Uppe på toppen och ner i djupaste dalen.

Tiden springer iväg och jag med den. Vart tog de senaste fyra veckorna vägen. GöteborgsVarvet och den där sub1.20-tiden jag längtat så länge efter. Nu känns den helt irrelevant. Obetydlig på något sätt, för 1.19.43 känns inte tillräckligt bra. Vad är problemet egentligen. Mitt problem. Varför kan jag inte nöja mig och känna en sådan där skön nöjdhetskänsla. Jag känner bara mersmak och att 1.19 inte är en bra tid. Inte tillräckligt bra. Hur kan jag känna så när jag så länge velat uppnå just den gränsen. Lustigt är det att uppnå något som emellanåt känts ouppnåeligt, eftersom försöken varit så många, och inte känna den där tillfredsställelsen omsluta kroppen och vagga in en i ett inre lugn.

Senaste veckorna har jag haft en både fysisk och psykologisk svacka. Närmsta dagarna efter loppet så kände jag mig glad och kunde bara tänka på att nu ska jag träna stenhårt och smida medan järnet är varmt. Sedan kom jag ikapp mig själv på något sätt. Och huvudet kändes trött och kroppen densamma. I efterhand har jag kommit på att det är en blandning av jobb, pollenallergi och lite för lite sömn. Men främst så tror jag att det har att göra med att det där målet uppnåddes och att jag trodde att en helt annan känsla skulle infinna sig. Men den kom aldrig. Och det är ju självklart att den inte gjorde, för jag vill ju mer. Men på 10 km och på marathonsträckan har jag för mig själv uttalat långsiktiga mål, satt i tid och till det formulerat delmål som jag vill uppnå inom en snar framtid. På halvmarathonsträckan har jag inte satt något långsiktigt mål utan det enda jag haft i huvudet är att ta mig under 1.20. Och jag vet att jag efter loppet både sa och skrev att nu ska jag inte sätta några mål utan nu ska det gå så fort som det bara kan gå. Men att famla i mörker utan ett mål är svårt. Och faktum är att jag har svårt att sätta ett mål på 21,1 km. Det eftersom marathonlöpare är så olika skapta. En del som springer på de tider som jag vill nå är riktigt vassa på halva sträckan och andra har personliga rekord som inte är så värst snabba men springer riktigt fort på marathon trots det. Det är väl så att man måste inte vara en snabb löpare för att lyckas på marathon utan man kan vara en seging. Och det är ju det jag har sett mig själv som. En sådan där löpare som kan ligga i ett tempo och hålla det länge, men som inte har någon speciellt snabb toppfart. Men nu helt plötsligt så vill även jag springa fortare och därför svävar jag i ovisshet och vet inte vad jag ska tänka om halvmarasträckan framöver. Det får mogna fram eller så får jag ta hjälp att formulera en rimlig tanke och tid. För rimlighet är viktigt. Att ha en plan som är förankrad i verkligheten och inte drömma sig bort. Målsättningar ska, för mig, vara realistiska om än tuffa. Löpning är inte bara att springa, det kräver inte bara hjärta och en härlig känsla som jag oftast hävdat. Det kräver en hel del strategi och hjärna om man vill komma dit man tänkt sig.

Vi får se om jag kommer dit jag vill. Nu har jag i varje fall varit glädjerusig, efter Varvet, på toppen av sinuskurvan men sakta dalat allt längre ner med dålig löpkänsla som resultat. Är det inte lustigt att det går att göra sitt livs snabbaste halvmarathonlopp och två veckor senare känna att självförtroendet är på botten och att det känns som att allt går i ultrarapid. Utan rytm, som om benen kämpade springandes i en bassäng full av mjukglass. Och när den där känslan kommer är det lätt att dessutom få någon liten känning någonstans. Lite ömhet här och där. Men nu får det vara nog. Nu har jag slickat mina sår tillräckligt och får skärpa till mig lite grann. Det gör ont både fysiskt och psykist att vara löpare. Och det är inte många träningspass som får betyg 9 av 10 på ett år. Många är kämpiga och rent av jäkliga, både på ett positivt och negativt sätt. Som allt i livet. Men när de där riktiga topparna kommer så är det så underbart och allt får en mening igen. För jag älskar ju att springa. Steg för steg, framåt, uppåt, mot nästa topp.

Jag vill tillbaka till den där underbara målgångskänslan som det är att gå i mål på främst ett marathonlopp men även på halva distansen. Den där härliga endorfinstinna känslan. Kroppen är helt slut, trött, urvriden som en disktrasa har det sista lilla krämats ut under slutkilometrarna. Målgångslöpningen mot klockan. Mållinjen. Lyckoruset. Den totala lyckan. Den obeskrivliga som måste vara självupplevd. Jag älskar att springa marathon. Jag har marathonabstinens. Tålamod, tålamod, nästa marathonlopp kommer och då ska jag vara starkare än någonsin. Det är därför min lilla plan som jag hade förra året om tre maror reviderades till att satsa allt på ett kort. Träna smartare och ge kroppen en chans att utvecklas. Så att disktrasan kan vridas ur lite ytterligare och jag kanske kapa till och med fem minuter. Tänk om det går att persa med fem minuter till hösten. Det vore mer än underbart. Och då är denna långa väntan på lyckokänslorna i kroppen värd varje sekund. Vägen dit är dessutom den mest spännande någonsin. Fyra veckor kvar till semestern och tre lopp innan dess. Semestern innehåller löpning, löpning och mera löpning. Majoriteten av dessa steg ska tas på hög höjd. Tiden är kommen för mitt första höghöjdsläger. Spännande värre hur kroppen ska klara av påfrestningen det innebär. Otroligt rolig semester har vi framför oss. Efter den blir det löpning i tävlingsstass två dagar i rad och hård träning hemma under några veckor innan nästa riktiga mål är här. Stockholm halvmarathon. Efter det finns det enbart ett mål kvar i år och det är marathonloppet. Det ska bli så roligt att springa marathon igen att jag får glädjefnatt i kroppen bara av att skriva ordet. Det kommer nästan vara ett helt år mellan senaste maran och den kommande. Men än är det långt kvar. Nu tar vi morgondagens 10 km lopp först. I staden där sola skiner för jämnan.