, två små toppar som på ett berg uppe på knäskålarna. Förra veckan var den första veckan sedan innan GöteborgsVarvet som jag var uppe i en löpmängd som känns acceptabel. 90 kilometer blev det. Innan knäna fick sig sin kyss så hade jag kommit upp i nästan åtta mil efter att ha trappat upp löpningen successivt efter den sabla överansträngningen i höften eller ljumsken. Veckan som var är den första som inte något kroppsligt problem tvingat mig till vila eller alternativträning. Inga knän som svullnar upp efter varje löppass. Och ingen annan känning. Det är nästan så man inte vågar skriva det, av rädsla att orden ska slå tillbaka.

Lyckan för en löpare är att kunna springa skadefri och utan minsta känning. Då ler livet mot en. Löppass att komma ihåg och njuta av för man vet inte bakom vilken krök nästa oturlighet eller klantighet väntar. Lyssna på kroppen tänker någon, jo det gör de flesta löpare men ibland spelar det ingen roll för när man börjar känna problemet så kan det redan vara för sent att vila. Då skulle man gjort det tidigare. Lite som att man inte ska dricka vatten när man är törstig utan innan man blir det. Så är det med skador. Det gäller på något sätt att lära känna vad sin kropp klarar av i träningsmängd och sedan våga vila och säga stopp när det sunda förnuftet säger att nu är du uppe i maxdos, allt du gör nu är en risk du inte vill ta. Jag hoppas att jag har lärt mig något om mig själv och att jag i framtiden kan plocka fram det starkaste huvudet och säga stopp till mig själv i tid. Att träna många pass och köra på är inte det svåra. Att sätta stopp och begränsa sig, att vila är det som kan göra skillnaden på fiasko eller framgång. Lättare sagt än gjort, som så mycket annat.


En intressant reflektion så här på mitt tredje träningsläger på hög höjd. St. Moritz ligger för den icke invigda på dryga 1800 möh. Och för de flesta är det tufft att acklimatisera sig om du ska träna en konditionskrävande idrott och det gäller att gå varligt fram. Jag har inte på de tidigare höghöjdslägren upplevt några större bekymmer, som jag beskrivit tidigare. Men den här gången har det gått absolut lättast att komma in i träningen och hitta ett flow med bra syresättning och en pulsnivå ihop med tempo som känns helt klart hanterbart och inte fy skam. Skön känsla när det fungerar för vid träning här uppe på höjderna gäller det att vara extra lyhörd och att komma från en skadeperiod är kanske i ärlighetens namn inte det optimala.

Pågående vecka har startat bra och målsättningen är att lyhört fortsätta öka mängden något ytterligare. Fokuset i träningen just nu är att bygga grunden igen och mycket handlar om distans i olika varianter. Tävlingar och planer framåt ligger lite vid sidan just nu. Viktigast är att helt känna att både huvudet och kroppen är tillbaka på banan igen. Men en sak är helt säker, motivationen är på lika hög nivå som alptopparna och den långsiktiga målsättningen att springa marathon och halva sträckan en bra bit snabbare är orubblig. Frågan är när det blir. Svaret är när jag är redo. Vi ses i marschallens skugga.