Slutspurten.

Senaste veckorna har jag nästan slutat skriva i min gravidbok och veckorna som var så viktiga att räkna ner flyger bara iväg. Gravidboken kommer skrivas ikapp, men den känns inte lika viktig längre utan livet i magen talar för sig själv och tillväxten är enorm i slutet. Bebisen blir starkare och större. En dokumenterande bok att skriva i har inte riktigt känts lika viktig, inte heller att läsa om graviditeter känns lika prioriterat längre. Känslan är att det där man längtat efter som varit så avlägset långt borta helt plötsligt kommer farligt och läskigt nära. Man är på något sätt van att vara gravid och magen är en del av en själv. Samtidigt är det mer påtagligt att det är en liten individ med vilja och kraft som finns därinne. Det är på riktigt, vi ska bli föräldrar. Svårt att förstå, något vi längtar till, men som man troligen aldrig blir redo för.

Hela hösten har på ett sätt varit en form av transportsträcka. Livet i övrigt som handlat mycket om hård målinriktad träning fick pausa lite grann även om jag kunde och faktiskt tränade på en hel massa. Men inte med målet att förbättra mig utan att hålla kvar så mycket som möjligt och må bra. Det har lyckats, jag har haft en fantastisk graviditet och mår strålande bra fortfarande. Januari har försvunnit i ett nafs, troligen gick det extra snabbt eftersom vi haft fullt upp med både jobb, att hålla i Indoor Running klasser på SATS och samtidigt få in fenomenet föräldrakurs och den mycket givande psykoprofylaxkursen samt den egna träningen såklart.

Psykoprofylaxen var något mina egna föräldrar gick igenom. På det glada sjuttiotalet så ingick det i baskursen, om man kan kalla det så, när man gick hos barnmorskan. Sedan försvann fokuset på andningen och att kroppen är skapad för att klara av att föda. Det är egentligen en fantastisk process som kroppen klarar av på egen hand, bara det att det är en stor påfrestning. Och det onda kan självklart lättas genom medicinsk lindring som ryggmärgsbedövning och annat. Nu har jag inte fött ännu, men jag har sprungit marathonlopp och känt på annan fysisk utmaning i livet och andningen spelar här en viktig roll. Så Henrik och jag bestämde oss för att gå dessa två tillfällen av psykoprofylaxkurs som numer är en tilläggskurs man bekostar själv. Och det var värt både tiden och pengarna. Intressant och en bra förberedelse. Verktyg som massage och avlastning på olika sätt som mannen kan hjälpa till med under själva värkarbetet gicks igenom. Och självklart det viktigaste, själva andningstekniken och hur man ska tänka och arbeta med sin andning under de olika delarna av en värk. Från att den startar till att den intensifieras och är uppe på sin peak innan den klingar av igen. Mellan 30-90 sekunder pågår varje värk och utan att veta så misstänker jag att det är ett rent helvete uppe på toppen. Men sedan blir det vila igen innan nästa värk går på. Mannen kan med hjälp av elektroniken hjälpa till att ha koll på när en värk drar igång och sedan hjälpa sin kvinna igenom den just genom att påminna om andningen, andas med samt stötta. Vi övade proceduren många gånger, dock med hjälp av att mannen nyper kvinnan i knävecket. Skrattretande jag vet. Men även om inte smärtan går att likna vid förlossningssmärtor så kunde Henrik nypa stenhårt så jag blev ordentligt öm efteråt och med hjälp av andningen så kändes det knappt. När han sedan visade hur hårt han hade nypt utan att vi fokuserade på uppgiften så var smärtan mycket starkare. Slutsatsen är att andningen hjälper och tar bort udden av smärtan och ger ett annat fokus. Men självklart kan man inte jämföra detta med det som komma skall. Dock är det ett hjälpmedel vi kommer användas oss av tillsammans. En av tjejerna på kursen, som var andragångsföderska, beskrev värkarna som att man går utanför sin egen kropp. Och det kan jag ju inte påstå att tjuvnyp i knävecket påminde om. Så det som väntar är något utomjordiskt och helt nytt, men ändå så naturligt, mänskligt och uråldrigt. Andningen, fokuset, delmål och målbild kommer vara en del i detta spännande äventyr som egentligen bara är början, även om graviditeten lider mot sitt slut.

Föräldrakursen, ja vad ska man säga. Den hade kunnat bli hur som helst, Henrik och jag ville absolut delta och bestämde oss för att gå dit med öppet sinne. Fullt medvetna om att det är vuxna människor som alla ska ha barn och enda anledningen att vi träffas är att vi råkat pricka in en befruktning vid ungefär samma tillfälle med resultatet att ett, eller två, barn ska komma ut ungefär samma datum. Utöver detta kan vi ha massor gemensamt eller absolut ingenting. Det visade sig dock vara tre mycket trevliga tillfällen. Barnmorskan Margot som själv fött fyra barn och närmar sig pensionen guidade oss igenom sista tiden som gravida, hur graviditeten och ett kommande föräldraskap påverkat vår relation som par, vad som kommer hända under förlossningen med den berömda förlossningsfilmen, första tiden hemma med amning och annat. Vi pratade i grupper, de blivande papporna reflekterade ihop och vi tjejer fick prata av oss om hur det varit och är att ha en bulle i ugnen. Alla är vi olika och våra respektive resor som gravida har varit lika på flera sätt men även olika på lika många vis. Dock satt vi alla med tårar i ögonen när barnet i förlossningsfilmen tillslut åkte ut. Kanske en försmak av det känslosvall vi kommer uppleva ungefär ett år efter att känslorna var all over the place för våra kungligheter. Det var nyttigt, intressant och bra att få sätta ord på sina tankar ihop med människor som befinner sig i samma situation just nu. Även om man har kollegor, familj, släkt och vänner som fött barn och gjort sina respektive resor så är det skillnad när man är mitt uppe i det, vilket alla vi i föräldragruppen är. Just nu.

Det går inte att jämföra det ens egna föräldrar upplevde för över trettio år sedan. Om man glömmer den där känslan av trötthet i samband med ett marathonlopp och målgångslyckan redan några dagar efter så är det nog ändå så att den där omedelbara känslan försvinner även kring vad en graviditet innebär och att föda. Dessutom förändras utrustning som löparskor, nya rön kommer inom träningsfilosofi och nya rekord slås, men det går inte att jämföra den utveckling och forskning som hunnits genomföras inom det medicinska samt psykologiska området rörande barnafödande. Det finns en annan kunskap idag och vården erbjuder andra förberedande möjligheter. Vi pratar dessutom mer öppet om saker och ting idag än förr. Så det går inte att jämföra. Tips och råd är välkommet, och de erfarenheter andra har gamla som unga är intressanta och tacksamma att få, men till en viss gräns. För är det något jag är otroligt trött på att höra, något som verkligen står mig upp i halsen är att förlossningen gör enormt ont, att det är en omskakande omställning att få barn, hela livet förändras och det går inte att förstå. Nej, det går inte att förstå hur det är att träna sju-tio träningspass i veckan, jobba heltid, hålla klasser på SATS och få ihop en vardag heller. Så det är väl ändå så att man inte kan förstå saker innan man upplevt dem själv, oavsett vad det handlar om. Så låt alla gravida få sin egen upplevelse, var lyhörd för de råd personen vill ha och överös inte med en massa egna erfarenheter som kanske inte alls är relevanta. Håll inte på med egna sanningar som att om du har starka magmuskler och är tränad får du en svårare förlossning. Nästa människa säger precis tvärtom, du är så vältränad att det kommer gå så lätt. Vem kan veta det, låt mig uppleva detta själv. Att oroa någon annan är det värsta man kan göra, bättre att peppa och säga positiva saker. Och jag har fått höra det mesta från både väntade och oväntade håll. Dessutom förstår jag att det är en omställning. Men hur den kommer se ut för mig och Henrik, hur vår lilla familj på snart tre kommer reagera på detta är det bara vi som kommer få uppleva. För inget föräldraskap är det andra likt och alla lever vi olika liv idag som kommer påverka hur vi tar oss an den nya uppgiften. Ingen vet hur vi tänkt att lägga upp vårt liv som kommer kretsa 24h kring ett barn, ett nytt liv vi ska få den underbara uppgiften att ta hand om. Och det är faktiskt inte någon annan som ska bry sig i detalj om detta. Man kan tycka en väldigt massa om hur människor runt omkring både uppfostrar sina barn och hur de valt att leva. Men det är ju deras liv och de åsikterna får man hålla för sig själv. Så länge ingen far illa vill säga, fast det är en helt annan sak.

Möjligheten att få träffa andra par i samma situation och tankar irrandes i huvudet just denna sekund är toppen. Och föräldragruppen, med information och fakta från gulliga barnmorskan Margot, diskussioner och trevlig fika, var väl värd att delta i. Sju par där första datum är 11 februari och sista är tvillingar som beräknas i mars. Vi ligger i mitten av enbarnsfödslarna med vårt beräknade datum 22 februari. Vi får se vem som blir först ut. Spännande är det. Men innan dess så har vi det vid sista träffen obligatoriska datumet för träff utanför MVC där vi nästa vecka ska ses för en middag. Allt för att gruppen inte ska rinna ut i sanden utan att vi ska hålla kontakten så att vi sedan kan få chansen att prata om våra upplevelser, frågor och säkerligen osäkra förvirrade tankar med några som har liknande funderingar och är lika trötta vid samma tidpunkt. Är troligen väldigt nyttigt, även om man inte tror det just nu. Promenader med barnvagn känns för mig lika avlägset som att ställa upp i en tyngdlyftningstävling med mina sparrisarmar. Men snart är det verklighet, jag som knappt kört en barnvagn tidigare och som inte gillar att promenera utan som helst springer livet igenom. Bara det blir en omställning att insupa.

Nu har vi alltså bockat av de flesta delar vi planerat som förberedelser inför ankomst. Packa väskan, skriva en graviditetssammanfattning med förlossningsbrev, välja BVC och två inplanerade barnmorskebesök är det som står kvar på agendan. Om vi nu hinner med innan det lilla livet därinne med sin egen dygnsrytm och vilja behagar se dagens ljus. Nedräkning pågår till duathlonbebisen kommer ut.