Green team.

Det låg en förväntan i luften när vi klev på bussen på NE-platsen under fredag eftermiddag. Terräng-SM stundade, en försmak av tävlingssäsongen, en första liten hint om vinterns träning hade gett önskat resultat. För mig ett äventyr som jag kastats in i eftersom jag blivit med klubb. Vi skulle ha lagtävling och vad gör man inte för laget. 8 km var det sagt, men när det väl kom till kritan var vi anmälda båda dagarna. Något jag inte kände mig helt tillfreds med. Känslan i kroppen sista förberedande löppasset på torsdag kväll gav inte heller något självförtroende direkt. Med gråten i halsen sprang jag hem från det passet och hade inte den minsta lust att offra mig på en terrängbana. Det var ju en av alla anledningar till att jag varit klubblös, att springa de lopp jag njuter av och som jag genuint i hjärtat känner glädje inför. Men nu har jag gått med i en fantastisk klubb som gett mig många möjligheter att få satsa på det jag brinner för som stavas marathon. Och därför fanns det ingen tvekan till att göra det klubben önskade av mig. 4 km på lördagen och 8 km på söndagen. Uppsala Slott, en vacker men ack så backig historia.

Banan mätte 2 km, så antingen var det 2 varv eller 4 som skulle tillryggaläggas. Målet för första dagens korta bana var enbart att ta mig igenom för lagets skull. Försöka ha roligt men utan större press, eftersom sträckan är lite väl kort för mig. Jag brukar ju ha 38 km kvar efter de fyra första, eller åtminstone 17 km. Känslan den där lördagen för drygt två veckor sedan var något nytt. Jag har på tok för lite rutin på att ta ut mig under så kort tid. Jag har inte fart nog i benen för att pinna på och i min lägre hastighet så hinner jag inte trötta ut mig själv nämnvärt. Det blev aldrig någon riktig tävling för mig, även om jag var nervös och lite lätt fladdrig i kroppen. Startskottet brann av och iväg var vi, en skock kvinns spurtade över ängen för att få en bra position inför första svängen och den långa nedförslöpningen som sedan flackade ut inför backarnas backe. Den ödesdigra, mjölksyreskapande, skräckinjagande klättringen upp mot slottet. 150 meter är kanske inget att klaga över, men är det samtidigt 25 höjdmeter, mjukt gräsunderlag och ett gäng med medeldistansare, spurtspecialister, mjölksyrevana löpare och terrängspecialister så har en seg medioker marathonlöpare inte mycket att sätta emot. Min öppning första kilometern var skaplig och sedan sprang jag bara på så gott jag kunde, vilket dagen efter skulle visa sig inte var en speciellt stark insats. Men det fina i kråksången var att vårt lag, Ullevi FK, fick kliva upp på prispallen och ta emot en naggande god bronsmedalj. Ett SM-tecken är alltid ett SM-tecken och med det i bagaget var det verkligen värt att köra ett litet 4 km träningspass som jag nog fick se min insats som den första dagen av två.

Söndag morgon och det kändes lite mer som att det var dagen jag kommit hit för som var kommen. 8 km är betydligt längre och det dubbla från dagen innan. Och på den här sträckan finns det lite mer att plocka in efter hand om uthålligheten är större än snabbheten. Samma procedur som dagen innan fast med en känsla av något mer lugn och ro där på startlinjen. Samma bana, men alltså fyra varv istället för de två. Öppnade första 4 km fyra sekunder snabbare än vad sluttiden blev på den sträckan dagen innan. Och det skvallrade ju om att jag inte direkt kunde ta ut mig på det korta loppet. Hade bestämt mig att den där tuffa backen alla funderade på skulle bli min vila. Resten av varvet skulle jag göra mitt bästa att trycka på i bra fart, så bra som jag hade i kroppen. Men när väl backen dök upp så skulle jag ta den metodiskt, första delen upp till en röd matta som var dragen över en liten asfaltstump, andra delen till den skarpa svängen och sista delen, den branta upp över krönet. Det gick bra de tre första varven och jag tog stadigt in på en del av mina medlöpare som kanske startat lite väl optimistiskt. Dock blev jag såklart mer och mer avhängd från tätgruppen. Vilket är en självklarhet, med tanke på vilka löpare det var längst fram. Lyckades jaga mig fram till en 7:e plats och där låg jag stadigt sista dryga varvet. Försökte komma ikapp och ville verkligen. Planen var att ge det jag hade efter sista backen lagts bakom mig. Men den blev en dryg historia och väl uppe hade jag syra och tröttheten slog mig hårdare än jag trodde. Efter mördarbacken och in mot mål var det runt 700-800 meter kvar till målgång. Två små knappt märkbara knäppar uppför som på tidigare varv tagits med lätta steg blev nu stora hinder som var i vägen. Jag kunde inte jaga ikapp och jag kunde inte ta en sjätte plats som hade gett klubben fina poäng, för det är så det är på tävlingar med SM-status. De där placeringarna från ett till sex är åtråvärda och de som räknas. Att köra stolpe ut är inte så kul och just under söndagen lyckades vi från Göteborg att hamna på fyra sådana placeringar. Terränglöpning och jag är inte direkt som ler och långhalm. Men klubben fick ännu ett lagbrons med sig hem. Och jag är nöjd med min insats, även om den inte var något att hänga i granen direkt. Nu ser jag fram emot resten av säsongen. På flera sätt längtar jag efter att tävla och få möjligheten att flytta både mentala och fysiska gränser. Kunde jag komma i mål och ha kul på ett Terräng-SM, med tanke på hur jag är som löpare och vad jag hade med mig i bagaget, så ska jag kunna njuta av lopp som är lite mer min tekopp. Asfalt och stadslopp. Men så har jag ytterligare mentala utmaningar i år. Två inplanerade tartanbanelopp, 5000 meter och det dubbla. I år har jag delvis valt men även blivit uppmuntrad till att kasta mig handlöst ut och se vad som händer. Och det är inte bara de två utmaningarna jag har framför mig. Sommarens träningsläger är ännu en spännande och kanske väl syrefattig upplevelse som väntar. Med löpningen i fokus och två dagar till nästa tävling kastar jag mig över hallonpajen och fortsätter titta på en gammal goding. Run Forrest, run.