26.2 miles.

Ibland är löpning som poesi. Det var min lyckliga tanke imorse när jag hittade de fina benen. Fast första minutrarna med Stadion i blickfånget var det allt lite morgonsegt. Väldigt mycket det senaste har genomförts enligt en lista, mentalt inprogrammerad eller enligt mängder av post-it lappar. Som en robot har jag kryssat genom livet och bockat av punkt efter punkt. Idag blev jag återigen påmind om mitt livs kontraster. Maslows behovshierarki, ni vet. Den högsta punkten i pyramiden, självförverkligandet. Vad får dig att nå dit upp? Runners High. Det är självförverkligande för mig. Storstaden småslumrade fortfarande när jag pinnade Valhallavägen fram. Jag hade det i mig idag. Igår kväll visste jag inte hur jag ens skulle lyckas pricka av passet med någon som helst värdighet. Igår kväll var jag inte löpare. Febrilt fingrandes på en dator som inte ville fungera på hotellets knackiga uppkoppling. Men sista riktiga passet innan en mara är inte att förakta. Och jag tackar för dagens uppvaknande. Höstluften. Löven. Färgerna. Jag hann med både start- och målgångssträckningen av Stockholm Marathon samt stora delar av Tjejmilen. Fina lopp det där. Men idag var det inget race. Det var njutning. Rent. Enkelt. Kompromisslöst. Andetag. Steg. Klapper mot marken. Och denna vackra miljö. Kaknästornet. Siluetten av en bildskön stad. Vattnet. Blankt och stilla. Träden. Husen. Stockholm är en vacker stad. Att springa här är fantastiskt. Glädjelöpning. Uppvärmning. Flytintervaller. Nedlöpning.


Nästa gång benen tar löpsteg är det på annan mark. Starten går uppför den långa Verrazano Bridge. Från Staten Island över till Brooklyn, in i Queens, halvvägs och en stund senare över vattnet in på Manhattan, Bronx nästa, Manhattan och slutligen in i Central Park. Målgång.



New York har mycket att erbjuda. Lance Armstrongs cyklar är på aktion på Sotheby's. Det vet jag en som ser fram emot. Jag ser fram emot att bära det gula Livestrongbandet på armen. Längtan är förbi. Vi har semester. Ikväll är det pasta och packning, imorgon landar vi på JFK, på fredag hämtar vi nummerlappar på en riktig sportmässa, på lördag pastaladdar vi i Little Italy och på söndag njuter vi av atmosfären. 26.2 är inte som 42,2. Det är mycket kortare.