Syreskuld.

Trappor, värst vad många trappsteg det finns här i världen. Ett trappsteg ska ju förlänga livet, men jag vet inte riktigt om det gäller efter gårdagens löppass. Hur är det egentligen möjligt att vara en relativt vältränad löpare och samtidigt känna sig totalt otränad när man ska harva sig uppför trapporna till jobbet. Det är för mig helt oförståligt. Samma sak gäller ju om man behöver springa efter spårvagnen, de få gånger jag åker den av risk för bakteriehärdarna som finns där. Med andan i halsen och ben som pulserar kliver man på. Lustigt att det kan vara så när jag utan större problem kan avverka intervaller som på löpande band. Jag får inte ihop ekvationen. Men det måste ha med uppvärmningen att göra. Eller inställningen, för allt handlar ju om inställning. Vem är taggad att springa efter vagnen och vem är taggad att gå trapporna upp till jobbet. Men inför de värsta löppassen är det bäst att vara taggad för att nå dit man vill. De där viktiga passen.

Igår körde jag ett härdande och otroligt viktigt pass. Lång fostrande tröskel. Jag älskar de här passen. De är så brutala för psyket, men så sköna för huvudet när man klarar av dem. De är så härdande för benen och andningen. De är helt enkelt fantastiska och troligen helt avgörande för årets målsättningar. Igår var det 14 km tröskel uppdelad i tre sekvenser med knappt någon vila att prata om. Än så länge går jag på invänjning vad gäller den här typen av träning. Innan jag egentligen kan snacka om att jag är härdad, så ska jag troligen upp på tröskel en bra bit över 20 km. Men det säger jag utan att veta. Den utmaningen kommer som en glad överraskning och jag längtar redan. Varje vecka nu för tiden är som ett kinderägg. Tre härliga överraskningar som ska genomföras med koncentration och fokus. Och sedan en massa annan träning som kommer på köpet. Distans, långpass och spinningklasser är ju i min värld inte lika överraskande som just gårdagens tröskelpass. Idag sitter jag nöjd i kontorsstolen. När jag väl tog mig dit via spinningsalen ocoh morgonklassens energigivande deltagare. Och de där trapporna då.

Henrik sa en gång till mig att det är respekt att åka hiss. Som elittränande ska man ta varje tillfälle till att vila när man inte tränar. Det ligger något i det där. Hiss eller inte hiss, men balansen mellan vila och hård träning är troligen lika viktig som de där tröskelpassen. Resten av dagen är det troligen bäst att välja hissen för imorgon är det på det igen. Intervaller ska avverkas. Sista tuffa passet innan nästa tävling. Den andra för i år. Blickar fram emot året där tävlingarna kommer att dugga tätt. Det här är bara början. Jag ser med spänning och stora fjärilar i magen fram emot utmaningarna. Förhoppningsvis på lite lättare och starkare ben än just idag.