2010+1+1.

Då har januari passerat revy och det var en månad och en dag sedan året som var, 2010, skulle summeras. Då befann vi oss som bäst mitt i vårt smultronställe La Santa på Lanzarote. Lavasand under fötterna och under cykelhjulen för Henrik. Sjätte gången på våra år ihop som vi varit just här. Platsen vi förlovade oss på, platsen som alltid kommer att finnas i mitt hjärta även om andra ställen lockar för träningsläger. Den här gången upptäckte vi tack vare mitt knä lite mer av byn än vi gjort tidigare. Innan har vi mest varit för oss själva, om vi inte umgåtts med vännerna Steve och Maria på ProBike. Annars är det vår lilla lägenhet som vi hyr av spanjorskan Ana och hennes familj som är vårt häng och utgångspunkt. Den här gången har vi utforskat själva Club La Santa lite grann och jag gillar vad jag ser. Kompetent personal och en fullfjädrad anläggning med allt vad en elittränande person behöver och därmed allt och lite till för en motionär. Knät känns nu bra, om skrockfulla jag vågar säga så. Efter en viloperiod har min kropp en tendens att kännas lite ringrostig och någon mindre skavank kan helt plötsligt ge sig lite väl mycket tillkänna. Den här gången var det inte lika lätt för bästa naprapaten Patrick att lösa mitt problem. Men han hittade det och lokaliserade vissa svagheter i min kropp. Och jag som trodde att jag var vältränad har nu fått krypa till korset och medge att jag inte lever som jag lär. Löpning med kilometerjagande och lite alternativt iform av spinning har byggt denna marathonkropp. Svag i rumpa, svag i bålen, svag i baksidorna, svag i framsidorna, svag i ryggen och då har vi inte pratat om armarna som inte orkar lyfta upp vikterna på stången som benen ska pressa. Jag har lite att jobba på, skulle vi kunna sammanfatta det hela. 2011 blir ett styrkans och förändring i träningens år. Vad mer kan jag säga än spännande. Mycket spännande. Läskigt spännande till och med.

Nu har vi varit hemma ett litet tag från paradiset, solen och värmen. Solbrännan bleknar bort och jag sitter och tittar ut från tågfönstret som just nu tar mig ner till Tylösand. Konferens med en härlig kund i dagarna två. Och jag har min första vilodag i år. 2011 är ett år där jag kommer att få utmana mig själv både en och två gånger. Utmaningarna startade redan i december när ett våtvästpass avslutades med ett svanhopp från 5:an på Valhalla. Alltså 5 meter upp i luften från hopptornet. Och svanhopp var att ta i. Träningskompisen hoppade glatt ett flertal gånger från 7,5:an och säger sig hoppa från 10:an nästa gång vi kör gemensamt våtvästpass. Jag har en del att lära mig. Jag har hämningar som behöver släppa. Igår lyssnade jag på hur det är att hoppa från 216 meter. I och för sig fastspänd i ett bungyjumprep. Jag är imponerad. Jag som har 211 meter kvar att våga. Jag som stod på avsatsen i hopptornet och darrade likt ett asplöv innan mitt hopp. Med vita knogar och skräck kastade jag mig handlöst ut. Patetiskt med tanke på att det handlade om fem ynka meter. Tvekan är det största hotet. Det får bära eller brista. Våga förlora. Våga vinna. Huvudet i ett marathonlopp kan vara allt eller inget. Negativa tankar kan även om du är i ditt livs form förstöra precis allt. Jag tror inte att ett hopp från 10:an (eller ens ett bungyjump på 216 meter) skulle lösa det problemet, men det skulle vara en bit på väg. Att gå rätt uppför stegen och se sig själv gå rakt fram över avsatsen och utan minsta tvekan, utan att titta varken ner eller bakåt bara kasta sig ut. Liknelsen kan användas inför ett lopp. Liknelsen är för mig vad jag förändrat inför det här året. Jag har tagit första steget och kastat mig ut. Än har jag inte riktigt landat, men jag är på god väg. Och jag känner mig taggad och mer inspirerad än på väldigt länge. Jag har bestämt mig vad jag vill och det här kommer bli det roligaste löparåret på väldigt länge. Tänk att få vara nyss fyllda trettiofyra år och känna så. Livet kan ta hemska vändningar, livet kan kännas hopplöst och hemskt, men ur svårigheter kan man ibland gå klarsynt ut på andra änden. 2010 är svårt att summera. Det är mitt bästa år hittills i livet, men det är samtidigt det absolut svåraste och värsta jag varit med om. Året har varit som ett töcken. Av gråt och oro, av glädje och framtidstro. Och en hel del stress och omprioriteringar.

Första inlägget förra året tillägnade jag min älskade far, före jul hade vi fått veta att pappa hade cancer och att han hade haft det ett bra tag men fått fel diagnos. Ovissheten sköljde över oss med full kraft och jag orkade inte tänka mer än en vecka framåt i taget. 2010 som skulle bli lyckans år. Henrik och jag hade vårt bröllop framför oss. Vi var i färd med att skicka ut inbjudningskorten och allt var rosenrosa skimmer. Helt plötsligt kändes ingenting viktigt längre. Jobbet, bröllop, tävlingar, resultat, äta, sova, vardag eller helg. Det handlade om det mest primära i livet. Överlevnad. Utan det så finns det inget liv. Utan min pappa såg jag inget liv längre. Livet kan vara svart eller vitt och vårt blev helt plötsligt nattsvart. Jag lärde mig en hel del om cancerbehandlingar och fick till och med frågan av en läkare om jag var i branschen. Vilken jävla fråga till en dotter som precis fått veta att sin far är sjuk. Frågvis har jag alltid varit och är det någon rekommendation jag skulle ge till en annan anhörig så är det att aldrig sluta fråga och sluta inte att ifrågasätta. Vården är fantastisk, men som patient behöver du själv ha huvudet på skaft. Det går inte bara att checka in på sjukhuset och tro att allt ska ordna sig. Det handlar om en enorm kamp. Och när inte patienten själv orkar, vilket en cancerpatient inte gör, då gäller det att de anhöriga finns där och slåss med envishet, näbbar och klor.

Nu har vi lämnat 2010 bakom oss och pappa njuter av livet som om han fått en andra chans. Och på sätt och vis så är det ju precis det han fått. Han tog sig igenom det värsta marathonloppet man kan. Som anhörig finns det en gnagande rädsla att allt ska kastas omkull igen. Men med oro och tvivel kommer man ingenstans i löparskorna, så inte heller i livet. Däremot känns det som att vi i min familj har lärt oss en sak under 2010. Att leva och försöka göra det vi kan för att njuta här och nu. Carpe diem har fått en verklig betydelse för mig, för Henrik och för mina föräldrar. Jag märker på oss att vi trots att vi är samma människor på något sätt blivit mer ödmjuka till livet och det sätt vi väljer att leva det. Många jag känner tyckte säkert att det var tokigt att springa GöteborgsVarvet ena lördagen, gifta sig nästa och sedan avsluta trilogin med Stockholm Marathon. Och det kanske det var efter en djävulsk vår där löpningen inte hade fullt fokus utan mer fyllde en andhålsfunktion för att orka med. Men det var den 29 maj 2010 vi hade i sikte under förra våren. Kunde vi ta oss dit och få ett positivt besked innan så skulle det bli ett avstamp in i framtiden på så många sätt. Och pappa fick sitt positiva besked. Henrik sa ja i Alnö g:a kyrka, jag fick en vigselring på mitt finger och ett nytt efternamn. Livet kunde inte vara vackrare än det var sista helgen i maj. Höjdpunkten på 2010. Och de två löptävlingarna helgen före och efter är de bästa löppassen som genomfördes förra året. Maran kunde för en klubbansluten inneburit SM-brons. Men jag bryr mig mer om tiden som är perset jag har för avsikt att slå i år. 2011 här kommer jag. Handlöst har jag kastat mig ut, nu återstår att se vart jag landar. Men en sak är säkert, det krävs långt mer än att hoppa från 5 meter för att springa fortare och för att nå målen.