En halv livstid sedan och nu igen.

Småland för en halv livstid sedan. Jag kommer inte helt ihåg vilket år det begav sig men det var sisådär 17 år sedan och jag var 17 år. Lerigt, gräsigt, stenigt, backigt och tufft. Precis det som karakteriserar ett terränglopp. Två eller fyra varv på en 2 km bana brukar vara standardupplägget. Startskottet gick och vi sprang på. Det var året som jag var inne i någon form av mental svacka. Helt oförklarligt så klev jag av loppet. Vad jag kan komma ihåg så var känslan bra och det var inte av trötthet jag steg åt sidan utan snarare av rädsla för att prestera. Väldigt märkligt alltihop. Men där satt jag i senare delen av tonåren och brottades med alla möjliga tankar. Två timmar nere vid en sjö i en skogsdunge på en sten. Helt själv iklädd tävlingslinnet och med tårar i ögonen. Det känns som om det var igår. Jag hade kommit till någon punkt där jag inte helt visste vad jag ville. En sådan där tidpunkt när det är extra viktigt att ha lite äldre förebilder omkring sig som fångar upp en när det känns jobbigt och svårt. Jag hade några personer runt mig men ändå så tog andra saker i livet lite för mycket överhand och löpningen var inte längre allt här i livet. Det är lite lustigt att tänka tillbaka på det här. För det känns som att jag har varit en löpare, jag har varit friidrottstjej och jag har tävlat i mina ungdoms- och juniorår. Resultaten var mediokra och ibland helt ok. Jag har skrivit träningsdagbok och levt för min idrott i större delen av min uppväxt. Jag älskar löpning. Och kommer troligen alltid att göra det. Men så tog allt slut och jag pluggade, tränade lite annat mest på skoj, presterade i vanliga skor istället för löparskor och skaffade mig någon form av jobbkarriär inom en bransch många avundas och vill jobba i. Livet är lite som en terrängbana, det går uppför och det går utför, däremellan är det ganska så flackt men ibland lite snårigt. Och så tar livet sina vändningar. Ibland förstår jag inte vart åren tog vägen. Men helt plötsligt så har det gått 17 år till och det stundar ännu ett Terräng-SM.

I tisdags genomfördes sista hårda passet innan helgen. Lämpligt nog på ett bökigt underlag. Leran skvätte gott och händer, armar, baklår och framsidor, rumpa och vader var helt täckta. Till och med mellan tårna hade lerkornen letat sig in. 12x600m stod på programmet och de sprangs i ett helt ok tempo med tanke på hur min kropp reagerar när den känner lerigt, stenigt, vått och geggigt underlag under fötterna. Det är inte glädjetjut man hör och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Sista intervallen blev lätt skrattretande. Den skulle gå extra fort och under de sista hundrametrarna trampade jag lite snett på en sten, vad händer då, jo mjölksyran slår till med sådan kraft att jag känner mig helt klubbad. Vinglar sakta in i mål och stoppar klockan surt. Hade jag bara fått springa på hela vägen så hade det gått. Men det går inte att leva på en dröm utan det ska tryckas ut och presteras också. Precis så kommer det att vara till helgen. Varje liten meter är värdefull och varje litet steg viktigt. Varje liten nedförsbacke kan bli avgörande för mig.

Jag lovade mig själv en gång därbak i tiden när jag slutade med friidrotten att aldrig mer springa terräng. Jag hatar terränglöpning och jag älskar asfalt. När det kommer till tävlingar alltså. Träningspass avnjuts gärna i skogen, men när det ska gå fort så vill jag ha kontroll och fast mark under fötterna. Det är troligen därför flacka stadslopp kanske passar mig bäst och gärna de längre sträckorna. Terräng-SM löps på 4 km alternativt 8 km, 2 eller 4 varv. Det är för kort för mig och det är läskigt på så många olika sätt. Men vad gör man inte när klubben ska ha lag och jag på något konstigt vänster tros platsa in. Eftersom jag är livrädd för att tävla i terräng så har jag i år härdats med att springa terräng-DM och även en träningstävling över 8:an i Skatås. Den förstnämnda blev ett skratt i ansiktet på mig. Slutresultatet var helt ok även om tiden var till missbelåtenhet. Men att det ska avgöras i nedförsbackarna för mig är helt otroligt. Första nedförsbacken och de övriga flög ner och ställde av mig så det skrek om det. Jag stod formligen still i första nedåtlutan. Och jag fick jaga ikapp och plocka löpare resten av loppet. En upplevelse det också. Med det i bagaget tycker jag nästan att det är roligt och spännande att åka till Uppsala. Dessutom kanske det kan vändas till en styrka att känna att det här med terränglopp är kort. För när man är i mål på 4 km så hade man på ett marathonlopp haft dryga 38 kilometer kvar. För går det att springa så många kilometer till så borde det ju gå att trycka upp farten och hålla kvar den i de få kilometrarna som ska avverkas i helgen. Det handlar troligen om att knyta näven och älska smärtan, mjölksyran, flåset och det hårda med att försöka springa fort. Och just detta hade jag inte förstått för 17 år sedan. Någonting lär man sig när man blir äldre. Även om jag tar löpningen på precis lika stort allvar nu som då. Med den stora skillnaden att nu gör jag det med ett leende på läpparna och springer hela vägen in i mål.