Hatkärlek eller nykär.

Idag lever jag lyxliv. Sitter med en take away latte från vårt underbara fik nedanför. Tjejernas som vi kallar det, men Café con Amor som det heter, är stans bästa och mysigaste häng. Con amor, med kärlek, stämmer bra. För allt de tar sig för är med kärlek och det märks. Och latten är magiskt bra, dumlekakorna likaså, för att inte tala om mackorna och salladerna. Väl värt ett besök. Jill och Johanna kommer ta väl hand om er. Jag sitter här med min härliga latte efter att ha avverkat 8 km morgonjogg. Funderandes på veckorna som gått och träningen som genomförts. Brukar försöka att inte tänka tillbaka så mycket utan mer leva i nuet. En dag i taget när det gäller träning. Gårdagens pass finns inte så mycket att göra åt. När analysen är klar så är det historia. Det är dagens pass jag kan påverka och tankarna in i framtiden.

Just idag så reflekterar jag över saker och ting. Jag har gått igenom en period med ett knä som inte helt varit med i matchen. I varje fall inte den matchen jag vill gå med många kilometer i veckan. Nu har knät och resten av jag tröskat oss igenom allehanda alternativträning, jobbat oss igenom en fas där jag slitits mellan bra löpkänsla och tuffa tag mentalt. Det är inte lätt att vara i sitt livs form, vilket det kändes som jag var där i oktober, och få ont någonstans. Sakta men säkert försvinner formen och den yttersta spetsen som tagit tid att forma. Det positiva i kråksången är att ha känt hur det kändes att vara där och all erfarenhet man har med sig av träningspass och hur kroppen svarade på dem. Dessutom vet jag ungefär vilka pulstal som korrelerar med vilket tempo på intervaller och på tröskelpass när jag var i form. Träningsdagbok, halleluja. Så nu när jag tänker tillbaka på veckorna som gått så ser jag en härlig tendens. Successivt ger varje träningspass och pö om pö lägger jag tillbaka bitarna i pusslet som föll isär för ett litet tag.

Det finns två löppass som är extra läskiga. Kanske inte fysiskt. För det handlar egentligen om intervaller som så korta som 80'' eller mindre respektive helt vanliga intervaller som håller på en bit under 4'. Så vad är egentligen mitt problem. Intervaller som varar kortare än 1,5 minut och en bit över 3,5 minut borde inte vara något att ens fundera över. Och det hade de inte varit om de låg i en stege, pyramid eller lika många av samma längd. De är inte heller så värst mycket jobbigare egentligen, fysiskt alltså. Pulsen pressas upp ungefär lika mycket och det är utmanande och hårt att köra intervaller. Precis som det ska vara. Men så står de utskrivna som 10x400 meter eller 10x1000 meter. Då blir allt, precis allt, så mycket allvarligare. Mätbarheten i att veta exakt hur lång intervallen blir, på vilken tid och med vilken puls är det som skrämmer mig. Svart på vitt. Men något litet inom mig gillar ju matematik, statistik, siffror och mätbarhet. Det är inte för inte som jag jagar mina egna tider. Det är inte för inte som jag som den gamla räv jag är vill komma förbi mitt eget livs form. Och då behövs mätbarhet, då behövs svart på vitt. Så det är väl dags att ta bort ordet hat i hatkärlek och försöka hitta den riktiga kärleken i 400-ingar och tusenmetare. Vem vet, kärlek är ju så konstigt och ogreppbart, helt plötsligt kanske detta blir mina favoritintervaller.

Ikväll har jag tre härliga serier av en intervallstege på programmet. 3x(500, 400, 300, 200) och mentalt har jag bestämt mig för att inte fega ur. Pulsen ska upp mot toppen och jag ska utmana mig själv. Det är tanken med de här passen. Det ska inte vara skönt att springa intervaller, det ska vara hårt med ett hjärta som pumpar och ben som får slita i de doserade kurvorna. Jag är inte någon snabbhet direkt, min styrka är snarare att hitta ett lagom snabbt tempo och hålla det. Kontrollera farten med en bra andhämtning. Syre in, andas ut. Men kontroll och lagom hur tråkigt är inte det egentligen. Det är med nervositet jag intar tartanbanan i den fina friidrottshallen igen och vi får se om jag kommer våga utmana mig själv eller håller mig på den säkra sidan ikväll. Några revolutionerande tider kommer det inte bli, men om jag är ruskigt trött på den sista 500-metaren och lyckas hålla ihop resten så kanske jag går åt rätt håll. När jag körde både nämnda 400 m och tusingar så hade jag en känsla av att jag kunde göra fem till i samma tempo. Det är fel. Kanske är det så att inställningen är allt. Nykär i tartanbanans kraftfullhet. Tänk om jag kan göra om och göra rätt. Den här gången.