fredag 29 juli 2011

St. Moritz.


Höghöjdsläger, mitt första någonsin. Vi befinner oss i Schweiz och den exklusiva lilla byn på lite över 1800 höjdmeter i hjärtat av Alperna beskrivs som Top of the world. Kanske är det att slå sig lite väl hårt på bröstet att välja en sådan pay-off eller så är det jag som är yrkesskadad för den krassa sanningen är att St. Moritz är ett paradis för varje löpare. Och cyklist, om man frågar Henrik. Det är som att bo mitt i ett vykort. Eller som coach säger, vyn från balkongen är en kuliss. Det är så vackert att det inte kan vara verkligt, och då har han ändå varit här otal gånger.



Som sig bör när det är träningsläger så handlar det om disciplin och fokus. Vi är fyra personer som hyr ett hus, 150 höjdmeter ovanför St. Moritz Bad, det vill säga högt upp i St. Moritz Dorf. Det ger ett boende på i runda slängar 1950 meter över havet. Att vara på träningsläger på lågland är en sak, högre höjder kräver något helt annat. Är det första gången som en knapp månad ska tillbringas på höjderna så gäller det att ha några saker klart för sig. Tacksamt är då att få suga i sig kunskap från de som är mer erfarna inom området. Jag har läst på och försökt att förbereda mig så bra som möjligt. Dessutom har jag förmånen att resa med en oerhört erfaren medresenär och tillika coach. Min egen hypotes innan vi for var att jag är tålig för värme och har tillbringat många träningsläger och långa pass i ordentlig värme och sol, vilket min kropp klarat bra. Så därför trodde jag att jag skulle klara den höga höjden på liknande sätt. Dock så var jag förberedd på motsatsen, att det skulle kunna kännas som att springa i sirap, med en känsla av att bära rymddräkt och andas genom ett sugrör. Men så blev det inte riktigt.

Vi har varit här i ca 1,5 vecka och det är ungefär den tid man beräknar att det tar att acklimatisera sig. Personligen tyckte jag att det tog kortare tid. Min upplevelse har varit alltigenom positiv. Kanske beror det på att jag mentalt tänkt att det kan bli ett rent helvete för kroppen och inte tagit något för givet. Hur som helst så har det varit njutning och glädje från första passet och utan problem att tillgodose kroppen med syre. Vyerna, bergstopparna, alpsjöarna och allt det vackra hjälper troligen till en del för att göra träningspassen extra härliga. Samt självklart att vi skyndat långsamt och sett till att göra rätt träningspass och låtit kroppen vänja sig vid de nya förutsättningarna. Man skulle kunna säga så här, hade jag själv lagt upp träningen så hade det troligen blivit pannkaka. För visst är det skillnad för kroppen att träna här uppe även om det går bra och känslan är långt över förväntan. Samtliga träningspass hittills har känts riktigt bra, men klockan har visat andra tider och pulsen varit en bra bit högre jämfört med vad den ligger på i samma tempo hemma. Speciellt i början av vistelsen. Under första distanspassen, så var pulsen i lugnt tempo samma som den är när jag trycker på under ett distanspass hemma. Och på vår bergsbestigning som var en lång klättring i promenadtempo så var pulsen som om jag sprang lugn distans hemma. Men redan efter några dagar kändes en markant skillnad och nu upplever jag att kroppen svarar på samma sätt här som hemma, sett till puls och fart under distans och långpass. Däremot är det lite skillnad att springa intervaller och tröskel. Även här upplever jag en acklimatisering, men att helt kunna hålla samma tröskelfart här som hemma kommer det troligen inte bli tal om, även om sekunderna plockas nedåt och upplevelsen är att det går lättare, det vill säga snabbare, ju fler dagar som går. Viktigast är att tröskelpuls på lågland är tröskelpuls här och samma gäller intervallpulsen. Känslan är allt och hastigheten oviktig, i synnerhet på tröskelträning och långa intervaller eftersom det är den träningen som är tuffast för kroppen att klara av på hög höjd. Distans är inte alls lika utslagsgivande och korta intervaller säger man till och med kan vara lättare att genomföra på hög höjd på grund av lufttrycket. Under acklimatiseringen har jag därför kört intervaller som för mig känts som rena rama sprintdistanserna, 150 metare och 200 metare. Nostalgi att springa på den röda tartanen igen. Att göra det omgiven av alptoppar är som en dröm och det är nästan så att jag önskar att jag var en begåvning och ett gäng med år yngre så att jag kunde få springa många banpass. Men det är på de längre distanserna utmed banan i ett stadslopp eller på träningspass i skogen jag hör hemma. Det är harmoni när ingen ser en, anonymiteten är underbar i att vara långdistanslöpare. Det är exempelvis ingen som ser dig speciellt många gånger på ett marathonlopp, men på tartanbanan syns du hela tiden. Varv efter varv, intervall efter intervall. Men dagens 200 metare med lika lång joggvila var konstigt nog fantastiskt skoj. Jag kände mig som en riktig löpare och kommer ihåg alla dessa halva varv av intervaller jag sprungit som ungdom och junior. Och här uppe kunde gammelkroppen prestera tider som liknar de jag hade då. Måste vara den höga höjden. För det är så. Annorlunda drömmar på nätterna eller andra konstigheter skylls på den höga höjden. Vätskebrist och ett ökat matintag beror på den höga höjden. Vilopulsen på morgonen är högre, även om de senaste dagarna börjar te sig mer och mer normala. Det är ett spännande äventyr att genomföra sitt första höghöjdsläger. Och det bästa är att det fortsätter ett bra tag till.

Inga kommentarer: