tisdag 10 januari 2012

Tankar från Sydafrika.


Idag har vi varit uppe på den riktigt höga höjden, i Dullstroom, i två veckor och två dagar och jag trivs som fisken i vattnet. Vi startade för tre veckor sedan, några dagar före jul, vår resa från ett kallt och ruggigt hemland till landet långt borta längst ner på en kontinent som är spännande, skrämmande och på många sätt orättvis. Efter en mellanlandning i Amsterdam landade vi i Johannesburg sent på kvällen. När vi lämnade Europa under oss blickade vi ut över obebyggda vidder mil efter mil, ett landskap fyllt av sand, öken och berg. Det var annorlunda att göra en flygning på dagtid istället för som de flesta väljer att åka på långresa under en natts sömn. Eftersom det inte är någon tidsskillnad, mer än en timme, från vår tid hemma så vara det som en lång dag med tid att komma ner i varv och slappna av. Dock är det inte lika njutbart att vara vaken när det är luftgropar och marken under ser ut som den beskrivna, det hade blivit en lång vandring om vi hade tvingats nödlanda mitt ute i ingenstans bland Afrikas vilda djur. Fascinerande när flygplanet flög in över en stad där belysningen inte ville ta slut. En stor stad i ett magnifikt land på en gigantisk kontinent.


Äventyret hade börjat, tio dagar efter mitt marathonlopp var det alltså dags för träningsläger i en månad i värmen och på hög höjd. Första fem dagarna och över dopparedagen valde vi att vara på en något lägre höjd, ca 1400 möh, i universitetsstaden Potchefstroom väster om Johannesburg. En mycket trevlig stad med det mesta man kan behöva och lite till. Perfekt att vara på läger i för den som vill testa hög höjd första gången eller för den som har det tufft på de höga höjderna träningsmässigt. Vi var ett stort och gott gäng löpare från Sverige och merparten goa Götet på plats. Och de första dagarna i Sydafrika kändes inte riktigt som Afrika. Det var mer när vi en kväll satt och inväntade lite take-away mat på en av de trevliga restaurangerna och pratade med de som jobbade där som vi blev påminda om vart vi egentligen är. Vi fick veta att Potchefstroom är en lugn stad och att det under 2011 enbart hade varit ett enda mord, att jämföra med övriga större städer där han sa att det i runda slängar begås 3-4 mord om dagen. Det satte lite saker i perspektiv för oss som upplevt Potch, och det Afrika vi hittills kommit i kontakt med, som lugnet självt.


Eleverna på universitetet har lov just nu eftersom den här perioden då vi i Sverige har den värsta mörka vintern är sommar, sol och värme här. Sommarlov under jul, jo man tackar. Solskenslöpning och en bra bit över 30 grader på löppassen dessa första dagar är troligen det man kan förvänta sig av Afrika, i synnerhet på den lite lägre höga höjden. Njutbart på alla sätt men bäst att ta med sig egen solskyddsfaktor för här lyckades vi enbart finna faktor 20 och högre. Lite sol på näsan vill man ändå ha med sig hem. Fascinerande att prata med de oerhört trevliga städerskorna, på Annies guest house där vi bor, som har en hy några aningar mörkare än mig, vara rädda för solen för att den orsakar cancer. Det kan man även se på de med samma hudtyp som jag, de är riktigt bleka. Och i många länder, exempelvis Thailand, strävar man efter att vara blek eftersom det är bönderna som är solbrända och det anses därför inte fint nog. Den attityden råder också här bland de vita medan de mörkhyade är solrädda. Men så är det ju ett land med sin historia väl värd att minnas och som besökare ta hänsyn till. Vi är alla människor med samma värde, men här i Sydafrika blir man ständigt påmind om att världen inte är så enkel. Och vi västerländska stolpskott till löpare solar oss halvt fördärvade och tycker att det är snyggt att bli bruna. Världen är allt bra konstig, men det är också svårt att ändra invanda mönster som präntats in sedan barnsben på var och en av oss oavsett etisk bakgrund och kontinent. Var och en har vi vår egen tro och det blir extra synligt när man besöker länder som är så olika det land man själv kommer ifrån eller växt upp i.


