Härliga vänner och 600 möh.

Luften står still. Solen står redan högt på himlen. Det kommer bli en varm dag. Vi blir upphämtade utanför Pro Bike av vår vän Steve. Maria ska cykla landsväg från cykelbutiken, Henrik och Steve ska köra grymma single tracks på norra ön och jag ska än en gång få springa mitt Tabayesco. Steve undrade om jag var klok när jag sa I’ve been longing for the Tabayesco switchbacks. Men så är han ju före detta mountainbike proffs som troligen inte tagit ett löpsteg sedan tidens begynnelse. Han skulle kunna cykla timme efter timme med sina fortfarande grymt vältränade ben. Förståelse för att springa finns inte. Men träning, passion och utmaningar. Det förstår han sig på. Och det är precis vad Tabayesco är.

Jag sticker iväg från Steve och Marias vackra hus i Mala på norra öns västkust. Jag befinner mig några meter över havet vid startpunkten för dagens löppass. Första gången vi tog oss uppför Tabayescodalen och Haría-serpentinerna var på cykel. Det var på vår första resa hit för flera år sedan, då jag hade lite små skavanker med en strulande ischiasnerv och hyrde en tung mtb som jag släpade runt på riktigt långa cykelpass. Efter det har det inte blivit några cykelpass för mig på Lanzarote utan så länge kroppen vill så vill jag springa. Henrik däremot tar helst cykeln med sig på träningspassen eftersom han upplever att värmen är tuffare mot honom när han springer. Så vi delar på oss och det är skönt att träna själv med sitt eget huvud, sina tankar, andetag och puls som stiger i den takt man själv känner för just den där dagen. Ingen hänsyn till någon annan än dig själv. Ibland är det gott att just genomföra sin träning på det där egocentriska viset. Och Tabayesco-svängen är en sådan där löptur som inte alla hade uppskattat. Det är över trettio grader och starten från havsnivå tar dig sakta men säkert upp mot toppen på 600 höjdmeter. Just den här dagen springer jag relativt flackt den första delen. Från Mala väljer jag några fina grusvägar med utsikt över berget dit jag ska upp och havet dit jag ska återvända. Tystnaden och jag. Passerar ut från grusvägen och igenom byn Tabayesco där asfalten tar vid. Först några mindre serpentinsvängar i dalen och sedan konstant fin lutning på skrå på ena sidan av berget. Blickar uppåt mot toppen och radarstationen. Känner den för dagen tunga motvinden trycka sig mot min kropp. Det kommer bli ett tufft pass. Springer förbi en tjej på mtb som cyklar samma väg upp. Förutom henne så ser jag få bilar och hör skällandet av några hundar som väcker mig från lugnet. Utöver detta så är det blåstens vinande och de egna andetagen som hörs. Rytmiskt försöker jag hitta in i löpningen uppför. Inte trycka på för hårt men inte heller fega ur och inte våga höja pulsen. Det går alltid att sänka farten om det blir för tufft, men det går inte att ångra sig i efterhand att man inte utmanade sig själv lite extra. Med det ekande i öronen försöker jag njuta av här och nu. Planen för dagen var 2h långpass och ju mer jag springer desto mer känns det som kalkyleringen av min runda är rätt. Jag kommer att hinna ända upp till toppen och ner igen. Något annat alternativ existerar i och för sig inte, då får helt enkelt passet bli längre. Vägen svänger och jag får lite sidvind som känns som medvind, vägen svänger igen och motvinden känns som en rejäl käftsmäll och så svänger den sista gången och det är som en raka på skrå upp sista biten genom dalen innan det går att välja att springa ner till Haría eller upp genom serpentinkurvorna till toppen. Jag väljer det sistnämnda.

