tisdag 15 november 2011

Ubon Ratchathani.


När vi bokade resan till Thailand och pappas 60-årsfirande så var tanken att en framgångsrik, rolig och intensiv säsong med många tävlingar skulle vara till ända. Så blev det som bekant inte riktigt. Så det var med blandade känslor vi satte oss på flygplanet för en lång resa till ovisshet och ledighet. Värme och sol i all sin ära, men när kroppen är hel igen och jag anmäld till en mara som jag ser fram emot med hela hjärtat så var det inte riktigt vila och solskenssemester som behövdes. Men i samråd med coach så hade jag genomfört en riktigt intensiv och bra träningsperiod innan vi for, så tanken var att veckan långt borta skulle bli en lugn och fin med underhållande träning, korta pass och hålla igång farten.



Vi landade i ett Bangkok med en känsla av lugnet före stormen, från flygplanet kunde vi se översvämningarna men väl inne i stan bland tuck-tuck, rosa taxibilar och sky-trains så märkte vi knappt av den tragedi som höll på att drabba landet. Om det inte hade varit för sandsäckarna som vissa butiker inhägnade ingången med samt som ambassader och andra nyckelbyggnader byggde barrikader med så skulle det mesta vara som vanligt. Lumphini park med en mängd av människor som utövade spontangymnastik samt Banyan tree building var de två höjdpunkterna. Den sistnämnda som Heaven23 i Göteborg fast 63 våningar och baren överst rätt uppe på taket med stjärnhimlen fri ovanför huvudet. Vertigo är det passande namnet och fantastiskt goda drinkar med tilltugg serverades uppe i skyn med utsikt över denna världsstad. Ljummen luft och en njutning för själen. One night in Bangkok, som låten heter, är kanske inte så mycket men vi hann med en hel del och ingenting. Varken H eller jag är sugna på marknader med billiga fynd eller shopping utan vi är mer ute efter att skaffa oss en uppfattning av världen där borta samt njuta av mer västerländska godheter som en latte på Starbucks och löpbandslöpning på ett fantastiskt gym som vi tjatade in oss på med motiveringen att vi är elitlöpare. En sanning med modifikation, i varje fall för en utav oss. Men väl uppe på löpbandet så var vår hastighet den dubbla mot det tempo övriga i gymmet joggade fram i, så för dessa vänliga thailändare såg det nog ut som vi var proffs på det vi höll på med. Lustigt.



Slutdestination Ubon Ratchathani med flyg dryga timman från Bangkok visade sig vara en långt mycket större stad än vi fantiserat om. Och det var väldigt roligt att få uppleva genuina och riktigt inhemska delar av Thailand. Det var inte många ord på engelska vi kunde göra oss förstådda med. Men att sätt ihop handflatorna och säga kaponkaa kommer man långt med. Ihop med ett leende på läpparna så kommer man ännu längre. Ubon som vi förkortar stadens namn till har det mesta förutom hav som man vill ha av Thailand och lite därtill. Framförallt finns det en sjö, Huai Wang Nong som är ca 7,5 km runt. Den ligger en bit från flygplatsen i ett lite lugnare område omgivet av några thaiboxningsklubbar. Så just runt den här sjön är man van att se boxare morgonjogga ett varv allt som oftast. Det ger en viss trygghet när man springer, för thailändare kör vanligtvis som galningar. Dock är de inte vana att se lintottar med löpartop och korta tights samt att det inte tillhör vanligheten att en tjej stegar fram. Men om jag var ett exotiskt inslag för dem så var alla road-kills ett spännande inslag för mig, ormrädd som jag är. Riktigt feta ordentliga ormar kunde ringla fram, jag hade dock turen att de jag såg var tillplattade och döda. Annars hade jag tvingats genomföra några rejäla spontanruscher som troligen kunde slutat hur som helst. Vänstertrafiken är också lite lurig och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Något som visade sig vara överraskande var att de lösa hundarna inte var det minsta intresserade av oss som kom springandes. Hade det varit på Lanzarote så hade man haft huggtänder i rumpan om man inte passat sig noga. Kossor med långa öron, buddhatempel mitt upp i allt och ett otal 7Eleven-butiker var inslag att vänja sig vid.

Ubon har ett universitet och i anslutning till det finns det en 400-metersbana att tillgå för den som vill. Detta var inte aktuellt den här gången för vår del, men bra att veta till en annan gång. Gymmet på Sunee Grand Hotel var välfungerande om än något varmt. När det känns som att min kropp brinner på sista tröskelintervallen då är det varmt på allvar. Jag brukar klara 35-gradig värme utan större problem, men det här var något helt annat. Men det blir ju svalare och svalare under den närmsta tiden, så ett träningsläger i Ubon i december-januari skulle fungera bra tror jag. Om man vill göra något annorlunda, vill säga. H och jag kommer definitivt åka tillbaka, men så har vi ju min pappa att hälsa på under vintern. Viloveckan blev drygt 12 mil med fina distanspass och bra tröskelintervaller samt kvalitetspass. Med andra ord ingen vilovecka, så som straff fick jag en medeltuff vecka hemma istället.

Vi kom hem lagom till nedräkningen mot maran. Den 11:e var det exakt en månad kvar och drygt ett år sedan jag sprang min förra mara samt ett och ett halvt år sedan jag satte mitt pers i Stockholm. Nu är jag riktigt sugen på att ge distansen vad den tål och den här gången tänker jag inte ge efter en tum. Om det blir tufft i slutet så är det jag som tänker bita ihop ordentligt. Nästan så att jag ser fram emot sista 7 kilometrarna mest av allt. När benen är trötta, tömda och det suger i låren ordentligt. När det gäller att kämpa varje kilometer, när det går lite utför på banan så är man rädd för att få kramp, men man matar på, håller farten som i trance, steg för steg in mot mål. Väl 200 meter innan målgång så ser man på klockan att man lyckats. Målet är uppnått och man vågar öka det där lilla de sista metrarna. Väl i mål kommer tomheten som ett slag i ansiktet. Marathonloppet är över, vad händer nu. Post-marathon blues.

Men nu är det pre-marathon och känslorna flödar över. 42.195 meter pur glädje är det som hägrar. Nu har jag härdat mig i värmen, dags att knyta ihop kappsäcken av träningspass med två tuffa träningsveckor för att försöka boosta och skapa det lilla extra för att plocka ut det under loppet. För även om delar av släkten tycker att jag borde sluta springa, vuxen som jag tydligen är och slitigt för kroppen som de tydligen tycker att träning är, så planerar jag att springa otal många roliga lopp till. Sån är jag och med knappt två månader till 35-årsdagen har jag blivit ännu odrägligare. Den stora frågan är hur många marathonlopp jag hunnit med innan 40-årsdagen. Innan dess ser jag inget stopp på härligheten. Segare blir man med åren och redan nu är jag en tjurskalle som när någon tycker att jag ska göra på ett visst sätt gärna gör precis tvärtemot. Thailändarna lever efter en devis jag från och med nu tagit fasta på: Man gör som man vill.

Inga kommentarer: