Vid den här tiden på året så brukar höstvilan vara över eller så är den precis i antågande efter att ett underbart marathonlopp genomförts. Just nu är det varken höstvila, för den har jag inte förtjänat, eller någon mara i sikte. På den där höstvilan så brukar jag ändå träna och hålla i mina klasser på SATS, för att sitta helt stilla är inget för mig. Och under den här tiden så smids alla planer inför kommande år, drömmar om personliga rekord, snabba lopp och härliga upplevelser i löparskor tar form. Om några veckor brukar det vara ett träningsläger i sikte, bara leva drömmen av äta, träna och sova i sol, värme och fina löpförhållanden. Vid den här tidpunkten har jag redan anmält mig till de prioriterade tävlingarna för nästkommande år. Och som jag brukar se fram emot dessa lopp. Löpningen har varit, och är fortfarande, en så stor del av mig att det är med en liten klump i halsen jag sitter här och reflekterar. Jag är överlycklig att ha vårt lilla yngel i magen och jag njuter verkligen av det här med att vara gravid på många sätt och tycker inte att magen är så mycket i vägen alls. Kanske är det även så att det är en behövlig paus i ekorrhjulet av all planering och pusslande som krävs när man både har ett kvalificerat jobb att sköta, klasser på bästa träningskedjan samt en elitsatsning i löpning att genomföra. Kanske är det så att det här är bra för mig.
Istället för att lägga upp budgetar för träningsläger och tävlingsresor så planerar vi för inköp av barnvagn, babysitter, skötbord, badbalja, spjälsäng och annat smått och gott. Istället för att räkna semesterdagar och allokera dem till olika träningsintensiva perioder så sätter vi oss in i det här med föräldradagar. Istället för att kika på resmål och lägga upp resrutter tittar vi på möbler till vår lägenhet som håller på att omvandlas till både större och mer barnvänlig. Är det detta man kallar att boa sig. Trots att tankarna om nästa halvmara och mara flyger runt i huvudet på mig så har det nog aldrig varit mysigare att ligga hemma i soffan och titta på lampor, mattor, fåtöljer, soffbord och annat som vi tänkt byta ut. Nu när vi ska bli vuxna på riktigt. För det är så det känns. Hittills i livet har man inte riktigt blivit behandlad som vuxen, för man är fortfarande barnet i familjen. Det är nu det blir ändring på det. Det är nu Henrik och jag skapar vår alldeles egen familj som vi ska skapa traditioner och stabilitet i. Aldrig tidigare har det varit så mysigt att vakna på morgonen och lägga sina händer på magen och känna den livliga rackaren som lever runt så att magen formas kantig så att det syns utifrån. Omställning kommer det bli och det är svårt att förstå att allt vi kommer att göra Henrik och jag i framtiden innefattar ett litet barn. Vi har levt ett på flera sätt egoistiskt liv där vi satsat på oss själva och vår passion i livet, utöva idrott och njuta av sport från TV-soffan. Så länge till kommer det inte bara vara vi som tittar på när Hellner slår Northug i Vinterstudions sändningar eller när Fredrik Kessiakoff kniper polka-dot-jersey i Tour de France. Redan när Inomhus-EM i friidrott går av stapeln här hemma i Göteborg i början av mars borde det lilla livet vara ute och när vårklassikerna drar igång så är det en bebis som kommer ligga bredvid oss i soffan när vi njuter av kullerstenens Paris-Roubaix och en god brunch efter egen genomförd träning.
Livet är underbart och jag längtar med aningen skräckblandad förtjusning efter det nya. Lite som att längta till ett marathonlopp man satt upp höga mål för. Men samtidigt snurrar tankarna vidare. Henrik och jag brukar träna många av våra pass ihop och gillar det sättet att leva, det kommer bli den största förändringen för oss. Vi båda vill röra på oss och känner jag oss rätt så kommer vi båda vilja njuta av vår bebis, lukta och pussa på den, tillsammans. Jag ser redan fram emot att få börja träna efter förlossningen. Det är nog där kruxet ligger för mig. Barnmorskan sa sist att det enda jag kan träna i flera veckor efteråt är bäckenbotten. För vem i hela världen är knipövningar i bäckenbotten träning. Jag fick ett träningsprogram med olika sätt att knipa för att träna explosivitet, uthållighet och styrka. Jag kunde inte annat än att le och känna att kallar man det träning så kan man aldrig ha tränat något på riktigt i hela sitt liv. De där knipövningarna gör man ju titt som tätt spritt över dagen i kontorsstolen, i soffan, i kön i mataffären eller var som helst. Men inte är det träning för mig. Så det största dilemmat mitt huvud genomlider nu är att jag vill hålla igång träningen de sista dryga tolv veckorna så bra det bara går eftersom det längsta träningsuppehållet på mer än 15 år väntar mig. Femton år. Helt galet. Jag förstår att jag kommer vara lite skör i de nedre regionerna efter att ett barn har pressats ut. Och jag förstår att jag kommer känna att det behöver läka innan tuffa träningspass blir aktuella. Men flera veckor av vila och möjligen någon promenad känns väldigt främmande i min värld. Jag vet inte hur man lever en hel vecka utan att träna ett enda pass. Och jag hoppas att jag inte kommer bli alltför odräglig och klättra för mycket på väggarna. Hoppas på en smidig förlossning där vi får åka hem ganska så raskt, för att sitta på ett sjukhus och glo verkar värre än att klättra på väggarna de där hemma. Där någonstans stannar tankarna för nu. Tror jag behöver bearbeta och vänja mig vid tanken på några inaktiva veckor. Gäller att inte göra något dumt av all uppdämd energi efter det där stillasittandet så att jag inte drar på mig någon onödig löprelaterad skada. Efter förlossningen får träningsupplägget bli standard ett a i att bygga upp sig och träna sig tillbaka på samma sätt som efter att ha varit skadad. Nej, jag vet, graviditet är ingen sjukdom men det är lite som att vara skadad om man är van att träna tufft, mycket och länge. Smyga igång och ge det hela tålamod kommer bli vårens nyckel. Kanske är bra att jag inte anmält mig till några lopp ännu utan har drömmar i huvudet som ingen annan vet innebörden av.
Att vi väntar barn är underbart. Trots min ovana att se fram emot ett år som är så odefinierat och obestämbart. Och någonstans inne i hjärtat och magen så vet jag att det är det bästa som hänt Henrik och mig. Vår kärlek har varit stark från första stund, min tvillingsjäl. Och jag trodde inte att det var möjligt att känna som jag gör nu, en känsla av att vår kärlek och våra band knyts ännu starkare för varje dag som går och ju mer magen växer. Kärleken blir vackrare än någonsin och vår gemenskap etsas samman till något helt annat och obeskrivligt härligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar