Nu har jag klivit en bit in i tredje trimestern, vilken kommer att bli den mest spännande och i särklass mest händelserika. Examination i graviditet, målgång i det viktigaste marathonloppet, eller ska vi säga ultradito, någonsin. Dessutom kommer många andra saker hända under den här sista tredjedelen. Eftersom jag mått så bra så har jag kunnat leva till stora delar som vanligt. Och eftersom jag mått så bra så har vi nära på blivit lämnade lite vind för våg, är min känsla. Efter inskrivningsmötet så träffade vi barnmorskan för provtagning och så har vi gjort våra två ultraljud på sjukhuset. Utöver detta har jag klarat mig på egen hand utan några frågestunder med barnmorskan, undersökningar på MVC eller annat. Är en bit in i vecka 27 och har drygt 13 veckor kvar. Och från nu kommer det bli kontinuerliga undersökningar på mödravårdscentralen, pappaseminarium för Henrik, föräldrakurs eller grupp för oss båda, profylaxkurs vilken numer är valfri och inte obligatorisk som på det glada 70-talet och säkert annat smått och gott på resan mot slutdestinationen att bli föräldrar.
Spännande och kul känns det att resan tagit sig så här långt. Jag gillar inte att vänta. Framförallt gillar jag inte att flyta med lite skönt tillbakalutad. Och ännu värre är det väl för Henrik som kommer från familjen där man vankar fram och tillbaka lite lätt otåligt när saker går långsamt. Väntans tider har fått en helt ny innebörd och jag måste säga att Henrik visat sig mer tålmodig under den här tiden än vad jag kunnat tro. Han som alltid gör allt så snabbt. Kanske behövde även han den här tiden för att vänja in sitt huvud att bli pappa. Jag har definitivt behövt en invänjningsperiod och det där med att en graviditet pågår i nio månader fyller ändå en funktion. På det rent personliga planet har det här varit ett otroligt lärorikt och nyttigt halvår för oss båda. Tre månader återstår och det är bra för jag behöver några veckor till att vänja mig mentalt i tanken att bli mamma. Har svårt att se mig som mamma. Många bilder kan jag måla upp i mitt huvud, men bilden att vara mamma till mitt barn som jag troligen kommer älska mer än något annat på jorden är svår att projicera på näthinnan. Min största rädsla är att jag inte blir en sådan mamma som jag önskar att jag ska bli. Tålmodig, glad och världens snällaste, men samtidigt uppfostrande, hård men rättvis när det behövs och viktigast motiverande utan att ställa för mycket krav, inspirerande så att den lilla nya människan vågar prova sina egna ben och vingar. Tankarna inför det nya uppdraget i livet är många och det snurrar runt i huvudet emellanåt. Eller mest hela tiden.
Tankarnas snurrande kraft följer för en gravid även med på natten. För mig i högre frekvens och intensitet än vad jag kan komma ihåg att de gjort tidigare. Möjligen när jag var barn att jag kom ihåg drömmar och blev påmind om dem i samma grad som nu. Jag drömmer inte enbart om barnet utan om alla möjliga konstiga saker. Obehagliga mardrömmar blandas med mer behagliga drömmar man gärna stannar kvar i en stund. Sedan drömmer jag om barnet också men inte sådär konkret att jag vet att det är en pojke eller flicka, att jag ser hur det ser ut även om jag nog tror att det blir en lintott med blå ögon. Utan det är mer diffust. Några drömmar handlar om när barnet föds, det går snabbt, lätt och jag fixar det själv. Det händer inte i sjukhusmiljö utan på konstiga platser och på tok för tidigt. Antar att det finns någon undermedveten rädsla att fostret ska välja att komma till världen tidigare än tanken är. Så jag brukar tala om för det titt som tätt att det får vänta tills efter nyår i varje fall för då borde det vara tillräckligt utvecklat. Helst vill jag att det kommer exakt på planerad dag. Inte så konstigt för det hör till min natur att bestämma att det är då det ska komma. Vi får väl se hur det blir med den saken. Spännande är det och jag sa till barnmorskan att jag längtar till förlossningen och det är sant. Jag tycker det ska bli superhäftigt att få vara med om detta. Men helst inte en för tidig sådan själv i badrummet som i en av alla drömmarna.
25+3, för lite mer än en vecka sedan, var vi på första mäta magen och lyssna på hjärtljuden besöket. Jag var egentligen inte så orolig innan, men fick mig en tankeställare under helgen före då en bekant på en fest undrade om det var i vecka 16 jag var. Nä, jag har precis gått in i vecka 26 svarade jag och fick kommentaren hur liten magen var. Spännande det här med kommentarer. Till de som går upp mycket i vikt får man inte yppa ett ord för det är hemskt att säga att någon gått upp mycket i vikt. Min mamma fick höra i slutet när hon bar mig att det såg ut som hon skulle föda tvillingar. Inte så kul att få höra kan jag förstå. Men det är inte heller så kul att få höra att man är så liten och den där mindre roliga kommentaren jag fick häromveckan; ska du föda ett litet barn eller. Kommentarer du är vacker som gravid, du har en fin mage etc. är såklart snälla och gör mig väldigt glad. Men kommentarer som oroar om att magen är liten känns ju sådär. Därför var det extra skönt när barnmorskan mätte livmoderns tillväxt och visade på kurvan att jag låg precis mitt på snittkurvan för min vecka. Det finns en övre kurva och en undre också, men jag låg där på snittet och det kändes gott efter de där kommentarerna. Annars spelar det inte så stor roll om man ligger mitt på, över eller under, så länge magen växer och formar en egen stabil tillväxtkurva så är allt bra och ok. Alla är vi olika, och tur är väl det. Ingen graviditet är lik den andra, så jag jämför inte utan jag reflekterar mest över fenomenet en gravid kvinna och hennes mage.
Jag springer fortfarande och veckan som gick blev en riktigt fin löpvecka ihop med spinning och cross. Hade jag varit på väg tillbaka från en skada så hade det varit en perfekt träningsvecka och det är nog lite så man får se det. Löpmängden får anpassas som att kroppen är skör som efter en skada och variationen med bra alternativträning ger en dos att vara nöjd över. Jag är ju ändå gravid. Desto mer sporrande att prata kilometertempo och springa förbi folk i mitt mediokra 4.45-tempo. Är inte flåset som sätter stopp eller pulsen, för känslan är att den är lägre nu än för några veckor sedan. Känns nästan som om jag blivit mer vältränad i gravidkroppen nu än i vecka 20. Då hade jag kramp i vader ibland och var mer andfådd med en högre puls. Nu har kroppen vant sig vid lite mer vikt och pulsen är skönt stabilt låg på varje löppass. Dagsformen var mer avgörande för några veckor sedan. Det som sätter stopp är att livmodern har en tendens att hårdna när benen pinnar på för fort. Sammandragningar är normalt och livmoderns sätt att träna sig inför förlossningen. Men än så länge behöver den ju inte ligga i träningsläger direkt, så någonstans runt 4.45-4.50 min per kilometer verkar vara mest skonsamt just nu. Och långsammare såklart, men det är ju onödigt om det inte behövs. Passen senaste veckorna har legat runt 10-14 km och det känns ganska så lagom per gång. Har inga problem att springa längre men vill vara smart och försöka undvika foglossningar eller andra krämpor. Återigen jag är ju gravid, bäst att påminna sig om det. Och kroppen är fantastisk. Naglarna växer snabbare och är hårdare, håret växer som ogräs. Inte riktigt så man föreställer sig en graviditet, att kroppen skulle kännas sundare och friskare än i vanliga fall. Jag hade förstått det om jag åt en massa tillskott, men det gör jag inte. Och fiskätande vegetarian är jag till råga på allt fortfarande. Trodde kroppen skulle dräneras på det mesta och jag få förhållningsorder från barnmorskan. Men inte, utan med orden träna du på som du gör lämnade hon oss till nästa besök fyra veckor senare med en bebis i magen vars hjärta tickar på i lättare distanspuls dygnet runt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar