Två hjärtan slår i min kropp.

Ja, det är sant, jag har en liten bebis i magen eller än så länge foster för embryostadiet är för länge sedan förbi. Tack och lov. Men det är en bebis vi hoppas att det ska utveckla sig till. Surrealistiskt är bäst ord att beskriva mitt, som en del beskriver det som, välsignade tillstånd. Trots teknikens under och möjligheten att få se det lilla livet är det svårt att förstå. Lyckokänslor blandas med en rädsla att något ska gå fel. Idag 19 fullbordade veckor av graviditeten, ultraljud avklarat med en livlig liten en som slog kullerbyttor, gapade, kliade sig i pannan, greppade tårna med handen. Tacksamhet över att ynglet mår bra. Nu gläds vi åt detta och hoppas att en liten kommer ut om sisådär 21 veckor.

Bloggen som legat lite vilande kommer förhoppningsvis att vakna upp mer framöver. Tänkte mig att jag skulle föreviga och dokumentera sista halvan av min graviditet med fokus på min träning. Målsättningen är att må bra. Mina tankar på att prestera och att elitlöpa ligger och pausar just nu.

Vägen fram till ett marathonlopp är många gånger det bästa som finns. Och i slutet av februari har jag ett av de viktigaste prestationerna framför mig. Att föda ett barn. Det kräver precis lika mycket psykisk och fysisk förberedelse som det gör att springa ett marathonlopp.

Min långsiktiga målsättning med löpningen är att jag vill prestera mina bästa halvmara- och marathontider efter att jag blivit mamma. Det största i livet misstänker jag dock inte kommer handla om mig själv, mina prestationer, tider och placeringar utan om något mycket mer fantastiskt och underbart. Henrik och jag ska bli föräldrar, mamma och pappa. Livet är underbart och jag är ödmjuk till vad vi har framför oss. Hela min kropp och hjärta hoppas att det ska gå bra. Jag tar inte längre någonting för givet. Det är ett litet mirakel och helt magiskt. Lustigt hur känslan kring vad som betyder något i livet kan ändras så. Och en sak har jag förstått, ingenting kommer någonsin bli detsamma igen.