Midnattsloppet.

Så var det vardag igen. Vårt kontor har flyttat och jag klev in i en ljus nymålad lokal. Vita väggar, kryddat med rosalila detaljer och min chef har gjort ett fantastiskt jobb med vårt nya tillhåll. Gillar det skarpt. Som pricken över i, grädde på moset och ja ni vet, så ligger nya stället en minut från Sats där jag har mina cykelklasser och tio minuter från vår lilla lägenhet. Inte mycket tid som ska spillas här inte. Efter jobbdagens slut var det dags att kliva in i cykelsalen igen, inta instruktörsrollen och försöka leverera. Inget att hålla på, hösten kickades igång med hardcorecykling direkt. Lagtempo var ett faktum. 90 minuter underbar energi. Vi har tidigare haft 36 platser på klasserna och någon extracykel. Men det händer grejer även på Kungsgatan. Nytt skåp i omklädningsrummet. Fick liksom skrivbord på jobbet även välja sist här, men det är helt ok. Skrivbord och skåp är liksom inte det viktiga, så länge de fyller sin funktion och står på ett relativt ok och ostört ställe. Viktigast var att det idag fanns 44 cyklar att fylla och vi hade fantastiskt roligt. Åtminstone jag. Vilken energi och vilket driv. Kände mig ringrostig efter att ha sprungit hela sommaren, med undantag för de två utomhusspinningklasserna på Playitas, så det var med lätt nervositet jag klev in i salen. Fast det är ett sundhetstecken. Nervositet är bra, man skärper sig. Utan att vara nervös inför en tävling så skulle det inte gå bra. Nervositeten släpper loss saker i kroppen och vi gör oss redo för kamp. Nu är jag inte nervös inför varje cykelklass, för det är inte en tävling utan något helt annat. Men nu är hösten i vart fall startad och faktum är att jag i hjärtat saknar att spinna när jag har längre uppehåll ifrån det. En otroligt bra träningsform som komplement och när man får träna med så taggade människor kan man inte annat än le. Entusiastiska, glada och fulla med jävlaranamma. Peppar varandra, ger järnet, ger av sin energi och suger åt sig. Vad kan man mer säga än att ödmjukt tacka att jag får träna med er vecka ut och vecka in. Nu kör vi, varje måndag (och fredag om ni vill) hela vägen in i kaklet, ända fram till jul. Och jag lovar vi ska cykla delar av Paris-Roubaix någon gång under hösten. Bäckstedt vann etappen vi kommer köra och på varje kullerstensdel kommer det att svida i våra ben likt det gör i cyklisternas i filmen. Utbrytningarna duggar tätt och målgången är rafflande. Att det blir åka av är ett understatement.

Vardagen startade efter att semestern avslutades. Logiskt nog. Och det gjorde den med att ligga i soffan och slappa i lördags. Se på film, läsa böcker, äta och tävla. Midnattsloppet gjorde sitt intåg i stan och jag är en människa som gillar traditioner. Eller som min far sa en gång; har man satt djävulen i båten får man ro i land. Lite så är det med traditioner. Lite så är det med mig. Har svårt att släppa GöteborgsVarvet-traditionen med åtta raka lopp. Får mig osökt att tänka på hur ska jag göra med Varvet och maran i Stockholm nästa år?! Går det att köra båda, ska jag bryta sviten eller hitta en annan mara. Vem vet. Med Midnattsloppet fick jag möjlighet att vara med från början här i Göteborg. Tredje gången i år, men jag var mindre sugen i och med att vi trillade in hemma efter fyra veckors bortavaro i fredags eftermiddag. Men så vill man vara med i gemenskapen och det handlar om mer än att tävla. Dessutom är traditioner jobbiga att bryta, så nog stod jag där på startlinjen likt förra året. Lite annan, tuffare, bansträckning i år. Men ändå mer dynamisk på något sätt trots sina knixar, kurvor och kullerstenar. Kul kan sammanfatta loppet. En happening, folkfest och något annorlunda. Trottoarkanter att se upp för, spårvagnsspår och mörkret som faller ger loppet en annan utmaning och karaktär än den vanliga vid löpartävling. Tidpunkten är även den en spännande faktor att väga in. Men det är inte lösningen på en löparekvation jag är ute efter utan ett bra fartpass, ett startskott att öva på och en rolig upplevelse. Och det sistnämnda blev det. Hejarklacken, den trogna hemma och de som skrek runt banan, lyfte oss löpare fram. Tack och bock. Tiden är inget jag fäster så mycket vikt vid. Den här gången. Placeringar brukar jag inte bry mig så mycket om, men det var roligt att prata med den ödmjuka och glada norskan som vann. Och även träffa på andra härliga likasinnade i mål efter loppet och vid starten. Och det var roligt att få vackra blommor och ett bidrag till kommande träningsläger. En härlig bonus och fin inramning på en vacker sommarkväll.