Lite flackare lutning nu och betydligt mer trafik. Det gäller att ta serpentinerna på rätt sida och inte helt korrekt trafikmässigt. Du vill inte möta en turistbuss i en innerkurva med en bergvägg som tornar upp sig på ena sidan och ingenstans att ta vägen. Så jag sicksackar lite grann över vägen, på det sätt som känns mest säkert. Blåsten friskar i ju högre upp jag kommer och i varje serpentinsväng ändras vindriktningen, från motvind till medvind, från medvind till motvind och det gäller att vara så stadig på benen som det går när du ska parera vinden utan att falla. Det är en markant skillnad att springa uppför med vinden i ryggen, lutningen känns knappt längre även om det lutar rejält på sina ställen. Skön känsla. Mindre skönt är det att kämpa i motvinden med samma lutning, dubbel lutande effekt är upplevelsen och en puls som vill skena när solen närmar sig zenit. Men vad gör man inte för konsten. Turisterna såväl som lokalbefolkningen i sina bilar med luftkonditionering tittar förundrat på mig där jag springer fram. I ingenmansland inser de att jag har sprungit en bra bit för att komma till dessa serpentiner och att jag troligen har en lika lång bit kvar för att komma hem igen. Förundrad är vid närmare eftertanke fel ord. De tänker nog mer i termer av fanatism, idioti och galenskap. Men det bjuder jag på. Jag vet ju vad jag gör och jag vet vad som väntar.

Toppen är nådd, det flackar ut och jag unnar mig att springa slätt och luta mig härligt mot vinden tills det börjar gå nerför. Där vänder jag och tar mig tillbaka. Nu utför, nu med vinden mestadels i ryggen och nu tillbaka mot Mala och havet igen. Andetagen lättar, tempot ökas och benen rullar nerför. Fast det är med en viss försiktighet jag tar mig tillbaka, då löpningen nerför berget kommer vara den som gör sig påmind dagen efter. Det är stötarna från det högre tempot utför som blir det tuffa för kroppen nu när den börjar ta av sina reserver när långpasset går in i slutskedet. 600 höjdmeter i löparskor och 2h 10’ senare är jag tillbaka vid min startpunkt igen. Sugen på vatten och nuun slår jag mig ner och blickar ut över den storslagna utsikten över norra ön. Svarta lava berg, vita hus och blått skimrande vatten. Det är i paradiset jag befinner mig och jag har just genomfört ett av alla fantastiska löppass som Lanzarote erbjuder. Dock måste poängteras att dessa pass inte hittas på södra ön bland turistbyar och neonskyltar. Men från La Santa kan en långlöpare som springer längre löppass finna fantastiska rundor. Och genom att ta sig fram på norra ön så går det att hitta både grus och asfaltsvägar att upptäcka nya rutter på i storslagen natur. Men det är inget för den som gillar att springa en halvtimma på semestern, då passar turistbyns strandpromenad bättre. Det här är för de som gillar långt och länge i löparskor, uppför och nerför, hög puls och utmaningar. Intervallerna blir naturliga i bergen. Men vill man ha dem preussiska då och då, vilket många av oss vill, så är det bara att gå in på tartanbanan i La Santa eller ta en av backarna och köra backintervaller eller välja ett flackt parti och köra fram och tillbaka. Möjligheterna är många här, det är enbart fantasin som begränsar.




Alla var nöjda med sina träningspass den där Tabayescodagen. Maria cyklade 90 kilometer, en bra förberedelse för halva Ironman som hon ska genomföra första helgen i september i Arrecife. Grabbarna körde sina vackra single tracks och fick ihop i runda slängar 60 km. Vi njöt av vattenmelon på terrassen en lång stund, lyssnade på Steves olika anekdoter på härlig brittiska, lät solen värma oss mer än vi kanske behövde innan vi duschade kallt och bytte om för att äta på en lokal liten taverna i Arrieta.




Jag rekommenderar starkt att våga sig utanför boxen och allt vad vanligt turistande på Lanzarote heter. Det finns så mycket mer att upptäcka här på kanarieöarna än vad som visas i filmer som Sällskapsresan eller vad charterbolagen väljer att visa upp. Det är rent av elakt mot spanjorerna att säga att kanarieholmarna är grisfest när man själv inte vågat lyfta blicken och möta det lokala. Det handlar om kulinariska upplevelser, salta bad i egna små vikar, lugn och ro, spansk gästfrihet och glädje. Lika lätt som det är att hyra en stuga på västkusten i Sverige på sommaren är det att hyra något eget här för en vecka. Och dessutom behöver det inte bli så mycket dyrare utan snarare tvärtom. Bara lite mindre paraplydrinkar, inte lika många som pratar tyska med dig och riktigt god mat. Men som sagt, då gäller det att våga ta seden dit man kommer och bara vara lite mindre svensk i paradiset där det är varmt och bra löpväder året om.