Vi fortsatte vår lektion i Sydafrikakunskap på restaurangen medan de kokade ordning en fantastisk måltid. Och fick veta att det gäller att ha huvudet på skaft och tänka efter före samt vara lite mer om sig och kring sig här. Som exempel fick vi veta att det inte var att tänka på att åka taxi om man vill ha livet i behåll. Det är med livet som insats man hoppar in i en bil i fel område eller om man har otur med chauffören. Servitören, som ursprungligen kom från Kapstaden men som bosatt sig i Potch och trivs med lugnet i den mindre staden, var snäll att upplysa oss om att det finns många som skulle döda för en iPhone. Han fascinerades av att varenda västerländsk snorunge verkar ha just en telefon av detta märke och han sa att hans kompisar brukar skämta om att borta i Europa slänger de dessa telefoner efter oss gratis. Viss portion allvar låg i hans uttalanden, väl värda att ha i åtanke.


Vår första anhalt i landet långt borta var hur som helst underbart bra med härligt sällskap av alla goa löpare samt tränare, där några av de sistnämnda varit riktigt duktiga löpare när det begav sig. Det är något som jag njuter mest av när jag får vara iväg så här, ynnesten av att få höra en person som Midde Hamrin berätta om sina erfarenheter. Vilken löpare hon var, och vilka många rent av fantastiska löpare vi har haft hemma i Sverige som besitter så mycket kunskap och spännande upplevelser som de kan dela med sig av om man bara vågar fråga och vill lyssna. Jag tycker det är underbart att få höra berättelser och tankar från de som har en enorm löparkarriär bakom sig, en karriär man själv aldrig kommer att komma i närheten utav. Att vara på läger handlar inte enbart om att träna själv utan att ta in allt runtomkring, och det gjordes i Potchefstroom på bästa sätt.


Träningsmässigt tio dagar efter en mara vet man inte riktigt vad man ska förvänta sig. Och att åka på läger så snart var som bekant inte ursprungliga planen. Men planer måste ibland revideras och så var det i år, därav intogs extra mycket lyhördhet i början. Och det var perfekt att starta i Potchefstroom där mjukstarten visade sig bli riktigt bra. Och jag har aldrig efter varken ett marathonlopp eller halvmara för den delen känt mig så snabbt återställd i kroppen och knoppen. Huvudet kan man ju själv påverka, då det handlar om inställning, men det är tufft även mentalt att ladda ur ett års träning in i en mara så det är inte bara att snöra på sig löparskorna och gå in i en hård träningsperiod mot nya mål hur som helst. Men när kroppen svarade så som den gjorde redan på de första löppassen så blev allt så mycket lättare. Benen ville springa och kändes helt återhämtade tio dagar efter race day. Det var inte muskulära faktorer som satte stopp för att köra tuffa pass utan det var sedvanlig invänjningsperiod på hög höjd som krävdes för samtliga. Den tunna luften och syrebristen som uppstår kräver att man smyger igång med distans och lugnare pass i början. Men vis av sommarens upplevelser i St. Moritz så visste vi med oss hur jag upplever träning här uppe och i Potch kändes det som det inte var så tufft alls även om pulsen stack iväg några slag extra på distanspassen. Universitetsstaden satsar stort på rugby så träningsmöjligheterna är uppbyggda efter detta med vidsträckta gräsplaner att springa på. Som stora välklippta golfbanor och under loven är det ingen som spelar så då kan vi löpare på läger husera fritt. Till det kan man finna asfalts- och grusrundor för längre pass eller som omväxling. Distansmöjligheterna för en långlöpare är dock något begränsade om man vill variera varje pass, men det är välordnat och känns tryggt, vilket är minst lika viktigt. Det finns även ett välutbyggt gym med det man behöver i styrkeutrustning samt även roddmaskiner, spinningcyklar och andra konditionsmaskiner för alternativträning. Till det finns både ett varmbad och ett isbad som verkligen kändes så som namnet antyder. Bra för trötta ben, men värre än värsta mjölksyrapasset i smärta. Anklar, tår och fötter börjar värka redan efter några sekunder i kylan och vi pratar minuter att stå där. Benen blir som glasspinnar.


