Lappkastens år.

Tänk att ett år kan passera så fort. Min 35-årsdag firades uppe på hög höjd bland de vackra slätterna i Dullstroom Sydafrika. Idag är det ett år sedan. Vad jag inte visste då var att resten av 2012 skulle bli ett väldigt konstigt år på många sätt. Sorgligt och jobbigt men samtidigt det bästa hittills i mitt liv. Livet är inte en dans på rosor och småhopp på gulliga fluffiga moln. Inte varje dag i vart fall. Men när väl solen ler mot en och allt går ens egen väg så är det precis så underbart och fantastiskt. 2012 var ett år där jag fick känna på det mesta i form av känslosvall. Från toppen i Sydafrika, till botten här hemma i Sverige. Från fantastiska löpupplevelser, personligt rekord på halvmaran och underbara minnen skapade ihop med min älskade man, till skadebekymmer, men ändå värst pappas cancer som kommit tillbaka.

Halva januari tillbringades i värme, med kortbent och linne i löparskor springandes på röda grusvägar däruppe på drygt 2000 meters höjd. Glädjen var enorm och upplevelsen fantastiskt. Varje minut var en njutning och min älskade Henrik och jag fick ännu ett minne för livet. Träningen gick strålande och jag var i en fin form när vi kom hem. Men där ändrades allt. Musten drogs ur mig likt en propp dras ut i ett badkar och vattnet bara forsar ur. Nyheten om att pappas cancer som läkarna sagt med största sannolikhet inte skulle komma tillbaka hade börjat växa igen. Och inte i modertumören utan metastaser hade bildats och det var inte bra. Våren var fruktansvärd för det var så ovisst att veta om behandlingarna skulle bita på cancern och vad som skulle hända. Att sedan läkaren inte målade upp den bästa prognosen gjorde inte direkt saken bättre. Medicinen bet inte och det var en tuff tid. Mest för pappa som är den sjuke, men lika svår för oss vid sidan av fast på ett annat sätt. Ny behandling som bet och det kändes hoppfullt igen. En hemsk behandling som bröt ner pappa allt mer under våren, sommaren och hösten. Fruktansvärt tuff för kroppen och återigen fick man påminna sig om att det inte var cancern som gjorde att han mådde som han gjorde utan att det var behandlingen som tog styggt på kroppen. Men det är inte lätt, utan det är jobbigt varje vecka att veta att man har en förälder som precis passerat 60-strecket som har en så hemsk sjukdom. När den form av cancer pappa har kommer tillbaka så är det allvarligt och det gör allt ännu jobbigare. Livet är orättvist och på många sätt fruktansvärt.

Att vara glad och njuta av det faktum att jag är gravid är inte det lättaste när ens egen far är sjuk. Livet är fullt av utmaningar. Jag hoppas att vi kan lura pappas cancer så länge som det bara är möjligt. Helst så hårt att den försvinner. För man måste våga tro. Och min älskade pappa ska bli morfar. Det ska bli fantastiskt att få se honom hålla i sitt barnbarn. Något jag drömt om i mitt liv och fantiserat om. Ens egen uppväxt och ens föräldrars påverkan under den blir extra påtaglig när man själv ska bli förälder. Och jag har haft en fin barndom och det är dags att ge den vidare till nästa generation. Det första barnbarnet för både mina och Henriks föräldrar.

En utmaning som är en av de svåraste är att försöka fortsätta leva som vanligt när allt inte är som vanligt. Att hitta energi och vilja, att inte få dåligt samvete att man kan ha roligt, skratta och le. Det är inte alltid så lätt. Jag har bestämt mig för att vi ska fightas med cancermonstret och pappa ska ge det en ordentlig match och med det förhållningssättet i huvudet så är det lättare att låta livet i övrigt fortgå med jobb, andra åtaganden, träning och inte minst att våga sätta ett nytt litet liv till världen.

Året som gick passerade förbi i rasande fart och allt var inte svart utan ljusglimtarna var trots allt väldigt många. Perset på halvmaran i Milano var en underbar upplevelse. Vilket lopp, vilken uppbackning på plats och vilken känsla att få springa på en 1.18-tid. Mersmaken blev stor och jag ser med tillförsikt fram emot en stark comeback i tävlingslinnet som mamma. 10:e GöteborgsVarvet på raken genomfördes. Dock med en skadad höftböjarmuskel och med minuter till start visste jag inte om jag skulle starta på grund av haltande i uppvärmningen och ont i varje steg. Men lite adrenalin av startskottet gjorde att jag kunde forcera mig igenom loppet jag så gärna ville genomföra. Och som bonus en 5:e plats på SM i halvmarathon samt den bästa tiden jag haft i det här racet. Bäst var ändå sviten med de tio loppen på raken, den härliga hejarklacken på Skanstorget med få kilometer kvar till mål och tårtan ackompanjerad av champagne efter målgång. Vad ingen annan visste då var att Henrik och jag bestämt oss för att ta en paus från tränings- och tävlingsfokuset och ge det här med barn en chans i vårt liv. Eftersom jag var skadad visste jag att det inte skulle bli något Stockholm Marathon och möjlighet att kriga om personligt rekord och SM-medaljer som målet för året var. Min skada var oläglig, men ihop med insikten att vi vill bli en familj så passade det bra att låta livet bestämma för oss. Och ödet ville oss väl, snabbt började ett litet frö, troligen ett busfrö, att växa inuti mig. Och träningslägret på hög höjd i St. Moritz blev till något annat än planerat. Fokus på att träna för att utvecklas och bli bättre flyttades ju mer sommaren gick till att träna för att må bra, för att jag älskar det och för att jag vill komma tillbaka som en stark löpare längre fram. Under en graviditet kan man träna väldigt mycket, så länge man lyssnar på kroppen. Med sex veckor kvar så har jag blivit många erfarenheter rikare träningsmässigt och lärt känna min kropp ännu lite mer. En sak är säker, det är en utmaning att träna med måtta och att känna att du blir sämre ju fler månader som passerar. Kroppen svarar på ett helt annat sätt. Då gäller det att mentalt vara med och låta träningen bli lättare.

Under sista månaderna av året så fick pappa en välbehövlig paus i sin behandling som gjorde att hela han kom tillbaka lite grann som människa. Livet blev lite roligare och mer värt att leva igen. För det är det som är det läskiga, behandlingen är så tuff mot kroppen att patienten nästan inte orkar leva. Och vad är ett liv att ligga i sängen och inte orka någonting, knappt kunna äta och bara ha en massa tankar som snurrar i huvudet om hur allvarlig sjukdom man har. Det kan de flesta bli tokiga av, men pappa har fixat det bra. Så bra man kan göra. Nu har han repat sig lite och fått en annan form av behandling som vi hoppas ska bita lika bra på metastaserna som under uppehållet började röra lite på sig. Och som vi hoppas är en behandling som låter pappa må bättre under behandling och som på det sättet gör livet både roligare och mer värt att leva varje vecka och dag. Det är svårt, men när det finns en ständig oro gnagandes och en sjukdom man inte kan kontrollera som drabbat någon man älskar, så gäller det att försöka leva än mer i nuet. För det vi har nu det vet vi om. Hur livet blir i framtiden, det vet faktiskt inte någon av oss. Även om vi är friska just nu, så vet vi ingenting. Det är charmen med livet, men det är också det som gör livet sårbart. En lärdom att dela med sig av är att vi alla borde leva lite mer här och nu. Ta vara på varandra och det vi faktiskt har.

Ett nytt litet liv har funnits inuti min kropp större delen av 2012. Och de flesta säger att det är nu livet börjar. När man får barn, när man blir förälder. Om detta vet jag inget ännu. Det är som ett oskrivet blad eller snarare en hel bok som jag hoppas jag får vara med att fylla. Jag tar ingenting för givet, utan nuet får råda. Dock är de senaste sju månaderna de i särklass bästa och häftigaste i mitt liv. Jag som trodde att en graviditet var en transportsträcka att behöva genomlida. I synnerhet för en tränande person med höga mål. Men ack vad jag bedrog mig. Att vara gravid har för mig varit en njutning rakt igenom. Ett lyckorus av gemenskap och starka känslor. Självklart har jag varit orolig och rädd. Livet är som bekant sårbart. Men jag har mått bra och känt mig fylld av kärlek. Graviditeten har gjort mig levande på ett helt annat sätt än jag trodde var möjligt.

Idag fyller jag 36 år. Om 6 veckor är vår bebis beräknad. Nu återstår lite boande hemma för att förbereda att två blir tre. Några inköp som vi inte tidigare vågat göra ska nu fixas. Mer redo än så kan vi inte bli, mer redo går troligen inte att bli. För jag tror inte någon är redo att bli förälder, utan det är en uppgift man växer sig in i och det är en utmaning jag är redo att anta. 2013 här är jag, slå mig så hårt du kan, för jag tänker stå upp och njuta av livet, löpningen och det jag älskar, med dem jag älskar. Har du tråkigheter i ditt bagage så kan du lika väl slänga av dem direkt, för jag tänker inte ta emot några tråkigheter det här året. Så det är lika bra att du håller dem borta. Positiva tankar, glädje, värme och underbarhet. Kunde tro försätta berg. I så fall kör vi på det.