Huvudet ner och fötterna upp.

Så kan det kännas veckorna före ett marathonlopp. Man har inte helt börjat ladda, men det mesta av den viktiga träningen är avklarad och tvivlen börjar komma. Tankarna snurrar i huvudet och alla de där drömmarna om personliga rekord, grymma tider och placeringar känns avlägset på något vis. Nervositeten kickar in. Nu ska inte jag springa något marathonlopp och jag ska inte heller ge mig på att stå på händer utan det är vårt lilla yngel som har vänt sig uppochner med huvudet långt ner fixerat i bäckenet och resten av kroppen står uppåt. Rumpan vid naveln där den brukar trycka sig stenhårt som om den försöker pressa sig ut eller sitta ner. Benen mest ut på min höger sida där den hittat ett hålrum att pressa fötterna så att hela magen ser skev ut. Ganska så charmig verkar den lilla filuren vara. Svarar när man klappar på magen. Hicka känns av och det strålar lite lätt obekvämt när huvudet stöter i bäckenbotten.

Senaste barnmorskebesöket var för två veckor sedan, då var jag i vecka 36 nu i vecka 38. Hjärtljuden låg stabila och fina, lite lägre puls än tidigare men fullt normal. Magens mått som legat på snittkurvan hela vägen hade nu skjutit i höjden och låg mellan snittkurvan och den övre kurvan för sin vecka. Misstänker att det blir en lång rackare som kommer ut, men vi får se. Kan ju vara att den bökat runt så mycket i all denna rörelse som jag känner dagarna i ända som gjort att den skapat sig plats därinne, vem vet. Jag mår ju strålande bra fortfarande och några tester gjordes inte på mig i den här veckan mer än blodtrycket som såg fint ut. Min vikt har totalt sett inte ökat så mycket men allt annat tyder på att graviditeten fortskrider som den ska. Bebisen tar det den vill ha helt enkelt och fortsätter träna hårt därinne verkar det som. Ben som sparkar, en kropp som ålar sig, ett huvud som stångas och hickan indikerar att lungorna förbereder sig för chocken att börja andas luft.

Från vecka 37 till 42 ses som helt normalt att föda. Ett spann på fem veckor. Det är inte så ofta man ställs inför dilemmat att vilken dag som helst säger din coach till dig att det är idag marathonloppet du ska persa i går av stapeln. På med tävlingslinnet, turstrumporna och börja ladda, starten går om sex timmar. Men så är det att invänta guldklimpen i magen. Vilken dag som helst blir det två marathonlopp på raken. Du ska vara fulladdad med kolhydrater, redo för smärta, ha humöret på topp, viljan stark och prestera tuffare än du någonsin gjort tidigare. Inte kilometer för kilometer utan snarare värk för värk och då snackar vi inte siffran 42,2 utan snarare det dubbla och lite till. Om man inte vill tänka värk för värk kan man jobba sig centimeter för centimeter. Bara det att från 3 cm öppning till de där magiska 10 cm när krystvärkarna tar vid så tar varje liten centimeter en timma. Lite jobbigt att ha ett delmål att bocka av så sällan som varje timma. Jag väljer att tänka en värk i taget och vi ska andas igenom detta.

Andningen tror jag kan vara allt. Och min inställning är att jag ska klara mig med massage från min käre man, TENS-apparaten som vi haft hemma vilken vanligtvis hjälper våra trötta ben att få genomblödning efter hårda träningspass samt andningsteknik. Jag vill inte ha någon medicinsk smärtlindring mer än lustgas. Men jag vet, det är lätt att vara stursk och säga allt det här före stormen. Dock så ska man ha en tanke innan, som är genomdiskuterad med partnern ifråga som ska vara med på förlossningen, detta skrivs i ett brev ihop med barnmorskan och det ska vi göra på onsdag, när vi har 2 veckor och 2 dagar kvar till beräknat datum. Jag har alltså redan passerat de magiska 37 fulla veckorna och varje minut tar oss närmre bokslut av dessa nio månader. Min tanke är klar och sedan går jag in i en av livets stora utmaningar med öppet sinne, hjärta och ögon. För man kan alltid ändra sig. Fast likt att springa ett marathonlopp och beta av varje 5-kilometersjok så handlar det om att beta av de olika faserna i en förlossning och där tror jag att den mentala biten ihop med inställningen är viktiga verktyg. Dels att tro på sig själv, att ens partner stöttar en och ser sin kvinna som stark och kapabel att föda. Jag vill ha en coach bredvid mig som säger att jag är stark när det är som jobbigast både fysiskt och mentalt. Likt så Henrik ropat på de tre senaste marathonloppen när jag av olika anledningar kanske inte sett så pigg och självsäker ut, men ändå lyckats hålla ihop loppen och sätta personliga rekord. Tider som jag idag är stolt över, även om tanken är att de ska förbättras.

Maror har jag många chanser att springa, men barn kommer jag inte föda så många så den här gången gäller det att vara bäst när det gäller på riktigt. Peppad för uppgiften, laddad och sugen på att kämpa även när det är som tuffast i huvudet och för kroppen. Även om jag känner att det inte går, att jag inte orkar så gäller det att hålla ihop varje värk in mot mållinjen när vår älskade bebis ser dagens ljus. Positivt mantra i huvudet, andningsfokus, inställningen att inte hålla emot utan ge efter för det som ska ut, lustgas, massage, pilatesboll, rörelse, varma bad och TENS. Mentalt har jag bilden framför mig. Kroppsligt har jag inte en aning, mer än att jag tror att det gör hundra gånger mer ont än att springa marathon. Det är ändå en början. Och än så länge håller jag fast vid en så naturlig födsel som bara är möjlig. Det jag tror på och vill göra är nog det som passar mig bäst. Sedan kan det vara en helt annan lösning som någon annan väljer. Blir spännande och jag längtar, eller snarare ser fram emot att anta utmaningen.

Känslan är att min kropp gör sig redo samtidigt som det känns som att det är ett litet tag kvar. Dock svårt att veta som förstföderska. 22 februari är datumet vi siktat in oss på, frågan är vad livet i magen fått för arvsanlag. Läste att det inte har med storleken på barnet eller om det fixerat sig att göra, utan vad det har för anlag. Jag föddes 5 dagar för tidigt och Henrik ungefär detsamma. Det borde stämma med min känsla att kroppen gör sig redo. Jag har dock planerat att jobba till en vecka före, det vill säga denna och nästa. Det är spännande att inte veta när det verkligen kommer sätta igång, vilket datum och i vilken situation jag befinner mig då. Hursomhelst bebisen kom inte väldigt tidigt eller före årsskiftet, den kom inte på Henriks födelsedag och inte heller på min, den kom inte i januari utan nu har vi gått in i en ny månad, den som faktiskt vårt barn är tänkt att födas i. Det är inte skottår, så det går inte att pricka in den dagen. Om barnet kommer på alla hjärtans dag må det vara hänt eftersom det ändå kommer vara vårt lilla hjärta resten av våra liv. Svärfars födelsedag den sjätte mars är datumet som närmst är det vi hoppas undvika och dit är det långt kvar. Innan dess tror jag att han har blivit farfar, Henrik pappa och jag mamma. Men det är inget vi kan råda över. Bara att flyta med och låta Ynglis huvud borra sig allt längre ner och njuta av de välriktade sparkarna uppåt i min kropp, snart är de ett minne blott.