tisdag 26 mars 2013

Träningsabstinens.


Klurar på det här med föräldraledighet. En god kopp kaffe i vardagsrummet ackompanjerad av skön musik och en bebis som sover sött. Inga egentliga måsten, ändå känner jag mig stressad av att inte jobba och göra vettiga saker. Behöver öva på att göra inget och sitta och titta på liten söt. Men det är svårt när man är van att ha tusen järn i elden. Lite löpstegsabstinens på det så klättrar man nästan på väggarna när man egentligen borde njuta av att ha en bebis på bröstet i soffan.

Första två veckorna efter förlossningen hade kroppen och huvudet nog med att läka och bearbeta alla nya upplevelser. Men efter att Henrik började jobba och dagarna blev mer vardag med nya rutiner började abstinensen krypa på mig. En vecka ytterligare och jag var nära på odräglig. Kan även ha med hormoner att göra som gärna spelar en ett spratt efter att miraklet har kommit ut. Kan även ha att göra med att amningen de första veckorna var ett rent helvete på jorden. När man googlar blod farligt i bröstmjölk inser man att sårskorporna är på riktigt och att det gör sjukt satans ont. Hittills det värsta rörande en graviditet om man frågar mig. Men så hade jag ju inga nämnvärda problem med att ha barnet i magen och inte att föda ut det heller. Första tre veckorna av amning gjorde ondare än att föda barn och var en ångest varje gång. Kan lätt erkänna att detta förtog mycket av de stormande mammakänslorna många beskriver. Det kan ta ett tag att förstå att man är mamma till det lilla livet och känna den där lyckokänslan när man kommer hem och leker mamma mu hela dagarna. Men det mesta är en vanesak, så även livet som mjölkko. Sår läker men träningsabstinens försvinner inte av sig själv.

Dagen som förlossningen drog igång stod jag 75 minuter på crossen i gymmet och körde distansträning. Så man kan ju säga att jag höll igång in i det sista. Tre veckors helvila är det längsta jag vilat sedan ungdomsåren. Längre ville varken kropp eller knopp hålla upp. Så måndagen exakt tre veckor efter lillemans födelse satt jag upp i sadeln och körde igång satsningen att komma tillbaka efter en graviditet. Pulsen högt upp i skyn, adrenalinpåslag som en galning snittade jag på en puls bara några slag under min i vanliga fall tröskelpuls. Kroppen spelar spratt med en efter ett träningsuppehåll, men ack vad skönt det var att svettas och träna igen.

Träningen fyller dessutom en viktig funktion när man nära på är livegen som ammande mamma till en nyfödd. Du får en liten stund för dig själv eller i vart fall tid som investeras i dig själv även om bebisen tittar på från baby sittern. Det är ju inte helt lätt att komma hemifrån och det vill nog inte de flesta heller. Efter att bebisen varit nio månader i magen är man ju ganska så ihopvuxna emotionellt. Då är det helt suveränt att vara gift med en cyklist, eller i vart fall före detta pedaltrampande tok, som har en dammig trainer i källarskrubben. Den står numer putsad och fin i barnrummet med min mtb uppkopplad. Så nu har jag träningsmöjlighet varje dag hemma när lillen sover. Lite som att köra spinning och den bästa konditionsformen ihop med simning efter att man fött barn enligt barnmorskan. Fick ihop några fina pass i veckan lilleman var tre veckor och sedan åkte jag på Henriks förkylning och fick ta det lite lugnt.

