19 kilometer i vecka 19.

Kroppen är fantastisk. Henrik och jag har valt att säga att det är vi (och inte jag) som är gravida. Stockholm marathon blev som bekant inget race för min del i år. Det blev en bebis istället. Skadebekymret som hängde som ett olycksmoln över mig under Varvet och satte käppar i hjulet för maran blev till det mest ljuvliga man kan tänka sig. Ett växande liv.

Idag går vi in i vecka 20 och det närmar sig halvvägs av de 40 veckor som en graviditet generellt sett förutspås att pågå. Det har varit en bergochdalbana av känslor. Alla som varit gravida någon gång vet precis vad jag menar. Själv kunde jag inte föreställa mig att det var så här det skulle bli. Jag kände i kroppen på en gång att det var något som var annorlunda och visste direkt var det var utan att jag någonsin varit med om någon liknande känsla tidigare. Jag är inte typen som brukar var extremt rädd om mig själv. Jag pushar mig, tränar på hårt och tänker kanske inte alltid efter vad det får för konsekvenser på min kropp. Hittills i livet har träningsvanor, matvanor och andra vanor bara påverkat mig och min kropp. Helt plötsligt handlar allt och då menar jag verkligen precis allt om en annan blivande individ. Några celler som förökar sig och ska bli till ett litet liv. Ett liv man börjar älska mer än något annat innan det ens finns. Innan man ens vet om det kommer bli något av det. Allt ställs på sin spets. Underbart. Spännande. Läskigt.

Jag visste inom mig men vågade inte tro att jag tolkade kroppens signaler rätt. Men ack så rätt det var. Ett plustecken har aldrig varit vackrare. Samma helg gick jag på en spinningworkshop och cyklade inne i en kokhet sal. Där och då förstod jag att träningspassen framöver inte bara skulle handla om mig. Aldrig tidigare har pulsen och känslan på passen varit viktigare att ha kontroll på. Veckan efter var magisk och känslorna av lycka for runt i kroppen. Henrik och jag, en gemenskap djupare än någonsin tidigare. En hemlighet större än någon annan som vi beslutade att behålla för oss själva ett bra tag. Kärleken till det lilla som knappt fanns prövades nästan direkt då jag bara några dagar efter att vi fått veta föll så illa på Älvsborgsbron. Otroligt ångestladdat att veta att magen och kroppen är extra sårbar. Livrädd att själv göra något som förstör den lycka som spridit sig inom oss. Perfekt att då falla pladask och slå i knän och landa på magen. Som tur är så var den lilla pyttiga cellklumpen väl skyddad och inget hände. I vanliga fall hade jag beklagat mig över den smärta och de problem som följde mig under sommaren på grund av fallet på knäna. Det blev minst sagt långdraget och kändes av länge på löppassen. Men jag kände bara en enorm tacksamhet över att det lilla som börjat växa fortsatte att göra det. Tänk vad känslan för vad som är viktigt i livet kan ändras fort.

Under sommaren och semestern, på den höga höjden i St. Moritz var jag inte ensam när jag var ute på mina fantastiska löppass. Innan vi åkte upp så hade jag ingen aning om hur kroppen skulle reagera. En graviditet påverkar som bekant kroppens förmåga att prestera. De som varit på hög höjd och tränat vet hur jobbigt det kan vara. Att samtidigt befinna sig i de mest kritiska första 12 veckorna av en graviditet kan någon tycka vara dumdristigt. Men de föder barn i Alperna också och i allra högsta grad på Kenyas höjder. Och veckorna i Alperna var någonting utöver det vanliga. Vår egen lilla hemlighet som ingen visste om kunde vi njuta av till fullo. Inte för att det syntes någon mage direkt, men andra delar på kroppen växer och på något sätt går det att se i ögonen att en kvinna är gravid. Då var det skönt att få genomleva denna sköra period på tu man hand.

Det var de längsta 12 veckorna i mitt liv. Rädslan och oron över att förlora det lilla ynglet hängde över mig varje dag. Missfallsrisken är som störst dessa veckor och jag har svårt att ta vissa saker i livet för givna. Veckorna gick och vi läste om vad som hände inne i livmodern. Jag åt duktigt mina folsyratabletter varje dag, undvek alla goda ostar i Schweiz. Tror aldrig jag kommer bli så nojig över något i hela mitt liv igen. Men de restriktioner som finns i vårt avlånga land för gravida, vad man bör och inte bör stoppa i sig har jag följt slaviskt. Regler är till för att följa. Lustigt bara att människor blir gravida över hela världen och jag misstänker att riktlinjerna skiljer sig ganska markant åt.

Sista veckan på vår semester gjorde vi vårt första ultraljud med tillhörande tester. Om veckan efter det lilla plusset var magisk så var det helt obeskrivligt att se den lilla individen på drygt 7 cm ligga därinne i magen. Krabaten såg helt klar ut med alla extremiteter och framförallt det tickande lilla hjärtat på plats. Att få med sig ultraljudsbilder hem på det lilla livet var häftigt och gjorde det mer påtagligt och verkligt. Som enda barnet så är det bara jag som kan ge mina föräldrar barnbarn. På något sätt så har jag upplevt det som en press, men samtidigt skjutit bort de tankarna. Nu när vi hade bilden i handen på det som förhoppningsvis ska bli en liten människa så småningom var det med en stor glädje vi firade vår sista semestervecka med att berätta för våra föräldrar att de skulle bli mor- och farföräldrar. Vecka 14 var vi i då, snart sex veckor sedan, och hemligheten blev till en överraskning. Eftersom jag själv upplevde att vem som helst på gatan måste se att jag är gravid bestämde vi att berätta på våra jobb och för våra kompisar. Nästan så att det kändes konstigt att prata om det samtidigt som det är precis det man vill göra. Dubbla känslor. Ju mer veckorna gått har dock magen växt och då är härligheten ett faktum som inte går att dölja även om man velat.

Jag har mått oförskämt bra. Som en skolbok mådde jag lite tjyvens mellan vecka 7 och 9. Detta välkomnade jag med öppna armar, det var ju ett tecken på friskhet i mina ögon. För den icke känsliga kan jag nämna att tarmfunktionen hos en gravid kvinna ändras till att gå i slowmotion för att kroppen ska hinna suga åt sig varje liten näringsbit av maten som går igenom. Det gör att magen inte funkar riktigt som man önskar. Dock helt normalt och också välkommet. Sunda tecken på graviditet är i mina ögon inget att klaga över. Och kanske är det därför jag själv uppfattar att jag nästan mått för bra. För barnmorskan beskrev jag det som oroväckande bra. Jag trodde innan ett annat liv intog min kropp att en graviditet skulle vara ett rent helvete. Nog för att jag känner att jag är gravid, flera olika tecken där självklart den växande magen och den numer fylliga bysten står i fokus för den som ser mig.

Första ultraljudet gick bra och det var igår dags för det andra och sista. Även om allt för drygt fem veckor sedan verkade toppen så har jag ju närmre fredagen den 28 september vi kommit blivit mer och mer nervös. Kanske är det för att jag just mått strålande och kanske är det för att trots att logiken säger mig att något finns där inne så känns det så sårbart på något sätt. Trots att jag skyddar det hela allt vad jag kan. Hursomhelst gick allt så bra det kan gå. Fantastiskt duktig barnmorska. Hon kändes empatisk och förstod att vi var nyfikna. Pedagogiskt gick hon igenom alla delar som hon rutinmässigt ska gå igenom och mäta. För att se att allt står rätt till med extremiteter, organ och annat samt för att få fram beräknat förlossningsdatum. Riktigt roligt att hon tog sig tid att skoja om fostrets rörelser och gjorde ultraljudet till en upplevelse vi kommer ha med oss resten av livet.

Så nu står vi här med drygt tjugo veckor framför oss som ett oskrivet blad. Spännande och otroligt roligt samtidigt som det är skrämmande på något vis. Livet kommer aldrig bli sig likt och jag längtar efter att barnet ska komma ut. Samtidigt som det är en väldigt mysig period just nu. Henrik sa häromdagen att det är en så härlig tid att det inte hade gjort något om barnet var i magen två år. Vi njuter av det här. Fast jag som bär fostret i en växande livmoder känner att det blir precis lagom med den tiden som är kvar. Hittills har jag kunnat träna på och leva nära på som vanligt. Men varje vecka som går kommer troligen innebära nya upplevelser och anpassningar fram till att det är dags. Spontanitet, lyhördhet och flexibilitet blir de viktigaste orden närmsta tiden. Speciellt med tanke på att jag är van att träna minst ett pass (många gånger två) om dagen i vanliga fall. För en icke elitsatsande person blir nog inte omställningen i hur vardagen ser ut lika stor på en gång. Jag har upplevt att jag från dag 1 av graviditeten har tänkt på ett helt annat sätt när jag tränar och utmanar min kropp. På ett sunt sätt insåg jag från första sekund att det inte handlar om mig längre och att jag aldrig skulle förlåta mig om jag själv gör något som påverkar det växande livet illa. Jag tränar relativt sett mycket fortfarande och hoppas kunna fortsätta hela vägen. För min skull och för barnets skull.

Jag trodde innan jag själv blev gravid att anpassningen skulle bli ännu tuffare. Att kunna springa härliga 90 minuters löppass i en helt ok hastighet när det närmar sig halvvägs överträffar alla mina förväntningar. Ödmjuk är jag till varje ny vecka, jag lyssnar på kroppens signaler och är tacksam för varje träningspass. Jag njuter av att vara gravid. En mening jag aldrig trodde jag skulle uttala. Jag trodde det på många sätt skulle kännas obekvämt, jobbigt och mer som en nödvändighet eftersom jag verkligen vill bli mamma. Att få njuta av den här perioden fanns inte i min fantasi. Tänk vad livet kan överraska en. Lycklig är jag över att det är så som känslorna är.

Detta var lite historik kring första halvan. Nu när jag går in i vecka 20 är min tanke att lilla bloggen som funnits med mig ett tag ska ändra skepnad i form av kortare inlägg kring min träning och hur jag upplever att det är att gå från en helt ok marathonlöpare till att bli mamma. Mina reflektioner kring att träna under graviditetens olika stadier med fokus på att fostret och jag ska må bra. Förhoppningen och min dröm är att under nästa år bli en marathonlöpande mamma. Följ gärna med mig på min spännande resa.