tisdag 18 februari 2014

Ville 1 år.


Natten till den 18 februari kommer vara speciell varje år. Jag trodde inte det skulle kännas så här, men idag för ett år sedan föddes vår älskade Ville. Och det är den i särklass häftigaste upplevelsen och natten i mitt liv. Att få förmånen att föda barn var något alldeles enastående. Och utan tvekan det coolaste jag varit med om. Att få uppleva Villes första år har varit underbart. Idag firar vi världens goaste ettåring som är helt ovetandes om födelsedagar och om hur hans existens skakat om vad som är viktigt i livet. Men alla bilar i paketen kör han gärna med sitt klockrena brummande ljud. Han gör sina föräldrar lycklig av att bara vara sig själv. Den lilla gullunge han är som ibland kan driva en till vansinne men som har all vår kärlek och båda sina föräldrars hjärtan i sin hand.

På lördag kommer vi ha ett litet kalas med de närmsta i familjen. Då är det två månader sedan mitt älskade pappa gick bort. Två dagar före julafton, den 22 december, lämnade pappa jordelivet, tog sina sista skälvande kämpande andetag, hjärtat slog de sista slagen, pappa fick ro efter en lång och fruktansvärd kamp mot cancern. Pappa ville inte dö, han kämpade in i det sista utan att kunna prata och med en enorm smärta som lindrades med så mycket smärtlindring att vårdpersonalen inte sett något liknande. Han vägrade ge upp även in i det sista. Pappa ville vara morfar och uppleva vår lille sons utveckling och upptåg. Han ville leva sitt liv längre än till en ålder av 62 år. Min pappas minne kommer leva kvar genom mig och Ville. På pappas begravning läste jag en dikt som sätter ord på att vi inte dör, även om det är just det vi gör när hjärtat inte vill slå längre.

Gråt inte vid min grav. Jag finns inte där.
Jag är tusen vindar över sjön.
 Jag är silverglittret över snön.

Jag är solsken över mogen säd.
 Jag är stilla regn i höstens träd.
När du vaknar i morgonens vila, är jag tysta fåglar som ila

i cirklande flykt över vatten.
 Jag är milda stjärnor om natten.
Så gråt inte vid min grav. Jag är inte död. Jag har bara gett mig av.


Pappa var så glad när han blev morfar och jag är så glad för att han och Ville fick träffas. Vi hade många fina stunder under 2013 som blev ett galet år. Det är märkligt när det mest fantastiska och det mest fruktansvärda kan hända samma år. Jag föder vår son, ser honom ta sina första andetag, ger liv till honom efter att han levt inuti mig. Drygt tio månader senare vakar jag vid min pappas sida så mycket det bara går, den sista tiden i livet. Sedan håller jag pappas hand, smeker hans panna och pratar lugnande till honom samtidigt som tårarna rinner och livet rinner ur hans kropp. Sakta tar det slut. Min pappa finns inte mer. Som jag hade velat att han fick uppleva Villes första födelsedag. Idag tänker jag lite extra på min pappa som är saknad, men som aldrig kommer bli glömd.

Idag firar Henrik och jag ett år som föräldrar. Ens barns födelsedag är större än ens egen. Det är något speciellt att tänka tillbaka på den där natten när allt drog igång. Nu är det Henrik som är pappa och jag mamma. Och vi har möjligheten att bli precis lika bra föräldrar som de vi själva har växt upp med. Livet med en ettåring är roligt. Han blir mer och mer med, har sin egen vilja och har lärt sig pussleken. När man frågar om mamma får en puss så lutar han fram pannan och vill ha en puss på pannan. Han får mitt hjärta att smälta, han får mig att vilja leva. Det är så mycket jag vill uppleva tillsammans med honom och så mycket jag vill visa honom. Han är det bästa som finns. Min älskade son. Snart kommer din pappa som älskar dig så mycket hem och då ska du få presenter. För många blir det och nästa år när du förstår mer får vi hejda oss. Men i år så firar vi med en liten plättårta med ett ljus och presenter med fyra hjul. Du fyller bara ett år en gång. Hoppas morfar sitter på ett soligt moln och tittar på dig.

5 kommentarer:

s-kils sa...

vackert och känslostarkt, blir alltid tårögd när jag läser dina inlägg. all lycka till er och lille gossen!

Maria sa...

Det var det finaste jag har läst på länge! Otroligt vackert. Tack för att du delade det. Mannen och jag satt precis vid middagsbordet och diskuterade lycka, eller egentligen det med att ha tur. Av och till undrar jag mig över varför just jag har så mycket tur. Det som verkar vara slumpen får hela tiden brickor till att falla på plats. Vet inte helt varför jag skriver det, men ditt inlägg passade så gott in i dom tankarna jag hade surrandes i huvudet. Jag ska bli mamma i mars, eller ja, när som helst kanske. Idag är jag trött i både kropp och huvud av alla tankar kring det att bli förälder. Ditt inlägg hjälpte, jag ska glädja mig mer och vara mindre bekrymrad. Och jag ska tänka på min mamma och pappa, som ska bli mormor och morfar för första gången och som längtar så mycket att dom håller på att spricka! Så tack igen, som delade :-)

Allt o Inget Med Jeanette sa...

Fint du skriver <3 Både om lille Ville o din pappa!
Visst är det fantastiskt med barn o att de växer o blir små egna personer! :)
O att de kommer från magen i är klara på nåt sätt!
Vi har fem barn (bla en Wille) o det är ju lika coolt varje gång man blir mamma igen O nu när äldsta är 16 o börjat raka sig... Haha! Lite skräckblandad förtjusning att det går sååå fort!!!
Sköt om dig o din fam<3
O skratta när du är glad, gråt när du är ledsen. Sorgen är som en vind som ibland är fin o ibland stark o väldigt jobbig...

Kram J

Anonym sa...

Det är med sorg i hjärtat jag läser om din pappa.En sån fin människa,säkert är att han är i himmelen.Allt gott åt dig och de dina.

Staffan sa...

Fint skrivet! Jag är säker på att din pappa finns med dig och familjen, i era minnen. Hoppas livet med sonen och familjen går fortsatt fint! Du har kommit tillbaka fint till träningen också med ett bra Stockholm marathon, jag passerade dig på Torsgatan och hälsade på dig kort i mål, fast du kände nog inte igen mig :-)