12 km morgondistans, en inställningsfråga.

Nordström den äldre, min svärfar, brukar säga att de flesta saker i livet är en inställningsfråga. Och även om jag inte håller med om att det är så i allt, för vissa saker kan man inte själv påverka av olika anledningar, så måste jag säga att han har en stor poäng i detta. Vet dock inte om min graviditet och dess förfarande går att påverka med det egna huvudet. Men viss del i det hela, hur jag mår och ser på det här med att ha en bulle i ugnen, handlar nog ändå om inställning och vilja.

Jag har nämnt tidigare att jag trodde att det här med att inte kunna styra över sin egen kropp och go with the flow skulle vara lite svårt för en kontrollmänniska som mig själv. Men hittills så har jag kunnat släppa på kontrollen och låta det som händer med kroppen hända. Jag vill ju mer än något att magen ska växa som bäst och att lilla ynglis ska bli en liten människa. Då behöver min mage bli större, det är mer logiskt än något annat. Dock så behöver man inte svullna upp som en ballong. Det finns säkert någon som retar sig på det jag skriver nu. Men det är inte sunt för den blivande mamman att gå upp alltför mycket i vikt under en graviditet. Det är en påfrestning på hjärta, kärl och hela kroppen som det är att vara gravid. Ska sedan kroppen behöva jobba ännu hårdare med att bära runt en vikt den inte är van vid så blir det en än större påfrestning på leder och organ. Så tänker jag i vart fall. Sedan är det självklart individuellt och det handlar inte om att räkna kilon, utan det handlar om att ta hand om sin kropp. Äta sunt, röra på sig och lyssna på kroppen. En inställningsfråga helt enkelt.

När jag blev gravid bestämde jag mig för att äta sundare än jag gör i vanliga fall. Kan tyckas konstigt att en satsande löpare kan äta sundare än hon redan gör. Men jag brukar vanligtvis njuta av sötsaker och annat smått och gott, för det är en del av livet för mig. De flesta förväntar sig nog motsatsen, att nu när jag är gravid så borde jag tillåta mig att unna mig lite. Jag äter ju ändå för två. Märkligt uttryck det där. För det är inte många kalorier extra om dagen en gravid kvinna behöver förrän hon är långt gången eller snarare mot slutet av graviditeten. Och att vara orolig att barnet inte får i sig det den behöver kan man glömma. Den tar vad den behöver och det är din kropp som får behålla slasket som är kvar. Detta faktum gör det för mig ännu mer logiskt att det är viktigt att både jag och barnet får i oss bra mat i lagom mängd. För inte vill jag att bebisen i magen ska simma runt i sockervatten och få en sådan start. Livet har ju redan börjat, även om inte Henrik och jag fått lära känna krabaten så känner jag ett stort ansvar att den får i sig bra saker. Dessutom tycker jag det är viktigt att jag trivs med min kropp och lever så vanligt som det går. Om jag mår bra så mår bebisen bra. Det blir en så stor förändring att bli föräldrar ändå att vi inte riktigt har råd att förlora oss själva som individer och som par på vägen. Henrik och jag har ju levt ett lyckligt liv innan barn och det livet ska ju fortsätta med barn. Inte kommer jag bli en bullbakande hemmafru och lägga mina intressen på hyllan bara för att vi får barn. Jag kommer ju fortsätta springa och vi kommer fortsätta leva det liv vi lever idag. Även detta tror jag handlar om inställning. Och att förlora sig själv på vägen och tro att man ska vara på ett visst sätt för att man blir mamma tror jag att hela familjen förlorar på i slutändan. Livet är underbart som det är. Och jag var med mina föräldrar på en massa saker som har gjort mig till den jag är. Nu är det dags för vårt barn att få följa med på våra äventyr genom livet. När den sedan blir vuxen får den förkasta vårt sätt att leva och välja en egen väg att forma sitt liv med det vi ger i bagaget. Spännande att få möjlighet att ge en annan människa inspiration och verktyg till livet.

Konstigt nog så trivs jag fortfarande med min kropp, trots att den väger några extra kilon och att jag har en putande mage. Konstigt skriver jag för att jag i hela mitt liv när jag har tänkt på att vara gravid har förknippat det med att jag inte skulle kunna leva mitt liv. Utan att jag skulle bli tvungen att förändra mig. En förändring jag tänkt att jag inte skulle trivas med. En förändring som än så länge inte uppenbarat sig.

Jag närmar mig 25 fullgångna veckor, bebisen har nått så långt i utvecklingen att det finns en liten chans till överlevnad om den bestämmer sig för att komma ut. Den skulle kunna syresätta sig med hjälp genom lungorna. Detta viktiga syre. Vaknade imorse i Stockholm, på Birger Jarlsgatan för att vara exakt. Krispiga 2-grader utomhus, sol och en blå himmel. Jag, mina löparskor, min puls, mina andetag, syre ner i lungorna, en bebis i magen som verkar sova sött. Jag var inte ensam på min löptur, det var jag och vårt blivande barn som sprang upp mot Stadion, Valhallavägen fram, starten på underbara Stockholm Marathon, vi vek av ut på Gärdet och vidare efter vattnet på Djurgården. En härlig sväng, jag och min putande mage. En och annan tittade på mig och log. Någon tänkte säkert; måste hon vara ute och springa gravid. Någon annan tänkte kanske tvärtom; att det är starkt jobbat. Ord som jag fått påhejat under en annan löptur med magen i vädret. Jag struntar i vad andra tänker, jag njuter, för jag mår bra och känner mig så levande. I somras satte jag en gräns på vecka 20, dit skulle jag springa, gick det inte efter det så skulle jag inte bli ledsen. Inställningsfråga som jag mentalt behövde förbereda mig på. Det är därför det känns helt ok att snart gå in i sista trimestern av graviditeten och inte kunna springa varje dag. Min kropp har senaste veckorna sagt till mig att vara lyhörd på ligament och mjukdelar som blir ännu mjukare. Jag känner mig stelare än tidigare efter löppass. Sprang ett 17 kilometerspass för drygt en vecka sedan och efteråt kändes det som om jag sprungit ytterligare tio kilometer. Så något händer i kroppen. Imorse var jag glad och nöjd över mina 12 kilometer. Slog mig ner vid en underbar frukostbuffé på hotellet, laddad för ännu en arbetsdag i huvudstaden.

Nu sitter jag på tåget hem igen och förbereder spinningklassen som ska hållas i arla morgonstund imorgon. Spinning, crosstrainer och underbara löppass förgyller mina gravidveckor mer än jag någonsin vågat hoppas på. Än så länge är kroppen med mig, den vill svettas, flåsa och hålla igång. Undra om det är en inställningsfråga. I så fall ska min förlossning bli som ett marathonlopp och jag arbeta mig igenom den värk för värk, likt kilometer för kilometer. Och likt ett marathonlopp krävs förberedelser. Vi ligger i träningsläger lilla ynglet och jag för att vara mentalt och kroppsligt förberedda för värkar, krystarbete och målgång. Tur att jag ska ha med mig bästa hejarklacken och coachen som brukar säga precis rätt saker vid rätt tillfälle under mina lopp. Han får en betydande roll även här. Funderar på hur många gånger han kommer säga ordet andas, andas djupare. Vi ska ha med ett tidtagarur och massa Kent- och Winnerbäck-låtar. Musiken att njuta till mellan varven. Tidtagaruret för att jag har läst att en värk håller på 60-90 sekunder och kommer med 2-3 minuters mellanrum i det tuffaste skedet. Och när man öppnat sig 3 cm så tar det ungefär 1 timma per centimeter för en förstföderska och man ska öppna sig tio innan det är dags. En lätt överslagsräkning på det ger 85-100 värkar att ta sig igenom. Det blir många kilometer det och tanken två marathonlopp på raken verkar ju stämma ganska bra. Värk efter värk, kilometer för kilometer, andetag för andetag, intervall efter intervall. Det blir om inte annat en intressant upplevelse. Naiv eller inte. Förberedelser är viktiga. Inställningen är allt.