fredag 24 augusti 2012

Barfota med solen som klocka.


Boken Born to run har jag haft i min ägo väldigt länge. För länge för att inte ha läst den skulle man nog kunna säga. Jag har inväntat rätt tillfälle. I St. Moritz förra året började jag, men slutade så snart skadan dök upp för jag har fått för mig att jag ska njuta av löpning samtidigt som jag läser boken från pärm till pärm. Så den packades ner till Sydafrika i vintras och där borde den ju ha passat ypperligt att läsa, men jag fick inte riktigt ro i kroppen och det där lugnet för att ge mig tid att njuta av den. Så tredje gången gillt på hög höjd, med löpning som fokus inväntade jag rätt känsla efter att ha plöjt igenom ett gäng med andra böcker. Nu i efterhand är jag verkligen glad att jag sparade på den. För den var likt Ultramarathon man och What I talk about when I talk about running riktigt läsvärd. Efteråt har jag funderat en del på min egen löpstil, på vilken typ av skador jag fått senaste åren när träningen intensifierats efter uppsatta mål samt vad det är för träning jag bedrivit. Jag har också funderat en del på hur vi människor som lever nu blivit som vi har blivit. Ordentligt sjukt lata. Vi är gjorda för att springa, röra oss och använda kroppen vi fått. Born to run gav mig en kick och att i samband med läsningen av den få möjlighet att springa i alptystnaden och njuta har varit en ynnest. Ensamheten som går att uppleva när löpningen sker på alpstigar är härlig. Naturens storslagenhet och den maffighet som miljön utstrålar är svår att uppleva på hemmaplan. Då kan man ju bara tänka sig hur det är att springa där tarahumarafolket håller till.

Nu springer ju inte jag barfota och jag planerar inte att börja heller. Senaste åren efter att favoritskon Nike zoom elite gått ur tiden (dock har den återuppstått i en enligt mig sämre tappning nyligen) så har jag testat ett otal modeller och märken. Lagom till semestern har jag nu hittat en ny favorit. Asics sky speed. Jag testade modellen när skon introducerades men kände att utsidan var något hög mot fotknölen och kunde ge skav. Detta rättade de till och uppföljarna (II och III) är fantastiska. Löpkänslan finns där den ska och bonusen fräscht vit (II) eller kaxigt orange (III) gör ju inte ont. I lika bra timing till ledigheten ersattes min finfina Polarklocka av en Garmin. En present och lite plåster på såren från Henrik för min otur den senaste tiden med skadekänningar och snubbeltrubbel. Så efter att ha lovordat det som står att läsa i Born to run och samtidigt som jag känner mig ödmjuk till boken så är jag motsägelsefull. För jag tror i varje fall att jag behöver löparskor och jag tar gärna del av en del av den teknik vi ändå har att tillgå och tror att den tillför en del till löpningen. Men boken har helt klart fått mig att fundera och ta till mig smått och gott. Inspirerande.

Minst lika inspirerande är det att sent om sider upptäcka gps-klockans fördelar. Jag har troligen sprungit ett gäng med fler kilometer i veckan än vad jag tidigare räknat med. Fram till för fem år sedan lite drygt klarade jag mig bra att springa på känsla och utan pulsklocka, men när jag väl skaffade en så var jag fast och den pulsbaserade träningen har lärt mig mycket om mig själv och min egen kropp. Late adopter som jag är så har jag nu alltså lärt mig uppskatta gps-funktionen som ger möjlighet att se tempot i realtid eller som jag föredrar aktuellt snitt per kilometer. Jag retar mig inte alls så mycket som jag trodde på att behöva vänta en liten stund utanför porten för att få satellitkontakt. Och jag känner mig inte det minsta stressad av att se kilometertiderna ticka in kontinuerligt. Utan snarare tvärtom, det är peppande och känns otroligt lätt att tillryggalägga varje meter fram mot nästa lilla pip. Jag trodde att jag skulle pressa och stressa mig själv mot klockan på ett helt annat sätt och det har varit en av anledningarna till att jag inte haft minsta intresse för exaktheten i att träna med en sådan här avancerad träningsattiralj. Nu känns den snarare som en kompis som gör mig sällskap mot nya äventyr. Jag brukar lyckas känna tempot väl och springa jämnt som en klocka utan klocka på armen så jag upplever inte att jag behöver gps-varianten av den anledningen utan den är mer som ett roligt tillskott i tillvaron. Om jag ser puls så kan jag likaväl se tempo. Varje träningspass är oavsett klockans funktioner unikt och går på känsla likt så det gjorde förr när jag hade den gamla löparklockan utan större finesser på armen. Känslan och dagsformen går alltid före allt annat, pulsen blir en indikator och tempovisningen rolig kuriosa. Och jag gillar det här sättet att träna, dessutom är det kul att ha en ny klocka på armen och inte den gamla. För jag föredrar att ha min löparklocka med mig jämnt och inget fånigt smyckesur på armen. Polarklockan har dock aldrig varit med på tävling och det kommer inte Garmin heller få vara utan där håller jag mig till min gamla Casio. Trots att jag både fått en och annan blick i startfållan på min omoderna klocka. Det är inte klockan som ska tävla. Tävling handlar om ännu mer känsla och lyhördhet än träning och då går det enligt mig inte att slaviskt springa efter en klocka eller puls. Men vem vet, jag kanske ändrar mig här i framtiden också.

Semestern börjar lida mot sitt slut. Vi har lämnat St. Moritz bakom oss. Den lilla lägenheten vi hyrde nere i byn var idealisk och vi vill gärna komma tillbaka igen. Som före detta banlöpare var det extra skoj att bo precis bredvid arenan i år. Varje löppass startade och slutade vid banan. Och det var en känsla av gemenskap att sitta och stretcha tittandes på friidrottarna som sprang intervaller på den röda tartanen. Det är en stor gemenskap friidrottare emellan, precis som det är mellan långlöpare som tjingar på varandra eller cyklisterna som susar fram och tjenixar. Kroppen har laddat upp sig med alpluft och energi. Utflykterna till Livigno, Bormio och Chiavenna har hjälpt till. Det italienska köket och folket är både godare och varmare än de något stiffare schweizarna. Även om bakverken på konditorierna inte är så dåliga så står den italienska pastan högre i kurs för en hungrande löpare. Via Mellbystrand och några fina halländska mil styrdes kosan upp till Alnö och norrländsk frisk luft. Att bila ner till Schweiz och sedan upp till Norrland för att sedan ta sig hem till Västergötland igen kräver att man gillar att åka bil och kommer överens med den man reser med. Skulle kunna ha varit en prövning men det har snarare varit tvärtom och en fantastisk semester att blicka tillbaka på när höstmörkret och ruskvädret är här. Jag längtar till att få kura med tända ljus. Hösten kommer bli spännande, troligen den mest spännande i mitt liv. Och den banar vägen för det häftigaste marathonloppet jag någonsin kommer uppleva. Barfota och definitivt utan klocka på armen.