Julafton, 13 dagar efter maran och 3 dagar på hög höjd, var det dags för första tröskelpasset. I löparkretsar känns det som födelsedagar och andra högtidsdagar gärna firas med härliga löppass och helst ett tufft sådant. På läger är detta än mer legitimt för väljer man bort julen på hemmaplan så har man sina anledningar och vår anledning stavas bra träning i en främjande miljö. Pretentiöst så det förslår, men ack så underbart. Mindre angenämt var dock passet på 3x3 km tröskel där jag la mig på den tröskelpuls jag har hemma och hamnade i ett tempo bra långsammare än tröskelfarten på havsnivå och mer i tempot jag hade på maran. Något som efter laktatmätning visade sig vara på tok för snabbt. Så visst påverkas min kropp av höghöjden och behöver acklimatisering. Och visst sitter 42.195 meter tävling kvar i benen och mer än två veckor behöver förflyta. Det fina är att känslan i kroppen var tröskel och att det gav mersmak för det som skulle komma senare på lägret uppe på den riktigt höga höjden dit vi begav oss på juldagen efter ett trevligt julfirande med braai, afrikansk barbecue, julklappslekar och trevligt umgänge.


Resan från Potchefstroom till Dullstroom via Johannesburg tar knappt fem timmar i lugn och maklig takt. Rolig och sevärd bilfärd där man sakta men säkert kör från ca 1400 möh upp till de 2097 möh som är Dullstrooms högsta punkt. Kontrasternas land med fina byggnader och kvarter på ena sidan vägen där det är relativt få som bor till kåkstäder på andra sidan där majoriteten av befolkningen, som hör till respektive stad, är bosatta. En ytterligare kontrast som slog mig är att det trots den höga höjden inte är ett berg i sikte som i St. Moritz där bergen gav frid och visade på sin storhet. Här sitter det pampiga i långa vidsträckta böljande gröna kullar, liknande de som återfinns i Skottland. Oavsett om du vänder blicken åt norr, söder, väster eller öster tar det inte slut förrän horisonten sätter stopp. Det är som att blicka ut över ett hav men här är det blommande grönska, slätter med slumpvis utplacerade träd, röda grusvägar och några av asfalt som likt havet ger stillhet och lugn på varje distanspass. Dullstroom är fantastiskt och vi har njutit av både härliga och tuffa utmaningar i löparskorna i drygt två veckor. Med en knapp vecka kvar har jag kommit fram till att jag trivs här precis lika bra som i La Santa. Och den som känner mig vet att den lilla fiskebyn på Lanzarote har en speciell plats i mitt hjärta, smultronstället jag alltid kommer vilja återvända till. Nu har jag ett till ställe att spara i hjärtat och återvända till när möjlighet ges. Idag blir jag veteran i löparsammanhang och det firas med dubbla pass. Trettiofem år, en milstolpe bland alla andra mil som avverkats här uppe. Och många fler hoppas jag att det blir.

2 kommentarer:

Mandie sa...

Hi, I came across your site and wasn’t able to get an email address to contact you. Would you please consider adding a link to my website on your page. Please email me back.

Thanks!

Mandie Hayes
mandie.hayes10@gmail.com

Suzan sa...

Vilken underbar header!!! <3 Blir alldeles varmt i hjärtat! Ha en trevlig helg!