39 veckor bakom ryggen.

Nedräkning pågår med största allvar. De där veckorna man fokuserar på som gravid har helt plötsligt förvandlats till dagar att räkna. Sju kvar. Jag säger det igen, sju ynka dagar kvar till bf. Beräknad förlossning för den icke invigda i graviditetsterminologi. Kroppen har försatts i någon form av väntläge. Förväntansfulla känslor blandas med de där oroliga vibbarna när man inte har kontroll utan måste flyta med. Ena dagen vill jag att det drar igång, att startskottet går, jag känner mig redo och taggad till tänderna. Nästa dag känner jag mig inte helt i form och vill gärna ha några dagars mental förberedelse till. Precis så som det känns när man ska springa en viktig halvmara eller mara med målet att prestera på toppen av sin förmåga.

Jag är dock lugnare nu, än för några veckor sedan, och känner att jag mer och mer är redo för utmaningen. Det är nog så jag fungerar när jag har ett datum att sikta mot, ju närmre det kommer desto mer redo blir kroppen och huvudet. Mentala bitarna börjar falla på plats och jag kan slappna av för att hitta den där rätta känslan av harmoni och att jag vill anta utmaningen. Fysiskt är förberedelserna gjorda, träningen inför loppet sitter i ryggen och kan inte påverkas längre. Precis som med graviditeten, barnet ligger där inne i magen och jag kan inte påverka när processen drar igång och hur kroppen kommer reagera. Inte på annat sätt än att jag har gjort de förberedelser jag kan. Tränat kroppen för att klara en förlossning så bra det går, fysiskt i form av alla träningspass som gravid och andnings- samt avslappningsövningar. Mentalt genom att vara så påläst som det går.

Just nu flyter jag med och tillåter mig att successivt bli mer och mer fokuserad, laddad men inte övertänd. Det är bara timmarna innan det där viktiga loppet som fullt fokus ska kopplas på, nerverna som pirrar ska hjälpa en och koncentrationen på uppgiften är det enda som ska finnas inne i huvudet. Jag brukar vara inåtvänd som i min egen bubbla. Jag vet vad som krävs och nervositeten hjälper mig även om den är obehaglig. När startskottet väl gått infinner sig den skönaste av känslor. Strunta i alla andra, nu är det jag, mina löpsteg, min plan mot mål, min klocka, mina kilometertider och alla positiva tankar ska matas fram i huvudet som ett mantra. Målgång är det som räknas med bästa möjliga resultat för dagen.

Så ska det bli att föda barn, även om jag inte riktigt vet vad som blir startskottet. En slempropp som släpper, vattnet som går eller värkar som sätter igång. Men när väl startskottet gått så kommer jag förstå. Och då är det fullt fokus framåt. Mitt första 12h eller 24h race i livet ska genomföras. Utan löparskor. Utan tävlingslinnet med nummerlapp nålad på bröstet. Barfota, mänskligt, naket och utlämnat. Jag ser fram emot att lära känna en annan dimension av min kropp. Så långt ifrån löpning man kan komma. Men rent filosofiskt väldigt nära. Enligt de som vet, den häftigaste upplevelsen i livet. Jag längtar tills det där udda startskottet slår till. Kampen in mot mål, eufori, sprakande känslor, en emotionell explosion, ett fyrverkeri av kärlek.