fredag 29 februari 2008

Flyttade gränser = glädjerus.


Det sägs att man ska våga, vi lever ju bara en gång. Våga leva. Våga lita till sig själv. Våga ta chansen. Lättare sagt än gjort kan man tycka. Men alla kan vi nog lite mer än vi tror. Och när den där gränsen är flyttad. När man är över, när man klarat det. Vilken känsla. Så var mitt första marathon. Hade inget mål tidsmässigt var bara en kul grej. Från medeldistansare i unga år till distansen av distanser när vi pratar löpning. Var 2005 och Stockholm Marathon. Skulle gjort Klassikern det året. Haha, det är en annan historia det. Men alla distansmil omsattes i marathontankar istället. Och det är något jag aldrig ångrar. Första maran, vilken grej. Jag kom in på Stadion och fick ett sådant glädjerus och rysningar att tårarna rann. Vilken känsla. En bit över tre timmar blev tiden. Helt ok. Det var sträckan som var utmaningen. Den gången. Knappa fem månader senare så blev det marornas maror. New York Marathon. Långt långt borta och den bästa löparupplevelsen i mitt liv. I särklass den bästa. Allt stämde. Gränser flyttades. Pers på halva distansen och nöjd redan där, en kvart bättre och under dröm tre på hela. Gränser kan flyttas på olika sätt. Men för att göra det så måste man våga. Våga testa. Våga utmana sig själv. Sen om det handlar om kilometrar, tider eller något helt annat spelar ingen roll. Det sitter i vårt huvud. Om vi inte tror på det, om vi inte vågar då går det inte. Det kan ju inte gå annat än åt skogen. Men då vet vi ju det. Och om eller ska jag säga när det går - vilken underbar känsla.

Inga kommentarer: