torsdag 16 maj 2013

Underbara april, vart tog du vägen.


April blev bloggtorkans månad på riktigt. Och jag kan skriva under på att tiden bara går med barn. Man gör hur mycket saker som helst hela tiden men ibland känns det som ingenting blir gjort. Märkligt men underbart. Livet har fått en annan mening även om jag älskade mitt liv innan så är det kärlek på riktigt nu. Till sonen. Till mannen. Och till livet.

April blev månaden som jag började känna mig som mamma på riktigt. Det tog ett tag för mig att hitta mammarollen och känna den där starka kärlekskänslan. Svårt att förklara, men för mig räckte det inte att få mitt barn på bröstet vid förlossningen. Utan lite tid att lära känna varandra behövdes för att de där bottenlösa, magiska och alldeles oerhört starka känslorna skulle forsa över mig. Tids nog kom de och nu är jag så galet kär i min son att jag inte kan sätta ord på det. Han lär mig saker hela tiden och han utvecklas för varje dag som går.


April gick i bakningens tecken. Har hittat mammarollen i takt med att det sprutat ut bröd och godsaker ur ugnen. Jag kunde inte hålla mig lugn utan behövde se någon form av resultat av mina dagar nu när jag inte jobbar och vad är inte mer perfekt än att producera i köket. Nu ska jag lugna ner mig på den fronten lite grann. Men faktum är att om inte träningen var ett så stort intresse så skulle jag nog prioritera bakning mer i mitt liv. Bagargenerna finns i familjen och det är en skön avkoppling att vispa ihop en kaka eller se en deg växa. God bonus är ju att resultatet måste ätas. Finfin kombination med hårdträning.


Träning, ja det blev inte bara bullar bakade utan även en hel del watt har producerats på trainern och kroppen svarar mer och mer på allt trampande. De första vacklande löpstegen togs också. Sakta, kort och kontrollerat men ack så underbart att springa. April var en härlig månad där mannen, sonen och jag hittade in i rutinerna av vårt nya liv som en riktig familj. Vi vågar planera mer och mer, drömma om framtida träningsläger och njuta av livet som tre.

1 kommentar:

Löpning & Livet sa...

Jag känner så väl igen det där med att det tog ett tag att bli kär. För mig kom det successivt och jag kände inte alls den där himlastormande förälskelsen när barnet las på bröstet. Nu är det dock en helt annan sak och att leva utan vore otänkbart. Det ska bli spännande att se hur känslorna beter sig med andra barnet.

Kul att du är igång och springer igen!