Comeback på tävlingsbanan.

Jag tycker om att skriva och därför har jag haft en blogg. Och jag älskar att springa, så det är det jag mestadels skrivit om. Sedan Ville kom har jag njutit av att vara mamma och föräldraledig. Och jag har njutit av att träna, springa och se min kropp arbeta sig tillbaka till att bli den löpare jag var innan graviditeten. Jag hade planer på att skriva om detta, men så har det inte blivit. Jag har inte tappat suget för att skriva och det hade varit så roligt att i efterhand kunnat läsa om Villes vackra dop i maj och första leendet, första sommaren, att han är väldigt tidig på att både krypa och stå, vilket vi är stolta över samtidigt som det inte är någon brådska alls. Ja, det finns så mycket jag skulle velat föreviga i texter. Men ibland får man bara inte till det.

Dagarna med Ville springer iväg både med och utan löparskor. Att få in många kilometer löpning ihop med styrka och annat välbehövligt en löpare som aspirerar på att ta sig upp till elittider med svenska mått mätt i marathon kräver sin planering och tid. Löparvagnen har haft en betydelsefull del, stor vilja och min underbara Henrik, all bollning och stöd gör det möjligt att njuta av löpningen igen. Utöver att vara föräldrar och uppleva vår sons fantastiskt spännande utveckling i livet med att lära sig åla, krypa, stå och säga mamma så har jag lyckats få till en smygcomeback i tävlingslinnet.

Copenhagen half marathon några dagar innan Villes sjumånaders dag. Jag anmälde mig i ett svagt ögonblick i somras. Kände att jag var nyfiken på vad kroppen kunde klara av drygt ett halvt år efter förlossningen och med den träning som jag skulle lyckas få till innan loppet. Till det hela hör att jag tävlade GöteborgsVarvet 2012 senast och att jag två veckor efter det blev gravid med vårt lilla yngel. Jag gick in i graviditeten vältränad men med en överansträngning i låret vilket var anledningen till att det inte blev någon mara i huvudstaden, den där regniga och iskalla gången. När vi fick plusset som alla som vill ha barn pratar om bestämde jag mig för att inte köra någon intervallträning alls. En del tuffa pass på cykel och cross blev det dock i början av graviditeten, men alla löppass var distanspass. Jag hade även ett uppehåll med ingen löpning alls under fem månader. De sista två och en halv av graviditeten på grund av att jag fick lite ont i en fot, kroppen är ju lite skörare, samt de första två och en halv månaderna efter födseln för att ta det säkra före det osäkra och invänta efterkontrollen. Men jag mådde ju strålande i nio månader och tränade på både mycket och bra hela vägen fram till några timmar innan förlossningen drog igång. Och eftersom jag läkte ihop bra kunde jag cykla både hårt och bra ganska snabbt efteråt. Med allt detta sagt så var jag i somras väldigt nyfiken på vad min kropp kunde åstadkomma på ganska så kort tid med kvalitetsträning och därför anmälde jag mig till en halvmara. Samtidigt bestämde Henrik och jag att träningen behövde fokuseras.

Sommaren tillbringades till stora delar på resande fot och vi umgicks en del med både mina och Henriks föräldrar och fick hjälp med passning av Ville så att vi kunde köra en del pass ihop. Tiden som vi bara var vår egen lilla familj planerade vi perfekt så att vi båda kunde köra precis den träning vi ville men samtidigt vara förstagångsföräldrar med en liten krabat att njuta av. Vilken sommar det blev, underbar på många sätt. Och träningen arbetades upp från enbart distansträning till att under sju veckor före loppet innehålla rejäla tröskelpass. Till en början kändes det väldigt knackigt att springa fort. Det var inte flåset och hjärtat som satte stopp utan benen ville inte hålla det där snabba tempot de behövde. Men till slut blev passen riktigt bra och som exempel körde vi 5x2km med 1,5 minuts vila. Många längre trösklar och bara ett pass med renodlade kortare intervaller. De lite läskiga 10x1000m med en minuts vila. Och inte ens de är ju egentligen korta intervaller. Men det verkade funka för kroppen svarade på träningen och jag fick till farter som började likna den löpare jag var innan Ville kom till världen.

