La Santa otra a vez.

Ociviliserat är möjligen fel ord för La Santa. Men på ett skönt, rent av underbart sätt så är det just så det uppfattas. Mañana-mentalitet. Det spanska oplanerade, avstressade, råder. Livsnjutning. Fulländad sådan. Varför behöva göra saker på semestern när det är göra ingenting man vill och behöver. Om nu femton mil i veckan är ingenting. För mig är det just det. Just nu. Även om såklart femton mil är en hel del och tufft. Men löpningen är inget man gör, det är livet. Mer behövs inte för att göra mig lycklig under lediga semesterdagar. Och jag tror att jag rent av skulle kunna bo här. Kilometer i löparskor, vackra lavaberg, oändliga nätverket av vägar att välja bland. Enkelheten. Eller som vår vän Maria säger It isn’t hard to train. It’s hard to not train when the playground is right around the corner. Jag kan inte mer än att hålla med. Och det är svårt att inte göra varje pass till ett minst 90 minuters sådant. Bara för att det är så enkelt att tillryggalägga kilometer här i det ultimata landskapet. Visst, det är hårt när värmen ständigt är över de trettio. Visst, det är kanske inte så lätt att springa uppför i en timma för att sedan vända ner i fyrtio minuter innan du är tillbaka i byn. Och visst, det blåser och när du får möte av en bil modell större i den redan blåsiga omgivningen så gäller det att vara stadig på fötterna för att inte ramla. Det är utmanande att träna här. Intervallerna på tartanbanan får fina snittider när merparten av intervallen råkar hamna i medvind. När det istället är vice versa så är det bara att trycka sig igenom vinden för att inte förlora för många sekunder på snittet. Vilket såklart är omöjligt och sämre tider är ett faktum. Men vad spelar det för roll när kraften i benen är det som räknas och det är hårt. Nyttigt. Fostrande. Jobbigt. Men så är det också charmen med livet här. Och livet är precis det som fortgår i La Santa. Lugnet i byn och allt är precis som vanligt när taxin stannar utanför huset på sedvanliga gatan. Vi packar ut flygplanets största väska ur bilen, den med Henriks mtb. Vår dueña Ana ser inte längre förvånad ut, för allt är ju precis som det brukar vara. Vi säger hej, byter några korta spanska fraser. Får nyckeln och så har vi landat mitt in i den vanliga lunken.

Surfarna ligger ute i havet och guppar på brädan. Väntan för dem kan vara lång. Vågor finns det gott om och det är en surfares paradis. Men den tålmodighet de uppvisar är imponerande. De ligger där utanför fiskebyn nära vassa klippor och känner de förföriska strömmarna under sina kroppar. Timme ut och timme in väntar surfarna på den perfekta vågen.

En och annan triathlet är här och sommartränar även om det är en lugnare period nu när Ironman är avklarad. Många cyklister viner förbi på vägarna men som löpare är man ganska så ensam. Pro Bike med sitt fantastiska utbud, och ännu mer fantastiska ägare som i år verkligen blivit våra vänner, är en medelpunkt i byn vi ständigt saknar när vi är hemma och som vi känner oss så hemma i när vi är här. Det är skönt att ha funnit ett ställe där man får vara sig själv och ingen lyfter ens på ögonbrynet när man kutar iväg på sin runda. La sueca rubia, corriendo otra a vez. Det är jag det.


Turisterna, många utav dem från ett av våra grannländer, cyklar vansinnesspurter genom byn när vi dricker café con leche efter dagens träning. Samma trevliga danskar gästar vår favorit restaurang på kvällen. Amendoa. Var gång välkomnas gästerna med ett glas bubbel. Maten är fantastiskt god och det är svårt att inte välja trerätters var gång. Vi befinner oss långt från det vanliga turistandet på ön. Det råder en helt annan stämning i byn. Pratar du spanska så svarar spanjorerna mer än gärna på sitt eget språk. Det finns en helt annan ärlighet här. Det genuina och hjärtliga.

Efter att ha varit här några gånger under senare år börjar vi nu känna några av personligheterna som bor eller jobbar här, vilket gör saker och ting ännu härligare. Vår egen Basil serverar kaffet till godtyckliga priser. Det han känner för just den dagen gäller, men alltid är det med känsla av kompispris även om det egentligen inte är det. Vi tittade på de sista etapperna av touren på Bike stop, det danska haket där Morten mixar fruktjuicer och gör gudomliga mackor till mer svenska priser. Men mest handlar vi spanskt i mataffären och lagar själva i den lilla spartanska lägenheten vi hyr. Veinte lonchas de queso Gouda, por favor. En fras de som arbetar hört i butiken många gånger. Gasolspis och tvättmaskin. Byns enda pool och den lite väl korta sängen karakteriserar vårt boende. Om somrarna bor familjen vi hyr av själva här. Familjärt bjuder de på egenodlade druvor och om vi har tur egna fikon eller mindre tur det egenproducerade vinet. Det är trevligt att komma nära den lokala befolkningen. De lever här och det är precis det vi vill göra. I år kom livet på allvar. Ana blev mormor och hennes dotter med man bor en trappa upp. Stor bebismage hälsade oss välkomna och en vecka senare hälsade vi på livets magi när en tre dagars bebis dök upp på vår innergård. En ny liten pojk kom till världen och stoltare mormor har jag inte sett.

Tanken var att uppdatera bloggen något mer frekvent, göra inlägg och försöka skriva ner allt det underbara. För att spara för framtiden till de där barnbarnen som man aldrig vet om man kommer att få. Men med ett internetkafé som håller öppet mellan kl 10 och 12, eller rättare sagt när ägaren känner för det, är det desto svårare. Datorerna är numer inhysta i surfaffären och där inväntas ständigt den perfekta vågen. Så är det en blåsig dag, vilket det alltid är i La Santa, så är det lättare att leta efter surfaren ute i vattnet än i hans affär. Och just de där två timmarna på dagen är inte riktigt prioriteringen att sitta och slöa framför en dator med seg uppkoppling. Men nu har vi lämnat smultronstället, vårt träningsmecka, och tagit båten till grannön. Efter en busstur med de lokala bussarna över större delen av ön har vi nu bytt ut ”vår” lägenhet mot ett på tok för stort hotellrum, en så kallad villa, där inget verkar fungera. Men mer om det senare, för jag vill stanna kvar i minnet av La Santa ett litet tag till.