Himmel och helvete.

Tiden går så fort och hösten är snart här på allvar. Det här löparåret hade jag så mycket planer, men det blev inte som jag tänkt mig alls. Sista augusti började jag skriva ett inlägg med rubriken; Bryt ihop, och kom igen. Men jag hade varken lust eller ork att skriva klart det. Så nu står jag här en månad senare och har brutit ihop, varit besviken, arg och ledsen. Men likt draken har jag lyft i motvind och är på rätt väg igen. Igår kom vändningen, första fartpasset sedan jag föll ihop som ett korthus. Eller det kanske redan var i söndags som det vände på ett riktigt långpass, exakt åtta veckor efter jag skrev min glada berättelse om löppasset till Isola. 8 veckor sedan jag sprang ett av mitt livs bästa löppass, det var en fantastisk känsla just det där långpasset med 10 km tröskel på över 1800 meters höjd efter 18 km löpning. Det har jag levt på i 8 veckor för det är dit jag vill tillbaka. Både till alpernas underbara löpvägar och till formen som var på ingång där och då. Jag har funderat många gånger på vad som hade hänt om jag inte på vilodagen hade satt mig ner i den där oturliga fåtöljen, skrivit några mejl, läst lite och sedan rest mig och känt att något var fel. Så otroligt fel i hela kroppen. Jag haltade, kunde inte stödja på höger ben. Verkligen från 100 till 0 på en sekund. Tänk att inte känna minsta lilla ont eller känning på dina träningspass och så sätter du dig ner och tar det lugnt en liten stund och då blir resten av säsongen förstörd. Marken under dig rycks bort och du faller ner utan stopp. Huvudet hänger inte med på sådana saker, det går för fort för att förståndet ska följa. Alla mina drömmar gick upp i rök just då.



Så kändes det och jag var ordentligt nedbruten. Funderade på varför jag prioriterar bort så mycket annat i livet mot att springa. Huvudet har gått på högvarv och funderat på om det är värt att satsa på något lite mer istället för att nöja sig. Om det är värt att bli besviken. Om det är värt att försöka bli bättre, för vem vet hur mycket bättre det går att bli. Det är väl ok att springa på 1.21 på halvmarathondistansen gång efter gång, 1.20 några gånger och att ligga på 2.48 på maran är inte fy skam det heller. Men jag vill ju mer. När jag sprang GöteborgsVarvet i år på de där 1.19 så kändes det så självklart och inte alls snabbt för jag tror ju att det går att kapa fler minuter. Och jag hade så mycket mer i kroppen under sommaren. Men är det värt att bli skadad? Är det värt att träna sönder sin egen kropp för att nå sina mål?

Nu kan ju någon reflektera över att jag lipar över en enda liten skada. Men det här året har varit mer än en enda liten skada. Det har kantats av olika småproblem i kroppen som jag lyckats hantera. Sedan har jag haft andningssvårigheter under en längre tid men slitit som en liten varg och förklarat bort det med pollen och känslighet för kyla. När det i själva verket är ansträngningsastma som jag lider av. Jag som helst inte äter huvudvärkstabletter har fått tänka om. Är det värt att medicinera för astma för att kunna genomföra de tuffa träningspass jag behöver för att kunna bli en bättre löpare. När luftrören drar ihop sig och du inte får luft går det inte att springa. Det är frustrerande att inte kunna trycka på i den fart du vet att du klarar för att det snörper ihop sig i halsen och du inte får luft. Men det är också frustrerande att fundera över om du vill göra det här mot din kropp. Är det otal pass i kyla som gjort att jag fått de här problemen. När man balanserar på sin egen gräns och får ont samt kanske till och med åsamkar sig själv en sjukdom så kommer funderingarna. Allt ställs på sin spets.

Jag älskar av hela mitt hjärta att springa. Det är svårt att förklara varför. Det finns inte ord för det. Löpningen är som en livslång kärlek. Ibland hatar man den bara för att man älskar den så mycket, men mestadels bara älskar man den djupt och innerligt. Och jag kan inte vara utan denna livskamrat. Och jag vill fortfarande bli riktigt förbannat bra på att springa. Det här året får ses som året med lite skit i maskineriet. Nu är det utrensat och nu satsar vi framåt igen, jag och min lilla maskin till kropp.



Ibland när målsättningarna höjs så glömmer man av vad som verkligen är viktigt. Det är då gamla goda visa och underbara Jenny är som bäst. Jag har själv funderat över det mesta men inte kunnat sätta ord på det. Jenny satte ord på det hela häromdagen när vi fikade och jag vaknade upp lite till. Jag har pratat väldigt mycket mål och tider under det här året. Men inte visat så mycket glädje som jag brukar. Och precis där klämmer skon. Det är lätt att tro att man presterar som bäst när man blir nitiskt fokuserad, men det handlar inte enbart om vilja, fokus och träning. Utan det handlar om glädje och att vara sann mot sig själv. Att njuta av det man gör, ha roligt och inte känna några måsten. Hur kunde jag glömma det. När jag slutade springa som junior var det ju precis det jag lovade mig själv. Aldrig mer destruktiva måsten utan pur glädje i allt som har med träning att göra. Nu sitter jag här drygt 8 veckor efter Schweiz nationaldag när kroppen la av och jag inte kunde gå eller stödja på mitt ben och är tacksam över skadan som gjorde mig så ledsen. För nu vet jag vad jag vill och att jag kommer att lyckas. Jag vill fortfarande ta ett rejält kliv i min löpning men mest av allt vill jag njuta av att springa och träna för att det är så fruktansvärt roligt. Nästa år vill jag stå på startlinjen i de lopp som inte blev av i år och bara ha så satans sjukt skoj. Då kommer resultaten att komma. Var så säker. Och då vill jag göra St. Moritz i löparskor igen och igen. För det är sant som det står på skylten, El Paradiso, close to heaven. Det är aldrig försent för drömmar att återuppstå.