Alpblommorna är utslagna, kossorna njuter i gräset i det som på vintrarna är skidpister och det kan vara uppemot 30 grader och sol här uppe på höjderna. Eller så kan det vara blott 2 grader när du vaknar på morgonen och ska springa ditt första tröskelpass på hög höjd och du undrar om någon skämtar med dig. Du har packat ner ett gäng med korta tights, träningstoppar och bikinis för att avnjuta sommaren i solen. Men du tvingas leta djupt i väskan efter understället och löparjackan som du turligt nog hade sinnesnärvaro att packa ner eftersom det ändå är alperna du ska till. Även vantar och mössa har åkt med av en slump i den noga utvalda och nerbantade packningen. Tackar högre makter för det. När det sedan visade sig att pass nummer två en av de första dagarna och den hittills mest snöiga var en vandring och i slutet ren och skär klättring så kom kläderna än mer till pass. Frukosten intas i köket varje morgon blickandes ut över berget med den lilla glaciären. Dagen till ära så har det snöat en hel del ovanför trädgränsen och jag funderar på om det verkligen är en bra idé att vandra upp till toppen just den här dagen. Coach som tycker att utmaningar stärker en verkar dock inte tveka det minsta. Och om jag yppar att jag tycker att något är mer eller mindre obekvämt, som att hoppa från femman i ett hopptorn ner i vattnet eller att vandra i snö på ett berg så verkar det snarare trigga honom att jämföra det med löpning och att höja sig själv för att nå sina mål. Jag väljer därför inte att yppa ett ord om mina rädslor utan Henrik, coach och jag ger oss iväg efter lunch för en promenad upp till Piz Nair.
There ain't no mountain high enough, ain't no valley low enough, ain't no river wide enough, to keep me from getting to you. Marvin Gaye och Tammi Terrells låt får mig att tänka på filmen Remember the Titans. Vacker film och omgiven av alpbergens tysta skönhet är det lätt att reflektera över saker och ting. Det är få saker som egentligen är viktiga i livet och det är skönt att bara få vara en stund och inte tänka så mycket utan bara leva varje dag utan att tänka varken framåt eller bakåt. Bara ta dagen som den kommer och insupa atmosfären, andas andetagen och göra det du gillar allra bäst. Umgås med den du älskar och utföra det i livet du tycker allra bäst om att göra. Så mycket svårare behöver det inte vara. Livet är egentligen väldigt enkelt. Vi människor gör det svårare för oss än det är, kravfyllt skapar vi problem för oss själva och andra, när det är enklast att bara leva fullt ut varje dag och ta tillvara på livet vi faktiskt fått och själva förfogar över. I synnerhet vi som kan sitta vid datorer och skriva eller läsa bloggar, vi har det oförskämt bra jämfört med många andra. Det är svårt att inte njuta av livet, naturen och löpningen här. Mer behöver jag inte så länge Henrik är här och de där hemma mår bra. Livet är ibland lite för vackert. Och jag lite väl blödig på väg upp mot toppen.
Större delen av vår vandring upp på berget kändes helt ok. I början kände jag knappt av att vi är på en hög höjd, men efter hand gick pulsen upp och stabiliserade sig kring en puls som på lågland skulle innebära lätt distans. Så viss ansträngning är det allt att vandra i berg här uppe. Vårt mål var att ta oss från vårt hus på 1950 meter över havet upp till toppen av Piz Nair som ligger på 3057 meter. Sista biten fick jag dock mitt hjärta halvt i halsgropen några gånger. Det där med att promenera i berg med snö och våt slipprig stig under fötterna är inte helt min tekopp. Men när man paralyserad står helt still för att inte glida bakåt och är en bit upp så inser man ganska så snart att gå ner igen inte är något alternativ utan det är bara att bita sig fast i berget likt en bergsget och fortsätta sin strävan mot den där varma chokladen vid liftstationen en bit under toppen.
Henrik och coach på väg mot toppen. Dessa båda män med lite mindre problem och rädslor än mig. Jag som fick peppa mig själv med små mantran steg för steg, emellanåt gåendes på alla fyra, var helt klart den harigaste. Men kanske är jag då den som konfronterat mina rädslor och därför är den som växer mest av äventyret. Vem vet? Sista biten hade snön blåst mot berget och på vissa ställen blev det knädjup kramsnö att pulsa fram i. Hala löparskor kunde kilas in i snön på andra ställen och greppet blev bättre och jag gladare. Mindre glad var troligen coach som ärade dagen med shorts. Varför inte, det är ju ändå juli och högsommar här i alperna.
Två söta stenbockar uppe på liftstationen och en stenbock bakom kameran, med bara några meter kvar till toppen. Coach som varit här tidigare går in till Lollo som tagit liften upp med sin lite onda fot och vi två stenbockar tar den sista biten upp för att besegra berget och bli värda den där varma drycken.
Äntligen ända uppe på toppen. Det är i slutet av juli, fingrarna är ordentligt nedfrusna, tårna likaså. Godare latte var längesedan även om fingrarna behövde den mer än kroppen som gått sig varm. Och jag har bestämt mig att efter jag har läst sista kapitlen i den vackra, men dock melankoliska, En dag av David Nicholls, så väljer jag att läsa K2 - på liv och död av Fredrik Sträng. Berg är fascinerande och jag skulle aldrig få för mig tanken att klättra på riktigt trots klätterkurserna jag gått för snart tjugo år sedan, sele och skor som finns långt inne i garderoben där hemma. Vissa saker stannar vid drömmar och ska nog så göra. Min kropp är skapt för att ha fötterna stadigt på marken och jag får inga kickar av att prestera med rädsla. Men jag kan förstå vad fantastiskt det måste vara att nå toppen på enorma fasansfulla fascinerande berg. För mig kan det bara liknas vid en marathonmålgång. Ingen bergstopp är den andra lik, inget marathonlopp är det andra likt. Varje målgång är unik och mycket kan hända på vägen. Det tar jag med mig ner från Piz Nair. En erfarenhet rikare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar