måndag 1 augusti 2011

Isola, vackraste långpasset.


En femtonmilsvecka ligger bakom ryggen och en ny vecka har precis startat. Idag firas Schweiz nationaldag och vi har vilodag här i St. Moritz. Den enda inplanerade under lägret om vi bortser från de två resdagarna. Vad ska man då göra under en helt planlös dag uppe bland bergen. Solen sken när vi vaknade på morgonen, ingen väckarklocka denna dag utan vi lät våra kroppar få vila ut ordentligt. Packade ner goda mackor i en ryggsäck och tog med en filt och startade en härlig vandring uppför en av de otal stigar som finns precis utanför husknuten. Skön dag med ett enda mål, njuta av gott olivbröd och gruyèreost samt promenera en bit till för att komma till El Paradiso. Henrik fick ett presentkort med fyra överraskningar av mig när vi firade förlovningsdag och en av de fyra presenterna var att just ta en härlig fika bland bergen i paradiset. Och denna alpkrog gjorde sannerligen skäl för sitt namn. Härlig miljö och ett perfekt sätt att avnjuta en ledig dag.



Promenaden hem är nedför och gav tid att blicka ut över omgivningen vi nu genomfört många löp- och cykelpass i. Hittills är det två pass som etsat sig fast mest, för mig. Tisdagens långpass på 35 km och gårdagens långpass med fartinslag på 30 km. Att ens få möjlighet att genomföra två såpass långa pass under samma vecka med en stark kropp och bra känsla är få förunnat. Att få göra det här uppe bland molnen är än bättre. Det sistnämnda passet var för ett halvår sedan något helt nytt för mig. Att springa 18 km och kloss an på det göra en fartökning under marathontempo i 10 km och sedan avsluta med 2 km vanligt distanstempo igen kräver både fokus, mental stabilitet och lite jävlaranamma. Just igår ansåg jag mig inte ha huvudet helt med mig eftersom jag vaknat med tandvärk, sista visdomstanden ska tydligen ut, och ont i huvudet. Men skam den som ger sig, iväg på långpass bar det. Och ca 85 minuter senare var det då dags för lite tempo och i min egen bubbla lyckades jag få till det så att jag kände mig nöjd, vilket ändå är det viktigaste. Kroppen kändes bra, tröskelfarten infann sig och jag lyckades riva av de där 10 km snabbare än planerat, det vill säga 1,5 min från mitt pers på distansen. Att få gå in i dagens vilodag med gårdagens pass i bagaget känns riktigt skönt. Tre veckors semester kvar och nu är tanken att tempot ska trissas upp lite, för den 12 augusti väntar för mig årets största eller i vart fall mest oväntade och något läskiga utmaning. Eller möjligen att jag ska se det som 25 varv av ren glädje.



Bästa passet hittills är dock St. Moritz - Isola tur och retur med en tröskelökning väl tillbaka i byn igen. Isola är inte bara ö på italienska, det är en skiva som Kent gett ut och det är en liten gullig alpby efter sjöarna på vägen från St. Moritz i riktning mot Maloja. Dagen till ära hade jag bästa benen, det gick inte att hålla tillbaka tempot hur mycket tillsägelse jag fått innan att just göra så. Benen gick av sig själva, solen sken och jag njöt av att springa bortåt på nya grusvägar och stigar. St. Moritz ligger i en dalgång och det går att få fin relativt flack löpning trots att omgivningen är bergstoppar och hisnande stigningar. Från sjön i St. Moritz Bad springer man mot Italien och passerar Silvaplana efter att ha sprungit efter ännu en sjö, sedan tar en äng vid innan nästa sjö och en liten motluta ger sig till känna. Vattnet är vackert skiftande beroende på om du är nära efter strandkanten eller kommit upp en liten bit på bergskanten. Blått, turkost eller vackert grönt. Med bergen, träden, himlen och tystnaden så är det obeskrivligt att springa här. Jag trodde inte att det skulle kännas riktigt så här bra. Senaste årens träningsläger i värme, sol och lavasand har varit storslagna på sitt sätt. Visst kan jag sakna La Santa och våra vänner Steve och Maria, den lilla lägenheten vi hyr av spanjorerna och allt det fina i byn vi förälskat oss i så. Men var sak har sin tid och till vår fiskeby kommer vi att återvända många gånger till, det är jag övertygad om. Men att få vara här på hög höjd och träna, med nya intryck och en annan känsla i kroppen är både spännande och härligt. Och jag tror att både Henrik och jag vill tillbaka nästa år om vi får möjlighet. Efter att ha passerat Silvaplana och över ängen kommer nästa sjö som tar dig till Sils im Engadin/Segl, ytterligare en vacker alpby att ta sig igenom. Dit tar det lite under 50 minuter att springa från St. Moritz och min vändpunkt för dagen skulle vara efter 70 min, då tanken var att vara tillbaka vid startpunkten efter 2h 20 min för att då köra min tröskelökning på 10 minuter och en bit över 2,5 km flackt runt sjön i vår by för att sedan avsluta med 2 km distans innan passet var avslutat och 2h 40 minuter tillryggalagda. Min färd fortsatte således i riktning Maloja och Italien i 20 minuter till. Målet var byn Isola. Med Kent, passande nog, spelandes i öronen fick jag ta den kuperade stigningen för att ta mig ända fram till den lilla söta byn. Väl där hade jag tid till godo och en skön flack sträcka sprangs över en åker innan jag vände tillbaka igen.



Det är fascinerande att springa 70 minuter åt ett håll och veta att du ska hela vägen tillbaka men det bekymrar dig inte det minsta för du vet att du har det i dig och du känner att det flyter på, andningen är med dig, benen pinnar på och du har hittat den där rätta känslan som får dig att tro att du skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Långt ifrån alla långpass är som detta, men att kunna sticka iväg i 3.45-tempo efter att ha sprungit runt 30 km är en skön känsla och det är troligen det som gör att jag gillar den här typen av långpass så mycket. Det ger en annan dimension att sättas på prov på det här sättet när kroppen varit aktiv under redan så lång tid. Att efter passet kunna säga att jag idag kunde springa en timma till är knäppt. Bäst att skylla det på den höga höjden eller möjligen de vackra vyerna. Det är lätt att träna i St. Moritz. Kanske för att det är vackert eller möjligen för att det är syftet med att vara här. Nu fortsätter en välbehövlig vilodag för jag har hört att kommande vecka bjuder på nya utmaningar, inte lika långa men långt mycket snabbare. Och det är som bekant det snabba syrekrävande som är det riktigt jobbiga här uppe. Men vad vore livet utan utmaningar, det är genom dem vi växer. Så jag gör mig redo för sista delen av mitt första höghöjdsläger, men troligen inte det sista.

6 kommentarer:

Anders Carlsson sa...

Njutning!!!

Jag blir alltid avundsjuk på era träningsläger. Kör hårt!

Tomas Sivertsson sa...

Vad gött ni verkar ha, hoppas allt är bra och att träningen går som den ska. Skönt att du bloggar lite för jag har hamnat i en stor myssvacka, så jag behöver lite inspiration.
Ha det skönt i alperna och kör hårt på kommande tävlingar!
/Tomas

Karin Ohrankämmen sa...

Vad härligt ert läger verkar vara!
Njut nu och ha det bra!

Spring-Therese sa...

Hejsan goa ni och tack för kommentarerna! Lägret var helt underbart tills några timmar efter jag skrev detta inlägg. Då satt jag i en stol, reste mig och kunde inte gå på grund av en nerv som klämts eller annat tok... :( Så nu får vi se vad som händer, men några 25 varv i Gävle blir det inte. Och jag är just nu väldigt ledsen! Men skam den som ger sig och det som inte dödar det härdar, är sådant jag fått höra, vilket stämmer. Så det gäller ju bara att falla och sedan resa sig igen.

Ta hand om er och jag kan verkligen rekommendera de underbara alperna!

Kram,
Therese

Tomas Sivertsson sa...

Trist att läsa att du är skada, hoppas det löser sig snart så du kan köra hårt i höst! Framförallt på spinningen ;-)
Krya på dig.
/Tomas

Spring-Therese sa...

Tack Tomas! Jo, jag hoppas just nu mest på att kunna gå ordentligt. Längtar hem från höghöjden till "min" naprapat och hoppas han kan knäcka till mig ordentligt. Som det är nu kan jag inte spinna och ännu värre inte springa som ju är det jag satsar på... :( Men allt ordnar sig! Hoppas att allt är bra med dig! Ser fram emot många svettiga spinningklasser i höst, det kommer bli åka av både i cykelsalen och på maran senare...! :) Skam den som ger sig, eller hur!?!

Hälsa frun och må gott!
Therese