söndag 29 november 2009

Post-marathon.


4 veckor har passerat sedan målgången i New York. Det känns som igår. Varje vecka och dag fylls av intryck. Alldeles för många dessutom. De flesta reagerar man inte över, några fastnar på näthinnan och får en reflektion, men det är långt ifrån många som stannar kvar en längre tid och blir ett livslångt minne. New York Marathon 2009. Definitivt ett av de positiva, glada och underbara minnena. Ett av de där jag hoppas att jag som gråhårig skröplig tant med en käpp i ena handen och ett barnbarn i knät sitter och berättar om. Vissa lopp vill man bara glömma. Se dem som träningspass med inställningen; nu var det gjort nu blickar vi vidare. Andra lopp etsar sig fast och vid blotta tanken på det genomförda så kommer det fåniga leendet fram. Tänk att det kan betyda så mycket. För livet är så mycket mer än löpning. Men kanske är allt det mycket mer, helt enkelt bara mycket, för mycket och egentligen inte det som är livet. Kanske är det minnena i löparskor som just är det rena och enkla. Det bästa av det bästa. Det ljuva. Det goda. Livet. För vem bestämmer vad som är meningen med ditt liv och vad som är det som faktiskt är själva livet. Det är ju så mycket. Och vad är du beredd att plocka bort för att må bra. En fråga att fundera över. Det som återstår, det du prioriterar, är förhoppningsvis det du verkligen vill. Det som ger den sanna glädjen. Vad gör man då efter ett marathonlopp. Det är en bra fråga. Efter Stockholm Marathon i maj så fanns det fler mål och säsongen tangerade halvtid. Vila fanns inte i huvudet. Bli kvitt de stolpiga benen snabbt och hitta en bra känsla. Två veckor senare var det dags att sätta pers och årsbästa på 10 km. Det lyckades. Efter det, vidare mot nya mål, maror, halvmaror och 10 km race. Säsongen var i sin linda. Nu är den slut. Finito. Och jag upplever en stor mental skillnad. Post-marathon är ett tillstånd som verkligen existerar. Vad händer nu? Överträffade målsättningar. Är det slut nu? Eller är det bara början. Finns det nya mål därborta i horisonten? Klart det finns. Hur ser de ut? Vem vet. Ställningstagande. En senare fråga. För var sak har sin tid. Post-marathon känslor. Kroppen vill träna. Men inte hårt. Huvudet vill. Men ändå inte. Fysiskt och psykiskt slut. Hålla igång är ledordet. För att må bra. För att inte tappa bort sig. För att man vill uppleva det fina igen. Men jag vill inte tänka. Mentalt urladdad. Mentalt behövde jag höstvila. Tur är väl det. För kroppen behövde troligen en dos av densamma. Och nu har jag haft det. Träningsmässigt och på det sättet bloggmässigt. Under post-marathon så finns det tid för reflektion. Senaste tiden har inneburit njutning och ofokuserad träning. Jag har befunnit mig i en egen liten glädjebubbla. Där har jag jobbat, hittat på lite tokerier på mina spinningklasser och så har jag försökt att vara en vanlig person som fikar och umgås. Det sistnämnda har inte gått så bra. Konstigt är det. Men mitt något inrutade liv med träningspass i fokus på ledig tid är något jag trivs med så ofantligt mycket. Och inget jag vill prioritera bort. Varför skulle jag vilja det. Men när människor runtomkring frågar hur jag hinner med och tycker att det är duktigt att träna så gör sig tidigare nämnda kontraster sig påminda. Och tankarna kretsar kring om man är rätt eller fel. Och om man gör rätt eller fel. Jag har kommit fram till att det inte finns en endaste tvekan om att varje löppass, och spinningpass för den delen, är precis det jag vill göra under den tidpunkten. Fika med en kompis kan vara trevligt. Men "min" Jenny brukar säga att löppass är som en fika fast mycket bättre. Det är mitt sätt att koppla bort allt annat, det är mitt sätt att koppla av och det är mitt sätt att leva den lediga tiden. Jag försakar inte en endaste sak. Jag prioriterar. Mitt liv. Jag gör det jag vill av den tid jag kan förfoga över. Det är inte duktigt att träna hårt och mycket. Det är roligt och något jag både vill och mår bra av. Och är det något jag är trött på så är det att höra att jag är så duktig för att jag tränar. Det är en livsstil. Ingen säger väl till någon som golfar eller seglar att de är duktiga. De nämnda tidsfördriven tar också tid i anspråk, men det är ingen kontighet att befinna sig på en gräsmatta och slå på en boll i timtal. Är det för att jag svettas, får mjölksyra och för att det av andra upplevs som jobbigt att springa som jag är så duktig. Märkligt. Jag skulle dö av tristess i en segelbåt eller med en golfklubba i handen. Jag gillar puls, jag gillar svett, jag gillar när min kropp arbetar hårt. Svårare än så är det inte. Det svåra är att plocka minutrar. Överträffa sig själv. Få sin kropp att lyckas göra något den inte gjort förut. Jag har befunnit mig i ett vakuum. Ett tillstånd kallat post-marathon. Tankar. Funderingar. Griller i huvudet. Så mycket nonsens. Men. Och ett stort sådant. Jag har kommit fram till en sak. Jag vill ha mer. Jag vill fortfarande veta vad min kropp kan prestera. Jag har inte fått nog. Men kanske har omgivningen fått det av allt mitt pladder.

11 kommentarer:

sofie sa...

åh, jag har verkligen inte fått nog! tycker det är jätteskoj att läsa dina härliga texter! :)

Daniel sa...

Bra skrivet!! Förstår precis känslan!! Den sitter kvar lääänge ;)

Anna (Orka mera) sa...

Fint skrivet! Förstår precis hur du menar!

Löpning & Livet sa...

Precis sådär är det ju!

Anna sa...

Amen. Bra skrivet. Härligt att du vill mer och vi tröttnar aldrig på ditt paldder om träning och mål. Och det där med att vara duktig har jag också reflekerat över. Jag har så svårt att höra att man är duktig för att man gör något som man älskar att göra. Jaag kan bli snudd på irriterad över att folk inte hajat vad det handlar om och vad JAG handlar om. Ska bli kul att se hur ditt 2010 kommer se ut.

Daniel sa...

Pssst!!
Har du sett fotona från loppet?? Annars är det bara att söka på ditt startnummer eller namn här:

http://www.brightroom.com/view_event.asp?EVENTID=47685

Emelie sa...

Äsch, hellre duktig än ett lite nedlåtande "hur har du tid?" (med andemeningen; med något så onödigt och tidskrävande), vilket jag gissar är många golfares, seglares, ridtjejers vardag. Att springa anses ändå som något nyttigt och hälsosamt, något man gör för att vara i form och må bra. Att golfa eller rida etc anser nog de flesta vara en lyx man unnar sig, inte något som verkligen är givande.

Njut av att du hittat din särskilda stimulans och strunta i vad folk tycker! Folk tycker så mycket...

kram
Emelie

louise sa...

nog har i alla fall inte omgivningen i form av dina läsare tröttnat på ditt så kallade pladder - snarare precis tvärt om! ser fram emot forsättningen!

Anders Carlsson sa...

Det klart vi inte tröttnat på ditt "pladder". Du skriver ju så bra och från hjärtat.

Men det vore ju bra med nån radbrytning har och var i och för sig :-)

Spring-Therese sa...

Tack - vad härliga ni är! Menade inte att låta som jag "fiskade" efter snälla ord om pladdret. Sista meningen syftade mest till bilden... :)

Men jag blev glad att ni goda likasinnade vill fortsätta att läsa. Med eller utan radbrytningar... ;) De sistnämnda gillar jag på jobbet. Ni vet i långa rapporter och i strategiska dokument etc. När man ska vara smart och korrekt. Men här får jag lov att skriva rätt upp och ner, mindre invecklat, mer känsla och i ett långt långt stycke. Något bångstyrigt, svårläst, många ord och meningar. Jag vet. Tackar dock för en bra synpunkt. :) Den fick mig att reflektera. Och jag ska ta till mig radbrytstanken och fundera på den en stund. ;)

Emelievännen - du har så rätt! Folk tycker så mycket om andra människors liv. Skulle man lyssna på alla skulle man troligen bli galen. Så det är bäst att gå efter eget huvud. Och tokig är man ju redan. ;)

Njut av vackra december,
Therese

PS. Daniel, visst har jag sett bilderna. Du är väldigt fin på din. Jag vet inte om jag gillar mina, men fina minnen är de. :)

Katarina M-I sa...

Jag tycker du ska fortsätta vara bångstyrig.

I like your style.

Kram