En marathondag.

Kroppen full av förväntan. Magen full av fjärilar. Depåerna fulla av kolhydrater. Kl 04.15 är det dags. Klockan ger ifrån sig små pip. Jag reser mig upp som ett ljus ur sängen. Morgonträning, spännande resor och tävling, de tre som kan få morgontrötta jag att formligen hoppa ur sängen. En halvtimma att ta på sig tävlingskläder, överdragsdito och fläta de sedvanliga margaretaflätorna. Utanför hotellet på Manhattan 28th street mellan 6th och 7th avenue ska taxin vänta kl 04.45. Minutrarna går men ingen bil. Vår concierge kommer ut och meddelar att taxin är på väg. Fler marathonlöpare kommer ut med trötta ögon. Mörkret omger oss i en stad som aldrig sover. En yellow cab hämtar upp någon. Medan en annan tar sitt pick och pack för en promenad åt tunnelbanans håll. Vi väntar. En vit limousine glider upp framför oss. Chauffören frågar om vi ska till South Ferry. Lite retsam fråga tycker vi. Men svarar artigt ja. Kommer tillbaka strax blir svaret. Vi ler åt hans skämt. Kl 05.30 ska vi ta färjan över till Staten Island. Det man minst vill är att känna sig stressad timmarna före en marathonstart. Harmoni ska vara ens vän. Klockan har blivit 05.05 och lite smått redo för att fara känner vi oss när chauffören kommer ut igen. Döm om vår förvåning när han välkomnar oss in i den vita springaren. Något hade blivit fel med vår bokning och bilen som stod närmast var visst den långa lyxiga varianten. Hotellet står för mellanskillnaden. Fnissiga som två små barn åker vi Manhattan fram, över New Yorks alltid lika alerta gator. Nervositeten gör en smått flamsig i sinnet. Likt känslan av bubblig champagne. Och att få åka limousine mot en marathonstart kan få vem som helst att bra le. Vilken start på dagen. Skulle man förvänta sig något storartat. På något sätt så kändes det så. Minst sagt en speciell känsla att stiga ut bland övriga marathonturister på South Ferry terminalen för vidare transport bitvis över Hudson med utsikt över New Yorks kända skyline och Frihetsgudinnan. Trots detta var jag fortfarande inte med mentalt. Skulle jag verkligen springa världens största marathonlopp. Hade jag lyckats hålla mig ifrån förkylningarnas pockande. Tydligen. 30 minuter över vattnet. Nålade fast nummerlappen på bröstet. 292. En fin sifferkombination. Satte fast chipet på skon. Nu är det allvar. Eller var det bara lek. Hursom så leker livet. Kontrasterna gör sig återigen påminda. Vi kliver av färjan och omges av andra löpare samt häxor, ballerinor, människor med blodiga ansikten och svarta ögon, höga klackar, långa naglar. Endorfiner och tigerbalsam blandas med lukt av sprit och gammal fest. Halloween är inget att hänga i granen, om du bor i Sverige vill säga. Men i USA slår man som bekant gärna på stort. Vägarna skiljs åt. Partyentusiaster åt ett håll, marathontokar åt ett annat. Bussar hämtar upp och tar oss till en marathonby som heter duga. Tre timmar till start. Amerikansk ordning slår det mesta. Det är rått i luften. Tung himmel. Molnigt. Små regndroppar. Oj vad jag fryser. Regnponchon är räddningen från förfall. Uppladdning under ett träd. Sittandes på wellpapp på en hård trottoarkant. Två timmars tidsfördriv. Ett tidsfördriv att dö för. Vem hade inte velat byta plats. Sippar på vatten. Bageln växer i munnen när jag försöker få ner den. En sista måltid. Den som ska bära mig in i mål. Tur att depåerna redan är välfyllda. Timmarna, minutrarna, sekunderna masar sig fram. Toalettköer. Måste bara kissa en gång till. Bara en gång. Två små droppar. Nervositet är bara förnamnet på ett sådant beteende. Kylan går genom märg och ben. Hur ska det gå att springa i det här. Hur ska benen kunna röra sig framåt när jag är så kall. Men jag har inget att bevisa. Inte för någon. Det vill säga. Inte för någon annan. Bara för mig själv. Målgång. Dit ska jag. Publikens höga jubel, öronbedövande skrik, påhejande tillrop. Central Park. 1 mile kvar. Banan svänger höger. Höger igen. Upploppsrakan 800, 700, 600, 500, 400, 300, 200, 100. Meter för meter. Dit ska jag. 1 november 2009. New York Marathon. Det 40:onde i ordningen. The big apple. Årets stora mål. För mig. För många. Startskottet. Närmare och närmare för varje sekund som gick. Längtan. Glädje. Rädsla. Fem minuter kvar. Klockan 09.40 smäller det. Känns som om en hel dag har gått. Men det är höstmorgon i New York City. Städernas stad. Så liten man känner sig. Ingen uppvärmning. Inga stegringslopp. Men ett tydligt mål. Tydligare än någonsin. Mile after mile. Mantrat skulle följa mig från steg ett till det sista. 26.2. Mile after mile. Mile after mile. Mile after mile. Sedan. Målgångseuforism. Mitt femte marathonlopp. Nu är det dags. Högtalarna byter sitt ekande ljud om att vi befinner oss i det orangefärgade startområdet. Den kvinnliga rösten ber oss lämna in våra saker i UPS bilarna. Ta er till er wave, vår startvåg. Den längst fram. Strax bakom elitgrabbarna. Tjejerna hade startat en halvtimma före. Min idol och de duktiga kenyanerna. Nu var det vår tur. Vi ledsagades fram. Upp på bron. Håll fållan. Gå inte för fort. Ta det lugnt. Alla får plats. Lite längre fram. Rätta till linnet. Kika ner på skornas dubbelknutar. Kasta bort en tröja till bättre behövande. Ponchon är av. Startklar. Redo. Ingen återvändo. Jag älskar det här. Nationalsången. Nedräkning. Nervositeten släpper. Nu är det fokus. Nu börjar det roliga.