Vi tog bilen ner till Köpenhamn, Henrik, Ville och jag. Endast mina föräldrar visste om att jag skulle springa en halvmara och det berättade vi bara några dagar i förväg. Jag ville känna mig fri att göra som jag kände med loppet utan att någon skulle veta. Alla har vi våra skamgränser och ska jag tävla så vill jag underskrida vissa nivåer annars passar det mig bättre att träna. Vi njöt av sensommar i Danmarks fina huvudstad, åt lagom med pasta, försökte hålla ner förväntningarna på mig själv och se det som en rolig grej. Nummerlappen hämtades från ett trevligt expo. Jag hade trots allt anmält mig till elitledet på gamla meriter. Tjejen som delade ut nummerlappen visade mig startlistan och pratade om några efteranmälda löpare. Jag nickade trevligt och kände väl inte direkt att det var nödvändig information. Jag skulle ju mest ta oskulden på tävlandet som mamma, och inget annat.

Söndagen kom, frukostbuffé, amma bebis, göra tävlingsflätor, pussa på bebis, packa ihop tävlingskläder och torrt till efteråt, ge bebis gröt, spänna fast bebis i bilen och åka till starten. Amma bebis och sedan sticka iväg ut på uppvärmningsrunda i området kring starten. Nervositeten var enorm. Det var pirrigt och väldigt läskigt. Jag hade en plan att gå efter, inte starta för snabbt utan växa in i loppet men inte heller fega utan pers var det jag skulle gå för om kroppen svarade. Både Henrik och jag trodde att jag skulle kunna göra en tid lite under 1.19. Så hade träningen sett ut även om den inte var så diger så hade den gått förvånansvärt bra på så kort tid. Starten gick, jag höll min plan och tempot kändes riktigt bra och lätt. Flöt fram enligt plan, men någonstans kring milen började jag ana att benen stumnade något. Någonstans vid tretton kilometer hände något, jag och tjejen jag sprang jämnt med kom ikapp en annan tjej som började spela lite rävspel med oss, farten höjdes och sänktes. Samtidigt kom vi in på ett litet parti kullersten. Det sög till i mina ben och jag tappade mark. Fick det lite kämpigare att hålla den tänkta farten och fick dra ner tempot lite grann för att känna att jag kontrollerade det hela. Ville inte satsa för hårt och sedan längre fram springa in i väggen utan försökte lyssna på min egen kropp och springa därefter. Det lyckades och jag fick kraft tillbaka när jag närmade mig mål och under de sista fem kilometerna och speciellt de sista tre lyckades jag hålla ihop det och öka aningen. Klockan visade att om jag låg på bra in i mål så skulle den stanna på en tid under 1.20. Detta kontrollerades och med tiden 1.19.50 korsade jag mållinjen. Där fick jag bästa belöningen, en puss vardera av man och son. Även om man får sno en själv av den sistnämnda som inte vet bättre. Ville fick följa med upp på sin första prispall eftersom jag hamnade på en femteplats. Vi får hoppas att det blir fler för honom i framtiden och kanske även i min famn. Det får tiden utvisa.

Comebacken var rolig. Trots att jag siktade lite högre var jag i efterhand när jag smält det hela väldigt nöjd. Det var flera år som jag kämpade för att komma under de där för mig magiska 1.20. Att då springa 54 sekunder från pers och nära nästpersen var en helt ok dag i löparskorna. Jag bevisade för mig själv att det går att komma tillbaka efter en graviditet. Nu får jag spendera mer tid i träningsskorna och även bevisa, för mig själv, att det går att slå mina personliga rekord på både maran och halvan som mamma. Det är målsättningen. Tiden får även utvisa om detta är möjligt.