Två veckor före marathonpers.

Ibland är det skönt att sitta ner och reflektera, fundera, tänka och filosofera. Det är svårt att stanna upp i vardagen och ta sig tid att göra det när träningspass ska bockas av, jobbet ska skötas och vardagen ska fungera med allt vad det innebär. Men efter ett marathonlopp så ger jag mig själv tiden att stanna upp lite grann. Det är på något sätt så definitivt att springa en mara att det krävs några dagar av bara vara efteråt för att sedan lägga loppet bakom sig och blicka framåt.



Uppladdningen för söndagens lopp har varit lite annorlunda. Mest för att jag blev skadad i somras och knappt kunde gå eller röra mig ordentligt överhuvudtaget. Det, för mig, viktiga marathonracet som jag sett fram emot skulle sprungits tidigare och säsongen skulle summerats för två månader sedan. Henrik fick i present av mig att åka till Rom. En resa som skulle avnjutits utan speciellt mycket löpning, som sen höstvila, och vara lite mer som en sådan där vanlig stadsresa som andra par gör. Vi har rest mycket ihop, säkert mer än de flesta, men eftersom jag valt (eller ska jag säga vi) att satsa mer och mer på min löpning så handlar all vår semestertid om träning. Två pass om dagen, massor av vatten och mat, liggande läge och vila mellan passen där hård tuff träning varit prioritet ett. Det där med att se världen med turistögon och resa runt bland hostande turister med kameror på magen, gå på grisfester eller festa hela nätterna är inget vi upplevt och troligen inget vi egentligen skulle uppskatta. Men Rom skulle bli lite åt ett vanligt Svenssonliv. Vi skulle äta gott, dricka goda viner och turista bland historiska byggnader och verk. Men som bekant, det blir inte alltid som man tänkt sig. Fast till Rom for vi, för alla vägar bär ju just dit.



Och vilken tur att jag blev skadad i somras, för vilken helg vi hade. När jag nu sitter här och tänker på helgens marathonlopp så funderar jag på vägen dit, uppladdningen och hur hösten varit. Glädjen till löpning, energin i vardagen som gör att det är så kul att springa. Veckor varvade av Stockholmsresor med jobbmöten och viktiga beslut, tidiga mornar, sena kvällar, allt för att få in alla de viktiga passen som gav kroppen hårdheten tillbaka efter skadan. Beslutet att ta hjälp av en fantastisk personlig tränare på Sats Kungsgatan i Göteborg, Michael Hansson, och få till styrketräning och prehab för att minska skaderisken. All fin hjälp min klubb ger mig, Ullevi och goda bästa Curre, samt min tränare Johan Wettergren och all bra bollning jag fått under det år som jag valt att ha en tränare och gå med i klubb. Ynnesten det är att vara nästan halvvägs till fyrtio från de trettio (bevare mig väl) och ändå kunna harva på där ute i spåret med så mycket kärlek till löpningen. Det är fantastiskt. Och jag känner en oerhörd tacksamhet.



Och så har vi den där galna cyklisten som gick på spinningklasserna för fem år sedan. Utan honom hade jag aldrig vågat älska löpningen så som jag gör. Han får mig att känna mig normal även om all min fritid går till träning så känner jag mig som vilken människa som helst. För hemma i la casa de Nordström är det Svenssonliv att träna som en halvtidstjänst, badrummet luktar svettiga träningskläder, blicken är hålögd de flesta kvällar klockan nio när träningen är avklarad och det enda kroppen vill ha är mat. Det skulle vara omöjligt att leva med en människa som inte vill att man tränar, tävlar och som faktiskt uppskattar allt det onormala och gör det till normalt. Så resan till Rom som vi sett fram emot blev en blandning mellan att upptäcka staden och göra det till träningsläger. Med två veckor kvar till årets viktigaste lopp för mig så fanns det i min hjärna inga alternativ och Henrik känner mig bättre än jag själv gör. För honom var det självklart att helgen två veckor innan maran var kritisk för hur loppet skulle gå. Det sista långpasset skulle håvas in, viktiga intervaller stod på spel och en träningsvecka med mycket mängd skulle avläggas. Tacksamhet för att en resa som hade en karaktär när den gavs bort i present kunde ändras till en annan ytterlighet och bli fantastisk. Livet handlar om inställning, vill man så kan man.



Så efter fyra dagar i Rom så rekommenderas den här staden starkt även för oss löpare. Staden fick bekänna färg i löparskor. Morgonjogg i Villa Borghese rekommenderas starkt, likaså ett tidigt distanspass genom stadens större gator, förbi Coloseum, Vatikanen, Quirinalen, Piazza del Popolo, Forum Romanum, Piazza Navona. Eller varför inte ett långpass genom delar av staden men framförallt med lugnt flyt efter den underbara kanalen som skär genom staden. Springer man ner några trappsteg och följer det ringlande vattnet så behöver man inte stanna en enda gång utan det går en cykelbana utefter kanalen som man kan ligga på i tempo fram och tillbaka för att få ihop ett riktigt fint pass. Underbar löpning, pasta och framförallt glädje till livet är inte att underskatta när allvaret närmar sig. När du lägger alla dina kort, all din träning under ett år på bara en dag, ett lopp, då gäller det att hitta glädjen långt innan och känna att du mår bra i hela kroppen.



Så när jag nu njuter av post-marathonkänslorna så är det inget vemod jag känner utan snarare positiva känslor till att den här hösten gick snabbt, det var fokus rakt igenom, men det var lika mycket glädje och anpassningsbarhet till omständigheterna. Vi gjorde någonting bra utav en skada som var nära att krossa mig. Och det är nästan så att en skada kan bli till tacksamhet. För får man inte stanna upp ibland och tänka så uppskattar man inte allt i livet som man får. Det finns många måsten, men det finns lika många möjligheter. Och jag väljer de sistnämnda och skippar de där ordet måste. Det går att ladda upp i Rom, kilometer, endorfiner, kolhydrater och skratt. Även om landningen på hemresan var det värsta jag varit med om. Men det är en helt annan historia och den väljer jag att glömma.