torsdag 26 april 2012

Stramilano, löparyra och magnolia.


1.18.56. Fantastiskt fin avslutning med en härlig spurt gled jag leendes över mållinjen som sjua med en knuten näve, energi kvar i kroppen och ett pers på halvmaran. Mitt jämnaste lopp någonsin. Möjligheten att få möta våren i Italien, dricka gott kaffe, äta god mat, tina upp och få koncentrera sig fullt ut på löpningen gjorde susen. En kropp som inte alls kändes stark och redo för halvmararace några dagar tidigare fick extra energi, vilja och kraft. Det har varit en tuff vår på det personliga planet. Livets tuffhet och elände kombinerat med mycket jobb, en illa förkylning både sett till timing och hur den påverkade mina luftrör gjorde nästan att jag kastade in handduken redan innan start. Vi var väldigt nära att ställa in resan och inte åka. Men så fick jag en vecka före loppet till ett ok löppass och kände att kroppen började svara igen. Vi bestämde oss för att åka på vinst eller förlust. Även om loppet inte skulle bli som jag tänkt mig, även om jag skulle besluta mig för att inte starta så skulle en långhelg med sol, värme och vår göra både mig och Henrik gott. I söndags var det fyra veckor sedan loppet, och jag inspirerades av svenska helt fantastiska ultraframgångar och lyckades persa på tio tusingar med en minuts vila. Men vi backar bandet lite grann till den där magiska vårdagen i Milano.

Resan startade med en omväg till Rom där sista pusselbiten avseende löpning i den italienska huvudstaden lades. Via Appia (Antica) hittades. Den stenbelagda antika väg som lades före vår tideräkning och som förband Rom med bland annat södra Italien och Sicilien då det begav sig. Nu en otroligt vacker och lång sträcka, att vandra eller om jag får välja springa, som vi fick möjligheten att avnjuta i solnedgången. Dagen efter, och två dagar före race day, vaknade vi i arla stund för att ta oss vidare till slutmålet Milano. Och här började ett makalöst och för mig oväntat äventyr. Man skulle kunna kalla de kommande tre dagarna att göra studiebesök bland den riktiga eliten. Henrik och jag blev behandlade som celebriteter. Jag som helst av allt vill gömma mig innan en tävling, inte bli påmind om den och inte på något sätt bli särbehandlad för att jag kvalat in i ett elitstartfält. För jag är mycket väl medveten om vilken nivå jag själv håller och vilken nivå de bästa löparna som jag fått förmånen att stå i samma startfålla som på några lopp. Det stavas nivåskillnad. Jag lyckades dock finna en viss harmoni i det ovana och annorlunda. Njuta av det på ett ödmjukt sätt. Se det som en rolig upplevelse att vara med om en gång i livet.


När vi kliver av planet i Bergamo, en bra bit utanför Milano står en av sponsorbilarna Stramilano-stripad väntandes enbart på oss. En härligt italiensk chaufför kör oss till vårt hotell där nummerlapp, allehanda papper kring prispengar, när bussen hämtar innan start och annat smått och gott delades ut. Jag som brukar ta mig till starten själv och vem har någon tanke på prispengar. Min enda tanke var där och då att jag hoppades att någon form av energi skulle infinna sig i den arma kroppen så att benen kunde prestera på en ok nivå och att jag inte skulle känna att det blev för pinsamt. Det hade nu hunnit bli fredag mitt på dagen. Lördag innebar acklimatisering i Milano, våren, solen och presskonferens. Det sistnämnda gjorde att jag knappt kunde hålla mig för skratt och jag valde att tacka nej eftersom möjligheten fanns till nej på den frågan. Kändes inte riktigt som om jag hörde hemma där bland fantastiska italienska löpare och andra löpare från framgångsrika nationer. Någon måtta fick det vara på turistandet i elitledet. Dagen före loppet tillbringades istället med mannen jag älskar i ett av de underbaraste av länder. Jag tycker verkligen om Italien, maten, energin, kaffet och atmosfären. Ett lugn infann sig inombords under den här dagen. Ingen nervositet alls utan en skön förväntansfull känsla av glädje och vilja. Än så länge hade jag loppet i min hand och kunde göra det bästa av det. Det handlade helt och fullt om inställning. Lusten att springa en halvmara kröp på mig mer och mer. Morgonpasset i parken där både start och mål skulle ligga dagen därpå. Några fina flytlopp. Kroppen kändes stabil. Varken lätt eller trött, utan lite så där dagen före. På ett bra sätt. Underbar mat, en skön natts sömn, frukosten på morgonen som alltid är lika svår att få i sig för att nervositeten kommer som ett brev på posten. Och vips var det dags att snöra på sig tävlingsskorna.


Utanför hotellet väntade elitlöparnas officiella transport. I sätet framför satt tre grönklädda herrar som diskuterade sin öppningsfart. 2.55 will be a good opening pace. I think I will go for that. Jajjamensan. Henrik och jag tittade på varandra och log. Bredvid Henrik satt bästa italienska herre, ville det visa sig i efterhand. Och på samma säte som oss bredvid italienaren satt dagens kvinnliga vinnare som sprang på en tid under det svenska rekordet. Det var klass på folket i det här racet. Kände mig ganska så liten i den storartade löparbussen. Var nog ingen som hyste någon rädsla för mig direkt och inte jag för dem heller. Vi spelade lite i olika ligor skulle man kunna säga. Jag blev på ett konstigt sätt lugnad och kände mig taggad av att se dessa makalösa löpare vara så avslappnade innan race. Inte tillstymmelse till nervositet utan mer skratt, uppslupenhet och glädje. En dag på jobbet för dem och en spännande lärorik upplevelse för mig.


Uppvärmningen gav även den lärdom kring det här med långlöpning. Sprang en sisådär fyra kilometer före start runt i parken vid startområdet mitt i centro di Milano. Och varje varv jag sprang mötte jag samma manliga löpare, den italienske snabbspringaren och hans vänner, på ungefär samma plats i motsatt riktning. Detta borde innebära att vi höll ungefär samma uppvärmningstempo och så såg det ut och kändes. Det är inte tempot som gör dig varm innan tävling som räknas, det är själva loppet som gäller. Något för många löpare man ser inför lopp att tänka på som värmer upp både på tok för länge och snabbt jämförelsevis. Det fick mig att tänka lite i vart fall. Benen kändes inte glimrande före start, men laddade och jag samlad. Inte för nervös, men inte heller blasé utan lite så där svenskt tråkigt lagom laddad.


Startskottet gick efter att favoriterna presenterats samt att några av oss andra nämndes. Lite lustigt att höra mitt namn läsas upp inför havet av löpare i ett så här stort och anrikt race. Therese Nordström, svenska. Fick mig att le. Och med det leendet var vi iväg.

Jag hade lovat coach att inte öppna för fort utan att vara återhållsam. Det lyckades bra. Första 5 km snittade på 3.41 per kilometer och planen var att inte gå under 3.40, så det var en korrekt öppning. Hittade ganska så snabbt in i min egen rytm. En sväng runt parken upp på en lång raksträcka som tog oss till banans enda vändpunkt, tillbaka mot parken igen och ut på varvet som skulle ta oss mot markering 10 km. Där passerade jag med fortsatt jämnt tempo och en tid på 37.02. Stramilano är en platt, välarrangerad och bra halvmara. Breda fina gator, perfekt klimat på våren, vackert och med en engagerad publik. Forza!

Tempot, drivet och lugnet inom mig gjorde att benen tickade på som om de vore en inställd klocka. Jag tävlar inte med pulsmätare, utan kör på känsla och någon GPS äger jag inte. Utan jag förlitar mig helt på att klocka mig själv varje kilometermarkering och att jag hittar in i ett jämnt tempo. Detta är de flesta långlöpare fenomenala på. Övning ger färdighet och det är ju några kilometer som tillryggalagts genom åren.

Upplägget jag brukar ha för marathonlopp är att tänka 5 km i taget. Inget annat gäller i mitt huvud än att ta mig 5, 10, 15, 20, 25, 30, 35, 40 och in i mål. Det är livsnödvändigt för mig att tänka fem, fem, fem och inte bryta ner loppet i mindre sekvenser. Faktum är att det känns lättare mentalt att springa en mara i ett land där markeringarna är miles och inte kilometer. 26.2 är kortare än 42,2. Hur man än vänder och vrider på det. Och 8 femkilometerssjok är kortare än 42 enkilometare. Det fungerar för mig, testa du också. Hursomhelst så handlar Stramilano om halva sträckan och på alla mina halvmaror tidigare i livet har jag bara lyckats tänka i 5 km delar fram till 10 km och sedan har jag brutit ner loppet till kilometer för kilometer in i mål mentalt. Skillnaden den här gången var att jag beslutat mig för att testa min marathonstrategi. Så jag hade denna dag bara fyra stycken femkilometare och en spurt framför mig. Och det verkade fungera bra.

Henrik var nog lite orolig eftersom jag haft en del problem med andningen efter förkylningen och att jag slet åt mig en flaska vatten när han såg mig vid strax efter tio kilometer. Runt 15 km stod han och hejade igen. Jag såg tydligen väldigt fokuserad ut, inte speciellt glad som jag ibland gör när jag kan le och vinka, säga något trevligt ord. Och om sanningen ska fram så var jag rädd att jag skulle tappa det fantastiska flytet jag hittat. För det var helt makalöst att benen gick så jämnt, att jag hade en så lätt känsla och att jag inte började tappa något. Utan jag var väldigt fokuserad på uppgiften, men samtidigt njöt jag av att vara starkare än jag någonsin kunnat tro.

Målmedveten passerade jag markering 15 km. Beslutsam om att inte tappa loppet jag hade i min hand. Men inte tillräckligt sammanbiten och elak mot mig själv att jag vågade plåga mig redan här. Utan jag njöt lite för mycket av löpningen fram till 18 km. Där hade jag kunnat öka och tjäna sekunder som jag gärna hade haft med mig in i mål. Något att komma ihåg nästa gång. Men från 18 km vaknade en lite djävul inom mig. Några gubbs i sina bästa år siktades som sprungit om mig tidigare i loppet. Jag seglade om. Vid 19 km vågade jag tro på pers och en tid en bra bit under 1.20. En gräns jag bara pressat mig under en gång tidigare och då endast med 17 sekunder, för tio månader sedan och på senaste halvmaran hemmavid. Forza, forza, forza, publikens jubel. Nu kör vi. 20 km markeringen passerad. Mina vinterbleka ben, mitt gröna Ullevilinne, mina margaretaflätor mot mållinjen. En kille springer förbi, jag tar rygg, publiken skriker och det är glädje. Jag tittar på klockan på armen, svänger in på den lilla antika stadion i parken. Ser att jag kan tvinga mig under 1.19 om jag lägger in en liten spurt. 1.18.56. Fyra små viktiga sekunder för framtiden. Det finns inte längre några mentala gränser. Inget sub 1.20. Jag ska aldrig någonsin framöver hänga upp en löpsträcka vid en fix tid, en fix idé om vad som går och inte går. Varje lopp är unikt och det gäller att plocka ut det man har i kroppen och inte minst huvudet den dagen. Det mina vänner är långlöpning för mig just nu.


Vinkar till Henrik som troget står på läktaren. Han är minst lika vältränad som jag just nu, men står över tävlingar för att supporta mig. Det är kärlek det. Han persade på milen häromveckan och han är superstark på sina intervaller. Men på de lopp som jag prioriterar i år så är han åskådare. Och det skönaste är att han vet precis hur det är att stå i tävlingskläder och vara kinkig innan start, han har varit där själv och vet hur en nervös idrottare fungerar. Han vet hur det är att bli besviken, inte vilja prata och han är beredd att sopa upp resterna de gånger som jag är nedbruten. Men han får också glädjas av min glädje de gånger den bubblar fram. Och delad glädje är dubbelglädje. Det roligaste är att fira efter målgång och vi hade en helt underbar kväll i vårens fotbollsstad. Utanför stadion mötte vi några svenskar som undrade vad det var för event. Jag tittade lite förvånat på dem och log, sa att det var som GöteborgsVarvet fast i en lite mindre skala. Han frågade hur långt det var och kontrade med att säga att Zlatan gjort en femetta. Jag tittade lika frågande på honom och konstaterade endorfinstinn att det var en skön dag att vara svensk i Italien. Så kände jag och så kände de, sport som sport.


Halvmaran i Milano är egentligen ett minne blott. Igår var det en månad sedan, en hel evighet sett i genomförda löppass. Men Stramilano är en karamell väl värd att suga på i ett litet tag till. Om mindre än sex veckor har jag både en halvmara och en mara till att se tillbaka på. Innan dess ska vi äntligen få njuta av det den sköna italienska våren gav en försmak av. Solsken, varma vindar, blommande körsbärsträd och prunkande magnolia. Vårkänslor och spritt i benen på det så kan allt hända. Forza!

3 kommentarer:

Johan sa...

Hej
Intressant läsning om ett lyckat lopp. Grattis till nytt PB ;-)

ASk sa...

Gôtt mos Therese!
/ASk

Staffan sa...

Härligt inspirerande och mycket snygg tid, måste ge självförtroende inför Stockholm!!!