I slutet av förra veckan med lilleman på fyra veckor var jag kry igen och trampade mig igenom de första riktigt tuffa passen på ett bra tag. 2x20 min hård tröskel samt ett pass med 4x8 min tröskelintervaller. Sista åttan var det tuffaste jag gjort sedan träningen innan GöteborgsVarvet förra året. Tuffa tag, skön känsla att få ta i ordentligt igen även om det är på en cykel och inte springandes. Löpningen får vänta ett litet tag till på rekommendation av barnmorskan. Ingen idé att stressa och kanske få ett bakslag i att kroppen inte är helt läkt när man kan trycka till pedalerna hårt och känna av den härliga endorfinstinna känslan igen. Sista minuterna på den sista åttan log jag åt mig själv av tanken som passerade i huvudet att jag har ju fött barn så vad är en intervall. Så har jag alltid tänkt innan jag födde barn att efteråt så ska jag inte vara så mjäkig på de hårda passen utan ta i och plåga mig lite extra. Vi får se om jag kan behålla den tanken när löparskorna åker på framöver. Har även Johan Olssons ord från intervjun efter femmilen i bakhuvudet. Att han tränat hårt och känt den plågande känslan man har i slutet av en femmil så många gånger på träning att han är van vid känslan. Det är nog det jag behöver bli, mer van vid det tuffa och inte mjäka på brutala pass. Har man fött barn så måste det ju gå att plåga sig lite längre med syra och ett bultande hjärta. Ska bli kul att se framöver om det funkar så.

Igår startade en ny vecka, lilleman fem veckor och jag firade det på trainern med en sovande bebis fullmatad efter amning bredvid mig när jag trampade mig igenom 90 sköna minuter. Idag ordinerade mannen, som får agera cykelcoach här hemma, ännu ett intervallpass bestående av finfina 10x3 min. Upp- och nedvärmning på det så var dagens träningsdos avklarad med en sussande liten söt som lyssnar till trainerns susande. Inte så dumt alls att kunna träna på dagen hemma så här i början. Perfekta mammalediga dagar måste jag säga. Promenader, lite styrketräning och knipövningar på det så ska nog kroppen tids nog hitta tillbaka till löpningen igen. Ett steg i taget, försöka vara förståndig, skynda långsamt tillbaka till marathonformen och ta chansen att bygga upp kroppen successivt. Som en omstart på datorn, fast det är min kropp det handlar om. Huvudsaken just nu är att träningsabstinensen stillas, då känner jag mig glad och då blir jag förhoppningsvis en bra mamma till vår lilla son varje dag här hemma i den föräldralediga nya lite lätt annorlunda världen.

Lilleman utvecklas för fullt. Han har gått upp över ett kilo de första fem veckorna, fokuserar blicken mer och mer, sparkar och fäktas som i magen och har en stark egen vilja. Han är världens snällaste bebis och är bara ledsen när han är hungrig. Men han är inte dum, han vet precis att mamma kommer och sätter tillbaka nappen i munnen om han tappar den och skriker till. Fantastiskt att se en så liten upptäcka världen. Undra vad han tänker på när han sitter och tittar på trainern och hör ljudet av hjulet surra. Hoppas han blir inspirerad när han förstår vad det är hans tokiga mamma håller på med. Och att han blir sugen på att själv testa att trampa tuffa pedaltag framöver. Hans far lärde sig ju cykla som 2-åring så han har att brås på. Själv ramlade jag av cykeln och fick hjärnskakning som liten tjej, men det behöver jag ju inte berätta för sonen. Nyfikenheten är stor på om han kommer uppleva endorfinernas underbarhet och njuta av adrenalinkickar som sina föräldrar. Eller om han blir en liten person som väljer helt andra vägar.

3 kommentarer:

Staffan sa...

Stort grattis till tillökningen i farmiljen! Det är såklart en stor omställning och det tar lite tid att landa i det nya livet och de nya rutinerna. Tålamod behövs, samtidigt som du ska göra sådant du mår bra av. Trainer verkar väl vara ett bra alternativ som får dig att få bra så länge

Läste du i Runners World om Erik Senorski som slog PB på 10km efter två hårda cykelpass om dagen ;)

Spring-Therese sa...

Tusen tack Staffan!

Jo, jag har läst :) och cykel verkar ju funka som alternativträning... Jag kör ju spinning kontinuerligt året om och det brukar funka som komplement. Vi får se hur tränad jag känner mig när det blir löpning igen. Spännande! Är som du skriver en omställning och den får ta lite tid.

Må toppen och hoppas allt går bra för dig framöver i löparskorna!

s-kils sa...

smart med trainern! men nu är det april.. joggpremiär snart?