Nostalgitripp.

Förr om åren. På den tiden jag var ung och oförstörd. Det måste varit för länge sedan, tänker någon. Helt rätt tänkt, jag var elva år. Och ja, det närmar sig med stormsteg 22 år sedan. Men det känns som om det var igår. Den senaste veckan har jag blivit påmind om den tiden. Friidrottsepoken. Jag har reflekterat och tänkt. Den betyder nämligen precis allt för mig. Den jag är idag är jag tack vare den prägel och fostran jag fick som ung liten blondin i en friidrottsklubb i Göteborg, GKIK. Gymnastik hade flera år tidigare visats sig vara som att kasta pärlor för svin. Bakåtkullerbyttorna blev sneda och jag kunde varken stå på händer eller hjula. Rida var väl helt ok, några år gick till det där. Innan friidrotten på allvar tågade in i mitt liv. Vi var ofta sena till ridningen och jag fick alltid lilla Shetlandsponnyn Isak. Han var gyllengul, liten och söt, men ettrig som få och stack gärna iväg rakt fram rätt mot manegens väggar. När alla andra skulle göra snett igenom, trava och gallopera på kommando så lyssnade inte lille Isak på mig. Han hade en egen vilja, eller så var det så att min var för svag. Till slut visade det sig. Ridning var ingenting för mig. Abrupt avslutades karriären som ryttare på ett ridläger. Jag skulle vara med i hopptävlingen och det tog jag på allvar. Bildligt talat. Hästen stannade och jag hoppade över hindret med huvudet före. Två gånger om. Hetlevrad häst den gången också. Eller mer troligt så var det personen bakom ratten, nåja, tyglarna, som det var fel på. Scouterna, och skogen, fick även de en chans. Men jag hamnade i en grupp med två år äldre tjejer som tyckte att jag var en gullig sminkdocka. Så där satt vi på scoutläger, jag blev sminkad, de tittade på killar och jag längtade hem. Till slut så kom den där ödesdigra idrottsdagen, vilken präglat resten av mitt liv. Vi sprang 60 meter. Jag vet inte hur jag lyckades, men just den dagen lyckades jag klå alla i klassen och så väcktes mitt intresse för springning. Löpning, vem visste att det hette så. Inte mina föräldrar i varje fall. Så där letade vi i telefonkatalogen efter någonstans att ta den arma flickan med spring i benen. Springklubb. Finns det någon sådan. På något sätt hamnade jag rätt. Vackra Slottsskogsvallen.

Där och då började det. Min första tränare Herman Richter och hans fru Inger var fantastiska friidrottsföräldrar som gav mig en bra start på något som skulle bli en hittills livslång passion. Sedan kom Ralf in i bilden. Han som lärde mig allt möjligt om träning, löpning och livet. Det Ralf sa var lag för mig. Han sa bland annat att kaffe har mer än femtio gifter i sig. Numer skriver jag träningsprogrammen själv. Och dessutom är jag ett lattefreak av hög rang. Men det tog självklart lång tid innan giftet intog min kropp. Efter Raffe kom Jenny in i bilden. Min underbara vän som har samma känslor för löpning som jag. Enda skillnaden är hennes naturliga snabbhet, till skillnad från sega tråkiga jag. Friidrotten fostrade och lärde mig det mesta om livet. Vännerna fanns där, de likasinnade. Glädjen fanns där, vi gjorde det vi älskade att göra. Träna var det bästa jag visste. Disciplinerad i skolan, med fokus, så att resten av tiden kunde ägnas åt att träna. Kände jag mig förkyld gick jag till skolan, för jag visste att om jag var hemma skulle jag inte få gå till träningen. Väl där så fanns det alltid något att göra. Var man snuvig så fanns det styrketräning. Alltid kunde man förfina något. Allt för att bli bättre. Idolerna fanns där. Maria Akraka var min. Numer är det Paula Radcliff. Målsättningarna fanns där. Då var drömmen att få springa Finnkampen. Numer är det att se hur min kropp kan utvecklas och prestera. När tar stegen slut? Vilken prestation kommer vara min att minnas för evigt? Inte är det alla medeldistanslopp förr om åren i vart fall. 800 m, 1500 m, 3000 m. Att ingen kunde ha talat om för mig att jag var kass. Ingen naturlig snabbhet i överhuvudtaget. Hur skulle jag kunna springa medeldistans. Det är på asfalt, långt och länge som jag gör mig bäst. Synd att ingen såg det. Fast vad gör det. Jag hade roligt. Och jag fann min passion. Det är mer värt än något. Det är det som räknas. Ibland önskar jag dock att jag varit bättre förr. För då hade jag kunnat hålla på mer nu. Men vem vet. Hade jag brunnit som nu. Älskat det som nu. Kanske inte. För mig var det inte bättre förr. För mig är det som bäst just nu.

Tiden står stilla. Jag reflekterar. Funderar. Njuter av det som varit. Det jag blivit påmind om. Så kul att få tänka tillbaka. Jag fick dispens för att få träna med mina två år äldre klubbkamrater. Friidrottens Hus. En dröm. Tartanbanans unika lukt. Intervaller. Kvalitet. Fokuset i träningen. Och jag missade inte ett pass. Jag rabblade mellantider. Skrev träningsdagbok. Ville så mycket. Men det var träningen jag brann för. Tävla var läskigt. Jag var slagen innan startskottet hade gått. Jag visste vart jag skulle placera mig, innan vi ens hade kommit in på upploppet. Jag var en förlorare innan loppet var avgjort. Lustigt, för numer tror mina kollegor att jag är en tävlingsmänniska av naturen. Viljan är stark. Men rädslan större. Jag minns min första bantävling. Hade det varit förr i tiden nu så hade inomhussäsongen precis startat. Ingen av träningskompisarna hade sprungit 800 meter under 3 minuter, vi var elva år och det var Julklappsjakten. Doserad kurvlöpning och fyra varv på den nya fina inomhusbanan. Pappa hade fått engagera sig i att rigga utrustning för eltider. Tänk vad föräldrar kastas in i. Startskottet gick. Varv efter varv. Mållinjen passerades sekunden under de viktiga tre. Och på den vägen är det. Många intervaller, blodsmak, mjölksyra, tårar, glädje, ilska, uppgivenhet och benhinneinflammationer senare finns det inget som heter inomhussäsong. I mitt huvud. Jag slutade friidrotta efter ett gäng med skadeperioder. Allt eller inget. Så var det under en lång tid. Jag hade bestämt mig för att aldrig springa igen. En idrottsläkare hade talat om att en av skadorna hade gjort att jag aldrig skulle kunna springa som innan. Mattan rycktes bort. Jorden rämnade för en stund. Livet fick en annan mening. Men ett tomrum växte sig större och större. I mitt hjärta. Jag var inte hel. Något saknades. Innan jag slutade med löpningen hade jag ett standardsvar när någon undrade hur jag hann träna så mycket. Jag resonerade lite lätt snusförnuftigt att mitt dygn hade 22 timmar till förfogande, eftersom 2 timmar alltid gick till träning. Kanske är det just den tanken som följt mig livet igenom och som gör det så enkelt att avvara tid för det som verkligen räknas. Det handlar inte om att prioritera. Det handlar om att se träningen som något självklart. För mig är det inte ens en självklarhet längre. Det är essentiellt. Alltså. Livsnödvändigt.